Envishetens lovsång

Ni som har barn, kommer ni ihåg det där ögonblicket när det lilla underverket först lades på er mage? Hur underbart allt kändes? Hur liksom tiden stannade upp, du riktigt kunde höra fågelsång, klockor och känna rosendoften? Och den första tiden då man vandrar omkring i en liten bubbla, med ljuva drömmar, härliga sovstunder tillsammans och den underbara doft av barnpuder som bara små bebisar kan utsöndra (trots att det nog är kräks eller bajs, men ack vad lyckan gör underverk med doftsinnet!).

Well, det går över! När man sitter här trött med en trotsig 4-åring som ger sin lillasyster tjuvnyp när man inte ser och sedan sitter ljuvligt bredvid sin högskrikande syster och tröstar när man kommer in eller när man försöker att natta en 1-åring som absolut inte vill eller kan slappna av, ja då är livet inte lika rosaskimrande! När man febrilt försöker att hålla fast alla armar och ben på henne så hon inte ska kunna flaxa för att hålla sig vaken, eller slänga bort tutten för att sedan förvånat utbrista Tutte?! och vänta på att det panikartade sökandet i mörkret (för man vill ju inte tända lampan så hon kvicknar till ännu mer) ska vara avklarat då infinner sig en trötthet som kan få vilken stenstaty som helst att rasa ihop. Själv blundar jag och ser ett helt kalejdoskop av färger och former och undrar om jag någonsin kommer att komma ur denna dvala.

Men samtidigt så vet man ju att det går över. Att det inte går att resonera med en trotsig 4-åring. Eller att en 1-åring inte håller sig vaken på pin kiv bara för att jäklas med sin mamma. De är ju så otroligt smarta de där små liven också. Så, mitt råd till blivande föräldrar utomlands eller hemmavid, gör inget för att förenkla din vardag för det skapar vanor hos de små liven. Och de är smartare än du tror många gånger!

Men samtidigt så kan man inte mer än kapitulera inför de små liven och deras uppenbara, oförstörda och lojala kärlek till alla i sin omgivning. Jag inväntar fler vågor av lovsånger men tänker samtidigt kraftsamla under den period av stiljte som faktiskt infinner sig emellanåt. Och vad man tycker, tänker och skriver så är kärleken till dessa under overkligt stor!

Kommentarer:

1 Camilla:

skriven

Åh va roligt att läsa dina inlägg Lotta! Jag sitter och skrattar. Ja, trotsiga perioder går alla föräldrar igenom. Även med stora barn. Men passa på och njut medan de är små, för fy sjutton va fort tiden går! Ibland längtar jag tillbaka till olika tider när de var små, samtidigt som det är otroligt roligt med dem nu också. Krama de dina från mig, så får du en kram från mig.Camilla

2 Rubinenbarnen:

skriven

Hej Noel! Hur mår du?tyglojfaöåpiubnmvlknölkkjuyhg

jhdcvölibnbvfcxdswrtyyu

ölkiopå

kjgjsthgihghpööf,ryy

klgjgkjjj

jkhh

jg

g



jhhgh(några av barne ville skriva lite till dej)

Jag och några av barnen har suttit länge och tittat på alla bilderna i bloggen. Vi undrar hur det var att träffa Musse Pigg, Buzz och alla de andra? Sen undrar vi också om man verkligen kan äta sjöstjärnor, skorpioner och sjöhästar? Vi tycker att Elin har växt mycket sedan vi såg henne senast.

öllöpodfrölkjjjnbvpoiuu9hjhyuioyyyupuuuuuuuuuuuuuuuuikhhtyuiopöäklfstytghjuiklöpåä¨tggfhlghgkugyfkszwzödwelrkuköoljiäkäpå'

ölökölöpoiyuyyyyi



po6+65pp+p+-p-po-+66-äöl6l+köpo

+nhhnbnbn96+

Ha det så bra!! Kramar fröken Sofia och några av barnen.

Kommentera här: