Kontraster

Livet - en början, ett mittemellan och ett slut. Som så många före mig har konstaterat så blev jag märkbart påmind om att livet pågår här och nu. Och att vi bara får ett liv. Så varför fyller vi det inte med bra och positiva minnen istället för stress, gnat och tjat?
 
Svåra frågor, men som ibland liksom smyger sig på vid de allvarligaste av tider. Så tänker man att nu, NU ska jag ändra mig. Se positivt på allt, inte tjata på barnen, ha tålamod, skratta mycket, bjuda på mig själv, bjuda in vänner, ha roligt, resa och skapa minnen för framtiden hos både mig själv men också min familj. Sen går tiden och sakta men säkert glider vi tillbaka till vårt gamla jag med allt vad stress, trötthet, dåligt tålamod, tjat och gnat heter.
 
Var ju hemma i Sverige på en snabbvisit. Syftet med resan var att gå på begravning. Men självklart åker man inte till Sverige, när man på Malta, utan att också jobba lite på kontoren i Sverige. Så det blev en kombination. 1 vecka av vinter som bryter av den ständiga vår vi har här på Malta. Sol, blå himmel och förvisso en hel del blåst på denna lilla ö men ändock vår.
 
Eftersom begravningen var uppe i norra delarn av Sverige gjorde vi en resa på ca 60 mil. Men hela tiden med sol och tidvis vita vidder. Vackra Sverige visade sig från bästa sidan. 
 
 
Så vaknade vi upp till sorgens dag, dagen för begravningen, och det liksom vilade en allvarlig tyngd över mig. Men vädret eller några andra makter tyckte inte att vi skulle sörja. Solen sken över logarna som var täckta i ett gnistrande snötäcke. Himlen var så blå som bara en himmel kan vara. Luften hög och klar och trots allvaret och sorgen kändes det med ens lite lättare. Som att morbror Sven hade hittat hem. Han sken över oss lika mycket nu som när han levde!
 
Det var underbart att se hur många människor han hade påverkat genom livet. Alla historier talade samma tydliga språk. Om en öppen, glad och skämtsam man. Som alltid hade nära till skämt och skratt. Bjöd på sig och tillsammans med moster Ulla faktiskt öppnade sitt hem för alla. 125 personer hade samlats för att säga hej då - eller kanske hellre vi ses senare!
 
Det var otroligt att se hur alla på ett liknande sätt hade påverkats av denna man. Och hur alla uppfattade honom precis likadant. Det fick mig att fundera över hur de jag möter upplever mig och påverkas av mig. Och någonstans tror jag inte att jag påverkar så många. Vilket i sig är lite sorgligt. Jag är inte den där glada och spralliga människan utan en synnerligen allvarig person. Men det innebär inte att jag inte är glad. Dock behöver jag lära mig att leva lite mer här och nu. Att uppskatta det jag har och inte hela tiden söka efter något annat. Jag har alltid varit något av en drömmare och det är jag nog fortfarande.
 
Och denna lördag, den 12 mars 2016, så drömde jag om ett liv där vi lever utan krig, utan bråk, med en tillförsikt om att allt blir bra till slut. Att inte ta så allvarligt på saker och att försöka se det goda och vackra i allt runt omkring oss. För även om det kommer krävas träning och ta lång tid, så är det bara jag som kan ändra hur jag är och vad jag gör med mitt liv... En svår läxa, men förhoppningsvis en värd att läras.
 
Det här huset blir sig aldrig mer likt utan morbror Sven som står på bron och hälsar oss Sniplisor välkomna. Men solen lyser över det i alla fall och vi har fortfarande många underbara människor kvar att hälsa på här!
 
 

Kommentera här: