Nu har vi varit hemma i snart 3 månader. Det känns jättelänge när man tänker på det men samtidigt så har det gått så fruktansvärt fort. Det känns som vi är i en helt annan värld här eftersom friheten är så stor. Barnen började precis skolan medan deras tidigare klasskamrater i Manila har återgått till online learning. Även om BSM är duktiga och har gjort vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt är det ju inte riktigt samma sak att ha undervisning över internet när man är barn. Att kunna hålla uppe intresse under en längre tid, att ha prov, gymnastik är heller inte det lättaste.
Vi har jobbat med att få vårt hus i ordning och i tisdags fick vi vår packning från Manila - ytterligare 3,5 kubik med saker som ska packas upp. Det försvåras av att vi började renovera ett rum i källaren och då hittade lite fukt som vi nu måste luska ut varifrån den kommer innan vi fortsätter.
Thomas säger att om vi är klara till jul är det bra, allt innan dess är en bonus. Medan jag vill att allt ska bli klart nu så vi kan njuta av hösten och vintern. Jag vill inte bo med flyttlådor högt och lågt. Men det är väl dags att gräva fram tålamodet och tagga ner lite.
Det har varit svårare att komma in i samhället än vi någonsin hade kunna föreställa oss. Man åker ut som en expat och tror att det ska vara jobbigt och svårt men att komma hem har varit tusen gånger svårare för oss. Efter 4,5 år existerar vi inte i svenska samhället. Låt mig backa....
Efter att under 4,5 år inte betalat skatt i Sverige startar vi från ingenting. Vi har ingen kreditvärdighet, trots att vi äger ett hus som vi har amorterat och betalat på under hela tiden. Att köpa bil blir således en kontantaffär då man inte får lån. Vi köpte en bil och i köpet skulle vi få bensin på ett Volvokort. Men till Volvokortet var det kredit kopplat (som vi inte ville ha) så det gick ju självklart inte. Nu väntar vi på att vi ska få kreditvärdigheten innan vi kan få bonusbensinen som ingick i bilköpet som gjordes i juni!
Vi kan inte använda Rut och Rot förrän vi får löner i Sverige, vilket jag kan förstå. Inga problem med det rent tekniskt. Meeen jag vill ju bli klart ju.... vill inte avvakta allting. Får skaffa mig lite is i magen och tålamod igen.
Noel är jätteglad att vara tillbaka i svensk skola. Superlycklig över att ha börjat mattespets på Helenaskolan i åk 7! När vi flyttade skulle han börja vårterminen i åk 2! Det är lite skillnad! Men han har vuxit enormt med det ansvar och den frihet som ges honom här. Men åren i Manila har också drillat honom i eget ansvar för skolarbeten och att prata för sig med lärare.
Elin är det ju lite annorlunda för. Eftersom hon gick på förskola (dagis) när vi flyttade har ju inte hon blivit inskriven i svensk skola och då räknas hon som invandrare! Hon fick därför gå 2 veckor på något som heter MME - Mottagnings och Modersmålsenheten. Där ska man utvärdera vad hon kan och lära henne svenska (!!). Nu är ju vi svenska medborgare som alltid pratat svenska hemma vilket innebar att av de 3 elever de hade var hon den enda som kunde svenska. Hon satt 3 dagar i tester och samtal samt hade lite undervisning innan de placerade henne i den klass hon varit placerad i sen vi åkte. Nu är hon jättelycklig över att äntligen få kunna träffa kompisar och lära känna andra barn på skolan! Hon får hjälp en dag i veckan för eventuella språkförbistringar. Men vilken lärare i grundskolan kan inte förklara i tex slöjden vad man ska göra utan att använda facktermer. Vilka barn vet vad korsstygn är utan en förklaring? Man gör en stor sak av en väldigt lite grej med en tjej som redan kan språket. Att hamna utanför ramarna är inte enkelt och här blev det Elin som "straffades" för vårt beslut att bo och jobba utomlands.
Det roliga är ju att när vi flyttade till Malta och barnen började en internationell skola så placerades de direkt i sina klasser utan utvärderingar och annat och de lärde sig engelska på 3 månader. Att gå från att inte prata språket alls till att klara skolan på 3 månader fungerade tydligen jättebra. Men att komma tillbaka till svenska skola för ett svensktalande barn som inte blivit inskriven i skolan går inte! Och det ska vi betala skattepengar för.
Nu sitter Elin på engelskalektioner i skolan och lär sig räkna till 20 och att skriva Hi, Hello, Got to go och neighbour fast hon har pratat, skrivit, drömt engelska i nästan 5 år! Vi hoppas att skolan tar sitt förnuft till fånga och utvecklar hennes utmaning i det engelska språket antingen på lektionstid eller via modersmålsundervisning på engelska eftersom man enligt skollagen ska möta varje barn på deras individuella nivå!
Så här står det på skolverkets hemsida: "Alla elever har rätt till ledning och stimulans i skolan för att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling utifrån sina förutsättningar." Därefter pratar man bara om exempel när det behövs extra hjälp för att uppnå. Men hur ska man utmana de som ligger över gällande må? Ska bli spännande att se hur de ordnar detta!