Jag måste ju erkänna att jag ibland får galna residéer men är samtidigt tacksam för att jag är gift med en man som alltid ställer upp. Så när jag besviket berättar att vi inte längre kan åka på vår planerade resa till Taiwan på grund av coronaviruset och säger att vi istället ska bila norrut, säger han bara "Jag är på!". Och tur är väl det...
Vi är ibland ett tämligen omaka par men med två kontrollfreaks, Thomas något mer än jag. Men jag är definitivt mer planerande och vill veta vad vi gör, när vi gör det och vill dessutom att vi håller oss till planerna. Så för den här resan hade jag planerat men inte insett hur långt det faktiskt är, eller förresten hur lång tid det faktiskt tar att resa i Filippinerna.
Vi åkte på söndag morgon och hade bestämt oss för att vi skulle dela upp resan till Illocos Norte med två nätter i La Union. Så vi åkte vid 7 på söndag morgon upp till San Fernando i La Union. Vi kom fram lagom till lunch och fick njuta av att se havet och solens strålar glittra. Underbart med ren och skön luft!
Vi hängde vid poolen och bara slappade och njöt. Av att vara tillsamman och att hinna läsa böcker! Kvällen bjöd på en vacker solnedgång!
Vårt hotell var något annorlunda minst sagt, i alla fall för att i Filippinerna. Det såg ut som hämtat från någon grekisk resebroschyr med karaktäristiska vita byggnader med blåa detaljer. Kändes som hämtat ur filmen Mamma Mia. Och när vi sedan kliver in i baren för en drink före middagen och de spelar svensk musik kunde vi inte annat än le. Inte förväntar vi oss att hitta en liten bit av Grekland mitt i Filippinerna med svensk musik!
Andra dagen spenderade vi med att se oss omkring i La Union. Vi åkte förbi vindruvsfarm efter vindruvsfarm men bestämde oss för att det nog var en aning överreklamerat sätt att få turister att besöka och köpa vindruvor. Så istället åkte vi till Pinadangan Ruins. Det är ruinerna från en katolsk kyrkan byggd 1764 av spanjorerna. Kyrkan plunderade flera gånger av spanska, japanska och moro pirater och flyttades slutligen från kusten till nuvarande placering i San Fernando. Ruinerna sköts om av nunnor och det är många som fortfarande kommer till platsen för cermonier.
Katolicismen är väldigt tydlig överallt i Filippinerna och ofta kan man ofta se stora tavlor med Guds budord. Traditioner ändras långsamt här och man tillåter fortfarande inte skilsmässor. Det är uppe på förslag just nu att lagändra det men än är inget godkänt.
Efter Pinadangan tog vi oss till Poro Point Lighthouse och såg fram emot en mäktig fyr. Till vår besvikelse var den både lite och skruttig.... Så också boardwalken som man gjort längs med kusten. Den säljs som San Fransisco boardwalk men kan ju ifrågasättas vem som marknadsförde det....
Som ni ser är hela området föga imponerande....
Dock var Ma-Cho Temple desto mer imponerande. Mitt ute i ingenting ligger detta kineska Taoist temple byggt till havsguden Mazu.
Väldigt vackert som de flesta av de kineska templen är. Man hittar flera kinesiska tempel runt omkring i Filippinerna.
Här hittade vi också ett träd med Jackfruits som har blivit ett populärt substitut för kött.
Vi åkte också till San Juan där de hippa surfarna håller till. Lite större vågor än nere i San Fernando. Vi försökte också hitta ett ställe som kunde erbjuda keramiklektioner men de var inte öppna för drop in. Så vi åkte tillbaka till hotellet och hängde i poolen och slappade.
Nästa dag åkte vi vidare från San Fernando till Pagudpud. Det tog 7 timmar att köra men vi hade kunna korta den tiden med 2,5 timmar om inte jag hade haft en briljanta idéen att åka förbi risterasserna Putrodo Rice Terraces i Sasaba. Ja, jösses den detouren blev längre än väntat. Vi åkte till Sasaba i Santol och när vi kom in i den lilla staden så tittade många på oss. Inte helt vana vid turister som kommer förbi men turligtt nog trollade de fram en fyrhjulsdriven bil och chaufför. Jag var aningen tveksam till att detta verkligen behövdes då de sa samma sak när vi åkte till Banaue risterasser och det gick alldeles utmärkt att åka med vanlig bil.
Dock måste jag säga att det var tur att vi inte tog vår bil. Den hade inte tagit sig fram på de vägar vi körde på.
Halvklara vägar, med branta lerväggar omgärdade vägen.
Smalt var det också med trots det mötte vi både bilar, en långtradare och jeepneys!
Men när vi slutligen kom fram var risterasserna små men vackra!
Vi var mitt i Cordillera bergen som går genom Luzon. Omslutna av grönskande berg var det skönt med den svalare temperaturen i bergen. Här fanns även de vackra poinsetta blommorna fortfarande blommande.
På vägen tillbaka till Sasaba hittade vi tomatodlingar. Vi fick plocka lite tomater och betala bonden som ägde marken via guiden. De skördade inte längre tomaterna då fraktkostnaderna var för höga. Men smaken - ohhh så goda tomater har jag inte ätit sen vi kom till Manila!
Efter denna oplanerade detour åkte vi tillbaka ut till vägen som tog oss norrut mot Vigan och Pagudpud.
Måste dock visa en skylt vi hittade längs vägen till risterasserna. Den referar nog inte till oss men något oväntat i dessa omgivningar!
Väl framme i Vigan tog vi en snabb tur i huvudstaden i Illocos Sur. Det är en UNESCO World Heritage site och en av få spanska kolonialstäder kvar i Filippinerna.
De gamla kvarteren är söta och man kan åka häst och vagn genom gränderna. Det blev dock en snabbtur innan vi åkte vidare upp mot Pagudpud i Illocos Norte.
Vi kom fram på kvällen i kolmörker och kyla. Kyla, tänker ni svenskar nu med nattsvart vintertid, men fakturm är att när det går ner mot 20 grader och blåsten drar fram från havet och man inte har något annat än shorts och t-shirt så är det aningen kallt.
Dock vaknade vi upp till en ofattbart vacker strand!
Och vi var i princip ensamma. När vi provkände på vattnet var det lätt att förstå varför - brrr!
Hotellet var okay, sängarna som brädor att sova och maten siså där men sällskapet var väldigt trevligt första kvällen! Vi stötte på ett helt gäng av filippinare som numera bodda utstidda i världen men hade alla samlats här upp för en reuinion! De bjöd oss på efterrätt och var väldigt pratsamma.
Vi turistade även här uppe och såg de mest intressanta delarna av Pagudpud.
Windmills. Dessa är stora och en enorm stoltet i Filippinerna!
Kapurpurawan Rock formationer. Dessa var imponerande utmejslade stenar skapade av både vatten och vind under åren. Det stormade rejält den här dagen och det gjorde det än mer mäktigt att se dem. Men kunde riktigt föreställa sig hur de slipas av finden och havet.
Vi åkte även till en av Filippinernas längsta viadukter. Men största vinsten var nästan naturen här uppe. Så vacker och så grön att det nästan var ofattbart.
Vi kortade ner vår tid i Pagudpud med en dag då det var så långt att köra och vi ville hinna se lite mer av Baguio än vi inte redan sett. Så det blev en natt till i underbara San Fernando!
På vägen ner stannade vi till på Cape Bojeador Lighthouse. En riktig pärla! Så vackert ligger den högt över kusten och är välbervarad med mycket historia.
En riktig överraskning att se fyren!
Ett stopp till blev det i La Paz sanddyner. Märkligt att det mitt ute i ingenting öppnar upp sig i stora vida sandytor som bildats från havet. Här har man numera öppnat upp 4-hjulsturer och sandboarding!
Barnen var omåttligt glada över att få åka pulka i sanden. Inte lika snabbt som på snö men så nära man nu kan komma pulkaåkning i 30 graders värme!
Sista etappen på resan blev Baguio. Här har vi varit tidigare och var inte direkt imponerade då. Så vi tänkte göra ytterligare ett försök och den här gången på i Camp John Hay som är ett grönområde och tidigare ett militärområde för amerikanerna under deras tid här.
Vi kom upp i bergen och då blev det också genast 10 grader svalare. Vi fick tillfälle att besöka de berömda Strawberry fields. Men med våra mått mätt var de inte imponerande. Dock var det imponerande att hur kreativt de har skapat produkter runt jordgubbarna.
Vi köpte självklart några gubbar att smaka på!
Sedan bar det av till Stobosa coloured hoses, vilket såg vackert ut på håll men när man granskar dem närmare är de något förfallna....
Ändå en turistattraktion många stannade till på. Även vi gick på den gubben....
Baguio som stad är inget för oss. Den är relativt stor med ca 350 000 invåndare och därmed också stökig och ganska smutsig. Vi åt lunch inne i stan och kikade på den stora katedralen vi inte såg sist då det var en mässa och folk satt bokstavligt talat ute på trottoarerna för att kunna vara med. Fortfarande inte imponerade åkte vi ut till Camp John Hey och hikade i tallskogen. Det var vackert och lugnt och precis vad vi behövde. Svalt och skönt också. Tills solen gick ner då blev det kallt.... temperaturen gick ner till 12 grader under natten!
Lördag morgon vaknade vi tidigt och åt frukost och gav oss av hemåt då Noel skulle vara på skolan kl 12 för repititioner av ljudsättning inför dramaföreställningen Ivan and the Dogs som han ska jobba med. Men inser snabbt när man åker hur långt upp i Cordillerabergen vi faktiskt är.
Snirkliga vägar som går upp och ner över bergskanterna. Att familjer faktiskt bor här är häpnadsväckande med tanke på alla rasrisker. Livet känns hårt på landsbygden men de får det konstigt nog att gå ihop trots allt.
Ytterligare en lite konstig turistattraktion på väg ut från Baguio, ett legonhuvud i sten. Notera alla ras som varit på bergskanterna bakom lejonhuvudet.
Här är familjehusen innetslade på bergskammen och jag underar still hur livet kan te sig för dem. Oj, jag glömde handla mjölk... Vi har det bra i västvärlden och tar väldigt mycket för givet. Här håller husen knappt ihop ibland och ändå ler de vänligt. Ibland undrar man om vi lever rätt och de fel. Eller om det verkligen är så mycket att sträva efter i vårt västerlänska stressiga liv?
Sammanlagt får den här resan höga betyg för att naturupplevelserna var otroliga! Så vackert uppe i Illocos Norte. Men jag skulle kanske inte göra om den då bilresan var allt för lång. Dock får den ett stort hjärta i betyg som helhet!
