0 Läs mer >>

Om vägen mellan Banaue och Sagada var dålig så var vägen från Sagada till Baguio ännu sämre. Vi hade nog aldrig trott att det kunde bli värre, men så fel vi hade! Tror dock att ni alla har hört nog om dåliga vägar så jag lämnar det ämnet med det här.

 

Jag hade målat upp en så perfekt bild av Baguio. Jag hade hört så mycket positivt och såg fram emot att se denna underbara bergsby. Tänk vad fel man kan ha (igen)! Det var ingenting av vad jag hade föreställt mig. Det var ingen by, det var en stad med 350,000 invånare, bilar, jeepneys och folk överallt.

 

Vi kom fram på kvällen och efter lite möda hittade vi hotellet. Jättefint, trots att vi faktiskt varit lite besvikna på att vi inte kunde bo på Camp John Hay, så var vi jättenöjda med det vi fick. Äntligen en bra dusch, sköna sängar och som vi sov! Vad bortskämd jag låter, inser jag nu. Jag har verkligen inte något problem med enklare förhållanden, men det var trots allt skönt att sova ordentligt. Kanske var det bara ren trötthet eftersom vi första natten legat och lyssnat på lastbilar som passerade och andra natten var kort då vi gick upp tidigt och såg soluppgången. Det blev i alla fall en tidig kväll.

 

 

Efter frukosten gick vi ut för att kika på stan. Vi hade några platser vi prickat för som vi vill se. Bland annat katedralen och en park. Katedralen hade gudstjänst varje timma eftersom det var söndag så den kunde vi inte se. Och parken blev lite platt fall. Vi fick väldigt mycket Kina-vibbar av parken. Fin men inte mer än så. Vi tog en roddtur med barnen och sen gick vi vidare.

 

 Katedralen i Baguio
 
 

Baguio är bland annat känt för sina jordgubbsfält, farmers markets och Camp John Hay. Camp John Hay var tidigare USAs militärbas. Numera är det både en turistdestination och vattenreservoar.

 

Många är jordgubbarna på farmers market!

 

Baguio har fightats mot mycket genom åren. Japanerna har haft sin bas på Camp John Hay innan det togs över av ameriaknerna. Men mycket av staden raserades också i jordbävningen 1990 men byggdes upp igen mycket tack vare hjälp från inhemska och internationella donationer.

 

 

Eftersom staden ligger 1540 meter över havsytan inbäddad i Cordillera Central Mountain Range i norra Luzon så är det en populär destination på sommaren. Det ger en skön svalka och temperaturerna går sällan över 26 grader, ens då det är som varmast!  

Vårt bergsäventyr dag...

0 Läs mer >>

Medan regnet hällde ner, åskan dundrade fram över risterrasserna och blixtarna lyste upp himlen skyndade vi oss tillbaka till bilen. Trots att jag bara ville titta en sista gång och ta ett sista kort, fick jag till slut ge upp och vara tacksam över att faktiskt att fått se dessa underverk. Nu var det dags för nya äventyr när resan fortsatte till Sagada.

Av vägarna fanns lite mer att önska....
 

Sagada är mest känt för sina hängande kistor och det var självklart dessa som var största anledningen till att vi ville åka dit. Vägen mellan Banaue och Sagada var mellan varven i det närmaste obefintlig. Vägarna var lika kurviga som en slingrande orm och det gick upp och ner mer än Lisebergsbanan. Dock går Lisebergsbanan i något snabbare fart. Man får hålla ögonen på vägen. Ibland var ena vägbanan borta. Ibland saknades vägräcken och det stupade ner så brant att det hisnade när man kikade över kanten. Lägg därtill ”landslides” där stenar och grus fortfarande ligger över vägen så börjar ni förstå hur det såg ut. Men detta är inte nog. Eftersom vi åker in och ut i otaliga småbyar, många bestående av endast några få hus, så finns också hundar, barn och höns som slåss om vägbanan. Tur man har en man som gillar att köra, för jag hade inte gjort det!

 

Sträckan var 60 km och det tog 3 timmar! Ja, men jag tror ni börjar förstå hur det såg ut. Vi hade också regn hela vägen till Sagada och kom så småningom fram till en mulen lite ”håla”. Förlåt för att jag använder ordet håla, men det var precis så jag kände det när vi rullade in. Det var inget av vad jag hade målat upp. Jag var så besviken. Till råga på allt så hade vi fått hjälp att boka boende då vi inte hade någonstans att sova när vi åkte från Manila. Tydligen så fungerar inte telefonlinjerna så långt…. Eller något. Hmm, vi letade och letade och fick allt mer specifika instruktioner om vart detta boende skulle ligga. Men vi hittade inget. Det var helt omöjligt att hitta stället, så slutligen gick vi in på närmaste hotell och frågade och de hade ett rum kvar så där sov vi!

 Morgonen efter så fick vi en helt annan bild av Sagada.
 
En lite bergsby som lika gärna hade kunnat vara någonstans i Italien.

 

Vi gick till Yoghurt house, en lite restaurang som kändes som ett ställe för backpakers. Usch, betyder det att man är gammal?? Maten var helt okej. De är mest kända för sin yoghurt som de gör själva. Hur som helst, den smakade vi aldrig. Efter middagen blev det sängen för oss. Vi hade nämligen ett mission för morgonen efter… Vi skulle upp och se soluppgången på Kiltepan Peak.

 

Vi ställde klockan på okristligt tidiga 4.15. När klockan ringde kändes det som det hade gått 5 minuter sen vi gick och la oss. Jag hade också vankat mellan sängen och toaletten då min mage sa ifrån på något i maten. Så jag kände mig lite som Kallen Anka i Musse Pigg på camping. Ögonlock som inte vill hålla sig uppe… Men det var bara och bita ihop. Kallt var det också när vi steg ut, bara 15 grader. Så kallt har vi inte haft på länge. Vi hade packat långa byxor och tröjor till alla utom pappa (han får packa själv och hade missat detta!).

 Full kommers redan kl. 5!

 

Vi rullade sakta upp för en grusbacke till slutet på vägen till Kiltepan Peak. Det var fortfarande mörkt. När vi kom upp möttes vi av full kommers! Det var nog mellan 6-12 olika små butiker uppdukade med kaffe, ägg, frukost etc. Kändes lite konstigt mitt i alla mörker att det redan var full fart på detta. Vi gick ut mot kanten och trots mörkret så ser man bra. Det hade börjat ljusna lite och utsikten var magnifik.

 

Inget hade kunnat förbereda mig på synen och upplevelsen. Vi var ovanför molnen! Vi såg bergskanterna, skogen och ett helt hav av vita bomullstussar. Samtidigt började allt mer människor samlas för att uppleva soluppgången. 1640 meter över havet med miljontals små vattendroppar dansande i luften men solens värmande strålar så sakteliga börjar leta sig fram. Sakta, sakta först för att riktigt kunna måla upp himlen och landskapet i de allra vackraste av färger.

 Molnen börjar skingras och solens strålar sänder ljus och värme.
 
Risterasserna ramar in bergen även här.
 
Alla människor som precis som du vill njuta av upplevelsen får man bortse från. Komma tidigt och ställa sig långt fram!
 

Med våra sinnen fyllda till bristningsgränsen åkte vi tillbaka för att äta frukost och checka ut. Sen väntade Sumaguing Caves på oss. Sumaguing är den största grottan i Sagada med ett djup på ca 150 meter. Det naturliga ljuset minskar för varje steg vi tar. Det var som att gå rakt in i The Twilight Zone. Det enda ljus vi hade var från en liten lanterna som guiden hade med sig. Det är halt, bitvis väldigt halt, och snart hör vi ekot från och pipen från fladdermöss. Samtidigt säger guiden till oss att inte hålla i oss eftersom grottan här är fylld av bajs från fladdermöss…

 Mycket klättrande, halkande och gående blev det i grotterna.

 

Barnen var så upprymda och de gick i täten med guiden. Halvvägs nere fick vi ta av oss skorna och här var det riktigt bra fäste för fötterna. Vattnet var kallt och skönt och rummen var fyllda av stalaktiter och stalagmiter i alla möjliga och omöjliga former. Här hittade vi Dinosaur footstep, Birthday cake, King’s curtains och flera andra formationer. Jag undrar vem som har sån fantasi att de hittat formationerna och namngivit dem!

Kings curtains.
 
 

Detta var ett sant äventyr och ett av naturens underverk. Hur dessa grottor sakta, sakta har karvats ut i naturen är ett sant under.

The Birthday cake.
 

Sista stoppet i Sagada var till de hängande kistorna. De hängande kistorna är en speciell begravningstradition utöver Indonesien, Kina och Filippinerna. Detta är fortfarande tradition här för vissa begravningar även om vanliga kyrkogårdar och gravar blir allt vanligare. Man trodde förr att gnom att hänga kistorna på klippkanter eller bergsväggar så undvek man att djur grävde upp dem men man trodde också att man välsignade själen och att den döda kom närmare himlen genom att de hängdes upp istället för att grävas ner.

 Ser ni dem? Hängande längs klippkanterna?

 

Kistorna är små, bara ca 1 meter, eftersom liken begravs i fosterställning. Detta för att de tror att man ska lämna den här världen på samma sätt som kom in i den. Kistorna sätts upp tomma på bergsväggarna och unga män klättrar upp på sidan för att placera liket i kistan. Man kan också se stolar bredvid kistorna. Dessa är till för att de döda ska kunna sitta på stolen natten innan begravningen och se på.

 

Historiskt kallades stolen för Sangadil, dödsstolen och den var en viktig del i den traditionella begravningsprocessen hos Igorot stammen. När du dog bands kroppen fast på stolen och täcktes med filtar. Stolen placerades i ditt hus mot ytterdörren så att släktningar kunde hälsa på hos liket och ta farväl. För att undvika lukten vid förmultningsprocessen så rökte man långsamt kroppen. Eftersom kistorna bara är 1 meter så bröts benen på liket innan det placerades i fosterställning i kistan.

 

Historien med the Hanging coffins kan kännas makaber men på något sätt så verkar det finnas en vilja att bevara det gamla men samtidigt ge folket det nya. Det finns en stark önskan att kunna hälsa på sina när och kära vilket är svårt när de hänger på en bergsvägg.

 

Vår guide berättar att idag kan familjer välja om man vill att kistan ska hängas eller om man vill ha en vanlig grav. Vår guide är väldigt respektfull och säger till barnen att inte prata högt. Kistorna hänger i Echo Valley som också är känd för sitt fina eko så han ber dem på ett fint sätt att inte testa detta när vi kommer närmare kistorna. Det känns fint att traditionen lever kvar med så mycket respekt och omtanke medan man även har anammat det nya. En bra balans mellan gammalt och nytt.

Sverige eller Filippinerna? Naturen här uppe i bergen liknar faktiskt varandra väldigt mycket.

 

Vårt bergsäventyr dag...

0 Läs mer >>

Eftersom det var en extra dag ledig från skolan förra helgen så bestämde vi att vi skulle ta tillfället i akt och faktiskt bocka av något från vår Bucketlist av saker att se här i Filippinerna. Och valet föll på att åka upp i bergen i norra delarna av Luzon för att se Banaue, Sagada och Baguio. Eftersom det är så mycket att skriva om kommer jag dela upp den här reseskildringen i 3 delar, en för varje plats.
 
Banaue risterrasser
 

Vi hämtade barnen efter skolan i torsdag med bilen packad till bredden med kläder och fika inför den långa resan norrut. Vi hade bokat in oss en natt halvvägs upp till Banaue som annars skulle ta mellan 8 och 10 timmar beroende på trafiken. Vi fick njuta av den otroligt vackra solnedgången medan bilen och chauffören stadigt tog oss en mil närmare vår nattdestination. Solnedgångarna här är ett rent skådespel med sprakande färger som målar himlen mer och mer för varje minut som går.

 

I San Jose City hade vi bokat ett hotell för natten och dit kom vi efter ca 4 timmar. Möra efter resan och med tanke på den tidiga morgon som skulle följa checkade vi in, åt middag och gick och la oss. Rummet var det absolut inget fel på men trafiken utanför var desto värre. Hotellet låg precis vid genomfartsleden och den ändlösa trafiken fortsatte hela natten. Det var nästan skönt att gå upp när klockan ringde eftersom det innebar att vi slapp försöka sova till ljudet av lastbilar som swoschade förbi i oändliga rader som pärlor på ett halsband.

Hotellet färdigpyntat för julen 2018!
 

Efter frukosten rullade vi ut på vägen igen med siktet inställt på 4-5 timmar i bil innan vi skulle nå Banaue. Inget hade kunnat förbereda oss för de vägar vi skulle åka på. Och absolut inget kan förbereda en på vad man kommer att få se! Vi tog oss upp i bergen på små slingrande vägar. För varje mil vi la bakom oss ju tydligare blev bergsregionen. Det är så grönt att det nästan gör ont. Vägarna är så smala och kurviga att man konstant måste vara beredd på allt. Vi tråcklade oss igenom nålsögon så skarpa att lastbilarna fick använda båda filerna för att komma igenom. För att i nästa kurva möta en ko på vägen, eller tricycle fullastad med korgar eller en familj åkandes alla 3 på en moped.

Här är ingen ko på isen men en ko på vägen!
 
Fullastad
 

Ju närmare vi kom desto tydligare blev det att vi var i rislandskapen. Små terrasser började skönjas vid horisonten och vi passerade ris på torkning på vägarna. Efter man har skördat riset så separerar man stjälkarna från själva riset. Riset läggs sedan ut på marken för att torkas. Så nu vet jag definitivt varför man ska skölja riset! Vi passerade åtskilliga ristorkningar på vägrenarna eller vägbanorna.

Så här läggs ris på vägbanorna för att torka innan man separerar skalet från riset. Glöm inte att skölja riset innan kokning!
 
 

Precis när vi trodde att vi aldrig skulle komma fram och att vi inte skulle kunna ta fler kort eller bättre kort så var vi precis i mitten av de mest berömda terrasserna. Vilken syn! Vart man än vände blicken var det risterrasser.

Vart man än tittar ser man terrass efter terrass i böljande landskap.
 
Bevattningssystemet fungerar ypperligt eftersom ris måste väx med fötterna blöta.
 
Närbild av hur blött det faktiskt är.
 

Risterrasserna smeker varsamt bergens konturer, innästlats mellan små byar som växer ihop med dem. Det är ett otroligt arv och med en kunskap som har gått från generation till generation helt baserad på det gamla traditionella sättet att så och skörda för att behålla den sociala balansen. Ett landskap i full harmoni mellan människa och miljö. Terrasserna är den perfekta blandningen mellan fysisk, kulturell, ekonomisk, religiös och politisk miljö, ett levande kulturlandskap av obeskrivbar skönhet. Byggdes för 2000 år sedan och har sedan gått i arv från generation till generation och på något sätt känns det som tiden stått stilla när man är här. Byarna ligger inkilade längs med terrasserna på ett sätt som verkligen gör dem till ett med naturen. Det känns fullt naturligt att det ligger hus överallt samtidigt som det är svårt att förstå hur någon kan bo här.

 

När man kommer från den civiliserade världen där man går till mataffären och handlar sin mjölk, ris, ägg och kött så måste de här vara mer självhushållande. Det känns som tiden på något sätt stått stilla här. Barn leder utanför husen, hundar springer över vägarna och hönsen pickar rester av frön från marken. Här finns ingen hets, ingen stress men heller ingen lyx. Eller så är det här det som är lyx? En lycka född inom oss, utan påtryckning från företag med pengar till marknadsföring som skapar behov hos oss.

 

Ett lugn lägger sig över mig på ett sätt där man bara kan ta in all skönhet som finns. Vi står förundrade och tittar ut över terrasserna som breder ut sig. Medan tankarna kommer och går, kommer också regnet. Först lite försiktigt som en varning för att sedan verkligen visa vad det kan ge. Och för att verkligen ge ett oss ett skådespel börjar det också åska och blixtra. Jag tittar mig omkring en sista gång, på kvinnan som lugnt och sakta väver under taket på sin hydda med en panoramabild vi sällan kan skåda hemma. På mannen som varsamt vilar blicken ut över risterrasserna med, i alla fall vad det verkar för mig, en förnöjsam och belåten min. Här lever man livet som det är. I ett med naturen.

Det här är platsen man tittar på risterrasserna. Tänk att ha dessa byggnadsverk på bakgården.
 

Att dessa risterrasser byggdes för hand, 1500 meter över havsytan för över 2000 år sedan är helt otroligt! Innästlat i Ifugao provinsen som består av 18 olika barangayer, eller byar, finns det flera olika risterrasser där Banaue är den mest kända.

 

Numera producerar man riset helt utan GMO, en förändring som gjordes 2009. Väldigt mycket kretsar kring riset här uppe där de flesta festivaler och maträtter går i risets tecken. Kring skörden firar man med tacksägelsefester. Faktum är att riset är en så stor del av filippinarnas kost att USA har börjat lobba för att de ska äta mer bröd och mindre ris eftersom det är nyttigare!

 

Trots alla timmar i bilen så var det värt det, att se dessa terrasser som finns med på UNESCOs lista över världsarv. Och man kan inte annat än blir ödmjuk inför det. De är ett bevis på ett samhälles hållbarhet där produktionen av ris genom att skörda vatten från de skogsklädda bergstopparna och att skapa stenterrasser och dammar för att optimera produktionen har överlevt i två tusen år!

 

 

 

Vårt bergsäventyr dag...

0 Läs mer >>

I fredags var det fullt upp. Medan barnen var i skolan och mannen på jobbet fick jag det stressigt värre. Morgonen startade med ett träningspass med min underbara PT Mia. Sen var det packande som stod på schemat tillsammans med inköp av födelsedagspresent till Thomas fyller år idag faktiskt! Så, igen: Grattis på födelsedagen älskling!

 

Vi hämtade barnen och på pricken 14.40 styrde vi kosan norrut på väg mot Subic. Subic ligger ca 16 mil (160 km) nordväst om Manila. Ditvägen gick lekande lätt och vi var framme i tid för en trevlig kvällsmat och en episk solnedgång! Vi åkte med goda vänner så även barnen hade kamrater att hänga med (gud förbjuder att vi kallar det leka nu för tiden!!).

 

Vi hade ett mål med resan och det var den enorma flytande lekparken i vattnet utanför Subic Bay – The Inflatable Uncorn Island! Ja, men ni hör ju. Vem skulle inte vilja åka dit? Stället är som ett enormt lekland för både barn och vuxna på grunt vatten med rutschkanor, hinerbana, broar, torn, gungor med mera!

 

Med hela 3 400 m2 stor ytan (eller 8 basketplaner!) är det lätt att förstå varför det kallas ”den störst flytande lekplatsen i Asien”. Byggt för vuxna som behöver hitta sitt inre barn igen är den lika rolig för oss som för barnen. Och lita på mig när jag säger att du behöver hjälpa dina små prinsar och prinsessor när de ska upp, över och under alla hinder. Det här är nämligen mer som en Total Wipeout bana korsad med American Ninja Warriors! Är du rädd att doppa huvudet är detta inte platsen för dig. Jag säger bara: Var beredd att bada!

Välkommen att ta fram barnet inom dig!
 
Det krävs styrka och mod att ta sig förbi vissa hinder!
 
Många var doppen då man handlöst föll i vattnet.
 
Whoho!
 

När du väl har tröttnat på att bounca runt på banorna och falla i vattnet så har du en loungeyta att re-la-la-laxa på! Pink Bali lounge area är en enda stor sockertoppsliknande yta med saccosäckar i syrénlila och rosa med rosa parasoll med tofsar och fjärilar hängande som dekorationer. Man kan inte annat är älska det!

Ytan var mycket mindre än jag förväntat mig men å andra sidan är du inte där så mycket....
 
 

Kostnader för detta enorma lekparadis varierar med tiden du vill spendara där. Det minsta paketet är 1 timma för 499 pesos (100 kronor) upp till heldagspass för 849 pesos (150 kronor). Väl spenderade pengar om du frågar mig! Visst hade vi några tillfällen med barn som grät men det gick snabbt över och de var ute igen för att prova nya delar eller återvända till sina favoriter!

 

Ska jag ge ett tips till andra som kan vilja ta fram barnet i sig eller ta med sina egna barn eller barnbarn så är det att vara där tidigt! De öppnar 8. Vi kom klockan 9 och då var det inte så trångt på banan även om det säkerligen var en hel del människor på plats redan och vi fick mycket lek på liten tid. Ju längre på dagen desto mer folk även om de har tidsanpassade slotar man köper. Men det verkar som att folk i allmänhet inte är så morgonpigga… Och det var inte heller vågorna för de kom efter lunch. När vi gick ut en sista gång efter att ha inmundigat maten (välbehövlig energi trots den ganska torftiga serveringen) så var vågorna lika mycket vårt bekymmer och problem som alla människor. Ju mer folk, desto instabilare bana. Ju mer och högre vågor, desto instabilare bana. Så med både vågor och mer människor blev det en ganska svårmästerlig lekplats att vara på.

 

Slutbetyget på denna resa blir ändå 8 av 10

 

Inflatable Unicorn Is...

0 Läs mer >>

Idag på väg till skolan med barnen så sade helt plötsligt att de kan gå själva till skolan. Visst, eller hur? Som om jag skulle låta dem gå själva till skolan i Manila med flera miljoner invånare, med en trafik som inte liknar något annat jag varit med om. Men om man ser det från deras håll så är detta normal för dem. De har bott utomlands de senaste 2,5 åren och både på Malta och här är trafiken något helt annat än i Sverige. Detta är deras vardag, det är normalläge för dem. Så att de föreslår att de kan gå själva är inget konstigt. För mig ser jag faror i varje korsning! Inte bara trafiken, men också obemannade övergångsställen, kidnappning, you name it. Och nu vill ju inte jag måla faan på dörren, men tyvärr lever vi i en vardag där faror faktiskt lurar runt varje hörn. Även om jag inte vill se det. En kompis här sa att du är alldeles för snäll och litar på tok för mycket på alla. Och ja, det gör jag kanske, men jag tror det kommer från att faktiskt ha vuxit upp i trygghet, där det inte fanns så många faror. Men samtidigt måste vi idag lära våra barn att bli gatusmarta. Världen ser inte ut som den gjorde när jag växte upp. Den har krympt på gott och ont. Det finns också mycket mer kriminalitet och droger. Och att bo här där våra telefoner kostar lika mycket som en månadslön gör oss till perfekta pricktavlor.

 

Men nu var det inte detta jag skulle skriva om idag utan om det livsviktiga, livslånga lärandet. Jag kände idag när jag satt i bilen och kände min växande irritation över trafiken att trafiken är ju något jag inte kan påverka här. Den är som den är men mitt i detta finns det faktiskt en ypperlig möjlighet för mig att träna på inte låta det irritera mig. Och i ärlighetens namn är det inte bara trafiken som irriterar mig. Jag känner att ju äldre jag blir, desto mer irriterad blir jag över saker jag inte kan styra, över saker som inte är som jag vill ha dem, eller saker som är annorlunda mot hemma. Och egentligen borde det ju vara tvärtom! Ju äldre jag blir ju mindre borde det irritera mig! Ju mer borde jag kunna styra över mina tankar och känslor. Så mitt i detta kände jag att jag faktiskt har slutat att lära mig, slutat att utvecklas och slutat att vara nyfiken på andra kulturer och länder och människor. Hur hamnade jag här? Jag brukade älska kulturella skillnader. Jag läste böcker om det. Jag studerade det på universitet till och med. Men ju mer jag bor utomlands och utsätts för det desto mindre förståelse har jag för det. Det ska ju vara tvärtom!

 

Nej, nu är det dags att vända på det här. Jag får bara ett liv och det är nu. Jag har en möjlighet att ta mig an detta på ett positivt eller negativt sätt och om jag nu skulle välja det negativa är det ju bara en som förlorar på det – JAG! Så från och med nu ska jag försöka med små, små babysteg att ändra mitt sätt att tänka och känna. Jo, jag är en känslomänniska men jag har också ett sunt förnuft. Eller jag brukade ha det i alla fall. Så någonstans måste jag inse att det aldrig är för sent att lära sig nya saker, eller lära sig nya kulturer, eller hur?

 

Jag behöver ju inte ta allt på en gång. Men att i alla fall försöka gör stor skillnad. Jag kan inte ändra det som sker här, jag kan inte hjälpa alla som behöver det. Men jag kan vara ödmjuk över det jag har och får här. Tänka att vi faktiskt gör skillnad för de som jobbar med oss. Och vi försöker hjälpa de små kattungar vi hittar på gatan här genom att ge dem mat, ta med till veterinär om ingen annan har gjort det etc. Det handlar ju också om att lära våra barn värna om andra och få en ödmjuk och hjälpande inställning till världen. Vi städar ständer vi kommer till. Så lite försöker vi dra vårt stå till stacken… Men just att inte låta irritationen ta över – det är mitt nya projekt i utvecklingen av mig själv! Och att se allt vackert runt omkring mig!

 

Livslångt lärande

0 Läs mer >>

Finns det likheter mellan Sverige och Filippinerna? Hmm, nja inte helt säker på att jag hittat dem än. Mer än det självklara då – människor! Vi människor är lika var vi än är men ändå är vi så olika i hur vi tänker. Tror kanske att likheten är mer kopplad till det känslomässiga. Vi blir glada för samma saker och vi oroar oss över samma saker. Vissa här har mer att oroa sig för än andra, med tanke på all fattigdom man stöter på. Men samtidigt känns det som att de flesta faktiskt finner glädje och lycka i det lilla. Kanske är det så att ju mer du har desto mer vill du ha och du blir aldrig riktigt nöjd? När man tänker på det är det ju väldigt påtagligt att vår Svenssonmentalitet i landet mellanmjölk med en stark koppling till Jantelagen har fått vårt samhälle och människor att fokusera sina krafter på vad andra har i stället för att förändra sin egen situation. Eller helt enkelt vara nöjd med det man har.

 

I en undersökning för några år sedan så konstaterades att detta var det svenskarna var mest avundsjuka för hos grannen:

1.     Grannen har ett finare hem.

2.     Grannen har mer pengar.

3.     Grannen har möjlighet att renovera.

4.     Grannen har en mer välvårdad trädgård.

5.     Grannen har ett roligare privatliv.

6.     Grannens bostad har ett bättre läge.

7.     Grannen reser mer.

8.     Grannen verkar mer lycklig.

9.     Grannen har ett bättre jobb.

10.  Grannen har en finare bil.

 

Jag måste i det här läget påpeka att jag vet att vi är priviligierade här. Vi har chaufför och vi har hemhjälp. Men det ger oss till viss del insyn i hur de har det. Vilken nivå mellanskiktet lever på.

 

Ta hemmet t ex, här ligger slum bredvid de mest exklusiva bostadsområdena. Och det ryktas att de stora byggföretagen som ligger bakom nybyggena (de stora exklusiva) faktiskt betalar folk för att sätta eld på slumområden som ”kommer i deras väg”. Pengar har en konstig förmåga att ta fram det värsta hos människor. Samtidigt som det ger möjlighet att göra bättre, att ge mer. Vår chaufför skojade glatt med oss hela hösten om att varje gång det regnade fick han en ny dusch i huset eftersom taket läckte! Sakta men säkert kunde han spara ihop till ett nytt tak och hela familjen hjälptes åt att lägga det. Och då pratar vi korrigerad plåt. Han lånade pengar några gånger av oss men de gick till familjen. Hans bror förlorade ett barn så han ville hjälpa honom även om han själv också hade problem att fixa med.

 

 
 

Vad är ett finare hem i deras ögon? Här jobbar de åt oss och ser dagligen hur vi lever, vad vi köper, vad vi gör, hur vi reser på semestrar, men de kommer plikttroget varje dag. Jag vet att många expatriatfamiljer har haft problem med att deras hemhjälp stjäl. De har kommit på dem själva, men kan vi annat än försöka förstå var de kommer ifrån? Och vara tacksamma att vi över det vi har?

 

De tänker inte på ett finare hem, eller en välvårdad trädgård eller ett roligare privatliv, semestrar etc. De har fullt sjå att få sitt lilla liv att fungera och få mat på bordet varje dag. Oftast är de genuint lyckliga trots allt. De ser glädje i det lilla. Nu vet inte jag riktigt hur det är eftersom jag bara ser allt utanpå. Skrapar men lite på ytan är det kanske annorlunda. Vi känner ju en del filippinare som har gjort välfärdsresan, men rykten säger att de är sämre arbetsgivare än expatriats från andra länder. Vilket är svårt för mig att förstå.

 

Vi försöker hjälpa där vi kan. Vi donerar mat och kläder, oftast genom skolan när de har projekt. Man måste välja här eftersom det finns så många. Jag skulle kunna tänka mig att hjälpa till på något barnhem, men just nu så räcker inte tiden till. Jag jobbar mer än jag trodde att jag skulle göra vilket också är förklaringen till att bloggen inte uppdateras.

 

Vi försöker också hjälpa till med de djur som inte har hem. Att gå och mata dem, se till att de blir steriliserade eller får hem. Vi är många som gör det, har mat med oss i handväskan och ger där vi kan. Just med hemlösa djur är det svårt. De behöver steriliseras och kastreras så de inte blir fler, men det är svårt när man ser några veckor gamla kattungar som knappt får mat för att mamman inte har tillräckligt. Samtidigt går det inte att göra allt. Man måste välja sina projekt.

 

Vi försöker att ge till våra anställda. De för en skälig lön, vi lånar inte ut pengar utan ger dem om de behöver. Vår hemhjälp skrapar av tallrikarna och tar med rester hem till sina djur. Jag påminner ständigt Thomas om att inte skrapa av tallrikarna i soporna utan lämna dem på diskbänken så hon kan ta rätt på det utan att behöva skämmas. Om vi köper fel saker ger vi alltid bort det. Men när gör man tillräckligt? Hur mycket ska man ge? Hur mycket kan man göra?

 

Vi försöker att behandla dem med värdighet. Hjälpa vår chaufför och vår hemhjälp men också se till att vara medmänniska och inte se ner på dem som något mindre värd. Det är många som gör det. Men det finns också många underbara expatriats som haft sin personal länge och tar med dem. De är mer familjemedlemmar än någon som arbetar för dem. Jag tror på godheten och jag tror på att vi måste bli bättre på att se lyckan i det lilla. Vara glada för det vi har istället för att ständigt drömma om vad andra har. Det är inte lätt men med lite träning kan vi alla bli bättre på det.

 

Hmm, det här inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt att skriva om…

Lycka, vad är det?

0 Läs mer >>
 
 
Eller hur?? Tiden flyger i väg i en hiskelig fart och jag försöker bara hänga med. Har inte skrivit på länge och det här kommer rakt från hjärtat. Inget skrivet i förväg som jag hunnit redigera eller fundera över. Jag bara satte mig ner och insåg att det är evigheter sen jag skrev något senast.
 
Vad har hänt? Så mycket och ändå så lite. Detta är det svåra med att leva ett expat liv. Ja visst, vi är otroligt priviligerade. Vi har hemhjälp varje dag från 8 till 17-18. Hon städar, tvättar, stryker och gör allt som vi ser som jobbiga måsten hemma. Att slippa dessa måsten minskar påfrestningarna, stressen och bråken i familjen. Absolut!
 
Och vi har en chaufför som kör oss överallt. Vi behöver inte ens köra bil, utan kan läsa, jobba eller lyssna på ipods i bilen. Fantastiskt tänker ni, eller hur? Men just bilen tycker jag är lite jobbig. Bara tanken på att sätta mig i en bil och köra själv dit man vill, när man vill och hur man vill är inte att underskatta! Nog för att jag ska erkänna att jag faktiskt inte har någon som helst lust att köra i Manila men det är en helt annan sak....
 
Några av er noterade säkert att jag skrev hur man vill i stycket ovan. Och ja, jag menar hur man vill! Trafikregler och annat är inte riktigt som hemma. Här kör man mellan filerna om man kommer framför en bil. En bil! Hey, den kommer köra om dig i nästa korsning. Men det spelar liksom ingen roll. Om de kan köra om någon genom att gena över en fil, bygga en ny fil eller köra i vägrenen och köra om på fel sida så gör man det här. Oftast tjänar vi inget som helst på det tidsmässig men det är bara så de gör här.
 
En annan sak som är vanligt i trafiken här är att man kör kortaste vägen, till sträckan det vill säga. Så jämför vi två vägar den väga 1 till ställe A är kortare men krokigare och mer landsväg jämfört med väg 2 som är motorväg men 5 km längre så väljer man väg 1. De gånger då Thomas har försökt argumentera med vår chaufför om att det är bättre att ta en längre väg till sträckan om den är bättre byggd går inte att räkna. Och vad får vi till svar? Yes, sir. Men han kör den väg han vill ändå! Man får luta sig tillbaka, ta sin bok och skratta åt det....
 
En annan sak vi börjar bli vana vid här är hur det fungerar i affärer. Vi är i mataffären. Jag letar efter majs, men hittar inte. Så jag frågar: "Excuse me, where can I find corn?". Och får garanterat följande till svar: "Corn, out of stock ma'am." Två gångar längre bort hittar jag självklart majs. Det känns som "out of stock" är ett default svar som ges till allt.
 
Och allt här tar tid! Kommer du hit - förbered dig på att vänta. Vi har lyxen att ha ett spa på området. Detta stängde man i mitten av oktober för renovering. Det skulle öppna 1 december. 1 december kom och gick utan att de öppnade. Nytt meddelande förkynnade att 1 januari skulle de öppna. Men nähä då. Sen flyttades det till 1 mars. Det har vi också passerat. Nu när vi frågar säger det bara: "Don't know ma'am". Nej precis, kanske hade varit bättre att säga det från början?
 
I affärer så har du biträden som följer varje litet steg du tar. Oavsett om du behöver hjälp eller ej. Konstant någon som monetorerar dina minsta rörelser. När du betalar kikar de på varan, vänder och vrider på den, kollar priset 3 gånger innan de slår in den i kassan. Lägger det åt sidan, tar betalt och skickar kvitto och vara till nästa människa som kollar och signererar kvittot att det stämmer med varan som är köpt och skickar det vidare till nästa som lägger det i en påse och häftar ihop påsen med kvittot dithäftat för extra säkerhet om någon mer vill kolla. Jag som brukar ha påsar med mig, de där miljövänliga ni vet, vänder ju upp och ner på hela deras system!
 
Men vi har lärt oss att skratta åt vissa saker, andra gråter åt. Men för att vända på myntet och avsluta med några positiva saker så har ni här några punkter som jag älskar:
1. Många hälsar på dig! Även när du passerar dem på väg till eller från skolan.
2. De flesta kvinnor är galant uppklädda, även till vardags! Man blir glad av att se det. Vi borde lära oss att gå mindre i jeans och mer i känning och kjol! Så snyggt!
3. Massage, manikyr och pedikyr kostar en spottstyver. 1 timmes massage kostar i genomsnitt 100 kronor.
4. De har otaligt med vackra öar här! Och vi behöver börja besöka fler....
5. De fletsta pratar engelska.
6. Du kan resa till så många fantastiska ställen med bara några timmars flyg - Thailand, Hong Kong, Japan, Borneo, Singapore, Darwin. Till och med Hawaii är närmare härifrån än från Sverige.
7. Att ha hjälp hemma kostar inte så mycket. Vilket ger mer tid till familjen.
 
Tack och hej! Nu ska jag hämta barn och ta med till baletten som Elin går på efter skolan, i skolmiljö. Så smidigt! Trots att det inte finns fritids så har det Efter skolan aktiviteter i skolans regi. Supereffektivit och så bra! Den gymnastik och den baletträning hon får här kommer bli svårt att hitta när vi flyttar hem.

Time flies when you'r...

0 Läs mer >>

Vilken vecka det var förra veckan! Vår lilla tjej åkte på skolresa med övernattning. Tänk 7 år gammal (eller ung, hur man nu vill se det) och hon skickas med buss ca 3 timmar bort från mamma och pappa på sin allra första övernattning med skolan. Och självklart gick det galant! Jag var inte orolig, mer spänd på allt de skulle få ta in och uppleva. Jag vet att hon är stark och självständig, att hon klarar det.

 

Som hon har väntat på dagen då de skulle resa iväg. Detta har varit en resa hon sett fram emot sen dagen vi först besökte British School! Och verkligen alla som varit pratar fortfarande om resan och upplevelsen. Så i torsdags lämnade vi en väldigt upprymd liten tjej full med förväntningar. Allt gick i hållbarhetens tema, att värna om miljön och se till att vi värnar om den för kommande generationer. Och speciellt har åk 2 kikat närmare på havens hållbarhet och vad vi måste göra för att de ska kunna fortsätta att vara en global resurs i framtiden. De har under förra terminen studerat vikten av att värna om våra hav och det djurliv som finns i dem både runt Filippinerna men också resten av världen.

 

För att få en ännu bättre förståelse för detta så åkte åk 2 iväg till Pawikan Conservation Center både för att lära sig mer om ämnet, men också för att på nära håll få uppleva vad haven bidrar med i ekosystemet och för att bygga empati med allt levande runt om oss.  

 

Pawikan betyder på filippino havssköldpadda och det var precis vad alla dessa nyfikna barn fick träffa på nära håll. Havssköldpaddan återvänder efter 25-30 år till samma strand de föddes för att själva lägga sina ägg. Hur de hittar tillbaka till samma strand vet man inte. Barnen fick läras sig allt om sköldpaddor och vad som idag hotar dem. De flesta sköldpaddor i världen är med på listan över utrotningshotade djur, vilket är otroligt sorgligt. Så att tidigt lära barnen vad som hotar dem och vi kan göra för att skydda sköldpaddans fortlevnad är viktigt!

 

Barnen fick också städa stranden från skräp som slängs både på stranden men också i havet som senare sköljs upp på någon strand. De fick på nära håll se vad vi människor åsamkar när vi slänger skräp på fel ställe. Men mer viktigt fick de lära sig vad vi kan göra för att hjälpa till!

 

Som grädden på moset, inte bara fick de vara borta från sina föräldrar och känna sig stora, de fick också se små sköldpaddor kläckas och kravla upp ur sanden för att sedan hjälpa dem ut i havet och iväg på sina första simtag ut i livet. Vilket häftig upplevelse!

 

Oj vad de hade lärt sig! Både om sköldpaddor och om livet! Jag har ju som jag nämnde tidigare en självständig dotter så medan jag såg alla barn slänga sig i sina föräldrars armar klev Elin fram till mig och sa att hon måste hämna mer väskor. Här mamma, ta det här så länge, jag kommer snart. Sen var det inte mer med det. Nåväl, syftet var att hon skulle få en upplevelse och det har hon garanterat fått – för livet!

En liten sköldpadda på väg ut i livet!
 
Hej då och tack för hjälpen!
 
Tittut!
 
Nu väntar vi på er hjälp...
 
Lyckliga barn väntar på sina små skyddslingar.

 

English:

 

Lesson for life

 

What a wonderful lesson for life our little girl has been given last week. Year 2 kids all went to Bataan last Thrusday to learn more about sustainability and sustainable oceans. The aim was to help them understand the importance of protecting marine wildlife and oceans around the Philippines but also the rest of the world. To promote empathy and an emotional engagement with the topic this was very much a hands-on experience. They visited the Pawikan Conservation Center in Bataan to learn more about the ocean and the sea turles. Pawikan is Philippono and means Marine Turtle. The marine turtle return after 25-30 years to the same beach they were born to lay their own eggs.

 

The kids got to learn more about the threats to the turtles, but also to the oceans and what we can do to protect them better. They got to clean the beach from trash being thrown there or has floated up onto the beach.

 

And to top the experience they got to see turtles being hatched and later on they got to release them into the ocean.

 

Not only did the kids get to be independent on this trip away from their parents but they also got to build some important empathy for their future life. Such an important lesson and so fantastically taught!

En lektion i empati

0 Läs mer >>

Och så var julen över. Men som vi har njutit och umgåtts. Minimalt med jobb (sorry Thomas, kanske straffar sig nu) men det har varit skönt att kunna umgås alla tillsammans. Den 22 december lyfte vi och drog till Borneo. Det har varit ett drömresemål för mig under 20 år. Och då främst att få se regnskogen och orangutangerna. Så siktet var inställt på Sandakan i kombination med Kota Kinabalu.

 

Till KK är det bara 2 timmars flyg från Manila och vi landade på förmiddagen. Hotellets shuttle stod och väntade på oss och tog oss den ca 1 timme långa sträckan till vårt hotell. Det fanns en absolut fantastisk strand, som i det närmaste var öde. Hotellet hade en enorm wild life park runt hörnan där man kunde göra utflykter. Barnklubben var aktiv med både aktiviteter under dagarna och några fester på kvällarna! Dessutom fanns det boogie boards att låna och vi hade två stora flytdounats med oss att vågsurfa på. Det gick med andra ord ingen nöd på oss. Och skulle vi nu haft tråkigt så hade vi fått skylla oss själva för det fanns både tennisbana, boule bana, vattengympa, gym och poollekar under dagarna. Dessutom fanns det även biljardbord, olika sällskapsspel, pingis och en hel massa annat roligt.

Hotellets strand var stor, bred och lång!

 

Mitt mål var att hänga med barnen, slappa och läsa bok. Julafton kom och gick i sakta lunk. Ingen hets, ingen stress, inga julklappar. Ska väl tilläggas att jag flippade ur lite innan jul då jag insåg att jag skulle missa den härliga julen hemma i Sverige. Jag saknade plötsligt allt – snön, kylan, hetsen, stressen, baket, julgodiset, pyntet, släkten, familjen och Kalle Anka! Men det blev faktiskt väldigt skönt och allt fokus låg på att umgås utan stress.

 

Den 25 gick vi upp kl. 04.00 och tog flyget över till Sandakan. Där tog vi en taxi till ställt vi skulle bo men om det hade slutat där hade det ju varit en ganska tråkigt story. Så det gör det inte. Vår taxicahffis visade sig sitta inne med en hel del guide erfarenhet, eller bara kunskap av taxikörande under många år. Det slutade med att vi använde oss av honom under dagarna 2 vi var i Sepilok/Sandakan. Vi checkade in, lämnade stället och drog genast de 800 meterna bort till Sepilok Orangutan Rehabilitation Center. Jag var så spänd, så förväntansfull. Nu äntligen skulle jag få se orangutanger! Vi gick ut i regnskogen iklädda regnkläder eftersom det öste ner. Det var frodigt och grönt överallt och överallt lät det. Ljud vi inte kände igen. Knastrade, skrek och ven. Det var mäktigt. Efter några 100 meter möter vi 2 rangers som jobbar i parken och det tar inte lång tid förrän det kommer 2 orangutanger svingande i träden. Dock var de så gömda att vi knappt såg dem, men ändå. Bara vetskapen att de var där ute!

Lekfullheten är stor i barnavdelningen!
 

Första stoppet var i the nursery. Avdelningen för småbarn! Nykomlingar som rehabiliteras av olika anledningar. Främsta anledningen är tyvärr fortfarande för att människor tar hand om bebis orangutanger och vill ha dem som husdjur. Det räddas många från privatpersoner som inte vet att det är förbjudet. Det är så sorgligt att se det hända. Kunskapen är så låg fortfarande. Men i dagisavdelningen var det full fart! Det svischade till i träden, åktes på repen och svingades i gungor. Någon lekte med en påse som maten hade kommit i. Han gömde sig i den och gick omkring med den på huvudet för regnet. Så charmigt! Vi stannade länge och tittade på dem, skrattade med dem och upplevde deras lekfullhet!

 

Klockan 10 skulle det vara matning så vi tog snabbt vidare för att inte missa de stora som blivit rehabiliterade men ibland fortfarande dyker upp för lite enkel framdukad mat. De flesta orangutanger lever i ensamhet förutom när de parar sig. Och självklart har mamman sin unge med sig under några år, men efter det är det mycket ensamhet. Vi väntade och väntade i regnet. Såg en tusenfotning klättra fram på ledstängerna på utkiksplattformen medan vi väntade.

 Frukost serverad - komsi, komsi!
 

Så kom mannan som skulle lägga dit maten. Direkt kände man spänningen stiga i gruppen som väntade. NU, nu kommer de snart! Och vi väntade, och väntade, och väntade. Plötsligt ser vi repen börja gunga. Men det var inget. Sen ser vi igen att det gungar till. Nu då? Ska de äntligen komma nu? Vi står på helspänn, kikar ut i grönskan och nästan vädrar för att se om vi kan så något. Det blir alldeles knäpptyst. Sen rasslar repet till igen. Först lite försiktigt, sen mer. Och spänningen går att ta på. Nu då, nu dyker de upp! Och det gjorde det, dök upp något. Men inte var det några orangutanger inte. Det var hungriga makaker som ville sno åt sig lite gratis mat!!

 Makaker på intåg!
 
Några makaker var glada över en gratis frukost!
 
Möte med tusenfoting på väg mot Noels arm.
 
Vi insåg att vi var i djungeln, eller regnskogen! Många olika djur som visade sig.
 

Men det var härligt att se dem. Så skickligt balanserande på repen från träden till matningsplatformen. Och som de svingar sig upp och ner i lianer för att inte någon ska ta den godbit de fått tag på. Men vi väntade ju fortfarande på orangutangerna, men tyvärr uteblev de från den här matningen.

 Barnen är lekfulla!

 

Istället åkte vi vidare för att se näsaporna. Vår glade chaufför visade sig ha kunskap om precis vart man skulle åka för att se dem vid rätt matning. Och vi fick så både näsapor och silverapor och en toucan. Näsaporna ser förskräckligt roliga ut med sina länga näsor. De var riktigt närgångna också. Vi hade också turen att se silverapor som även de ville bekanta sig med främlingarna. Silveraporna bär sina bebisar på magen. Ungarna är bruna tills de är ca 6 månader och de plötsligt byter färg. Så söta. Både Noel och Elin fick mata dem med bönor. Noel lite mer ”usch, nej incoming!! Watch out!” än Elin som lugnt och stilla matade på och gick efter dem.

 Näsapor up close and personal!
 
Näsaporna ser så roliga ut!
 
 Silverapa med unge!
 
 
 

Efter detta åkte vi tillbaka till orangutangstället i för hoppning att vi skulle få se en vild en vid matningen på eftermiddagen. Vi gick rundan igen och kikade på de söta dagisbarnen innan vi kom till matningen. Men ingenting den här gången heller. Så vi bestämde oss för att lära oss lite mer om orangutangerna via en film 15.30. Så intressant! Orang-utan betyder på malaysiska Man of the Forest. När filmen var slut gick vi ut och jag råkade i förbifarten få höra att någon sett in orangutang vid matningsstället. Gissa om vi sprang. Men några minuter till godo sprang jag som jag aldrig gjort förut. Svischade fram på de blöta, hala gångarna genom skogen till plattformen. Och där, mitt i ett träd satt hon! Helt lugnt och stilla och åt så sakteliga på någon liten godbit. Intet ont anande om denna tumultartade strapats genom skogen för att få se henne. Jag var så lycklig! Äntligen efter 20+ år fick jag äntligen se en livs levande, fri orangutang! Detta kan jag leva länge på!!

 

Under dagen hade vi även åkte förbi och tittat på Malajbjörnar (sun bears). Och vi hade turen att få se några i träden. Så vackra med sin svarta päls.

 
 
 

När vi kom tillbaka till stället vi skulle bo på kändes det som att vi gick rakt in i ingenting. Men stugan vi fick var jättefin. Att den låg mitt ute i ingenting gjorde inte så mycket. Vi träffade många härliga nya bekantskaper och åt en riktigt bra middag innan vi gick och la oss tidigt. Vi skulle ju upp och utnyttja sista dagen i Sepilok.

På väg till vår boende.
 

Vi åkte till Rainforest Discovery Center. Så vackert! Vi gick ut bland alla träden på hängbroar och broar 10 meter uppe bland träden. Vi såg inga djur eller fåglar men det var otroligt vackert och med härliga läten hela tiden. Innan vi åkte tillbaka till flygplatsen tog vi en sväng förbi Sandakan Memorial Park, med alla sina hemska minnen från kriget.

 A walk in the park!
 

Väl tillbaka i KK njöt vi återigen av att bara vara tillsammans. Och vi fick några härliga dagar innan vår semester slutade den första dagen på det nya året. Ett nytt år fyllt med möjligheter och nya utmaningar.

Palmoljsplantage
 
Frukerna som skördas för att framvinna palmolja. De kan skörda 2 gånger per månad så väldigt lukrativt för bönderna. Inte så bra för oss dock....
 

Innan jag avslutar detta megalånga inlägg låt mig presentera vår nya familjemedlem – Gelison! So sweet! Gelison är en liten kille som kom till Sepilok Orangutan Rehabilitation Center i juli 2010, bara 8 månader gammal. Han hittade på en palmoljeplantage vid Kinabatangan floden ensam och övergiven. Gelison har visat sig vara en riktig busunge, men också en charmör och vi välkomnar honom in i vår familj under det kommande året!

Möte lillebror Gelison!
 

English:

 

A Silent Christmas Night

 

And it really was! We have been enjoying doing nothing but hang out together. Even Thomas has minimized the working part so we could really be together all of us. The 22nd of December we flew off to Borneo. It has been one of my dream destinations for about 20 years, first and foremost to see the orangutans but also to experience the rainforest. So we knew we wanted to not only go to Kota Kinabalu but also to Sandakan.

 

To KK (yes it is really called that Kota Kinabalu) it is only a 2 hours flight from Manila. We landed early and got on the transport to our hotel for about an 1 hour. And once we got there all I saw was the beautiful long, amazing sandy beach, and it was almost empty. The hotel also had a wild life park where you could go trekking. The kids club was very active with activities both during the days but also a few evening parties for the kiddies! And there were boogie boards to borrow to go body surfing in the waves! No possibility to be bored here. We also had access to a game room, pool table, ping pong, tennis, boule, water activities etc.

 

My goal was, however, to be with the kids, relax and read my book. Christmas Eve was relaxing, no stress, no Donald Duck, no massive smorgasbord and no Christmas gifts. I might just need to add that I completely flipped out before we left for Borneo, when I realized I was going to miss the Swedish traditional Christmas at home. All of a sudden, I missed everything- the snow, or the not so much snow, the stress, the baking, the making of Christmas candy, everybody coming to our house, Glögg and Donald Duck. But in the end it worked out well! We went surfing in the waves and relaxed.

 

 

The 25th we got up at 4 am to get the flight to Sandakan. It was a short flight and we graved a cab to the hotel we had booked to see the orangutans. As it turned out our cab driver was very knowledgably about the all the sightseeing’s to do. So, we ended up using him as a guide to all the other places as well.

 

We started with the Sepilok Orangutan Rehabilitation Center. I was so excited, expecting to see them – Finally! We went out in the rainforest dressed in our rain clothes, since it was raining. Dhu! We’re in the rain forest, why would it not rain!? It was very green and lush everywhere and there were noise coming from every tree. Sounds we didn’t know and didn’t recognize. It was so powerful. After a couple of 100 meters we saw two orangutans swing around in the tree tops. If it wouldn’t be for the rangers we would have missed them. They were high up and distant but it really didn’t matter. I had seen my first orangutans! And just knowing that they were out there was so heart-warming and exciting!

 

We passed by the nursery. The department for the young orangutans. The new ones to come to the rehabilitation center for different reasons. There is still a big problem with humans using them as pets. And most of them don’t know better. They rescue on and think it is okay. But sticking them in small cages is nowhere near okay. They need space and trees and play! In the nursery, it was all play! They were playing with each other, in swings and with bags when the fruit was emptied.

 

At 10 am there was a feeding so we quickly walked on not to miss the older orangutans that have already been rehabilitated but still need or want some easy to get food once in a while. We waited and waited in the pouring rain. Saw a millipede pass us but no orangutans.

 

Finally, the man with the food showed up. Instantly there was tension in the air. Everyone was waiting. Now, soon they will come. Excitement in the air. And still we waited, and waited and waited. Then all of a sudden the ropes started to move. Now, finally the are here! It was so quiet, you could almost hear a pin drop. Then the ropes moved some more. First slightly and then some more. Now they will come, there is no doubt about that. And they did – the macaques! No orangutans this feeding. The macaques took all the food. But hey, it was free and it was served!

 

But it was still so much fun to watch them, balancing so gracefully on the ropes, swinging on to the platforms. We left a bit disappointed not to have seen the orangutans. But hey, they are wild and decide if they want to show up or not.

 

So, we left to go see the feeding of the proboscis monkeys instead. And again, our driver surprised us by knowing exactly where to go to see them. And not only the proboscis but also silver monkeys and a toucan. The proboscis monkeys look so funny with the big noses and they came very up close as well. And even more up close and personal we got with the silver monkeys which we got to feed string beans. They are so cute. The moms are carrying the babies on the stomach, so tight, so tight. The babies are brown until they get to be 6 months and then turn silver. Both Noel and Elin got to feed them. Noel a bit more careful and “oh, my wow incoming monkey! Watch out!” and Elin calm and quietly feeding them.

 

After this we went back to the orangutan in hope that there would be some showing up at the later feeding. We went around again but still no one showed up. So instead we decided to watch the movie to learn a bit more about these gorgeous animals. Orang-utan means Man of the Forest in Malay. Once the film ended I overheard one of the rangers say they had spotted one on its way to the feeding place. So, I grabbed Noel and ran almost for my life. It was still wet and the walk ways slippery but we ran like the wind (or at least as fast I dared). And once there I saw her! In the trees, just sitting there calmly eating her food. I was so lucky. Finally, after 20 years of wanting to experience this I got to see a live, free orangutan!

 

We also got to see sun bears. So beautiful with their black fur. Last day in Sepilok/Sandakan we went to the Rainforest Discovery Center. So beautiful and peace ful. We wandered along hidden trails and some of them 10 meters up in the air. We didn’t see any animals but it was a sanctuary anyway.

 

On the way to the airport we stopped at Sandakan Memorial Park with all the terrible memories of war. It was a real wake up call and the complete opposite of all the beautiful things we had seen and experienced.

 

Back in KK we enjoyed the last couple of days before the year ended and a new one began. A fresh new year with new possibilities and new challenges. Bring it on!

 

Oh, before ending this post I want to present our new family member – Gelison! So sweet! Gelison is a little orangutan boy who came to Sepilok Orangutan Rehabilitation Center I July 2010, only 8 months old. He was found in a palm oil plantation by the Kinabatangan river all alone and abandoned. Gelison is a real naughty boy but also the charmer!

Jul, jul strålande ju...

0 Läs mer >>

Full rush hela tiden just nu. Det ena avlöser det andra och hela Manila fullständigt flödar i julsmyckningar och julmusik trots att svetten lackar (eller kanske så att svetten lackar!). Även om Manila har haft officiella juldekorationer och julmusik sedan 1 september så är det mer och större nu!

 

Och i skolan är det inte sämre. Vi har varit på två fantastiska julföreställningar.

 

Key stage 1 (upp till årskurs 2) har satt upp Penguin Pete. En supersöt historia om en Pingvin som är trött på att äta fisk hela tiden och bestämmer sig för att söka upp tomten och berätta det för honom. På vägen till Nordpolen träffar han på kängurur, apor och Jack Frost medan han korsar olika kontinenter. Mycket sång och musik och härliga framträdanden av en stor grupp underbara ungar!

 

Självklart var det professionell ljussättning och ljudet likaså. Och rekvisitan fixade klassföräldrarna, med några hjälpande händer från oss andra. De hade till och med tillverkat en iglo av curryförpackningar! Jag är så imponerad av allt runt om kring! Det är som värsta West End produktionen. Men mest av allt är jag imponerad av barnen! Och inte att förglömma, samtliga kostymer är uppsydda för barnen som också fick behålla dem efteråt!P

Penguin Pete
 
Kolla in igloon av curryförpackningar!
 
Elin med Pete!
 

Elin var en jättesöt berättare som tog föreställningen framåt. Hon var lite besviken att hon inte fick en större roll, men jag tror den var precis lagom så första gången hon stod på scenen. Det finns rum att växa!

 

Noels key stage stod för härliga, rappa och mycket underhållande Pirates of the Curry Bean! Snabba repliker med många skämt (några som vi inte fattade – engelska ordlekar när de är som bäst!) och en och annan född stjärna! Det hela handlar om tvillingarna som hittar en skattkarta men i samma veva blir deras mamma kidnappad av pirater och de sätter iväg på jakt efter henne.

 Pirater, pirater - akta er!
 
Scenen var helt fantastisk!
 

Självklart var scenen ett mästerverk, kostymerna lika så och ljud och ljus som om det vore en proffsföreställning! Jag har aldrig sett något liknande. Och alla barnen får behålla sina kostymer, specialsydda för var och en! Bra att ha till någon Halloween trick or treat runda.

 

Det har också varit en julshop på skolan där barnen kunnat handla julklappar till nära och kära. Jag har hjälpt till att både sälja och slå in paket. Många fina fynd blev det. Roligast var att hjälpa till när de små förskolebarnen skulle handla! Underbara ungar hur de tänker och handlar! En fin My little Pony gosedjur till pappa och en ritbok till mamma! Finns nog många föräldrar som blir glad och några som blir förvånade. Men det är ju tanken som räknas! Det var i alla fall underbart att höra dem resonera runt vad de skulle köpa. En lite pojke hade en hel kasse med gosedjur till sin syster – så mycket kärlek! Och det är ju precis det som är julens budskap, eller hur?!

 I julshopen!
 
Pingviner överallt!
 
 Och ett helt isberg! Allt gjort av en mycket kreativ mamma!

 

English translation:

It’s that special time of year!

 

Full speed a head all the time at the moment. One thing after another and Manila is completely overflowing with Christmas decorations and Christmas music though it doesnät at all feel like the merry times are coming any time soon. Sweat is pouring down my face as I walk around in this Wonderland. It has though been there, present and maybe not full out, but still since 1st September. But it feels like the different places are out competing each other in the size and creativity of the decorations! Here more is more and better!

 

And school is also getting into the Christmas spirit. We have been to two amazing theater productions that would make any Broadway show jealous!

 

Key stage 1 (up to year 2 or age 7) performed Penguin Pete. A super sweet story about a Penguin who gets tired of eating fish all the time and decides to go look for Santa and tell him. On the way to the North Pole he meets kangaroos, monkeys and Jack Frost while crossing different continents. A lot of singing and lovely performances by a big group of wonderful kids!

 

And on top of the kids there was, of course, professional light and sound. And the props had been made or bought by the parent reps, with some helping hands for the rest of us. They even made a whole igloo by the inner parts of whole sales curry packages! I am so impressed by everything I have seen, but most of all I am impressed by the kids. All these children who many of them have never been on a stage before, getting up and performing a 45-minute show. On top of it all costumes were made specially for the show and for each individual. Measured and all! And they all got to keep them!

 

Elin was a super cute story teller who carried the story forward. She was a bit disappointed after that she didn’t get a bigger part, but I think it was exactly right for her at this point. There is definitely room for growth!

 

Noel’s key stage performed the quick and entertaining show Pirates of the Curry Bean! Quick lines with a whole lot of good old English jokes playing with words! The musical is about the young twins Jack and Liza who finds a treasure map. But when the infamous Redbeard and his pungent Pirates of the Curry Bean steal the map and kidnap their mother, the race is on to rescue her, reclaim the map and find the treasure!

 

Of course, the stage was a master piece, the costumes as well and the sound and light as we were in London or New York! I have never seen anything like if in schools before. And all kids get to keep the costumes, made specially for them with measurements taken. Good for a future Halloween maybe!

 

There has also been a Christmas shop at school, where all children have been able to buy gifts for all their loved ones. Class by class has come down to shop for some great deals. I have been giving a helping hand both with wrapping gifts and helping the kids choose what to buy. My favorite time was when the reception came! Soo cute with all the small children shopping. And so funny to hear their reasoning behind what to give to mum and dad! A My Little Pony to dad and a writing pad for mum. There are for sure some parents who will get surprised (or not?) by their gifts on Christmas eve or morning. Whatever day you celebrate. But it is the thought that counts. And they get to feel very big and mature with their money and all, choosing all by themselves. One little boy had a whole bag full of stuffed animals for his sister – so much love! And that is what counts when it is Christmas, right?!

 

Juletider!

0 Läs mer >>

Okej, jag har försökt att komma igång med yoga tidigare utan att riktigt lyckas. Har inte känt riktigt att det varit för mig, fast jag har försökt att få det till min grej. Lite svårt att förklara det där. Kanske har det varit lärarna det inte stämt med.

 

Men nu gott folk har jag hittat min lärare som jag känner att jag kan stanna med och lära mig av. Hon kör en blandning av bindvävsyoga med bollar och vanliga yoga med asanas. Blev medbjuden av en vän här som gick hos henne och jag blev riktigt fast. Det är jobbigt som sjutton och lokalen håller cirka 500 grader och jag svettas ungefär 700 liter varje gång men jisses vilken fantastisk yoga vi får köra varje vecka!

 

Så när Christina (yogaläraren) gick ut med information om att hon kommer köra ett yoga retreat (för oss vanliga svenskar är det en yogaresa, plain and simple) till Anilao så lät det minst sagt intressant. Varför inte tänkte jag och anmälde mig. Och för er som känner mig vet ni att jag inte gärna spenderar pengar i onödan och speciellt inte på mig själv (om det inte är massage… det är jag  näst intill beroende av) så det här satt långt inne. Så efter att ha pratat med Thomas som frågade snabbt och rakt ”Varför bokar du inte bara?” så gjorde jag det.

 

Så förra fredagen kl. 06.00 åkte jag hemifrån för att möta upp de övriga 5 tjejerna (kvinnorna? För vi är nog alla i mogen ålder… När går man från tjej till kvinna och till sist till tant egentligen?) plus våra 2 ledare. Christina för yogan och Helene för kostrådgivning. Hela temat var Mind Body connection. Platsen var Ansisiam, ett litet vackert ställe som ägs av en thailändare. Så maten var fantastisk, utsikten magnifik och sällskapet en alldeles underbar blandning av kvinnor i mogen ålder.

 

Vi hade 2 yoga pass varje dag utomhus med utsikt som var helt galet vacker. Bara det var en fröjd att få uppleva. Första passet varje dag var ett tyst pass, bara Christina som pratade. Innan passet var också tyst tid för reflektion. Faktiskt ganska skönt som variation till en annars så högljudd om givning som vi alla faktiskt omger oss med. Man gick upp, fick en kopp te eller kaffe, tittade på utsikten, filosoferade lite, njöt av lugnet och sen gick vi till yogamattorna och började passet. Efter första passet var det som att grytan kokade över och frukosten åts under prat, skratt och tårar!

 

Detta var första gången men absolut inte sista – hoppas jag i alla fall!!

 

This trip really put footsteps in the sand for me. The first but definetely not the last trip!
 
Ready for yoga!
 
Spectacular view!
 
Deliscous food!
 
 
 
Areas of relaxation!
 
The place had several terasses to enjoy and small hidden places if you wanted to be alone.
 
A room with a view!
 
And the sunsets....
 
One more bautiful than...
 
the other!
 
Wine, laughter and yoga in the evenings!
 
Will leave you with this last image. I rest my case!

English translation:

Okay, I have been trying to start practicing yoga for some years without really doing it. It was not really my thing, even though I have tried to make it my thing. It is a bit hard to explain. It has been something not quite resonating with me. Maybe the teachers or it being too hard. Or me feeling too bad at it.

 

But now, ladies and gents, I have found my kind of teacher. One whom I feel I can stay with and learn from. She is combining myofascial yoga with balls and regular yoga with asana. I got invited by a friend to come along and I am simply hooked. It is hard as hell and the place we practice at is about 500 degrees hot and I sweat 700 litres every time but gosh, what a fantastic yoga we get to do every week!

 

So, when Christina (yoga teacher) told us she was running a yoga retreat in Anilao it sounded perfect. Why not I thought and signed up! For the ones of you who know me, you know I don’t really spend money unnecessary, and especially not on myself (unless it is massage… I am almost addicted to massages) so booking this was not easy. After talking it through with Thomas… Should I really do it? It cost a lot of money…. I can’t be away from you guys…. My bad conscious was talking loud and clear. So when Thomas asked me ”Why don’t you just book it?” I decided I could spend this on me. He gets to be away a lot with work, getting time on his own. I don’t! So, I did book it!

 

So, last Friday at 6 am I went to meet up with the rest of the 5 girls (ladies? We were all in a mature age. When do you really go from being a girl to a woman or an old lady?) and our 2 leaders. Christina is running the yoga sessions and Helene was teaching us all about nutrition. The theme for this retreat was Mind Body connection. The location was set in Ansisiam, a beautiful little place owned by a Thai man. The food was amazing, the view spectacular and the people a wonderful mix of women in the best age!

 

We had 2 yoga sessions every day, outside with a view that was completely gorgeous! The view itself was enough to actually validate the reason for being there. The first session of the day was a quiet session, with time for reflection. It was actually really nice to get a break from the loud surroundings we usually have. Now we went up, got coffee or tea, looked at the view, got time to think and enjoyed the serenity before we got on to the yoga mats and started. After this first session, we had breakfast and the pot was just boiling over with talking, laughing and crying!

 

This was definitely the first yoga retreat for me, but not the last one! At least I hope it isn’t!

Yoga resa 101

0 Läs mer >>

Eftersom vi just nu har besök (vårt första!) från Sverige av de äldre syskonen så måst vi ju besöka en vulkan. Jag menar hur många gånger gör man det i sitt liv? Vi började som vanligt tidigt och åkte hemifrån klockan 7 på morgonen. Vi var nog många som var trötta för det var allt några fler än jag som sov i bilen på vägen. Det regnade och det gjorde ju inte det hela mer uppiggande. Jag funderade både en och två gånger hur vi skulle kunna vandra uppför stigen i ösregn. Men när vi klev ur bilen vid Tagaytay vid the Yacht Club så slutade det regna! Bilfärden gick fort, bara 1,5 timmar, så vi kom iväg tidigt och kunde påbörja vandringen innan det blev allt för mycket folk och alltför varmt.

 Utsikten tar andan ur en! Så vackert! Detta är den lilla ön i den inre sjön i Taal vulkansjön.
 

Vi fick samma guide den här gången till Elins förtjusning! Hon tog honom i handen och vandrade glatt iväg till första stoppet på toppen. Här får man en fantastisk utsikt över den inre kratersjön där det även ligger en lite ö. Vi var alla varma och svettiga då vi kom fram och tog tacksamt emot fotopausen som bjöds innan vi började vandra nerför backen till den inre sjön.

 Det bubblar och pyr lite överallt längs med stranden.

 

Den här gången tog vi en promenad längs med sjön bort till en gejser som hade bildats. Regnet hade gjort promenaden lite besvärligare den här gången då stranden var helt under vatten och vi fick gå längre upp för att kunna komma fram. Vi hittade små minigejsrar på flera ställen där det stod vatten upp i en liten fontän. Så häftigt!

Det är verkligen grönare än grönt!
 
 Alex, Sally och Noel checkar in röken från vattnet. Tycker de kunde kokat ägg åt oss när de ändå bara står och väntar.... (skojar bara men det hade funkat!)
 

Man märker tydligt att det är en vulkan man vandrar i då leran och vatten bitvis är mycket varm. Vid den större gejsern hittade vi 3 (!!) golfbollar. Tydligen finns en golfbana ovanför och det är ganska vanligt att det kommer bollar flygande. Duktiga som vi är så tog vi med de förkolnade bollarna tillbaka till skräptunnan. Den ena var till och med mjuk av värmen från marken.

 Den störren gejsern var väldigt het! Det gick inte att gå fram till den.
 

Väl tillbaka så vandrade vi uppåt igen för att när vi kommit till toppen för andra gången dricka lite färskt kokosvatten innan vi vandrade ner till båten. Båtfärden blev skuppig tillbaka till Tagaytay då vädret börjat dra ihop sig igen och när vi klev i land kom regnet tillbaka. Vi kunde inte haft mer tur om vi så vunnit på triss!

 Utsikten från vandringen upp mot den inre sjön. Detta är den yttre sjön som bildats in den större vulkankratern.
 

Det är en lika fantastisk tur varje gång! Lika jobbig men också lika vacker! Jag hoppas ju att varje gång att det ska vara lite lättare att vandra uppför men icke sa Nicke. Inte för mig i alla fall. Men vi får se det som ett bra träningspass helt enkelt med fantastisk utsikt!

 Tre trallande jäntor på väg mot vandringen!
 

English

Taal Volcano part 2

 

Time for a tour back to Taal Volcano. Such a fantastic place to visit and now we have the big kids here it was time to show them some parts we really like.

 

We left from home at around 7 am and there were more than I who were tired and spending the time in the car sleeping. It was raining which didn’t really help in keeping my eyes open either... Hiking in rain didn’t really seem like something I has ordered, but the weather is something you cannot request. But we were lucky and once we stepped out of the car at Tagaytay Yacht Club the rain stopped. The drive was short this time, only 1,5 hours from Manila so we got to start our hike before it got too crowded.

 

We got the same guide this time, much to Elins liking. She took his hand and started hiking up to the first pit stop on the volcano. It is such an amazing view over the inner crater lake which also has a small island in it. We were all hot and sweaty arriving at the view point and were grateful for the short stop to take some pictures before we started the walk down to the shore line of the lake.

 

This time we decided to walk a little bit further to a geyser that was created. However, the rain made the walk a bit harder this time as the shore was no longer there. It was completely covered by the raised water levels due to the rain fall so we had to walk a bit further up. We found small mini geysers created on several places. So amazing to see the water shoot right out of the rocks.

 

You clearly notice that you are walking on a volcano as the ground and the water are really hot at certain places. By the bigger geyser we found, surprisingly, 3 golf balls. Apparently, there is a golf course high up above and it is pretty common that golf balls end up on the shore line of this lake. Since we are Swedes and care about the environment we picked up the golf balls and brought them back to the trash can! One of them was even soft due to the heat of the ground.  

 

Back again we started the hike up to the top for the second time of the day. Once up we bought some fresh coconut water to drink before we hiked down to the waiting boat. It cannot get fresher than this…

 

The boat ride was a lot bumpier going back and we were all a bit wet arriving at the Yacht Club again. As we stepped on to land the rain started to fall again. But we had made the hike back and forth without even getting a drop of rain! We couldn’t have been luckier winning the lottery (well, maybe we could, but we would have been without this trip in that case…)!

 

This trip is as amazing every time we do it! As hard but also as beautiful! I do hope that it will be a little bit easier to do the hike but no, not really so far…. Maybe next time, right?! Hope never leaves you…. But I will get a good work out of it! Gotto be thankful for the small things in life!

 

Taal Vulcano del 2