Blixtar och dunder, magiska under!
Jag passade på att slockna lite med Elin på förmiddagen. Vi var båda trötta efter hennes sjuknatt. Men vad kan man vänta? 5 russin och 5 tvättmaskiner senare mitt i natten sätter sina spår. Man är ju inte 22 längre.... Skönt med lite vila men det dåliga samvetet slog in när jag såg Noel sitta i soffan och spela på iPaden. Men han verkade helt omedveten om att jag hade varit borta.
Planen var att vi skulle äta lunch och sedan ta en taxi ner till Ikea där Thomas skulle möta upp oss på barnavdelningen när han kunde komma loss från jobbet. Men har man barn får man lära sig att tider är flexibla. Så också idag! Det är här våra magiska under kommer in, fast det föregås av en hel del trubbel. Jag gick ut för att slänga soporna och det är ungefär 10 steg till soptunnan så jag kliver ut och lämnar dörren öppen. Barnen lekandes inne. När jag vänder mig om ser jag Noel komma efter och slänga igen vår ytterdörr! NEJ, NEJ, NEJ! Vad gör du???? Där står vi Noel och jag med en låst dörr och Elin är själv inne i lägenheten... Oj, vad gör man nu då? Dörren låser sig automatiskt, jag har ingen nyckel (idiotiskt av mig när man har barn, då kan allt hända....), ingen telefon och mycket få människor pratar engelska. Ja, låt mig säga att paniken kom inte direkt smygande, den störtdök på mig! Jaha, det är ca 6-7 minuter innan våra Ayi skulle komma och det har man ju definitivt inte ro i kroppen att vänta på med en 1-åring själv i lägenheten. Helt sonika knackar jag frenetiskt på grannens dörr. Hör dem gå omkring där inne i evigheter innan de öppnar. Som tur är så pratar Kelly engelska, i alla falll hjälplig. Hon är Pekines men gift med en australienare. Hon ringer till Customer Service i området och ber dem komma. Okej säger de vi cyklar om ca 5-10 minuter och med kineskiska måt mätt så kan det lika gärna vara en halvtimme. Så där sitter jag på golvet med en ledsen Noel och knackar på dörren och försöker prata med Elin så hon håller sig vid dörren. Vår lilla donna är mycket förtjust i att klättra så jag ser bara en Elin som klättra omkring i lägenheten och trilla och slå upp huvudet i vårt, för all del vackra, men aj så opraktiska marmorgolv.... Ingen vacker syn vill jag lova.
Men slutet gott allting gott. Tang, vår Ayi, kom först och hon låste upp och vi öppnade försiktigt dörren och där satt hon. En mycket glad Elin som tittade förundrat på mig när jag slängde mig in och lyfte upp mig. Hennes ögan lyste av förundran över vad som hänt. Mamma, jag har varit här hela tiden. Allt är lungt.
Och så har man då lärt sig läxan, gå aldrig ut genom dörren utan nyckel.... Att man ska lära sig något nytt varje dag vet jag, men jag hoppas att läxorna framöver inte blir så hårda!
skriven
Oj vilken tur att det gick bra! Vet PRECIS hur det känns. I vintras satte jag nyckeln i bilen o lät den gå på tomgång, satte därefter Otilia på plats i barnstolen, stänger dörren och då...låser sig hela bilen. Shit!! Varenda liten dörr!! Tyvärr har vi inte någon reservnyckel. Först höll jag mig ganska lugn, ringer Per på jobbet o kollar om han har nån idé. Diskuterar lite fram o tillbaka. Han snackar med sin arbetskamrat som ringer sin fru polis som i sin tur rekommenderar en bärgningsbil. Tyvärr har Otilias j..la mössa ramlat ner för ögonen under dessa samtal och hennes paniska skrik bara ökar och min panik slår till! Bärgningsbil tar för lång tid...Slå ut rutan säger pappa Per samtidigt som han försöker ta sig hem från jobbet. Rusar in o letar efter verktyg till detta, kommer ut igen o skall precis börja...då kommer Per och visar fina kunskaper som biltjuv och äntligen kan jag få ut Otilia. Men det tog nog en 20 minuter från början till start! Man lär sig som sagt!! Kram