Kära Malta,
Jag har bott hos dig i 1,5 år. Gått på dina gator, lyssnat på dina ljud och sjungit din lov. Om gyllene solstrålar, härlig värme och underbara vågor som smeker kalkstenarna lenare och lenare för varje dag.
Jag har upplevt dina mörkare sidor, när du häver bränningar upp över gatorna och tar med både badstegar och bilar i din framfart. Bara för att några få dagar senare åter lysa med din gyllene lampa och ge oss lugna vatten och glada dagar.
Du kan vara lika kall och obarmhärtig som varm och älskvärd. Det beror helt på vilken sida vi som besökare vill se. Jag har sett den kala, kalla kalkstenen vara lika varm och älskvärd som min mors händer och min mormors stora hjärta. Om vi väljer att se den kalla eller varma sidan av dig beror inte på dig utan är helt upp till den som tar in dig. Jag tror det säger mer om den andra personen än dig. För mig är du som vackrast i soluppgången när dagen gryr och medan lugnet lägger sig och du tar fram paletten och målar ön i ljuvliga rödrosa toner i solnedgången.
Jag har träffat underbara vänner, vänner för livet som jag håller nära mitt hjärta. Jag har upplevt många möten med människor av olika ursprung. Hur vår gemensamma frånvaro av vårt hemland ger oss en samvaro där vi närmare oss varandra i en värld där vi kanske annars aldrig hade mötts.
Jag har upplevt en skola där jag fick pusha mig själv att utforska nya sidor. Där jag är ”utlänningen” och den nya invandraren. Där mina barn har gått från att inte kunna förstå vad som sägs runt dem till att kunna obehindrat föra en dialog på ett nytt språk! Att se deras värld växa från att vara beroende av andra till att helt och fullt njuta av friheten är otrolig.
Den gåva du gett oss under de senaste 1,5 åren är stor. Vi har vuxit ihop som familj. Vi har delat svårigheter, motgångar och tårar för att komma ut med rikare upplevelser, fastare band och starkare övertygelser om att allt faktiskt är möjligt. Men vi har också delat skratt, välmående och lycka i vår lilla egna värld med minnen vi kommer vårda för resten av livet.
När detta äventyr nu går mot sin ända frågar jag sonen om vad han tyckte mest om med dig? Svaret kom fort och var så självklart – vårt hem, mamma! Men självklart, vad skulle det annars vara? Vi är en familj oavsett vart vi har vårt hem. Eller som Paul Young sjöng: ”Where ever I lay my hat that’s my home!”
Until we meet again!
Lotta
