Skövde i Världen

Måndag, tisdag och onsdag den här veckan har varit lediga dagar för skolbarnen. Detta till följd av att det är All Saints Day. Trevligt tycker vi eftersom vi fått vårt alldeles första besök. Det är de äldre syskonen Alexander och Sally som kommit för att se hur vi har det. Och självklart måste vi göra något extra roligt under tiden!

Så i går åkte vi till Pagsanjan Falls. Det har varit ett önskemål från mig under en tid att få komma dit. Utan att egentligen veta något hade jag fått för mig att jag ville dig. Hade jag rätt i mina aningar? Jodå det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag hade! Vilken dag vi hade…

Vi vaknade tidigt och då menar jag tidigt. 05..45 ringde klockan och en timma senare satt vi i bilen. Våra förhoppningar krossades lite när vi såg vädret – regn! Men vi gav oss av. På vinst och förlust eftersom om vädret är dåligt så stänger de fallen, då det kan vara farligt att ta sig dit. Vi hade kollat dagen innan men fått svaret att vi fick ringa tidigast kl. 7 dagen vi skulle dit. Så vår back-up plan var att åka till Taal vulkanen om fallen var stängda. Men kl. 7 fick vi svar på att de var öppna och vi åkte vidare med förnyad tilltro.

Bilresan tog ca 2,5 timme och sen var vi på plats. Efter en lättare fika med rostat bröd stod vi färdiga att hoppa i kanoterna. Utrustade med flytvästar och hjälmar steg vi försiktigt i Dugout kanoterna som var otroligt vickiga. 3 i varje kanot plus 2 förare. Vi blev dragna upp en bit innan våra otroliga förare fick börja slita. Och som de slet! Uppströms i 60 minuter, över stockar och stenar. Och jag skämtar faktiskt inte. Det var strömt, uppför och otroligt snävt på sina ställen. De använde fötterna att parera med, klev ur för att dra oss (lata turister) upp för vissa ställen. MEN å andra sidan får inte turister åka själva, vilket är enkelt att förstå varför när man väl varit här. Tanken slog oss innan – varför behöver vi guider som paddlar? Låt mig säga det igen: det är inte för gemene man att ta sig uppför detta på ett säkert sätt.

Okej, nu var det sagt och jag tror alla förstår att det inte var en enkel kanotresa (ja, ja jag vet att jag tjatar… och det är väl tur att det gått 2 dagar sedan vi åkte annars hade det varit ännu mer! ;)) men jösses vad vackert det var när man lyckades höja blicken och titta sig omkring.

Det ena vattenfallet efter det andra!

 

Tänk att ni åker in i en dalgång där man omringas av höga, lodräta väggar som är alldeles täckta med grön, lummig växtlighet. Det är alldeles tyst och stilla. Här glider vi fram i det lätta regnet (som mellan varven var ganska kraftigt) för att emellanåt få en liten dusch av paddeln eller ett vattenfall vi passerar. Vattenfallen avlöste varandra, det ena vackrare än det andra. Det var som i en saga eller en målning som man inte riktigt kan stirra sig mätt på.

Forsande vatten.

Kanoten var vinglig så det var bäst att sitta still och hålla mittpunkten centrerad. Minsta avvikelse från mitten och vi fick en kommentar av våra paddlande guider ”to stay in the middle, stay centered”. Det var inte bara en gång som sidan på kanoten passerade vattenytan och vi fick ett badkar i stället för en dusch! Som tur var hade vi flip flop tofflor att ösa ut vattnet med! Man tager vad man haver, sa Kajsa Varg. Eller hur var det?

Allt detta tog andan ur mig, det var så vackert och ändå hade vi regnet som stundtals var kraftigt. Hela tiden trodde vi att det skulle sluta, det minskade för att runt nästa kurva vi passerade sätta fart igen. Jag har nog aldrig varit så blöt i hela mitt liv. Fullständigt dyngsur från topp till tå. Inte ens underkläderna var torra. Hjälmen hjälpte till så vi slapp vatten i ansiktet hela tiden.

När vi väl kom fram till det stora fallet, som är 14 meter högt med en liten pool under som man normalt kan bada i. Det finns en flotte man kan ta ut i poolen för att sen klättra upp i gömda grottor som finns bakom fallet. Dock fick vi ta ett snabbt kort innan vi fick sätta oss i kanoten igen för att påbörja resan tillbaka. Guiderna pushade oss mycket vilket irriterade mig lite, men när vi väl kom tillbaka så var det stor fallet stängt på grund av för mycket regn. Vattnet stiger så mycket att det blir farligt att åka tillbaka i forsarna. Resan tog 60 minuter till fallet men bara 30 minuter tillbaka. Då åkte vi medströms i forsen bland alla stenar och stockar. Det var inte bara en gång jag skrek till i kurvan för att jag trodde att vi inte skulle klara svängen!

Var det värt resan? Definitivt! Den här utflykten skulle jag kunna göra alla dagar i veckan. Den hade allt (utom möjligen bad för oss den här gången, då!): äventyr, spänning, naturupplevelse, vackra vattenfall, grönska och en riktigt rolig familjeupplevelse!

English

Monday, Tuesday and Wedenesday this week has been days off from school for all the children at British School Manila. All thanks to All Saints Day. Very nice and very well planned since we have our very first visitors here. This week we have the older siblings here, Alexander and Sally. And naturally we have to do something fun with them!

So, Tuesday we left early to go to Pagsanjan Falls. It has been one of the things I have had on my wish list for places to go since we first arrived here. And was I right about this place? Sure, I was (as I always tell my hubbie – Trust me!! They always should trust us, right girls?) What a day we had….

We woke up early and with that I mean early. 05.45 the alarm went off and an hour later we were all packed up and in the car. Our hopes were a bit crushed since it was raining. But off we went even though we didn’t really know if the falls were open when it was raining. But we had a back-up plan to go to Taal volcano if the falls were closed. So, on the dot at 7 am we called them and got to know that Pagsanjan was open. Yay!!

The car ride took 2,5 hours and we celebrated with some toast before we jumped into the dugout canoes. Kitted with life wests and helmets we carefully stepped into the canoes since they were very unstable. 3 in each plus 2 guides or boatsmen. We got a ride with a motorboat the first part of the trip before our boatsmen started to paddle. It was hard work for them. Up the stream for about 1 hour, through boulders and rocks. It was really narrow passages at times and all the time they are fighting upstreams as well. They used their feet to pass by the boulders and rocks, stepped out to pull us up through rocks and narrow passages and all the time we just sat there in the canoe. Made me feel like a really spoiled, fat tourist, but I can understand that they don’t want everyone doing this on their own. It was not for everyone to try!! We actually wondered before why we needed someone to paddle for us, but after the trip we got that question answered! You really have to be skilled and educated to be able to do this! And with the responsibility of other people in your boat!

Okidoki, with that said (it was not a simple canoe trip) it was the most stunning surroundings I have seen in a long time. You just had to raise your eyes a bit and look around. They journey takes you through a narrow and verdant gorge lined with bourlders, rocks and it is amazingly green and lush. It is absolutely quite and still. We are gliding through all this in a slight rain (well heavy at times… but who cares? We are as wet as we can be already!) getting a small shower from the paddle or a close by waterfall we are passing. The waterfalls are really coming one after the other and one more beautiful than the other. It was like stepping into a fairy tale or looking at a painting that is mesmerizing. You can simply not look long enough.

The canoe was really unstable so we did best sitting still and keeping ourselves centered. The smallest of adjustments from us resulted in our guides shouting “stay in the middle, stay centered”. Not only once did we dip the side of the canoe under the surface resulting in a bathtub instead of the regular showers, we were not used to. But thank god for flip flops, they come in handy for getting all the water out of the bottom of the canoe! Who would have thought about that!

The scenery literally took my breath away. It was so beautiful that the rain didn’t really matter. Not even when it got heavy. We always thought it was going to stop just to get around a corner and it got heavier. I have never been as wet in my entire life. We were soaked from top to toes. Even our undies were completely drenched. Thanks to the helmets we didn’t get all the water in our eyes and face.

So, the ride upstream ends in a natural pool beneath the 14 meters waterfall.  There is an option of a raft ride that will take visitors through a curtain of cascading water to the Devil’s cave behind the falls. However, we only got a rushed photo in front of the pool and the fall before we had to head back. The heavy rainfall made the water too high that it quickly can get really dangerous. We were a bit annoyed at the rushed experience but once we got back we heard that they closed the last main waterfall after we had been there. The trip to the fall took us 60 minutes but the ride back only took 30! The return trip is called Shooting the rapids and is a thrill ride through fourteen rapids as the guides maneuvers the boat through all the narrow rocks and boulders downstream! It was not only once you could hear me scream since I didn’t think we were gonna make the turn, but somehow, we always did!

Was it worth the trip? Definitely! I would do this excursion again and again and again. It had everything neatly packaged into one bit present! Adventure, thrills, nature, beautiful waterfalls, greenery! Simply put an amazingly fun family experience!