Skövde i Världen

Finns det likheter mellan Sverige och Filippinerna? Hmm, nja inte helt säker på att jag hittat dem än. Mer än det självklara då – människor! Vi människor är lika var vi än är men ändå är vi så olika i hur vi tänker. Tror kanske att likheten är mer kopplad till det känslomässiga. Vi blir glada för samma saker och vi oroar oss över samma saker. Vissa här har mer att oroa sig för än andra, med tanke på all fattigdom man stöter på. Men samtidigt känns det som att de flesta faktiskt finner glädje och lycka i det lilla. Kanske är det så att ju mer du har desto mer vill du ha och du blir aldrig riktigt nöjd? När man tänker på det är det ju väldigt påtagligt att vår Svenssonmentalitet i landet mellanmjölk med en stark koppling till Jantelagen har fått vårt samhälle och människor att fokusera sina krafter på vad andra har i stället för att förändra sin egen situation. Eller helt enkelt vara nöjd med det man har.

 

I en undersökning för några år sedan så konstaterades att detta var det svenskarna var mest avundsjuka för hos grannen:

1.     Grannen har ett finare hem.

2.     Grannen har mer pengar.

3.     Grannen har möjlighet att renovera.

4.     Grannen har en mer välvårdad trädgård.

5.     Grannen har ett roligare privatliv.

6.     Grannens bostad har ett bättre läge.

7.     Grannen reser mer.

8.     Grannen verkar mer lycklig.

9.     Grannen har ett bättre jobb.

10.  Grannen har en finare bil.

 

Jag måste i det här läget påpeka att jag vet att vi är priviligierade här. Vi har chaufför och vi har hemhjälp. Men det ger oss till viss del insyn i hur de har det. Vilken nivå mellanskiktet lever på.

 

Ta hemmet t ex, här ligger slum bredvid de mest exklusiva bostadsområdena. Och det ryktas att de stora byggföretagen som ligger bakom nybyggena (de stora exklusiva) faktiskt betalar folk för att sätta eld på slumområden som ”kommer i deras väg”. Pengar har en konstig förmåga att ta fram det värsta hos människor. Samtidigt som det ger möjlighet att göra bättre, att ge mer. Vår chaufför skojade glatt med oss hela hösten om att varje gång det regnade fick han en ny dusch i huset eftersom taket läckte! Sakta men säkert kunde han spara ihop till ett nytt tak och hela familjen hjälptes åt att lägga det. Och då pratar vi korrigerad plåt. Han lånade pengar några gånger av oss men de gick till familjen. Hans bror förlorade ett barn så han ville hjälpa honom även om han själv också hade problem att fixa med.

 

Vad är ett finare hem i deras ögon? Här jobbar de åt oss och ser dagligen hur vi lever, vad vi köper, vad vi gör, hur vi reser på semestrar, men de kommer plikttroget varje dag. Jag vet att många expatriatfamiljer har haft problem med att deras hemhjälp stjäl. De har kommit på dem själva, men kan vi annat än försöka förstå var de kommer ifrån? Och vara tacksamma att vi över det vi har?

 

De tänker inte på ett finare hem, eller en välvårdad trädgård eller ett roligare privatliv, semestrar etc. De har fullt sjå att få sitt lilla liv att fungera och få mat på bordet varje dag. Oftast är de genuint lyckliga trots allt. De ser glädje i det lilla. Nu vet inte jag riktigt hur det är eftersom jag bara ser allt utanpå. Skrapar men lite på ytan är det kanske annorlunda. Vi känner ju en del filippinare som har gjort välfärdsresan, men rykten säger att de är sämre arbetsgivare än expatriats från andra länder. Vilket är svårt för mig att förstå.

 

Vi försöker hjälpa där vi kan. Vi donerar mat och kläder, oftast genom skolan när de har projekt. Man måste välja här eftersom det finns så många. Jag skulle kunna tänka mig att hjälpa till på något barnhem, men just nu så räcker inte tiden till. Jag jobbar mer än jag trodde att jag skulle göra vilket också är förklaringen till att bloggen inte uppdateras.

 

Vi försöker också hjälpa till med de djur som inte har hem. Att gå och mata dem, se till att de blir steriliserade eller får hem. Vi är många som gör det, har mat med oss i handväskan och ger där vi kan. Just med hemlösa djur är det svårt. De behöver steriliseras och kastreras så de inte blir fler, men det är svårt när man ser några veckor gamla kattungar som knappt får mat för att mamman inte har tillräckligt. Samtidigt går det inte att göra allt. Man måste välja sina projekt.

 

Vi försöker att ge till våra anställda. De för en skälig lön, vi lånar inte ut pengar utan ger dem om de behöver. Vår hemhjälp skrapar av tallrikarna och tar med rester hem till sina djur. Jag påminner ständigt Thomas om att inte skrapa av tallrikarna i soporna utan lämna dem på diskbänken så hon kan ta rätt på det utan att behöva skämmas. Om vi köper fel saker ger vi alltid bort det. Men när gör man tillräckligt? Hur mycket ska man ge? Hur mycket kan man göra?

 

Vi försöker att behandla dem med värdighet. Hjälpa vår chaufför och vår hemhjälp men också se till att vara medmänniska och inte se ner på dem som något mindre värd. Det är många som gör det. Men det finns också många underbara expatriats som haft sin personal länge och tar med dem. De är mer familjemedlemmar än någon som arbetar för dem. Jag tror på godheten och jag tror på att vi måste bli bättre på att se lyckan i det lilla. Vara glada för det vi har istället för att ständigt drömma om vad andra har. Det är inte lätt men med lite träning kan vi alla bli bättre på det.

 

Hmm, det här inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt att skriva om…