Jul, jul strålande jul!
Och så var julen över. Men som vi har njutit och umgåtts. Minimalt med jobb (sorry Thomas, kanske straffar sig nu) men det har varit skönt att kunna umgås alla tillsammans. Den 22 december lyfte vi och drog till Borneo. Det har varit ett drömresemål för mig under 20 år. Och då främst att få se regnskogen och orangutangerna. Så siktet var inställt på Sandakan i kombination med Kota Kinabalu.
Till KK är det bara 2 timmars flyg från Manila och vi landade på förmiddagen. Hotellets shuttle stod och väntade på oss och tog oss den ca 1 timme långa sträckan till vårt hotell. Det fanns en absolut fantastisk strand, som i det närmaste var öde. Hotellet hade en enorm wild life park runt hörnan där man kunde göra utflykter. Barnklubben var aktiv med både aktiviteter under dagarna och några fester på kvällarna! Dessutom fanns det boogie boards att låna och vi hade två stora flytdounats med oss att vågsurfa på. Det gick med andra ord ingen nöd på oss. Och skulle vi nu haft tråkigt så hade vi fått skylla oss själva för det fanns både tennisbana, boule bana, vattengympa, gym och poollekar under dagarna. Dessutom fanns det även biljardbord, olika sällskapsspel, pingis och en hel massa annat roligt.
Mitt mål var att hänga med barnen, slappa och läsa bok. Julafton kom och gick i sakta lunk. Ingen hets, ingen stress, inga julklappar. Ska väl tilläggas att jag flippade ur lite innan jul då jag insåg att jag skulle missa den härliga julen hemma i Sverige. Jag saknade plötsligt allt – snön, kylan, hetsen, stressen, baket, julgodiset, pyntet, släkten, familjen och Kalle Anka! Men det blev faktiskt väldigt skönt och allt fokus låg på att umgås utan stress.
Den 25 gick vi upp kl. 04.00 och tog flyget över till Sandakan. Där tog vi en taxi till ställt vi skulle bo men om det hade slutat där hade det ju varit en ganska tråkigt story. Så det gör det inte. Vår taxicahffis visade sig sitta inne med en hel del guide erfarenhet, eller bara kunskap av taxikörande under många år. Det slutade med att vi använde oss av honom under dagarna 2 vi var i Sepilok/Sandakan. Vi checkade in, lämnade stället och drog genast de 800 meterna bort till Sepilok Orangutan Rehabilitation Center. Jag var så spänd, så förväntansfull. Nu äntligen skulle jag få se orangutanger! Vi gick ut i regnskogen iklädda regnkläder eftersom det öste ner. Det var frodigt och grönt överallt och överallt lät det. Ljud vi inte kände igen. Knastrade, skrek och ven. Det var mäktigt. Efter några 100 meter möter vi 2 rangers som jobbar i parken och det tar inte lång tid förrän det kommer 2 orangutanger svingande i träden. Dock var de så gömda att vi knappt såg dem, men ändå. Bara vetskapen att de var där ute!
Första stoppet var i the nursery. Avdelningen för småbarn! Nykomlingar som rehabiliteras av olika anledningar. Främsta anledningen är tyvärr fortfarande för att människor tar hand om bebis orangutanger och vill ha dem som husdjur. Det räddas många från privatpersoner som inte vet att det är förbjudet. Det är så sorgligt att se det hända. Kunskapen är så låg fortfarande. Men i dagisavdelningen var det full fart! Det svischade till i träden, åktes på repen och svingades i gungor. Någon lekte med en påse som maten hade kommit i. Han gömde sig i den och gick omkring med den på huvudet för regnet. Så charmigt! Vi stannade länge och tittade på dem, skrattade med dem och upplevde deras lekfullhet!
Klockan 10 skulle det vara matning så vi tog snabbt vidare för att inte missa de stora som blivit rehabiliterade men ibland fortfarande dyker upp för lite enkel framdukad mat. De flesta orangutanger lever i ensamhet förutom när de parar sig. Och självklart har mamman sin unge med sig under några år, men efter det är det mycket ensamhet. Vi väntade och väntade i regnet. Såg en tusenfotning klättra fram på ledstängerna på utkiksplattformen medan vi väntade.
Så kom mannan som skulle lägga dit maten. Direkt kände man spänningen stiga i gruppen som väntade. NU, nu kommer de snart! Och vi väntade, och väntade, och väntade. Plötsligt ser vi repen börja gunga. Men det var inget. Sen ser vi igen att det gungar till. Nu då? Ska de äntligen komma nu? Vi står på helspänn, kikar ut i grönskan och nästan vädrar för att se om vi kan så något. Det blir alldeles knäpptyst. Sen rasslar repet till igen. Först lite försiktigt, sen mer. Och spänningen går att ta på. Nu då, nu dyker de upp! Och det gjorde det, dök upp något. Men inte var det några orangutanger inte. Det var hungriga makaker som ville sno åt sig lite gratis mat!!
Men det var härligt att se dem. Så skickligt balanserande på repen från träden till matningsplatformen. Och som de svingar sig upp och ner i lianer för att inte någon ska ta den godbit de fått tag på. Men vi väntade ju fortfarande på orangutangerna, men tyvärr uteblev de från den här matningen.
Istället åkte vi vidare för att se näsaporna. Vår glade chaufför visade sig ha kunskap om precis vart man skulle åka för att se dem vid rätt matning. Och vi fick så både näsapor och silverapor och en toucan. Näsaporna ser förskräckligt roliga ut med sina länga näsor. De var riktigt närgångna också. Vi hade också turen att se silverapor som även de ville bekanta sig med främlingarna. Silveraporna bär sina bebisar på magen. Ungarna är bruna tills de är ca 6 månader och de plötsligt byter färg. Så söta. Både Noel och Elin fick mata dem med bönor. Noel lite mer ”usch, nej incoming!! Watch out!” än Elin som lugnt och stilla matade på och gick efter dem.
Efter detta åkte vi tillbaka till orangutangstället i för hoppning att vi skulle få se en vild en vid matningen på eftermiddagen. Vi gick rundan igen och kikade på de söta dagisbarnen innan vi kom till matningen. Men ingenting den här gången heller. Så vi bestämde oss för att lära oss lite mer om orangutangerna via en film 15.30. Så intressant! Orang-utan betyder på malaysiska Man of the Forest. När filmen var slut gick vi ut och jag råkade i förbifarten få höra att någon sett in orangutang vid matningsstället. Gissa om vi sprang. Men några minuter till godo sprang jag som jag aldrig gjort förut. Svischade fram på de blöta, hala gångarna genom skogen till plattformen. Och där, mitt i ett träd satt hon! Helt lugnt och stilla och åt så sakteliga på någon liten godbit. Intet ont anande om denna tumultartade strapats genom skogen för att få se henne. Jag var så lycklig! Äntligen efter 20+ år fick jag äntligen se en livs levande, fri orangutang! Detta kan jag leva länge på!!
Under dagen hade vi även åkte förbi och tittat på Malajbjörnar (sun bears). Och vi hade turen att få se några i träden. Så vackra med sin svarta päls.
När vi kom tillbaka till stället vi skulle bo på kändes det som att vi gick rakt in i ingenting. Men stugan vi fick var jättefin. Att den låg mitt ute i ingenting gjorde inte så mycket. Vi träffade många härliga nya bekantskaper och åt en riktigt bra middag innan vi gick och la oss tidigt. Vi skulle ju upp och utnyttja sista dagen i Sepilok.
Vi åkte till Rainforest Discovery Center. Så vackert! Vi gick ut bland alla träden på hängbroar och broar 10 meter uppe bland träden. Vi såg inga djur eller fåglar men det var otroligt vackert och med härliga läten hela tiden. Innan vi åkte tillbaka till flygplatsen tog vi en sväng förbi Sandakan Memorial Park, med alla sina hemska minnen från kriget.
Väl tillbaka i KK njöt vi återigen av att bara vara tillsammans. Och vi fick några härliga dagar innan vår semester slutade den första dagen på det nya året. Ett nytt år fyllt med möjligheter och nya utmaningar.
Innan jag avslutar detta megalånga inlägg låt mig presentera vår nya familjemedlem – Gelison! So sweet! Gelison är en liten kille som kom till Sepilok Orangutan Rehabilitation Center i juli 2010, bara 8 månader gammal. Han hittade på en palmoljeplantage vid Kinabatangan floden ensam och övergiven. Gelison har visat sig vara en riktig busunge, men också en charmör och vi välkomnar honom in i vår familj under det kommande året!
English:
A Silent Christmas Night
And it really was! We have been enjoying doing nothing but hang out together. Even Thomas has minimized the working part so we could really be together all of us. The 22nd of December we flew off to Borneo. It has been one of my dream destinations for about 20 years, first and foremost to see the orangutans but also to experience the rainforest. So we knew we wanted to not only go to Kota Kinabalu but also to Sandakan.
To KK (yes it is really called that Kota Kinabalu) it is only a 2 hours flight from Manila. We landed early and got on the transport to our hotel for about an 1 hour. And once we got there all I saw was the beautiful long, amazing sandy beach, and it was almost empty. The hotel also had a wild life park where you could go trekking. The kids club was very active with activities both during the days but also a few evening parties for the kiddies! And there were boogie boards to borrow to go body surfing in the waves! No possibility to be bored here. We also had access to a game room, pool table, ping pong, tennis, boule, water activities etc.
My goal was, however, to be with the kids, relax and read my book. Christmas Eve was relaxing, no stress, no Donald Duck, no massive smorgasbord and no Christmas gifts. I might just need to add that I completely flipped out before we left for Borneo, when I realized I was going to miss the Swedish traditional Christmas at home. All of a sudden, I missed everything- the snow, or the not so much snow, the stress, the baking, the making of Christmas candy, everybody coming to our house, Glögg and Donald Duck. But in the end it worked out well! We went surfing in the waves and relaxed.
The 25th we got up at 4 am to get the flight to Sandakan. It was a short flight and we graved a cab to the hotel we had booked to see the orangutans. As it turned out our cab driver was very knowledgably about the all the sightseeing’s to do. So, we ended up using him as a guide to all the other places as well.
We started with the Sepilok Orangutan Rehabilitation Center. I was so excited, expecting to see them – Finally! We went out in the rainforest dressed in our rain clothes, since it was raining. Dhu! We’re in the rain forest, why would it not rain!? It was very green and lush everywhere and there were noise coming from every tree. Sounds we didn’t know and didn’t recognize. It was so powerful. After a couple of 100 meters we saw two orangutans swing around in the tree tops. If it wouldn’t be for the rangers we would have missed them. They were high up and distant but it really didn’t matter. I had seen my first orangutans! And just knowing that they were out there was so heart-warming and exciting!
We passed by the nursery. The department for the young orangutans. The new ones to come to the rehabilitation center for different reasons. There is still a big problem with humans using them as pets. And most of them don’t know better. They rescue on and think it is okay. But sticking them in small cages is nowhere near okay. They need space and trees and play! In the nursery, it was all play! They were playing with each other, in swings and with bags when the fruit was emptied.
At 10 am there was a feeding so we quickly walked on not to miss the older orangutans that have already been rehabilitated but still need or want some easy to get food once in a while. We waited and waited in the pouring rain. Saw a millipede pass us but no orangutans.
Finally, the man with the food showed up. Instantly there was tension in the air. Everyone was waiting. Now, soon they will come. Excitement in the air. And still we waited, and waited and waited. Then all of a sudden the ropes started to move. Now, finally the are here! It was so quiet, you could almost hear a pin drop. Then the ropes moved some more. First slightly and then some more. Now they will come, there is no doubt about that. And they did – the macaques! No orangutans this feeding. The macaques took all the food. But hey, it was free and it was served!
But it was still so much fun to watch them, balancing so gracefully on the ropes, swinging on to the platforms. We left a bit disappointed not to have seen the orangutans. But hey, they are wild and decide if they want to show up or not.
So, we left to go see the feeding of the proboscis monkeys instead. And again, our driver surprised us by knowing exactly where to go to see them. And not only the proboscis but also silver monkeys and a toucan. The proboscis monkeys look so funny with the big noses and they came very up close as well. And even more up close and personal we got with the silver monkeys which we got to feed string beans. They are so cute. The moms are carrying the babies on the stomach, so tight, so tight. The babies are brown until they get to be 6 months and then turn silver. Both Noel and Elin got to feed them. Noel a bit more careful and “oh, my wow incoming monkey! Watch out!” and Elin calm and quietly feeding them.
After this we went back to the orangutan in hope that there would be some showing up at the later feeding. We went around again but still no one showed up. So instead we decided to watch the movie to learn a bit more about these gorgeous animals. Orang-utan means Man of the Forest in Malay. Once the film ended I overheard one of the rangers say they had spotted one on its way to the feeding place. So, I grabbed Noel and ran almost for my life. It was still wet and the walk ways slippery but we ran like the wind (or at least as fast I dared). And once there I saw her! In the trees, just sitting there calmly eating her food. I was so lucky. Finally, after 20 years of wanting to experience this I got to see a live, free orangutan!
We also got to see sun bears. So beautiful with their black fur. Last day in Sepilok/Sandakan we went to the Rainforest Discovery Center. So beautiful and peace ful. We wandered along hidden trails and some of them 10 meters up in the air. We didn’t see any animals but it was a sanctuary anyway.
On the way to the airport we stopped at Sandakan Memorial Park with all the terrible memories of war. It was a real wake up call and the complete opposite of all the beautiful things we had seen and experienced.
Back in KK we enjoyed the last couple of days before the year ended and a new one began. A fresh new year with new possibilities and new challenges. Bring it on!
Oh, before ending this post I want to present our new family member – Gelison! So sweet! Gelison is a little orangutan boy who came to Sepilok Orangutan Rehabilitation Center I July 2010, only 8 months old. He was found in a palm oil plantation by the Kinabatangan river all alone and abandoned. Gelison is a real naughty boy but also the charmer!