Vi hämtade barnen efter skolan i torsdag med bilen packad till bredden med kläder och fika inför den långa resan norrut. Vi hade bokat in oss en natt halvvägs upp till Banaue som annars skulle ta mellan 8 och 10 timmar beroende på trafiken. Vi fick njuta av den otroligt vackra solnedgången medan bilen och chauffören stadigt tog oss en mil närmare vår nattdestination. Solnedgångarna här är ett rent skådespel med sprakande färger som målar himlen mer och mer för varje minut som går.
I San Jose City hade vi bokat ett hotell för natten och dit kom vi efter ca 4 timmar. Möra efter resan och med tanke på den tidiga morgon som skulle följa checkade vi in, åt middag och gick och la oss. Rummet var det absolut inget fel på men trafiken utanför var desto värre. Hotellet låg precis vid genomfartsleden och den ändlösa trafiken fortsatte hela natten. Det var nästan skönt att gå upp när klockan ringde eftersom det innebar att vi slapp försöka sova till ljudet av lastbilar som swoschade förbi i oändliga rader som pärlor på ett halsband.
Efter frukosten rullade vi ut på vägen igen med siktet inställt på 4-5 timmar i bil innan vi skulle nå Banaue. Inget hade kunnat förbereda oss för de vägar vi skulle åka på. Och absolut inget kan förbereda en på vad man kommer att få se! Vi tog oss upp i bergen på små slingrande vägar. För varje mil vi la bakom oss ju tydligare blev bergsregionen. Det är så grönt att det nästan gör ont. Vägarna är så smala och kurviga att man konstant måste vara beredd på allt. Vi tråcklade oss igenom nålsögon så skarpa att lastbilarna fick använda båda filerna för att komma igenom. För att i nästa kurva möta en ko på vägen, eller tricycle fullastad med korgar eller en familj åkandes alla 3 på en moped.
Ju närmare vi kom desto tydligare blev det att vi var i rislandskapen. Små terrasser började skönjas vid horisonten och vi passerade ris på torkning på vägarna. Efter man har skördat riset så separerar man stjälkarna från själva riset. Riset läggs sedan ut på marken för att torkas. Så nu vet jag definitivt varför man ska skölja riset! Vi passerade åtskilliga ristorkningar på vägrenarna eller vägbanorna.
Precis när vi trodde att vi aldrig skulle komma fram och att vi inte skulle kunna ta fler kort eller bättre kort så var vi precis i mitten av de mest berömda terrasserna. Vilken syn! Vart man än vände blicken var det risterrasser.
Risterrasserna smeker varsamt bergens konturer, innästlats mellan små byar som växer ihop med dem. Det är ett otroligt arv och med en kunskap som har gått från generation till generation helt baserad på det gamla traditionella sättet att så och skörda för att behålla den sociala balansen. Ett landskap i full harmoni mellan människa och miljö. Terrasserna är den perfekta blandningen mellan fysisk, kulturell, ekonomisk, religiös och politisk miljö, ett levande kulturlandskap av obeskrivbar skönhet. Byggdes för 2000 år sedan och har sedan gått i arv från generation till generation och på något sätt känns det som tiden stått stilla när man är här. Byarna ligger inkilade längs med terrasserna på ett sätt som verkligen gör dem till ett med naturen. Det känns fullt naturligt att det ligger hus överallt samtidigt som det är svårt att förstå hur någon kan bo här.
När man kommer från den civiliserade världen där man går till mataffären och handlar sin mjölk, ris, ägg och kött så måste de här vara mer självhushållande. Det känns som tiden på något sätt stått stilla här. Barn leder utanför husen, hundar springer över vägarna och hönsen pickar rester av frön från marken. Här finns ingen hets, ingen stress men heller ingen lyx. Eller så är det här det som är lyx? En lycka född inom oss, utan påtryckning från företag med pengar till marknadsföring som skapar behov hos oss.
Ett lugn lägger sig över mig på ett sätt där man bara kan ta in all skönhet som finns. Vi står förundrade och tittar ut över terrasserna som breder ut sig. Medan tankarna kommer och går, kommer också regnet. Först lite försiktigt som en varning för att sedan verkligen visa vad det kan ge. Och för att verkligen ge ett oss ett skådespel börjar det också åska och blixtra. Jag tittar mig omkring en sista gång, på kvinnan som lugnt och sakta väver under taket på sin hydda med en panoramabild vi sällan kan skåda hemma. På mannen som varsamt vilar blicken ut över risterrasserna med, i alla fall vad det verkar för mig, en förnöjsam och belåten min. Här lever man livet som det är. I ett med naturen.
Att dessa risterrasser byggdes för hand, 1500 meter över havsytan för över 2000 år sedan är helt otroligt! Innästlat i Ifugao provinsen som består av 18 olika barangayer, eller byar, finns det flera olika risterrasser där Banaue är den mest kända.
Numera producerar man riset helt utan GMO, en förändring som gjordes 2009. Väldigt mycket kretsar kring riset här uppe där de flesta festivaler och maträtter går i risets tecken. Kring skörden firar man med tacksägelsefester. Faktum är att riset är en så stor del av filippinarnas kost att USA har börjat lobba för att de ska äta mer bröd och mindre ris eftersom det är nyttigare!
Trots alla timmar i bilen så var det värt det, att se dessa terrasser som finns med på UNESCOs lista över världsarv. Och man kan inte annat än blir ödmjuk inför det. De är ett bevis på ett samhälles hållbarhet där produktionen av ris genom att skörda vatten från de skogsklädda bergstopparna och att skapa stenterrasser och dammar för att optimera produktionen har överlevt i två tusen år!
