Livslångt lärande

Idag på väg till skolan med barnen så sade helt plötsligt att de kan gå själva till skolan. Visst, eller hur? Som om jag skulle låta dem gå själva till skolan i Manila med flera miljoner invånare, med en trafik som inte liknar något annat jag varit med om. Men om man ser det från deras håll så är detta normal för dem. De har bott utomlands de senaste 2,5 åren och både på Malta och här är trafiken något helt annat än i Sverige. Detta är deras vardag, det är normalläge för dem. Så att de föreslår att de kan gå själva är inget konstigt. För mig ser jag faror i varje korsning! Inte bara trafiken, men också obemannade övergångsställen, kidnappning, you name it. Och nu vill ju inte jag måla faan på dörren, men tyvärr lever vi i en vardag där faror faktiskt lurar runt varje hörn. Även om jag inte vill se det. En kompis här sa att du är alldeles för snäll och litar på tok för mycket på alla. Och ja, det gör jag kanske, men jag tror det kommer från att faktiskt ha vuxit upp i trygghet, där det inte fanns så många faror. Men samtidigt måste vi idag lära våra barn att bli gatusmarta. Världen ser inte ut som den gjorde när jag växte upp. Den har krympt på gott och ont. Det finns också mycket mer kriminalitet och droger. Och att bo här där våra telefoner kostar lika mycket som en månadslön gör oss till perfekta pricktavlor.

 

Men nu var det inte detta jag skulle skriva om idag utan om det livsviktiga, livslånga lärandet. Jag kände idag när jag satt i bilen och kände min växande irritation över trafiken att trafiken är ju något jag inte kan påverka här. Den är som den är men mitt i detta finns det faktiskt en ypperlig möjlighet för mig att träna på inte låta det irritera mig. Och i ärlighetens namn är det inte bara trafiken som irriterar mig. Jag känner att ju äldre jag blir, desto mer irriterad blir jag över saker jag inte kan styra, över saker som inte är som jag vill ha dem, eller saker som är annorlunda mot hemma. Och egentligen borde det ju vara tvärtom! Ju äldre jag blir ju mindre borde det irritera mig! Ju mer borde jag kunna styra över mina tankar och känslor. Så mitt i detta kände jag att jag faktiskt har slutat att lära mig, slutat att utvecklas och slutat att vara nyfiken på andra kulturer och länder och människor. Hur hamnade jag här? Jag brukade älska kulturella skillnader. Jag läste böcker om det. Jag studerade det på universitet till och med. Men ju mer jag bor utomlands och utsätts för det desto mindre förståelse har jag för det. Det ska ju vara tvärtom!

 

Nej, nu är det dags att vända på det här. Jag får bara ett liv och det är nu. Jag har en möjlighet att ta mig an detta på ett positivt eller negativt sätt och om jag nu skulle välja det negativa är det ju bara en som förlorar på det – JAG! Så från och med nu ska jag försöka med små, små babysteg att ändra mitt sätt att tänka och känna. Jo, jag är en känslomänniska men jag har också ett sunt förnuft. Eller jag brukade ha det i alla fall. Så någonstans måste jag inse att det aldrig är för sent att lära sig nya saker, eller lära sig nya kulturer, eller hur?

 

Jag behöver ju inte ta allt på en gång. Men att i alla fall försöka gör stor skillnad. Jag kan inte ändra det som sker här, jag kan inte hjälpa alla som behöver det. Men jag kan vara ödmjuk över det jag har och får här. Tänka att vi faktiskt gör skillnad för de som jobbar med oss. Och vi försöker hjälpa de små kattungar vi hittar på gatan här genom att ge dem mat, ta med till veterinär om ingen annan har gjort det etc. Det handlar ju också om att lära våra barn värna om andra och få en ödmjuk och hjälpande inställning till världen. Vi städar ständer vi kommer till. Så lite försöker vi dra vårt stå till stacken… Men just att inte låta irritationen ta över – det är mitt nya projekt i utvecklingen av mig själv! Och att se allt vackert runt omkring mig!

 

Kommentera här: