Skövde i Världen

När jag laddade upp bilderna jag tänkte lägga ut här så såg jag bilder från vår senaste resa i februari. Det känns konstigt att tänka sig att det bara är lite drygt en månad sedan vi lyckligt ovetande bilade upp till norra delen av Luzon. Lite visste vi då vad som väntade oss och alla andra. 

När jag ser bilder på vackra solnedgångar, härliga stränder, vidder som breder ut sig och den ständigt blåa himlen (i alla fall på bilderna!) så känns det ännu mer konstigt att vi idag sitter uppkrupna i vår lägenhet utan att riktigt vara fria att gå ut. För varje dag som går känns det som vår nuvarande värld blir allt mindre på grund av de begränsningar som hela tiden läggs till. Det vi kunde göra förra veckan kan vi inte göra idag. Det vi kan göra idag kanske vi inte kan göra imorgon. 

Jag är helt och fullt övertygad om att vi alla måste hjälpa till, göra det vi kan för att stoppa spridningen. Men det gör det inte lättare. Tänk vad lite vi visste då, för en månad sedan, om vad som faktiskt väntade oss. Då var det något vi trodde skulle hålla sig i Kina. Nu vet vi bättre. 

Idag är siffrorna dystra i Filippinerna med rekordmånga fall under en dag och siffrorna skjuter snabbt i höjden. Visst har jag tyckt att det känns lite missvisande med så få bekräftade fall i ett land med en uppskattade befolkningsmängd på 94 miljoner. Bara stor Manila har mer än 11 miljoner människor. Och här är enligt Worldometers.info bara 462 bekräftade fall. Men ökningen är helt plötsligt drastisk med 82 fall på en dag. 

Jag har beskrivit det som en domedagskänsla och den består. Vi är lyckligt lottade som bor i ett gated community med ett grönområde i det. Vi kan i alla fall gå en lite sväng inom våra grindar. Vi har en gågata precis utanför och vi tar för vana att gå en lite sväng för att ge våra kvarterskatter mat på kvällen. Man måste ju komma ut lite. 

En och annan bil kör förbi men de är inte många.

Nu har vi fått order om att vi måste utse en person i hemmet som sköter handling så att inte alla måste gå ut. Och självklart alla måste inte gå in i affärer. Vi bär munskydd när vi går i affärer och håller avstånd. Det är gångar uppgjorda i shoppingcentret nära oss för att vi ska kunna ta oss ner i mataffären. Och runt omkring hänger alla kläder och varor står uppställda på hyllorna och bara väntar på att vi ska få gå tillbaka till vårt normal liv och titta närmare på dem, ta i dem, prova dem och sedan köpa dem och ta med dem hem. Nu är det i stället ett band som hindrar oss, och de hänger där i mörkret alldeles ensamma. 

Poolen är numera stängd och vi kan bara drömma om att ta oss ett bad eller en simtur. Det som vi kunde göra för bara några dagar sedan. Men det är för vår säkerhet då vi inte höll tillräckligt avstånd i poolen.

 

Sägs det. Men hur säger man det till barn som vill lekan och vara barn?

Det är en bisarr känsla. Idag fick vi också höra att presidenten har lagt fram ett förslag som ger honom “18 powers” i National Emergency som bland ger honom rätten att ta över privata företag. Vi har börjat fundera över alternativ. Om det skulle behövas. Eftersom vi ska packa ihop och resa hem för gott om bara några månader så är det inte så enkelt att bara åka. Vi har en lägenhet som ska tömmas och prylar som ska skickas. Men vi måste realistiskt titta på alternativ. 

Det bästa för oss vore ändå att vi kan stanna här och få ett bra avslut på våra tre år här. Ingen vill fly hals över huvud och ha det som ett sista minne. Så vi hoppas att skolan ska öppna så vi får han en riktig skolavslutning, får säga hej då till alla och ta farväl av våra favoritställen. Helt enkelt få bra minnen med oss istället för panik och en känsla av att fly.

Vi tar en dag i taget och ser vad som sker. I alla fall just nu. 

Samma vy 2 veckor efter nedstängningen. Vi kan inte neka att det är viss skillnad och att luftkvaliteten är bättre.