Minnet är kort men br...
Vardag igen
Aha, känner ni lukten av syréner, sommar och sol? Jag andas in långsamt och håller andan lite innan jag andas ut, bara för att känna på friheten lite extra mycket. Just så känns det, frihetskänslan som finns här i Sverige efter 3 månader i lockdown i Manila.
Vi landade på svensk mark den 8 juni och allt har rullat på för fort sen dess. Inte känns som att det bara är två veckor sen vi landade och än mindre känns det som vi har varit borta från Sverige i 4,5 år. Jag tittar i smyg på barnen när de återupplever cyklandet, i frihet. I början vågade de sig inte iväg så långt, men ju säkrare de känner sig både på cykeln och här, ju större blir svängarna de tar. Får vi cykla till Billingskolan? Jag behöver lära mig vägen dit. Eller får vi cykla till Lena och Karin och säga hej? Det känns fantastiskt att kunna erbjuda den friheten efter vårens alla prövningar.
Samtidigt känns det fruktansvärt svårt att ta avsked och säga hejdå när vi inte är på plats i Manila. Alla underbara vänner, kollegor och övriga människor som korsat våra vägar under de här åren. För att inte säga skolan, lärarna och eleverna. Att inte få vara med om en sista samling och en sista skolsång IRL. På något sätt känns det som vi blivit snuvade på så mycket i slutet och samtidigt är jag så glad att vi kommit iväg och kan njuta lite av sommarens i Sverige.
Uppförsbacken är brant med allt som ska fixas hemma. Men samtidigt är det skönt och näst intill befriande att göra sig av med saker man inte behövt på 3 år då huset varit uthyrt. Vi ser vanligtvis mycket till saker, men det betyder inte mycket i jämförelse med erfarenheter och upplevelser. Visst har det varit jobbigt många gånger, men överlag skulle jag inte vilja vara utan upplevelse för en sekund.
Att ha levt i ett fattigt land har gett oss andra förutsättningar att värdera det vi har. Man behöver inte så mycket i livet om man har kärlek. Det har Filippinerna lärt oss. Jag ska samla mina tankar om landet och människorna i ett annat inlägg men just nu ser vi tillbaka på allt vi har upplevt och allt vi hade planerat men aldrig hann med. Det var nog inte sista gången vi besökte landet. Men främst ser jag tillbaka på alla möten. Möten med människor från olika delar av världen där våra gemensamma nämnare var just Manila och kanske även The British School Manila. Människor jag aldrig skulle träffat annars, men som jag är otroligt glad och tacksam för att ha korsat vägar med.
Även om sista tiden kantades av både vulkanutbrott och pandemi så kvarstår en viktig lärdom som är minst sagt central i livet skola - att kunna anpassa sig till förändrade villkor. På BSM kallades det Resilience. Det har inte varit viktigt för bara barnen utan även för oss. Jag är glad att jag som förälder har suttit i åtskilliga workshops i skolan och gått igenom vikten av resilience. Jag tycker det är ett så bra ord men saknar en perfekt översättning till svenska.
Vår sista vecka i Serendra, BGC, Manila, Filippinerna öppnade de upp lite mer. Gav oss mer frihet att röra oss och faktiskt också att ta ett dopp i poolen. Vi fick ett mail med instruktioner om vad vi kunde göra och inte göra. 1 timme per familj per vecka kunde vi boka poolen och då hade vi den helt för oss själva. Och vi kunde gå in på sk safe zones med barnen under förutsättning att vi använde oss av handsprit och kollade tempen först. Sen kunde alla barn och vuxna sträcka på benen och springa runt igen på gräset. Men bara om vi inte var för nära någon annan. Vi skrattade lite när vi läste mailet då det kändes som Prison Break! Ni får göra det men bara…. och så kan ni göra det här men bara 1 timme åt gången, en gång i veckan. Sen landar vi i Sverige och de tar inte ens febern på oss på flygplatsen. De informerar inte om karantän eller något annat. Precis som att COVID-19 inte finns. Skrämmande olika hantering fast smittspridningen är så lika i alla länder.
Men summa summarum, är vi glada att vara tillbaka. I vårt hus. I vår stad. I vår familj. I Sverige.
Frihet
Dag 70 av karantänen och från i lördags öppnade de upp lite här i Manila. Från att ha varit i total lockdown under Enhanced Community Quarantine är vi nu i Modified Enhanced Community Quarantine. För oss innebär ingen direkt skillnad. Vi kan numera gå ut och motionera under vissa tider på dagen - mellan 6 och 8 på morgonen och 16 och 18 på kvällen. Vissa företag har fått öppna och fler affärer är öppnade. Dock behöver man ha med sig sitt karantänspass för att få gå in, det är begränsade antal människor i butikerna och luftkonditioneringen är inte på eller inte under 26 grader för att undvika alla som håller sig kvar för att få AC.
Vi jobbar fortfarande hemifrån och det är också helt klart att skolan inte kommer öppna under det här läsåret som slutar 26 juni. Det innebär att våra barn kommer åka härifrån utan ett farväl till skolan, lärare, personal och kompisar. Inget avslut. Tyvärr. Men de har varit tappra och jätteduktiga att hålla ut med allt arbete hemifrån.
Elin jobbar förmiddagar i skolan. Antingen själv eller tillsammans med en kompis som bor i samma hus. För hennes del blir det soffan eller köksbordet. Hon får sina uppgifter skickade till sig varje morgon kl 8 i Google Classroom där hon också skickar upp allt hon gör. Funkar bättre än man kunde tro.
Själv sitter jag i sovrummet. Antingen i en fåtölj med datorn på armstödet eller på en pilatesboll med datorn på sängen.
Mellan jobb, matlagning, städning, undervisning och balett träning så packar vi, rensar, säljer och packar igen. Vi har sålt det mesta av det som var större och mest behövligt att bli av med. Känns skönt.
Lätta skador uppkommer om man fastnar mellan hissdörrar....
Vi jobbar för att få hit Fely, vår hemhjälp, igen för att slippa handling och matlagning och städning. Men än har hon varit fast hemma hos sin familj i Marakina. Vore ju väldigt tråkigt att inte få säga hejdå med tanke på att hon jobbat hos oss i 3 år. Men det här är inga vanliga omständigheter och jag tror att vårt humör har haft alla svängningar det kan ha. Kanske mest hos mig (men hysch…. det erkänner jag aldrig). Känns jättejobbig mellan varven och ibland helt förvånande att det faktiskt ändå fungerar!
Vi inser att vi har varit lyckligt lottade som varit med om det här äventyret. Känns skönt att åka hem och kunna vara närmare familj och vänner, kunna hjälpa till och få en trädgård. Men samtidigt lämnar vi många vänner här och någonstans mitt i allt detta inser jag också att delar av våra hjärtan alltid kommer tillhöra Filippinerna och Manila. Vi kommer definitivt behöva åka tillbaka för att säga hejdå till staden, landet och alla fantastiska människor vi lärt känna!
Hemmajobb och flyttbe...
Här sitter vi med lägenheten upp och ner i alla hörn. Eftersom karantänen blev förlängd så är allt fortfarande stängt åtminstone till den 16 maj. Vi hade tur och fick tag på en flyttfirma som vi kunde hämta kartonger hos. Och nu har vi så sakteliga börjat denna digra uppgift.
Mitt i allt elände som är här i Filippinerna för tillfället där människor inte får betalt för att de inte har några jobb att gå till och där alla kämpar för att klara av social distansering i de allra fattigaste kvarteren så bröt också en brand ut i Tondo för ca 1,5 vecka sedan. Tondo är ett av de absolut fattigaste områdena i Manila och människor bor i princip på en omgjort gammal soptipp. För de här människorna är finns inget val - de bor trångt och de jobbar för att kunna sätta mat på bordet till sina kära. Då bryter det ut en brand. De har ingenting och nu än mindre. Så himla sorgligt….
Bilder från Purple Community Fund.
Vi fick i alla fall igång en insamling där vi bor som egentligen startade med att vi själva rensade ut kläder som är för små för barnen. En uppgift vi ändå skulle ta tag i, så nu blev det bara lite tidigare än planerat. Vi packade ihop några kassar med kläder som vi skänkte. Och när jag la ut det var det fler som frågade så det blev en vända till med bilen full av skänkta kläder, leksaker och mat.
Första leveransen av kläder, skor och leksaker vi själva rensade ut.
Det är något som är fantastiskt här i expatkvarteren! Alla vet hur lyckligt lottade vi är så man mer än gärna samlar ihop när såna här saker händer. Det känns skönt att vet att man kan göra något även om det är lite. Men om alla gör lite så blir det tillsammans mycket. Jag är också stolt över att jobba på en skola där så många känner att de vill göra något för andra. Och då menar jag inte bara vuxna utan barnen, studenterna bakar banankakor och skänker till sjukhuspersonal och polis och militär. De görs tackkort och skyddsmasker hemma för att man sedan ska kunna skänka dem till de som behöver dem. Och flera barn rensade ut sina rum med leksaker för att skänka till Tondo.
Om mina barn får med sig något mer än bara utbildningen så är det just det jag hoppas att de fått med sig - att vilja ge till andra. Att göra gott när man kan. Eller som en annan mamma sa till sitt barn: Du utbildar dig inte för att få ett bra jobb och tjäna pengar, du utbildar dig för att kunna vara till service för andra. Det är en fin tanke tycker jag. Om vi alla började tänka mer på varandra, naturen och djuren kanske vi inte skulle vara i den situation vi nu är i. Och vi kanske inte skulle ha så mycket konflikter och krig heller, i den lilla familjen eller den stora världen. Istället för att tänka “Usch, de säger aldrig si eller så, de hjälper mig inte att städa/handla/vattna/tvätta” eller vad det nu är erbjuda sin egen hjälp och föregå med gott exempel så de lär sig från oss vuxna. Vad kan jag göra för dig? Eller helt enkelt bara ta sig tid att ligga och läsa en saga på kvällen, eller prata tankar några minuter, eller träna ihop även om man inte själv tränar balett eller gymnastik.
Jag är på inga sätt bra på det här…. Tyvärr! Men jag ska försöka bli bättre. Så idag har jag tränat balett med Elin.
Packning och utrensni...
Nu var det ett tag sedan jag skrev och det har sin lilla förklaring i att vårt liv just nu är en enda stor berg och dalbana. Vi åker upp och sen åker vi ner lika fort för att sedan återigen börja klättra uppåt igen, långsamt, långsamt. Känslor svallar och det inte bara hos barnen. Jag är mer känslomänniska än någon annan i familjen och jag har definitivt mina stunder då jag blir skogstokig och känner att jag inte längre står ut.
Sju veckor av instängdhet. I. En. Liten (nåväl inte så liten men jämfört med att kunna röra sig ute är det litet). Lägenhet. Vi jobbar, sover, äter, leker, läser och umgås på ett och samma ställe. Som tur är har vi en innergård vi fortfarande kan ta en lite promenad på. Och då får man passa på att njuta av prakten som finns runt omkring oss!
Vårt lilla TV rum blir både teater för stora produktioner av Andrew Lloyd Webbers musikaler och biosalong. Än så länge har vi haft nöjet att se både Jesus Christ Superstar och Joseph and the Technicolor Dreamcoat.
Förra helgen stod Frozen 2 på bioschemat. Då dukar vi upp med popcorn och dryck och sjunker ner tillsammans och njuter. Sen går vi på restaurang, även om det just nu, sedan 2 veckor tillbaka, är vi som är kockarna. Tidigare hade vi ju en restaurang att gå till när Fely bodde hos oss.
Vi går också på cafeer emellanåt. Men det förutsätter att mamma bakat eller vi har handlat så vi har något att fika på. Eller så blir det en slät kopp kaffe eller te. Just nu är vi dock på sluttampen av både te- och kaffelagret.
Man måste ta en fika mellan varven för att bryta vardagen....
Tur vi också har ett bibliotek hemma då Big Bad Wolf Book Sale hanns med innan hela världen stängde ner. Så böcker har vi hemma. Just nu läser jag en som heter Lost Horizon av James Hilton. Den handlar om stället Shangri-la i Tibet, en dalgång som också gett namnet till hotellkedjan. Den skrevs 1933 och det märks på språket, men ska bli spännande att läsa.
Sen har vi också skolan hemma. Så mellan varven blir vi lärare i både matte, engelska, mindfulness, gymnastik, musik, kinesiska (hmmmm) för vår lilla tjej som går i 4:an. För den stora killen i 7:an gör vi inte mycket just nu. Hans mattekunskaper har väl passerat mina i alla fall. Men han är duktig och sätter väckarklockan, går upp, äter frukost och börjar skoldagen utan att varken mamma eller pappa behövs. Det är otroligt roligt att se någon som har sånt intresse av att lära sig, som suger i sig kunskap och googlar för att hitta mer. Vi får ibland påminna om att alla man läser på internet inte är sant och att faktachecka det man läser. Men kunskapstörsten är stor och det är vi tacksamma för!
Elin och hennes kompis Krisha gör skolarbete tillsammans.
På eftermiddagarna har vi balettstudio hemma. Då byter jag hatt och blir tränare. Sträck på halsen, starka knän, sänk axlarna och le! Jodå det går, med lite hjälp från både Elins balettlärare och Royal Academy of Dance på Facebook och internet!
Sen mitt i allt det här ska man göra sitt eget jobb hemifrån och hålla sitt teams humör uppe. Lösa problem som hur vi ska få en dator levererad ner till Laguna där vår grafiker just nu huserar då dataavdelningen inte är på skolan, det är svårt med leveranser och checkpoints är överallt. För att inte prata om fotograferingar som måste ske innan eleverna drar till sina respektive universitet. Halva klassen är fotad och resterande halva är kvar. Måste på något sätt lösas….
Livet går upp och det går ner och om det inte gjorde det så skulle det kanske vara svårt att veta när vi är lyckliga om vi aldrig tyckte att livet var jobbigt? Det är lätt att klaga och tycka det är jobbigt, men i det stora hela så är vi lyckligt lottade - vi har mat, vatten och tak över huvudet. Vi behöver kanske bara bli påminda om det mellan varven!
Berg och dalbana
Livet går sin gilla gång när man är instängd. Jag säger instängd för det är så det känns emellanåt. Jag vet att man ska vara tacksam, men emellanåt är det svårt. Vi försöker jobba, barnen har påsklov, vår hemhjälp har åkt hem (usch vad bortskämd jag låter) och då får vi ju också laga mat, städa och handla själva. Tiden räcker inte alltid till. Dessutom har vi nu 4 fall i vårt område så vi är än mer tillsagda att stanna inomhus än vi varit förut. Och att ha på oss munskydd hela tiden.
Vi vet också att Luzons karantän har förlängts till 30 april, så det är ingen chans att skolan öppnar förrän 15 maj som tidigast. Det känns just nu väldigt långt bort. Men när man ser alla som sliter för att rädda liv i detta läget så är det en liten del vi kan bidra med. Att stanna hemma. Jag vet ju att Sverige tagit en annan väg i detta och det diskuteras vad som är bäst. Jag ska inte gå in på vad jag tror, utan stannar vid att säga att vi förmodligen inte vet vad som är rätt väg förrän efteråt. Som alltid är det lätt att vara klok i efterhand.
Just nu försöker vi få tiden att gå samtidigt som vi fortsätter med det vi behöver göra. Och för oss innebär det att vårt vardagsrum ibland förvandlas till en balettstudio där Elin och hennes kompis Krisha tränar inför sina kommande balletprov. Jag är ibland tränare som försöker rätta takten samtidigt som jag är videograf och filmar så vi kan skicka filmerna till deras tränare för tips och korrigeringar de behöver göra.
Vi klagar mycket på att barnen sitter mycket och länge framför datorer, iPads och spelar. Men just i dessa dagar måste vi väl ändå vara rätt tacksamma för att de faktiskt kan umgås och spela online med sina kompisar. Noel har haft under 1,5 vecka frivilliga lektioner i schack, att bygga spelvärldar och stories och argumentationsteknik. Elin har tränat balett, matte och läst. Thomas och jag har försökt hinna med jobbet mellan matlagningen. Just nu saknar jag Fely som brukar hjälpa oss med allt här hemma. Hon har blivit en liten del av familjen och är en fantastiskt kock. Jag blir lite arg på mig själv att jag inte chansade i början men då litade jag helt enkelt inte på att hon kunde laga mat vi ville äta. Jag har nu investerat i 4 receptböcker för inspiration men också för att recepten är på engelska och med fokus på nyttig kost och hon svänger ihop sagolika rätter. Det ska erkännas att det tar henne flera timmar längre än vad det förmodligen skulle ta oss men vi slipper och det är hela syftet just nu.
Vi har kunnat gå små promenader inom vårt inhägnade område, tack och lov! Så jag har fått med mig Noel och Elin på några kvällspromenader. Igår var Noel och jag ute och gick lite och fick en skymt av den vackra månen.
Att rulla fram i livet går snabbare och är roligare än att gå tycker Elin!
Annars spelar vi spel med barnen. Gamla, hederliga brädspel. Harry Potter Hogwarts Battle är en ny favorit! Det är 7 nivåer i spelet och just nu har det passat bra! Annars blir det kinaschack, vanligt schack och monopol.
Kan varm rekommendera spelet till samtliga Harry Potter fans. Och även de som inte är fans.
Jobbmässigt får man göra sitt bästa. Ska skriva ett separat inlägg om detta senare. Men jag har fått agera spion som har smugglat papper kors och tvärs genom delar av Manila. Vi håller på med årsboken och det ska korrekturläsas och sen uppdateras och det kräver sina leveranser och skrivarjobb för att klara av. Tack och lov har vi en chaufför som är kompis med poliserna. Han är exmilitär och det är just nu väldigt tacksamt! Tyvärr får han inte komma in i vårt område längre så han får lämna bilen utanför och då fick jag kliva fram och köra ner bilen i garaget. Det brukar inte gå så bra, men jag hittade i alla fall rätt bland alla delarna där nere. Och bilen blev parkerad om än kanske inte lika bra som när pappa eller Vic parkerar, men vem bryr sig? Jag gjorde det!!
Smuggelgods har överlämnats till vår underbara grafiker!
Nu ska jag tillbaka till spisen igen för att laga kvällsmat och sen ringa mamma och pappa och se om det kommit någon post. Pappa fyller år imorgon och vi har försök att skicka en liten hälsning. Man får ju i alla fall hoppas att det kommer fram!
Men längtan om bättre tider och nya möjligheter avslutar jag att skicka med dessa två bilder!
När vardagsrummet bli...
Nu har vi varit varit i mer eller mindre total lockdown i 3 veckor. Under dessa dagar har vi sett mer och mer strikta regler införas. Till en början kunde vi i alla fall gå ut en kort promenad tillsammans, nu får bara en person i familjen gå utanför vår gated community åt gången. Jag har gått promenader inom vårt område och kan till min stora förvåning faktiskt få ihop 1 km! 1000 steg varje varv så brukar försöka få till 4 varv. Inte varje dag det händer men man måste ju i alla fall försöka. Till det har jag också försökt få till ett yogapass per dag. Yogagirl.com har varit min räddning! Jag är fortfarande nybörjare så jag kan inte bara rulla ut min matta och hitta på…
Jag försöker vara tacksam för det lilla vi får göra. Det är svårt mellan varven, men jag hoppas att övning ger färdighet. Att försöka sysselsätta barnen utan att använda teknik är också svårt så varje gång de tar fram ett brädspel så får man haka på. Noel använde sina födelsedagspengar till att köpa Harry Potter Hogwarts Battle förra året. Det är ett väldigt annorlunda spel där vi inte spelar mot varandra utan med varandra mot skurkarna. Strategispel på hög nivå som blir svårare när man tar sig genom de 7 nivåerna. Så varje gång vi sätter upp spelet så är jag glad för att vi faktiskt har tid att spendara med våra barn.
Vi jobbar hemifrån både jag och Thomas, vilket också är svårt. Det är svårt att sätta gränser för arbetstiderna samtidigt som det är jättesvårt att jobba med ett team där alla sitter på olika platser. Men varje gång vi har ett teammöte över WhatsApp är jag så glad att vi jobbar tillsammans, stöttar varandra och fortfarande kan skämta och skratta!
Vi har haft afterwork via Zoom för att kunna dela våra upplevelser och drömmar och samtidigt skåla för att vi är lyckliga nog att ha det bra och mat på bordet. Det finns så många i vår omkrets här i Manila där fattigdomen är stor och de inte har lyxen att gå undan i ett rum när de är på dåligt humör. Där de bor 10 personer i en 2:a. Då är det svårt med social distansering. Där riset inte räcker för att mätta magarna som kurrar. Jag har en kollega som är fotograf som har jobbat som volontär med de fattigaste av fattiga här, i ett område som heter Tondo. Han har där hjälpt en organisation som heter Purple Community Fund. Vi håller just nu på och se hur vi kan hjälpa dem.
Vi har ungefär 10 säkerhetsvakter som är fast på skolan och har varit fast där de senaste 3 veckorna. De ser nu till att skolan är säker och att plantor blir vattnade och att våra fotbollsplaner är okej. Allt för att se till att skolan är i tipp topp när vi kan öppna igen. De kan få mat men självklart hade inte med sig tillräckligt med förnödenheter som täcken, kuddar, filtar, hygienartiklar etc för att stanna så här länge. Tack vare en givmild community har det donerats lite för att stödja dessa passionerade kollegor. Förra helgen bakade vi muffins och gjorde tackkort för att i alla fall lysa upp deras vardag lite. Det kan synas som en liten och omärklig gest men det gläder ju inte bara de som får det utan också givarna. Det känns skönt att få fokusera på andra och att ge något om än bara av sin tid!
Idag har vi plockat ihop lite hygienartiklar vi har fått från flygresor. Vi ska se om vi kan plocka ihop lite kläder eller annat de kanske behöver och levererar till dem. Med påsken, Holy Week, som är Filippinernas kanske största högtid, i ankomst där i princip alla åker hem till sina Barangays för att fira tillsammans med familj och vänner kommer det i år att se väldigt annorlunda ut. Vi kommer alla sitta hemma ensamma med våra lilla kärnfamilj medan vi har andra släktingar och vänner spridda runt om.
Man kan ju bara hoppas att vi efter den här perioden kan lära oss att leva lite mer i nuet, vara tacksam för det lilla och att verkligen tala om för alla hur tacksamma vi är för deras lilla del i våra liv. Hur tacksamma vi är för ren luft och natur och fåglar som kvittrar. För maten på bordet och vännen som lyssnar när vi behöver prata av oss. För att kunna rulla ut yogamattan och röra lite på oss. Eller bara för att vi lever.
Lite tacksamhet här och nu räcker länge!
Lite tacksamhet går l...
Igår kväll höll presidenten tal till nationen igen. Det snackas mycket om honom nu, Duterte. Oavsett vad man tycker om honom verkar nationen vara delad i två läger. Det ena stöder det han inför och är ännu större supporters till honom och det andra lägret blir väl inte direkt mer övertygade om att han är rätt för landet. Det började med att han stängde Manila. En vecka senare stängde han hela Luzon (huvudön) och nu har man då gått ett steg längre och infört strikt utegångsförbud för samtliga som inte handlar nödvändigheter. Det innebär att det bara är en person per hushåll som får gå ut och handla mat och mediciner. Övriga ska hålla sig inne. Han har också fått igenom en tillfälligt utökat makt som ger honom utökade befogenheter att ta över t ex privata bolag, företag, sjukhus och hotell om han anser det nödvändigt. Jag ska inte gå in i detaljer då jag inte har hela bilden klar för mig. Det har varit svårt att få svar på vad det egentligen innebär. Men för den som vill läsa mer om det går det bra att göra så här: https://www.senate.gov.ph/lisdata/3251429385!.pdf
Men känslan ändrades markant, i alla fall hos mig. Det är stor skillnad på att kunna gå ut en lite promenad och att inte alls kunna gå utanför området man bor i. Vi har tur som har lite grönområden inom området vår lägenhet ligger i. Alla har inte det. Dock verkar det vara lite olika beslut för olika områden. Vad exakt det innebär och hur det införs återstår att se.
Nu sitter vi hemma hela familjen i var sitt rum. Elin brukar göra skolarbetet med två klasskompisar som också bor här, Noel har distansundervisning via Zoom och Google Classroom mellan 7.40 och 14.30. Jag och Thomas sitter i varsitt rum med datorn i knät och försöker driva våra respektive team framåt. Jag som jobbar på skolan med marknadsföring har spännande utmaningar att få fram årsböcker och annat material som faktiskt måste fram men även skapa verktyg för att kommunicera med familjer, personal coh lärare. Självklart kan vi skicka årsböckerna i efterskott men de ska ändå göras. Vi gör alla allt vi kan för att hålla vår vardag så normal som möjligt.
Jag har precis varit ute på en kortare promenad ner till en mataffär för att se om denna 3:e affär hade mjölk. Än kan vi gå ut utan att någon frågar. Undrar om det är tomma löften de skickar ut för att skrämma några att stanna hemma eller om det sakta men säkert kommer att införas. Det återstår att se.
Vi har vänner som är fast på Boracay. De hann inte ta flyget tillbaka till Manila innan inrikesflygen stängde. Nu är de strandade på en paradisö. Det kan ju tyckas underbart men idag fick vi höra att de numera inte får gå ner till stranden för att bada, snorkla, dyka eller leka. De ska också fixa boende för en längre tid och även där måste man ha med sig karantänpass för att kunna handla.
Vem hade hört talas om karantänpass och social distansiering innan mars? Jag hoppas i alla fall att allt ordnar sig upp sig snart. Att vi kan återgå till det normala och att vi kanske om något i alla fall tar med oss vikten av att tvätta händerna! Ordentligt!
Tänker tillbaka på vår senaste resa då vi fortfraande var lyckligt ovetande om vad som väntade.
Utegångsförbud på rik...
När jag laddade upp bilderna jag tänkte lägga ut här så såg jag bilder från vår senaste resa i februari. Det känns konstigt att tänka sig att det bara är lite drygt en månad sedan vi lyckligt ovetande bilade upp till norra delen av Luzon. Lite visste vi då vad som väntade oss och alla andra.
När jag ser bilder på vackra solnedgångar, härliga stränder, vidder som breder ut sig och den ständigt blåa himlen (i alla fall på bilderna!) så känns det ännu mer konstigt att vi idag sitter uppkrupna i vår lägenhet utan att riktigt vara fria att gå ut. För varje dag som går känns det som vår nuvarande värld blir allt mindre på grund av de begränsningar som hela tiden läggs till. Det vi kunde göra förra veckan kan vi inte göra idag. Det vi kan göra idag kanske vi inte kan göra imorgon.
Jag är helt och fullt övertygad om att vi alla måste hjälpa till, göra det vi kan för att stoppa spridningen. Men det gör det inte lättare. Tänk vad lite vi visste då, för en månad sedan, om vad som faktiskt väntade oss. Då var det något vi trodde skulle hålla sig i Kina. Nu vet vi bättre.
Idag är siffrorna dystra i Filippinerna med rekordmånga fall under en dag och siffrorna skjuter snabbt i höjden. Visst har jag tyckt att det känns lite missvisande med så få bekräftade fall i ett land med en uppskattade befolkningsmängd på 94 miljoner. Bara stor Manila har mer än 11 miljoner människor. Och här är enligt Worldometers.info bara 462 bekräftade fall. Men ökningen är helt plötsligt drastisk med 82 fall på en dag.
Jag har beskrivit det som en domedagskänsla och den består. Vi är lyckligt lottade som bor i ett gated community med ett grönområde i det. Vi kan i alla fall gå en lite sväng inom våra grindar. Vi har en gågata precis utanför och vi tar för vana att gå en lite sväng för att ge våra kvarterskatter mat på kvällen. Man måste ju komma ut lite.
Nu har vi fått order om att vi måste utse en person i hemmet som sköter handling så att inte alla måste gå ut. Och självklart alla måste inte gå in i affärer. Vi bär munskydd när vi går i affärer och håller avstånd. Det är gångar uppgjorda i shoppingcentret nära oss för att vi ska kunna ta oss ner i mataffären. Och runt omkring hänger alla kläder och varor står uppställda på hyllorna och bara väntar på att vi ska få gå tillbaka till vårt normal liv och titta närmare på dem, ta i dem, prova dem och sedan köpa dem och ta med dem hem. Nu är det i stället ett band som hindrar oss, och de hänger där i mörkret alldeles ensamma.
Det är en bisarr känsla. Idag fick vi också höra att presidenten har lagt fram ett förslag som ger honom “18 powers” i National Emergency som bland ger honom rätten att ta över privata företag. Vi har börjat fundera över alternativ. Om det skulle behövas. Eftersom vi ska packa ihop och resa hem för gott om bara några månader så är det inte så enkelt att bara åka. Vi har en lägenhet som ska tömmas och prylar som ska skickas. Men vi måste realistiskt titta på alternativ.
Det bästa för oss vore ändå att vi kan stanna här och få ett bra avslut på våra tre år här. Ingen vill fly hals över huvud och ha det som ett sista minne. Så vi hoppas att skolan ska öppna så vi får han en riktig skolavslutning, får säga hej då till alla och ta farväl av våra favoritställen. Helt enkelt få bra minnen med oss istället för panik och en känsla av att fly.
Vi tar en dag i taget och ser vad som sker. I alla fall just nu.
När det overkliga bli...
Herrejösses vad situationen ändras snabbt! För en vecka sedan togs beslutet att stänga skolan och påbörja hemundervisning eller distansundervisning. Vi var fortfarande lugna och inte nämnvärt orolig. Två dagar senare var det presskonferens med Duterte som drog åt strängarna rejält. Inga inhemska flyg, lockdown av Metro Manila (storkommunen), folk började panikhandla och bunkra. Vi tog belutet att sitta lugnt i båten. Vart ska vi ta vägen och hur mycket bättre blir det?
Vi jobbade fortfarande men kortare dagar, 8 till 12. Det var i alla fall ambitionen, dock svårt när man jobbar med kommunikation och marknadsföring i dessa dagar. Igår hade presidenten ytterligare en presskonferens och nu var det rejäla tag som gällde. Hela Luzon, största ön där Manila ligger, sätts i lockdown. Inga flyg, varken inhemska eller internationella, kommer gå efter torsdag. Inga shoppingcenter hålls öppna, biografer stänger och endast mataffärer, vatten, mediciner och sjukhus hålls öppet.
Det är utegångsförbud mellan 20.00 och 05.00. Restauranger kan endast hållas öppna för take away och samtliga fester eller andra tillställningar ställs in. Det är stort beslut då man i Filippinerna går mot den största högtiden på året, Holy Week, eller påsken. Då åker samtliga hem till sina provinser och firar stort med familj och vänner. Att inte kunna göra det kommer kännas.
Vi har funderat mycket på hur vi ska göra. Men det är omöjligt att ta ett vettigt beslut. Hur länge kommer det hålla på? Vart ska vi ta vägen? Kommer det vara bättre där? Eftersom vi kommer flytta hem till Sverige igen i sommar, allt enligt planen, så känns det svårt att lämna landet nu då vi inte vet om vi kommer att kunna komma in igen. Vi har ju en hel lägenhet att packa ihop. Och dessutom är vårt hus hemma i Sverige uthyrt igen. Vi skrev i praktiken på avtalet förra veckan. Men det var då det när vi trodde att läget var lugn! Så snabbt alla ändrar sig….
I dag åkte jag in till skolan där jag jobbar för att hämta sånt vi behöver och sånt som ev kan vara stöldbegärligt. Kameror, hårddiskar och bland annat alla sidor till årets årsbok som håller på att produceras. Det var lite domedagskänsla över vägarna när vi åkte för att lämna årsboken för korrekturläsning. Väldigt få bilar ute, ännu färre mopeder/motorcyklar som annars är som kackerlackor i korsningar. Och gångtrafikanter såg vi om möjligt än färre av.
Life and work goes on och vi jobbar på så gott vi kan. Lite svårt med vår avgångsklass på gymnasiet som också normalt får en egen årsbok med fotograferingar både individuellt och i grupp som nu inte kan bli av. Vi har klarat av halva gruppen. Hur gör vi med resterande elever? Ska vi fota dem på annan plats? Hur kommer boken då se ut? Var, när och hur tar vi kortet på samtliga 61 elever? Hur ska vi få boken klar och tryckt till graduation om vi inte får jobba eller kan ta kort? För oss känns det som viktiga beslut men i det stora hela är det ju tämligen små.
Även det här kommer blåsa över och vi kan se tillbaka på en väldigt turbulent början av året. En början där vi förhoppningsvis kanske lärde oss lite mer om resilience som vi har lite som ledord på skolan. Att kunna anpassa sig till olika förhållanden. Att göra det bästa av de kort som ges. Vi har inga svar idag och förmodligen kommer vi inte ha några förrän allt är över och vi tittar tillbaka.
En sak vet jag, att flyttar jag ut igen, ska jag inte vänta med att besöka alla platser till slutet. Men någonstans blir det ju en vardag även här. Full med läxor, aktiviteter och kalas. En vardag då vi bara vill slappa eller träffa vänner och på något sätt så tror jag ju att just det är beviset på att man trivs, att man känner sig som hemma. Men vi kan väl alla kanske passa på att se lite mer av vad våra hemländer har att bjuda på?! Hur mycket har du sett av Sverige?
Här är listan på de nya förhållningarna vi har att leva efter.
Enhanced Community Quarantine for Luzon.
1. By virtue of an Executive Order of the Office of the President we will have a Luzon-wide community quarantine.
2. We will have a curfew of 8pm to 5am for non-essential personnel on the streets. Exempted are health care workers, peace and order officers, workers from the night shift of the Processing zones with valid ID’s, and LGU officers.
3. Malls are ordered closed for the duration of the executive order.
4. Restaurants can only accept take-home and delivery services. Dine in is strictly prohibited.
5. Banks, groceries, supermarkets, pharmacies, pawn shops, hardwares, and wet markets will remain open.
6. Fiestas, karakols, parades, and other related public assemblies are cancelled.
7. Common religious congregations are strongly discouraged.
8. Gaming parlours, computer gaming shops, wellness Centers, cockpits arenas, will be closed.
9. Students on OJT are no longer required to report.
10. Needless loitering in the streets at any time of the day will be denied.
11. Public playgrounds, basketball courts, beaches, and public parks will be closed.
12. Public utility offices, Bayad centers, and related financial services will remain open.
13. ‘Tianges’, open dry good markets, side walk vending, will be closed.
14. This will become effective March 17, at 12:01 am.
Domedagskänsla
Återigen befinner vi oss i en surrealistisk katastroffilmsliknande situation. I tisdags den 10 mars gick president Duterte ut med ett pressmeddelande där han stänger samtliga skolor fram till 14 april. Allt för att förebygga en lavinartad ökning av coronafall i Filippinerna. Att Covid-19 har spritt sig över världen är inget som undgått någon. Men vi trodde nog inte att så drastiska åtgärder skulle tas till. Två dagar senare, torsdag den 12 mars, är det ytterligare en presskonferens och den här gången förklarar men en total lockdown av Metro Manila fram till 14 april. Det innebär att från och med midnatt lördag så kommer vi som bor i Manila inte att kunna lämna staden vare sig via land, sjö eller luft.
Är beslutet panikartat? Vem vet. Är jag rädd för att drabbas av Covid-19? Kanske inte. Men eftersom vi i dagsläget inte har svar på vad som kommer hända i framtiden så måste man nog kanske ändå hålla med om att det är smart att försöka att minska risken för smittspridning innan det har gått över styr. Jag tror inte det är någon som vill hamna i samma situation som Wuhan eller Italien. Och eftersom vi faktiskt vet att det spridit sig så fort och utbrett så måste man väl i alla fall hålla med om att det är bättre att försöka undvika samma scenario på flera ställen.
Så nu sitter vi här i Manila och funderar på om vi ska flyga ut ur landet och vart vi i så fall skulle bege oss. Så kommer ny information om att vi som inte har permanent uppehållstillstånd eller retirementvisa, eventuellt inte kommer att kunna komma in i landet igen. Då blir beslutet genast lite svårare.
Vi har inte ens sex månader kvar av vår tid i Filippinerna och hade väl trott att den skulle spenderas på lite mer positivt sätt. Istället har 2020 för oss börjat med ett vulkanutbrott och en lockdown av storstaden Manila. Känns som tämligen snopet avslut på en fantastisk tid som expats här i Manila. De flesta saker på vår lista som är kvar att pricka av innan vi lämnar landet kommer förmodligen stå kvar. Corregidor, Mount Pinatubo, Tagatay, Pinto Art Gallery, Coron och så självklart ett antal andra öar. Vi har ju inte ens besökt 1/10 av de dryga 7 000 som finns. Det återstår att se om vi kommer kunna klämma in något. Än så länge är framtiden oviss för oss.
För en som jobbar med marknadsföring och kommunikation i en skola är det ju en spännande (eller inte….) tid när sånt här händer. Om det är hektiskt i vanliga fall ökar det mångfalt när sånt här händer. Och det finns inga facit. Hur gör man och vad säger man till familjer när skolan stänger? Hur arrangerar vi undervisningen? Vad gör vi i preventiva åtgärder för att desinficera skolan? Hur planerar vi för ett återvändande när vi inte vet när det händer? Vad gör vi med alla aktiviteter som är planerade? Årsböcker och graduation ceremonier? Fotograferingar av studenter? Det finns tusentals saker vi inte vet hur vi ska planera just nu. Men först och främst måste alla studenter och familjers säkerhet och hälsa sättas framför allt annat.
Det är inte lätt och det har varit långa dagar fyllda av papper med frågor. Frågor som väcker fler frågor och hur mycket vi än kommunicerar så kommer det aldrig att vara tillräckligt. Men vi kan bara göra så gott vi kan för svaren kommer inte att finnas förrän det här nödläget är över. Vi har spelat in videomeddelanden och skrivit emails för att försöka lugna alla i skolans direkta närhet eller gemenskap (låter inte alls lika bra som community… skolan handlar väldigt mycket om community, eller gemenskap, för samtliga - inte bara eleverna, utan även föräldrarna, lärarna och support staff).
Just nu är det hemundervisning via zoom som gäller för barnen, inget inhemskt resande och begränsade aktiviteter. Men nödvändigheter hålls öppet, man har gått ut med att priserna kommer frysas för att undvika hamstring och “gold digging”. Handsprit är begränsat till en per person i affärerna. Vägar och därmed också resande in och ut ur Metro Manila är begränsat till de som jobbar där. De kommer fortsättningsvis kunna åka till arbetet endast om de kan visa legitimation från arbetsplatsen. Militär och extra poliser kommer upprätthålla ordningen i Manila under tiden det är lockdown. Lokala lockdowns av Barangays (likvärdigt våra kommuner) utanför Manila kommer införas om det är 2 eller fler bekräftade fall av corona i kommunen. Sociala sammankomster, planerade eller oplanerade, ska begränsas under lockdown och kan komma att bestraffas om det inte upprätthålls. Reserestriktioner till Filippinerna införs för samtliga som inte är filipinos, har permanent visa eller är diplomater.
För tillfället sitter vi tight och hoppas att åtgärderna gör att det blåser över fort. Även om det nu kanske inte är realistiskt. Men vetskapen om att man i alla fall gör något för att minska smittspridningen i ett land som består av storfamiljer och många som inte har råd med sjukvård.