Jaha, nu har jag äntligen kommit in så jag kan skriva igen. Har varit utslängd ett tag nu och inte kunnat logga in. Synd då det hade varit kul att skriva om alla virvlande känslor runt Covid-19. Hoppas att någon skrivit dagbok under detta så turbulenta år. Vem hade kunnat ana att det skulle bli så här? Vi var nog många som trodde det skulle vara snabbt över och att vi till sommaren skulle leva våra gamla vanliga liv igen. Så blev det dessvärre inte. Nu hoppas jag att vi kommer till ett nytt liv i samvaro någon gång snart.
Vi tog ju beslutet att flytta hem för ca 1,5 år sen för att vara nära våra kära familjer. Så har det ju inte blivit vilket givetvis är tråkigt. Men vi har i alla fall varit närmare och kunnat prata på normala timmar.
Barnen hade ju längtat hem länge och idealiserat Sverige genom åren vi varit borta. När jag idag frågar barnen om det blev som de trodde att flytta hem och bo här så får jag ett rungande nej. Detta är förvånande för dem men inte för mig och Thomas. Vi levde ett liv få förunnat. Jag vill inte på något sätt med detta nedvärdera någon annans liv för vi vill alla olika saker och alla som följer sina hjärtan lever ett rikt och bra liv! Men vi fick mycket tid över för samvaro tack vare utmärkt hjälp med städning, tvättning, matlagning och körning. Jag är oerhört tacksam för våra år - de har lärt oss otroligt mycket.
Det barnen saknar framför allt är skolan! Och det skriver jag under på. Skolan i Sverige är allt annat är tipp topp men samtidigt lär de sig en läxa här de aldrig kan få någon annanstans. Och det är ju livets läxa. Att få friheten att gå till skolan själv! Bara en sån liten sak som aldirg skulle hänt i Manila. Men lärarnas pondus är inte densamma och de har inte samma rätt att styra upp klassen. Utomlands är det en annan inställning till lärare - de för med sig respekt och är där för att barnen ska lära sig vilket de flesta respekterar.
Men för att knya ihop säck då detta inte skulle handla om mina tankar kring skolan i Sverige så är det roligt att barnen inser hur bra skolan var i Manila! Och att det vi uppskattade och trodde att de skulle värdera senare i livet faktiskt uppskattas av båda barnen redan nu! Och att de har mognaden att erkänna det säger inte så lite om deras mognad trots sin unga ålder!