0 Läs mer >>

Nu var det ett tag sedan jag skrev och det har sin lilla förklaring i att vårt liv just nu är en enda stor berg och dalbana. Vi åker upp och sen åker vi ner lika fort för att sedan återigen börja klättra uppåt igen, långsamt, långsamt. Känslor svallar och det inte bara hos barnen. Jag är mer känslomänniska än någon annan i familjen och jag har definitivt mina stunder då jag blir skogstokig och känner att jag inte längre står ut. 

 

Sju veckor av instängdhet. I. En. Liten (nåväl inte så liten men jämfört med att kunna röra sig ute är det litet). Lägenhet. Vi jobbar, sover, äter, leker, läser och umgås på ett och samma ställe. Som tur är har vi en innergård vi fortfarande kan ta en lite promenad på. Och då får man passa på att njuta av prakten som finns runt omkring oss!

 

 Stilla vatten med solnedgång bakom.
 
Blommande Bougavilla - min favorit!

 

 

Vårt lilla TV rum blir både teater för stora produktioner av Andrew Lloyd Webbers musikaler och biosalong. Än så länge har vi haft nöjet att se både Jesus Christ Superstar och Joseph and the Technicolor Dreamcoat.


Förra helgen stod Frozen 2 på bioschemat. Då dukar vi upp med popcorn och dryck och sjunker ner tillsammans och njuter. Sen går vi på restaurang, även om det just nu, sedan 2 veckor tillbaka, är vi som är kockarna. Tidigare hade vi ju en restaurang att gå till när Fely bodde hos oss. 


Vi går också på cafeer emellanåt. Men det förutsätter att mamma bakat eller vi har handlat så vi har något att fika på. Eller så blir det en slät kopp kaffe eller te. Just nu är vi dock på sluttampen av både te- och kaffelagret. 

 

 

Man måste ta en fika mellan varven för att bryta vardagen....

 


Tur vi också har ett bibliotek hemma då Big Bad Wolf Book Sale hanns med innan hela världen stängde ner. Så böcker har vi hemma. Just nu läser jag en som heter Lost Horizon av James Hilton. Den handlar om stället Shangri-la i Tibet, en dalgång som också gett namnet till hotellkedjan. Den skrevs 1933 och det märks på språket, men ska bli spännande att läsa. 


Sen har vi också skolan hemma. Så mellan varven blir vi lärare i både matte, engelska, mindfulness, gymnastik, musik, kinesiska (hmmmm) för vår lilla tjej som går i 4:an. För den stora killen i 7:an gör vi inte mycket just nu. Hans mattekunskaper har väl passerat mina i alla fall. Men han är duktig och sätter väckarklockan, går upp, äter frukost och börjar skoldagen utan att varken mamma eller pappa behövs. Det är otroligt roligt att se någon som har sånt intresse av att lära sig, som suger i sig kunskap och googlar för att hitta mer. Vi får ibland påminna om att alla man läser på internet inte är sant och att faktachecka det man läser. Men kunskapstörsten är stor och det är vi tacksamma för! 

 

 

Elin och hennes kompis Krisha gör skolarbete tillsammans.

 


På eftermiddagarna har vi balettstudio hemma. Då byter jag hatt och blir tränare. Sträck på halsen, starka knän, sänk axlarna och le! Jodå det går, med lite hjälp från både Elins balettlärare och Royal Academy of Dance på Facebook och internet! 

 

 

Elin tränar inför Royal Academy of Dance prov för grade 2.

 

Med hjälp av filmer från läraren kan vi träna även hemma. Vi skickar videos på Elin till ms. Malen och hon skriver tillbaka vad vi behöver träna mer på. Allt funkar bara viljan och kreativiteten finns!
 
 

Sen mitt i allt det här ska man göra sitt eget jobb hemifrån och hålla sitt teams humör uppe. Lösa problem som hur vi ska få en dator levererad ner till Laguna där vår grafiker just nu huserar då dataavdelningen inte är på skolan, det är svårt med leveranser och checkpoints är överallt. För att inte prata om fotograferingar som måste ske innan eleverna drar till sina respektive universitet. Halva klassen är fotad och resterande halva är kvar. Måste på något sätt lösas…. 


Livet går upp och det går ner och om det inte gjorde det så skulle det kanske vara svårt att veta när vi är lyckliga om vi aldrig tyckte att livet var jobbigt? Det är lätt att klaga och tycka det är jobbigt, men i det stora hela så är vi lyckligt lottade - vi har mat, vatten och tak över huvudet. Vi behöver kanske bara bli påminda om det mellan varven!

 

 

 

 

Berg och dalbana

0 Läs mer >>

Livet går sin gilla gång när man är instängd. Jag säger instängd för det är så det känns emellanåt. Jag vet att man ska vara tacksam, men emellanåt är det svårt. Vi försöker jobba, barnen har påsklov, vår hemhjälp har åkt hem (usch vad bortskämd jag låter) och då får vi ju också laga mat, städa och handla själva. Tiden räcker inte alltid till. Dessutom har vi nu 4 fall i vårt område så vi är än mer tillsagda att stanna inomhus än vi varit förut. Och att ha på oss munskydd hela tiden. 

 

Vi vet också att Luzons karantän har förlängts till 30 april, så det är ingen chans att skolan öppnar förrän 15 maj som tidigast. Det känns just nu väldigt långt bort. Men när man ser alla som sliter för att rädda liv i detta läget så är det en liten del vi kan bidra med. Att stanna hemma. Jag vet ju att Sverige tagit en annan väg i detta och det diskuteras vad som är bäst. Jag ska inte gå in på vad jag tror, utan stannar vid att säga att vi förmodligen inte vet vad som är rätt väg förrän efteråt. Som alltid är det lätt att vara klok i efterhand. 


Just nu försöker vi få tiden att gå samtidigt som vi fortsätter med det vi behöver göra. Och för oss innebär det att vårt vardagsrum ibland förvandlas till en balettstudio där Elin och hennes kompis Krisha tränar inför sina kommande balletprov. Jag är ibland tränare som försöker rätta takten samtidigt som jag är videograf och filmar så vi kan skicka filmerna till deras tränare för tips och korrigeringar de behöver göra. 

 

 

 Övning ger färdighet!

 


Vi klagar mycket på att barnen sitter mycket och länge framför datorer, iPads och spelar. Men just i dessa dagar måste vi väl ändå vara rätt tacksamma för att de faktiskt kan umgås och spela online med sina kompisar. Noel har haft under 1,5 vecka frivilliga lektioner i schack, att bygga spelvärldar och stories och argumentationsteknik. Elin har tränat balett, matte och läst. Thomas och jag har försökt hinna med jobbet mellan matlagningen. Just nu saknar jag Fely som brukar hjälpa oss med allt här hemma. Hon har blivit en liten del av familjen och är en fantastiskt kock. Jag blir lite arg på mig själv att jag inte chansade i början men då litade jag helt enkelt inte på att hon kunde laga mat vi ville äta. Jag har nu investerat i 4 receptböcker för inspiration men också för att recepten är på engelska och med fokus på nyttig kost och hon svänger ihop sagolika rätter. Det ska erkännas att det tar henne flera timmar längre än vad det förmodligen skulle ta oss men vi slipper och det är hela syftet just nu.


Vi har kunnat gå små promenader inom vårt inhägnade område, tack och lov! Så jag har fått med mig Noel och Elin på några kvällspromenader. Igår var Noel och jag ute och gick lite och fick en skymt av den vackra månen. 

 

 

Att rulla fram i livet går snabbare och är roligare än att gå tycker Elin!

 

 Svårt att fånga månen på bild men den var helt sagolik igår kväll!

Annars spelar vi spel med barnen. Gamla, hederliga brädspel. Harry Potter Hogwarts Battle är en ny favorit! Det är 7 nivåer i spelet och just nu har det passat bra! Annars blir det kinaschack, vanligt schack och monopol. 

 

Kan varm rekommendera spelet till samtliga Harry Potter fans. Och även de som inte är fans.

 


Jobbmässigt får man göra sitt bästa. Ska skriva ett separat inlägg om detta senare. Men jag har fått agera spion som har smugglat papper kors och tvärs genom delar av Manila. Vi håller på med årsboken och det ska korrekturläsas och sen uppdateras och det kräver sina leveranser och skrivarjobb för att klara av. Tack och lov har vi en chaufför som är kompis med poliserna. Han är exmilitär och det är just nu väldigt tacksamt! Tyvärr får han inte komma in i vårt område längre så han får lämna bilen utanför och då fick jag kliva fram och köra ner bilen i garaget. Det brukar inte gå så bra, men jag hittade i alla fall rätt bland alla delarna där nere. Och bilen blev parkerad om än kanske inte lika bra som när pappa eller Vic parkerar, men vem bryr sig? Jag gjorde det!!

 

 

Smuggelgods har överlämnats till vår underbara grafiker!

 

Jag fick i alla fall in bilden i garaget och väldigt långt in på parkeringsplatsen.

Nu ska jag tillbaka till spisen igen för att laga kvällsmat och sen ringa mamma och pappa och se om det kommit någon post. Pappa fyller år imorgon och vi har försök att skicka en liten hälsning. Man får ju i alla fall hoppas att det kommer fram! 


Men längtan om bättre tider och nya möjligheter avslutar jag att skicka med dessa två bilder!

 

 

 

 Believe in Possibilities!
 
You are... Resilient... Creative... Confident... Strong... Kind... Amazing... Valuable... Responsible... Empowered... Brave... Lovely!

 

När vardagsrummet bli...

0 Läs mer >>

Nu har vi varit varit i mer eller mindre total lockdown i 3 veckor. Under dessa dagar har vi sett mer och mer strikta regler införas. Till en början kunde vi i alla fall gå ut en kort promenad tillsammans, nu får bara en person i familjen gå utanför vår gated community åt gången. Jag har gått promenader inom vårt område och kan till min stora förvåning faktiskt få ihop 1 km! 1000 steg varje varv så brukar försöka få till 4 varv. Inte varje dag det händer men man måste ju i alla fall försöka. Till det har jag också försökt få till ett yogapass per dag. Yogagirl.com har varit min räddning! Jag är fortfarande nybörjare så jag kan inte bara rulla ut min matta och hitta på… 


Jag försöker vara tacksam för det lilla vi får göra. Det är svårt mellan varven, men jag hoppas att övning ger färdighet. Att försöka sysselsätta barnen utan att använda teknik är också svårt så varje gång de tar fram ett brädspel så får man haka på. Noel använde sina födelsedagspengar till att köpa Harry Potter Hogwarts Battle förra året. Det är ett väldigt annorlunda spel där vi inte spelar mot varandra utan med varandra mot skurkarna. Strategispel på hög nivå som blir svårare när man tar sig genom de 7 nivåerna. Så varje gång vi sätter upp spelet så är jag glad för att vi faktiskt har tid att spendara med våra barn. 


Vi jobbar hemifrån både jag och Thomas, vilket också är svårt. Det är svårt att sätta gränser för arbetstiderna samtidigt som det är jättesvårt att jobba med ett team där alla sitter på olika platser. Men varje gång vi har ett teammöte över WhatsApp är jag så glad att vi jobbar tillsammans, stöttar varandra och fortfarande kan skämta och skratta! 


Vi har haft afterwork via Zoom för att kunna dela våra upplevelser och drömmar och samtidigt skåla för att vi är lyckliga nog att ha det bra och mat på bordet. Det finns så många i vår omkrets här i Manila där fattigdomen är stor och de inte har lyxen att gå undan i ett rum när de är på dåligt humör. Där de bor 10 personer i en 2:a. Då är det svårt med social distansering. Där riset inte räcker för att mätta magarna som kurrar. Jag har en kollega som är fotograf som har jobbat som volontär med de fattigaste av fattiga här, i ett område som heter Tondo. Han har där hjälpt en organisation som heter Purple Community Fund. Vi håller just nu på och se hur vi kan hjälpa dem. 


Vi har ungefär 10 säkerhetsvakter som är fast på skolan och har varit fast där de senaste 3 veckorna. De ser nu till att skolan är säker och att plantor blir vattnade och att våra fotbollsplaner är okej. Allt för att se till att skolan är i tipp topp när vi kan öppna igen. De kan få mat men självklart hade inte med sig tillräckligt med förnödenheter som täcken, kuddar, filtar, hygienartiklar etc för att stanna så här länge. Tack vare en givmild community har det donerats lite för att stödja dessa passionerade kollegor. Förra helgen bakade vi muffins och gjorde tackkort för att i alla fall lysa upp deras vardag lite. Det kan synas som en liten och omärklig gest men det gläder ju inte bara de som får det utan också givarna. Det känns skönt att få fokusera på andra och att ge något om än bara av sin tid!


Idag har vi plockat ihop lite hygienartiklar vi har fått från flygresor. Vi ska se om vi kan plocka ihop lite kläder eller annat de kanske behöver och levererar till dem. Med påsken, Holy Week, som är Filippinernas kanske största högtid, i ankomst där i princip alla åker hem till sina Barangays för att fira tillsammans med familj och vänner kommer det i år att se väldigt annorlunda ut. Vi kommer alla sitta hemma ensamma med våra lilla kärnfamilj medan vi har andra släktingar och vänner spridda runt om. 


Man kan ju bara hoppas att vi efter den här perioden kan lära oss att leva lite mer i nuet, vara tacksam för det lilla och att verkligen tala om för alla hur tacksamma vi är för deras lilla del i våra liv. Hur tacksamma vi är för ren luft och natur och fåglar som kvittrar. För maten på bordet och vännen som lyssnar när vi behöver prata av oss. För att kunna rulla ut yogamattan och röra lite på oss. Eller bara för att vi lever. 


Lite tacksamhet här och nu räcker länge!

 

 

 

Att skapa korten ger oss en möjlighet att lära barnen att tänka på andra och deras situation. 
 
Att säga tack till de vars jobb kanske inte märks när vi är hemma.
 
Att sätta ett leende på någon annas läppar är mycket värt när livet känns jobbigt.
 
Vi gjorde också kort som vi levererade till sjukhuset. Krya på dig till coronapatienter och tack kort till läkare och sjuksköterskor. Deras jobb och insatser är fantastiska! Tack till alla som jobbar inom vårde i dessa tider!
 
Att skapa kort är en rolig aktivitet med barnen! Vi använda allt vi kunde hitta: pennor, snöre, klistermärken och tyg. Vi till och med virkade hjärtan och klistrade på korten.
 
De här människorna är våra hjältar. De är här i stället för att vara hemma med sina egna familjer.

 

Lite tacksamhet går l...