Aha, känner ni lukten av syréner, sommar och sol? Jag andas in långsamt och håller andan lite innan jag andas ut, bara för att känna på friheten lite extra mycket. Just så känns det, frihetskänslan som finns här i Sverige efter 3 månader i lockdown i Manila.
Vi landade på svensk mark den 8 juni och allt har rullat på för fort sen dess. Inte känns som att det bara är två veckor sen vi landade och än mindre känns det som vi har varit borta från Sverige i 4,5 år. Jag tittar i smyg på barnen när de återupplever cyklandet, i frihet. I början vågade de sig inte iväg så långt, men ju säkrare de känner sig både på cykeln och här, ju större blir svängarna de tar. Får vi cykla till Billingskolan? Jag behöver lära mig vägen dit. Eller får vi cykla till Lena och Karin och säga hej? Det känns fantastiskt att kunna erbjuda den friheten efter vårens alla prövningar.
Samtidigt känns det fruktansvärt svårt att ta avsked och säga hejdå när vi inte är på plats i Manila. Alla underbara vänner, kollegor och övriga människor som korsat våra vägar under de här åren. För att inte säga skolan, lärarna och eleverna. Att inte få vara med om en sista samling och en sista skolsång IRL. På något sätt känns det som vi blivit snuvade på så mycket i slutet och samtidigt är jag så glad att vi kommit iväg och kan njuta lite av sommarens i Sverige.
Uppförsbacken är brant med allt som ska fixas hemma. Men samtidigt är det skönt och näst intill befriande att göra sig av med saker man inte behövt på 3 år då huset varit uthyrt. Vi ser vanligtvis mycket till saker, men det betyder inte mycket i jämförelse med erfarenheter och upplevelser. Visst har det varit jobbigt många gånger, men överlag skulle jag inte vilja vara utan upplevelse för en sekund.
Att ha levt i ett fattigt land har gett oss andra förutsättningar att värdera det vi har. Man behöver inte så mycket i livet om man har kärlek. Det har Filippinerna lärt oss. Jag ska samla mina tankar om landet och människorna i ett annat inlägg men just nu ser vi tillbaka på allt vi har upplevt och allt vi hade planerat men aldrig hann med. Det var nog inte sista gången vi besökte landet. Men främst ser jag tillbaka på alla möten. Möten med människor från olika delar av världen där våra gemensamma nämnare var just Manila och kanske även The British School Manila. Människor jag aldrig skulle träffat annars, men som jag är otroligt glad och tacksam för att ha korsat vägar med.
Även om sista tiden kantades av både vulkanutbrott och pandemi så kvarstår en viktig lärdom som är minst sagt central i livet skola - att kunna anpassa sig till förändrade villkor. På BSM kallades det Resilience. Det har inte varit viktigt för bara barnen utan även för oss. Jag är glad att jag som förälder har suttit i åtskilliga workshops i skolan och gått igenom vikten av resilience. Jag tycker det är ett så bra ord men saknar en perfekt översättning till svenska.
Vår sista vecka i Serendra, BGC, Manila, Filippinerna öppnade de upp lite mer. Gav oss mer frihet att röra oss och faktiskt också att ta ett dopp i poolen. Vi fick ett mail med instruktioner om vad vi kunde göra och inte göra. 1 timme per familj per vecka kunde vi boka poolen och då hade vi den helt för oss själva. Och vi kunde gå in på sk safe zones med barnen under förutsättning att vi använde oss av handsprit och kollade tempen först. Sen kunde alla barn och vuxna sträcka på benen och springa runt igen på gräset. Men bara om vi inte var för nära någon annan. Vi skrattade lite när vi läste mailet då det kändes som Prison Break! Ni får göra det men bara…. och så kan ni göra det här men bara 1 timme åt gången, en gång i veckan. Sen landar vi i Sverige och de tar inte ens febern på oss på flygplatsen. De informerar inte om karantän eller något annat. Precis som att COVID-19 inte finns. Skrämmande olika hantering fast smittspridningen är så lika i alla länder.
Men summa summarum, är vi glada att vara tillbaka. I vårt hus. I vår stad. I vår familj. I Sverige.