0 Läs mer >>
Nu har vi varit hemma i snart 3 månader. Det känns jättelänge när man tänker på det men samtidigt så har det gått så fruktansvärt fort. Det känns som vi är i en helt annan värld här eftersom friheten är så stor. Barnen började precis skolan medan deras tidigare klasskamrater i Manila har återgått till online learning. Även om BSM är duktiga och har gjort vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt är det ju inte riktigt samma sak att ha undervisning över internet när man är barn. Att kunna hålla uppe intresse under en längre tid, att ha prov, gymnastik är heller inte det lättaste. 
 
Vi har jobbat med att få vårt hus i ordning och i tisdags fick vi vår packning från Manila - ytterligare 3,5 kubik med saker som ska packas upp. Det försvåras av att vi började renovera ett rum i källaren och då hittade lite fukt som vi nu måste luska ut varifrån den kommer innan vi fortsätter. 
 
Thomas säger att om vi är klara till jul är det bra, allt innan dess är en bonus. Medan jag vill att allt ska bli klart nu så vi kan njuta av hösten och vintern. Jag vill inte bo med flyttlådor högt och lågt. Men det är väl dags att gräva fram tålamodet och tagga ner lite. 
 
Det har varit svårare att komma in i samhället än vi någonsin hade kunna föreställa oss. Man åker ut som en expat och tror att det ska vara jobbigt och svårt men att komma hem har varit tusen gånger svårare för oss. Efter 4,5 år existerar vi inte i svenska samhället. Låt mig backa.... 
 
Efter att under 4,5 år inte betalat skatt i Sverige startar vi från ingenting. Vi har ingen kreditvärdighet, trots att vi äger ett hus som vi har amorterat och betalat på under hela tiden. Att köpa bil blir således en kontantaffär då man inte får lån. Vi köpte en bil och i köpet skulle vi få bensin på ett Volvokort. Men till Volvokortet var det kredit kopplat (som vi inte ville ha) så det gick ju självklart inte. Nu väntar vi på att vi ska få kreditvärdigheten innan vi kan få bonusbensinen som ingick i bilköpet som gjordes i juni! 
 
Vi kan inte använda Rut och Rot förrän vi får löner i Sverige, vilket jag kan förstå. Inga problem med det rent tekniskt. Meeen jag vill ju bli klart ju.... vill inte avvakta allting. Får skaffa mig lite is i magen och tålamod igen. 
 
Noel är jätteglad att vara tillbaka i svensk skola. Superlycklig över att ha börjat mattespets på Helenaskolan i åk 7! När vi flyttade skulle han börja vårterminen i åk 2! Det är lite skillnad! Men han har vuxit enormt med det ansvar och den frihet som ges honom här. Men åren i Manila har också drillat honom i eget ansvar för skolarbeten och att prata för sig med lärare. 
 
Elin är det ju lite annorlunda för. Eftersom hon gick på förskola (dagis) när vi flyttade har ju inte hon blivit inskriven i svensk skola och då räknas hon som invandrare! Hon fick därför gå 2 veckor på något som heter MME - Mottagnings och Modersmålsenheten. Där ska man utvärdera vad hon kan och lära henne svenska (!!). Nu är ju vi svenska medborgare som alltid pratat svenska hemma vilket innebar att av de 3 elever de hade var hon den enda som kunde svenska. Hon satt 3 dagar i tester och samtal samt hade lite undervisning innan de placerade henne i den klass hon varit placerad i sen vi åkte. Nu är hon jättelycklig över att äntligen få kunna träffa kompisar och lära känna andra barn på skolan! Hon får hjälp en dag i veckan för eventuella språkförbistringar. Men vilken lärare i grundskolan kan inte förklara i tex slöjden vad man ska göra utan att använda facktermer. Vilka barn vet vad korsstygn är utan en förklaring? Man gör en stor sak av en väldigt lite grej med en tjej som redan kan språket. Att hamna utanför ramarna är inte enkelt och här blev det Elin som "straffades" för vårt beslut att bo och jobba utomlands. 
 
Det roliga är ju att när vi flyttade till Malta och barnen började en internationell skola så placerades de direkt i sina klasser utan utvärderingar och annat och de lärde sig engelska på 3 månader. Att gå från att inte prata språket alls till att klara skolan på 3 månader fungerade tydligen jättebra. Men att komma tillbaka till svenska skola för ett svensktalande barn som inte blivit inskriven i skolan går inte! Och det ska vi betala skattepengar för. 
 
Nu sitter Elin på engelskalektioner i skolan och lär sig räkna till 20 och att skriva Hi, Hello, Got to go och neighbour fast hon har pratat, skrivit, drömt engelska i nästan 5 år! Vi hoppas att skolan tar sitt förnuft till fånga och utvecklar hennes utmaning i det engelska språket antingen på lektionstid eller via modersmålsundervisning på engelska eftersom man enligt skollagen ska möta varje barn på deras individuella nivå! 
 
Så här står det på skolverkets hemsida: "Alla elever har rätt till ledning och stimulans i skolan för att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling utifrån sina förutsättningar." Därefter pratar man bara om exempel när det behövs extra hjälp för att uppnå. Men hur ska man utmana de som ligger över gällande må? Ska bli spännande att se hur de ordnar detta! 
 
 

Vardag igen

0 Läs mer >>

Dag 70 av karantänen och från i lördags öppnade de upp lite här i Manila. Från att ha varit i total lockdown under Enhanced Community Quarantine är vi nu i Modified Enhanced Community Quarantine. För oss innebär ingen direkt skillnad. Vi kan numera gå ut och motionera under vissa tider på dagen - mellan 6 och 8 på morgonen och 16 och 18 på kvällen. Vissa företag har fått öppna och fler affärer är öppnade. Dock behöver man ha med sig sitt karantänspass för att få gå in, det är begränsade antal människor i butikerna och luftkonditioneringen är inte på eller inte under 26 grader för att undvika alla som håller sig kvar för att få AC. 

 

 

 

På gågatan utanför oss finns det numera pilar som visar i vilken riktning man får gå så att man garanterat kan hålla avstånd. Det innebär också ibland långa omvägar för att komma dit man ska. ner på en sidan gatan och upp på andra sidan så är affären på fel sida blir det lätt varmt!

 

 

Vi jobbar fortfarande hemifrån och det är också helt klart att skolan inte kommer öppna under det här läsåret som slutar 26 juni. Det innebär att våra barn kommer åka härifrån utan ett farväl till skolan, lärare, personal och kompisar. Inget avslut. Tyvärr. Men de har varit tappra och jätteduktiga att hålla ut med allt arbete hemifrån. 

 
Noel sitter hela dagar från 7.40 till 14.30 med sitt vanliga schema. Han har sitt eget lilla krypin. 
 

Elin jobbar förmiddagar i skolan. Antingen själv eller tillsammans med en kompis som bor i samma hus. För hennes del blir det soffan eller köksbordet. Hon får sina uppgifter skickade till sig varje morgon kl 8 i Google Classroom där hon också skickar upp allt hon gör. Funkar bättre än man kunde tro. 

 
Thomas sitter i TV soffan och jobbar med datorn i knät. Och nej - just nu glömmer jag att jag har jobbat med kontorsmöbler och ergonomi. Det finns inget sådant att ta hänsyn till under de här omständigheterna. 
 

Själv sitter jag i sovrummet. Antingen i en fåtölj med datorn på armstödet eller på en pilatesboll med datorn på sängen. 

 
Skolan har arrangerat både Quizz kvällar via zoom och virtuella samlingar. Båda väldigt trevliga och uppskattade! Lite nostalgiskt att sjunga skolsången hemma själva.
 
Quizzkväll...
 
... via zoom!
 
Samling eller assembly som vi säger här - Martin van der Linde, vår Head of School streamat via Facebook.

Mellan jobb, matlagning, städning, undervisning och balett träning så packar vi, rensar, säljer och packar igen. Vi har sålt det mesta av det som var större och mest behövligt att bli av med. Känns skönt. 

 

 

Lätta skador uppkommer om man fastnar mellan hissdörrar....

 


Vi jobbar för att få hit Fely, vår hemhjälp, igen för att slippa handling och matlagning och städning. Men än har hon varit fast hemma hos sin familj i Marakina. Vore ju väldigt tråkigt att inte få säga hejdå med tanke på att hon jobbat hos oss i 3 år. Men det här är inga vanliga omständigheter och jag tror att vårt humör har haft alla svängningar det kan ha. Kanske mest hos mig (men hysch…. det erkänner jag aldrig). Känns jättejobbig mellan varven och ibland helt förvånande att det faktiskt ändå fungerar! 

 

 
Jag tror jag har pendlat mellan Fear zone, Learning zone och growing zone. Jag hoppas ju att man håller sig mest till de sista två. Jag hoppas ju att vi alla växer med den här upplevelsen, lär oss ett och annat om hur vi måste ta hand om oss och vår värld, vad som påverkar miljön och oss men också att vi faktiskt kan komma ur det här och få börja umgås igen. Att inte få träffa föräldrar, barn och barnbarn känns olidligt. 
 
Mitt i allt det här har vi också åkt rakt in i regnperioden och den började med en tropisk storm. Den blev inte så hemsk som den såg ut att bli, trots att den gick nära Manila. Tur var väl det. I stället kunde vi njuta av lägre temperaturer men högre luftfuktighet. Vet inte riktigt vad som är bäst eller värst…. 34 grader men känns som 43 eller 26 grader med 98% luftfuktighet?

Vi inser att vi har varit lyckligt lottade som varit med om det här äventyret. Känns skönt att åka hem och kunna vara närmare familj och vänner, kunna hjälpa till och få en trädgård. Men samtidigt lämnar vi många vänner här och någonstans mitt i allt detta inser jag också att delar av våra hjärtan alltid kommer tillhöra Filippinerna och Manila. Vi kommer definitivt behöva åka tillbaka för att säga hejdå till staden, landet och alla fantastiska människor vi lärt känna!

Hemmajobb och flyttbe...

0 Läs mer >>

Nu har vi varit varit i mer eller mindre total lockdown i 3 veckor. Under dessa dagar har vi sett mer och mer strikta regler införas. Till en början kunde vi i alla fall gå ut en kort promenad tillsammans, nu får bara en person i familjen gå utanför vår gated community åt gången. Jag har gått promenader inom vårt område och kan till min stora förvåning faktiskt få ihop 1 km! 1000 steg varje varv så brukar försöka få till 4 varv. Inte varje dag det händer men man måste ju i alla fall försöka. Till det har jag också försökt få till ett yogapass per dag. Yogagirl.com har varit min räddning! Jag är fortfarande nybörjare så jag kan inte bara rulla ut min matta och hitta på… 


Jag försöker vara tacksam för det lilla vi får göra. Det är svårt mellan varven, men jag hoppas att övning ger färdighet. Att försöka sysselsätta barnen utan att använda teknik är också svårt så varje gång de tar fram ett brädspel så får man haka på. Noel använde sina födelsedagspengar till att köpa Harry Potter Hogwarts Battle förra året. Det är ett väldigt annorlunda spel där vi inte spelar mot varandra utan med varandra mot skurkarna. Strategispel på hög nivå som blir svårare när man tar sig genom de 7 nivåerna. Så varje gång vi sätter upp spelet så är jag glad för att vi faktiskt har tid att spendara med våra barn. 


Vi jobbar hemifrån både jag och Thomas, vilket också är svårt. Det är svårt att sätta gränser för arbetstiderna samtidigt som det är jättesvårt att jobba med ett team där alla sitter på olika platser. Men varje gång vi har ett teammöte över WhatsApp är jag så glad att vi jobbar tillsammans, stöttar varandra och fortfarande kan skämta och skratta! 


Vi har haft afterwork via Zoom för att kunna dela våra upplevelser och drömmar och samtidigt skåla för att vi är lyckliga nog att ha det bra och mat på bordet. Det finns så många i vår omkrets här i Manila där fattigdomen är stor och de inte har lyxen att gå undan i ett rum när de är på dåligt humör. Där de bor 10 personer i en 2:a. Då är det svårt med social distansering. Där riset inte räcker för att mätta magarna som kurrar. Jag har en kollega som är fotograf som har jobbat som volontär med de fattigaste av fattiga här, i ett område som heter Tondo. Han har där hjälpt en organisation som heter Purple Community Fund. Vi håller just nu på och se hur vi kan hjälpa dem. 


Vi har ungefär 10 säkerhetsvakter som är fast på skolan och har varit fast där de senaste 3 veckorna. De ser nu till att skolan är säker och att plantor blir vattnade och att våra fotbollsplaner är okej. Allt för att se till att skolan är i tipp topp när vi kan öppna igen. De kan få mat men självklart hade inte med sig tillräckligt med förnödenheter som täcken, kuddar, filtar, hygienartiklar etc för att stanna så här länge. Tack vare en givmild community har det donerats lite för att stödja dessa passionerade kollegor. Förra helgen bakade vi muffins och gjorde tackkort för att i alla fall lysa upp deras vardag lite. Det kan synas som en liten och omärklig gest men det gläder ju inte bara de som får det utan också givarna. Det känns skönt att få fokusera på andra och att ge något om än bara av sin tid!


Idag har vi plockat ihop lite hygienartiklar vi har fått från flygresor. Vi ska se om vi kan plocka ihop lite kläder eller annat de kanske behöver och levererar till dem. Med påsken, Holy Week, som är Filippinernas kanske största högtid, i ankomst där i princip alla åker hem till sina Barangays för att fira tillsammans med familj och vänner kommer det i år att se väldigt annorlunda ut. Vi kommer alla sitta hemma ensamma med våra lilla kärnfamilj medan vi har andra släktingar och vänner spridda runt om. 


Man kan ju bara hoppas att vi efter den här perioden kan lära oss att leva lite mer i nuet, vara tacksam för det lilla och att verkligen tala om för alla hur tacksamma vi är för deras lilla del i våra liv. Hur tacksamma vi är för ren luft och natur och fåglar som kvittrar. För maten på bordet och vännen som lyssnar när vi behöver prata av oss. För att kunna rulla ut yogamattan och röra lite på oss. Eller bara för att vi lever. 


Lite tacksamhet här och nu räcker länge!

 

 

 

Att skapa korten ger oss en möjlighet att lära barnen att tänka på andra och deras situation. 
 
Att säga tack till de vars jobb kanske inte märks när vi är hemma.
 
Att sätta ett leende på någon annas läppar är mycket värt när livet känns jobbigt.
 
Vi gjorde också kort som vi levererade till sjukhuset. Krya på dig till coronapatienter och tack kort till läkare och sjuksköterskor. Deras jobb och insatser är fantastiska! Tack till alla som jobbar inom vårde i dessa tider!
 
Att skapa kort är en rolig aktivitet med barnen! Vi använda allt vi kunde hitta: pennor, snöre, klistermärken och tyg. Vi till och med virkade hjärtan och klistrade på korten.
 
De här människorna är våra hjältar. De är här i stället för att vara hemma med sina egna familjer.

 

Lite tacksamhet går l...

0 Läs mer >>
Jag måste ju erkänna att jag ibland får galna residéer men är samtidigt tacksam för att jag är gift med en man som alltid ställer upp. Så när jag besviket berättar att vi inte längre kan åka på vår planerade resa till Taiwan på grund av coronaviruset och säger att vi istället ska bila norrut, säger han bara "Jag är på!".  Och tur är väl det...
 
Vi är ibland ett tämligen omaka par men med två kontrollfreaks, Thomas något mer än jag. Men jag är definitivt mer planerande och vill veta vad vi gör, när vi gör det och vill dessutom att vi håller oss till planerna. Så för den här resan hade jag planerat men inte insett hur långt det faktiskt är, eller förresten hur lång tid det faktiskt tar att resa i Filippinerna.
 
Vi åkte på söndag morgon och hade bestämt oss för att vi skulle dela upp resan till Illocos Norte med två nätter i La Union. Så vi åkte vid 7 på söndag morgon upp till San Fernando i La Union. Vi kom fram lagom till lunch och fick njuta av att se havet och solens strålar glittra. Underbart med ren och skön luft!
 
Vi hängde vid poolen och bara slappade och njöt. Av att vara tillsamman och att hinna läsa böcker! Kvällen bjöd på en vacker solnedgång!
 
 
Vårt hotell var något annorlunda minst sagt, i alla fall för att i Filippinerna. Det såg ut som hämtat från någon grekisk resebroschyr med karaktäristiska vita byggnader med blåa detaljer. Kändes som hämtat ur filmen Mamma Mia. Och när vi sedan kliver in i baren för en drink före middagen och de spelar svensk musik kunde vi inte annat än le. Inte förväntar vi oss att hitta en liten bit av Grekland mitt i Filippinerna med svensk musik!
 
Andra dagen spenderade vi med att se oss omkring i La Union. Vi åkte förbi vindruvsfarm efter vindruvsfarm men bestämde oss för att det nog var en aning överreklamerat sätt att få turister att besöka och köpa vindruvor. Så istället åkte vi till Pinadangan Ruins. Det är ruinerna från en katolsk kyrkan byggd 1764 av spanjorerna. Kyrkan plunderade flera gånger av spanska, japanska och moro pirater och flyttades slutligen från kusten till nuvarande placering i San Fernando. Ruinerna sköts om av nunnor och det är många som fortfarande kommer till platsen för cermonier.
 
 
Katolicismen är väldigt tydlig överallt i Filippinerna och ofta kan man ofta se stora tavlor med Guds budord. Traditioner ändras långsamt här och man tillåter fortfarande inte skilsmässor. Det är uppe på förslag just nu att lagändra det men än är inget godkänt.
 
 
Efter Pinadangan tog vi oss till Poro Point Lighthouse och såg fram emot en mäktig fyr. Till vår besvikelse var den både lite och skruttig.... Så också boardwalken som man gjort längs med kusten. Den säljs som San Fransisco boardwalk men kan ju ifrågasättas vem som marknadsförde det....
 
 
Som ni ser är hela området föga imponerande....
 
Dock var Ma-Cho Temple desto mer imponerande. Mitt ute i ingenting ligger detta kineska Taoist temple byggt till havsguden Mazu.
 
 
 
Väldigt vackert som de flesta av de kineska templen är. Man hittar flera kinesiska tempel runt omkring i Filippinerna.
 
 
Här hittade vi också ett träd med Jackfruits som har blivit ett populärt substitut för kött.
 
Vi åkte också till San Juan där de hippa surfarna håller till. Lite större vågor än nere i San Fernando. Vi försökte också hitta ett ställe som kunde erbjuda keramiklektioner men de var inte öppna för drop in. Så vi åkte tillbaka till hotellet och hängde i poolen och slappade.
 
Nästa dag åkte vi vidare från San Fernando till Pagudpud. Det tog 7 timmar att köra men vi hade kunna korta den tiden med 2,5 timmar om inte jag hade haft en briljanta idéen att åka förbi risterasserna Putrodo Rice Terraces i Sasaba. Ja, jösses den detouren blev längre än väntat. Vi åkte till Sasaba i Santol och när vi kom in i den lilla staden så tittade många på oss. Inte helt vana vid turister som kommer förbi men turligtt nog trollade de fram en fyrhjulsdriven bil och chaufför. Jag var aningen tveksam till att detta verkligen behövdes då de sa samma sak när vi åkte till Banaue risterasser och det gick alldeles utmärkt att åka med vanlig bil.
 
Dock måste jag säga att det var tur att vi inte tog vår bil. Den hade inte tagit sig fram på de vägar vi körde på.
 
 
Halvklara vägar, med branta lerväggar omgärdade vägen.
 
 
Smalt var det också med trots det mötte vi både bilar, en långtradare och jeepneys!
 
Men när vi slutligen kom fram var risterasserna små men vackra!
 
 
Vi var mitt i Cordillera bergen som går genom Luzon. Omslutna av grönskande berg var det skönt med den svalare temperaturen i bergen. Här fanns även de vackra poinsetta blommorna fortfarande blommande.
 
 
På vägen tillbaka till Sasaba hittade vi tomatodlingar. Vi fick plocka lite tomater och betala bonden som ägde marken via guiden. De skördade inte längre tomaterna då fraktkostnaderna var för höga. Men smaken - ohhh så goda tomater har jag inte ätit sen vi kom till Manila!
 
 
Efter denna oplanerade detour åkte vi tillbaka ut till vägen som tog oss norrut mot Vigan och Pagudpud.
 
Måste dock visa en skylt vi hittade längs vägen till risterasserna. Den referar nog inte till oss men något oväntat i dessa omgivningar!
 
 
Väl framme i Vigan tog vi en snabb tur i huvudstaden i Illocos Sur. Det är en UNESCO World Heritage site och en av få spanska kolonialstäder kvar i Filippinerna.
 
 
 
 
 
De gamla kvarteren är söta och man kan åka häst och vagn genom gränderna. Det blev dock en snabbtur innan vi åkte vidare upp mot Pagudpud i Illocos Norte.
 
Vi kom fram på kvällen i kolmörker och kyla. Kyla, tänker ni svenskar nu med nattsvart vintertid, men fakturm är att när det går ner mot 20 grader och blåsten drar fram från havet och man inte har något annat än shorts och t-shirt så är det aningen kallt.
 
Dock vaknade vi upp till en ofattbart vacker strand!
 
 
Och vi var i princip ensamma. När vi provkände på vattnet var det lätt att förstå varför - brrr!
 
Hotellet var okay, sängarna som brädor att sova och maten siså där men sällskapet var väldigt trevligt första kvällen! Vi stötte på ett helt gäng av filippinare som numera bodda utstidda i världen men hade alla samlats här upp för en reuinion! De bjöd oss på efterrätt och var väldigt pratsamma.
 
Vi turistade även här uppe och såg de mest intressanta delarna av Pagudpud.
 
 
Windmills. Dessa är stora och en enorm stoltet i Filippinerna!
 
 
Kapurpurawan Rock formationer. Dessa var imponerande utmejslade stenar skapade av både vatten och vind under åren. Det stormade rejält den här dagen och det gjorde det än mer mäktigt att se dem. Men kunde riktigt föreställa sig hur de slipas av finden och havet.
 
Vi åkte även till en av Filippinernas längsta viadukter. Men största vinsten var nästan naturen här uppe. Så vacker och så grön att det nästan var ofattbart.
 
Vi kortade ner vår tid i Pagudpud med en dag då det var så långt att köra och vi ville hinna se lite mer av Baguio än vi inte redan sett. Så det blev en natt till i underbara San Fernando!
 
På vägen ner stannade vi till på Cape Bojeador Lighthouse. En riktig pärla! Så vackert ligger den högt över kusten och är välbervarad med mycket historia.
 
 
En riktig överraskning att se fyren!
 
Ett stopp till blev det i La Paz sanddyner. Märkligt att det mitt ute i ingenting öppnar upp sig i stora vida sandytor som bildats från havet. Här har man numera öppnat upp 4-hjulsturer och sandboarding!
 
 
Barnen var omåttligt glada över att få åka pulka i sanden. Inte lika snabbt som på snö men så nära man nu kan komma pulkaåkning i 30 graders värme!
 
Sista etappen på resan blev Baguio. Här har vi varit tidigare och var inte direkt imponerade då. Så vi tänkte göra ytterligare ett försök och den här gången på i Camp John Hay som är ett grönområde och tidigare ett militärområde för amerikanerna under deras tid här.
 
Vi kom upp i bergen och då blev det också genast 10 grader svalare. Vi fick tillfälle att besöka de berömda Strawberry fields. Men med våra mått mätt var de inte imponerande. Dock var det imponerande att hur kreativt de har skapat produkter runt jordgubbarna.
 
 
 
Vi köpte självklart några gubbar att smaka på!
 
Sedan bar det av till Stobosa coloured hoses, vilket såg vackert ut på håll men när man granskar dem närmare är de något förfallna....
 
 
Ändå en turistattraktion många stannade till på. Även vi gick på den gubben....
 
Baguio som stad är inget för oss. Den är relativt stor med ca 350 000 invåndare och därmed också stökig och ganska smutsig. Vi åt lunch inne i stan och kikade på den stora katedralen vi inte såg sist då det var en mässa och folk satt bokstavligt talat ute på trottoarerna för att kunna vara med. Fortfarande inte imponerade åkte vi ut till Camp John Hey och hikade i tallskogen. Det var vackert och lugnt och precis vad vi behövde. Svalt och skönt också. Tills solen gick ner då blev det kallt.... temperaturen gick ner till 12 grader under natten!
 
 
Lördag morgon vaknade vi tidigt och åt frukost och gav oss av hemåt då Noel skulle vara på skolan kl 12 för repititioner av ljudsättning inför dramaföreställningen Ivan and the Dogs som han ska jobba med. Men inser snabbt när man åker hur långt upp i Cordillerabergen vi faktiskt är.
 
Snirkliga vägar som går upp och ner över bergskanterna. Att familjer faktiskt bor här är häpnadsväckande med tanke på alla rasrisker. Livet känns hårt på landsbygden men de får det konstigt nog att gå ihop trots allt.
 
 
Ytterligare en lite konstig turistattraktion på väg ut från Baguio, ett legonhuvud i sten. Notera alla ras som varit på bergskanterna bakom lejonhuvudet.
 
 
Här är familjehusen innetslade på bergskammen och jag underar still hur livet kan te sig för dem. Oj, jag glömde handla mjölk... Vi har det bra i västvärlden och tar väldigt mycket för givet. Här håller husen knappt ihop ibland och ändå ler de vänligt. Ibland undrar man om vi lever rätt och de fel. Eller om det verkligen är så mycket att sträva efter i vårt västerlänska stressiga liv?
 
Sammanlagt får den här resan höga betyg för att naturupplevelserna var otroliga! Så vackert uppe i Illocos Norte. Men jag skulle kanske inte göra om den då bilresan var allt för lång. Dock får den ett stort hjärta i betyg som helhet!
 
 

Galen roadtrip norrut

0 Läs mer >>
Man måste ju konstatera att året har börjat väldigt turbuluent. Först med den sedan länge avsvalnade vulkanen Taal som började hosta aska stora över delar av Tagaytay-området. Skrämmande tankar infann sig självklart och även rädslan för ett nytt utbrott. Det blev 2 veckor av att konstant följa utvecklingen från Philippine Institute of Volcanology and Seismonology. Ansiktsmasker av typen sjukhuspersonal använder tog slut inom logget av timmar - även i Manila.
 
Så i söndags nedgraderade man risken för ett nytt utbrott från 4 till 3. Phu tänkte vi och såg fram emot vår kommande resan till Taiwan under barnens lov i februari. Lite anade vi då när vi bokade klart hotell och hyrbilen att vi så här 3 dagar senare skulle avboka allt på grund av ett viralt ubrott i Kina!
 
Så precis när allt lugnat ner sig så kommer nästa chockartade uppvaknande. Ansiktsmasker är på nytt åtrovärda på säljsajter och istället för att föja utvecklingen av en vulkan följer vi nu utvecklingen av coronavirusets spridning i Asien.
 
Taiwan finns kvar och förhoppningsvis kommer vi dit även om det inte blir nu. Säkerheten går inte att kompromissa med. Jag har varit tämligen lugn själv men risken är onödig. Dock känns verkligheten onekligen surrealistisk när man läser information från skolor, riktlinjer för om man blir sjuk i influensasymptom och för de som rest till länder där man har konstaterade fall etc.
 
Thomas klev på planet till London igår kväll med ansiktsmask, desinficerande våtservetter, handsprit och vaselin att smörja näsborrarna med (detta ska tydligen hjälpa till att undvika att få in bakterier via näsan). Alla tämligen nya tillägg i resepackningen. Dessutom har vi också fått reda på att om UK får ett konstaterat fall under tiden han är i landet så sätts han i karantän hemma under 14 dagar och det krävs läkarintyg på att han är frisk innan han får gå tillbaka till kontoret.
 
Detta var inte den vardag jag signade upp för när vi åkte på vårt expatäventyr. Men livet går vidare, vi måste göra det bästa av situationen och vara street smart. Viktigast av allt just nu är kanske det sistanämnda, att vara streeet smart och undvika att bidra till paniken runt sjukdomen. Åtminstone i det här läget i Filippinerna.
 

Turbulunt nytt år...

0 Läs mer >>
Okay, vi vet att vi bor på the Ring of Fire men alridg hade jag väl trott att vi skulle få uppleva något mer än kanske lite skakningar i marken. Eller jag ska rätta mig själv direkt här, för vi var med om ett rejält skalv för något år sedan när huset skakade och svajade som om det var gjort av gummi.
 
Så igår nås vi av nyheterna att Taal volcano har vaknat till. Denna vulkan som vi har varit vid flera gånger. En av våra favoritställen att ta gäster till just för att man inte så ofta kommer till vulkaner. Taal är också en vulkan som bildats i en annan vulkansjö. Vi har vetat att den är aktiv. Vi har sett att den är aktiv då vi varit där genom att det spottar och fräser från hål och det bubblar i vattnet. Men i vår enfalt tror man att det är allt.
 
Igår vaknade hon till lite mer och bestämde sig för att rensa strupen och spottade därför ut ett jättemoln av aska. Lite senare kom även småsten i storleken 2 till 65 mm. Nu pratar vi mm men 65 mm är faktiskt 6,5 cm och en sten som slängs upp 15 km i luften blir tung när den faller ner.
 
Taal är otroligt vackert. Prunkande grönska och grönaktigt vatten och så utsikten över den större kratersjön som vulkanen ligger i. Jobbig vandring men väl värt det. Och så får man se lite av det riktiga Filippinerna. Där lokalbefolkningen bor, jobbar och umgås. Med detta i minnet förstår man också hur utsatta de är. De där fiskarna som jobbar med fiske i sjön, familjerna som bor vid strandkanten och barnen som glatt leker i vattnet. Hästar, hundar och katter som leker vi stranden. Det vanliga livet i små byar här. Det är de som drabbas när sånt här händer. Inte vi, rika expatfamiljer i våra lägenheter på säkert avstånd, utan de som har minst. De som vänder på varje peso, som äter ris morgon, middag och kväll. Men som fortfarande hittar kraft att jobba och vara lyckliga.
 
När vi sitter här på avstånd och känner marken själva kan jag bara föreställa mig hur det känns för de som bor eller bodde i Taal, Tagatay eller till och med Laguna. När våra vänner i Alabang har svarta trädgårdar för att askan faller ner över dem. Livet för den lokala filippinaren är inte lätt. Men de är otroliga. De blir nerslagna för att nästa dag resa sig igen och kämpa sig tillbaka. De är uthållig och flexibla och fast de har blivit av med de lilla de hade och flyttade till evakueringscenter så kämpar de vidare.
 
För oss känns det som om vi är med i en katastroffilm. En sån där riktig 90-tals dänga som Dantes Peak eller Volcano. Bara att det är på riktigt. Vi har förmodligen haft över 200 skalv på mellan 1,9 och 4 på Richterskalan sen igår kväll. Skolor är inställda och varningen för ett stort utbrott höjdes igår kväll till 4 på den 5-gradiga skalan. Så nu går vi i väntans tider. Väntan på mer information, på ett större utbrott eller helst då på att hon lägger sig till ro igen och vilar även de nästkommande 45 åren. Det är småhalt på vägarna av all aska och poolerna är mer eller mindre svarta av aska som fallit ner. 
 
 Bilder lånade från sociala medier.
 
 
https://newsinfo.inquirer.net/1211902/alert-level-3-up-for-taal-volcano
 
PHOTO/S: @ogiealcasid on Instagram
 
https://www.volcanodiscovery.com/taal/news/95834/Taal-volcano-Luzon-Philippines-activity-update-Significant-eruption-first-in-43-years-Alert-Level-ra.html
 
Från ett av våra besök vid Taal.
 

Surrealistiskt sista ...

0 Läs mer >>

Efter den otroligt vackra Lake Tekapo trodde man inte att det skulle kunna bli bättre. Men ack så vi bedrog oss. Känns som att det bakom varje kurva finns en ännu vackrare del av det här oändligt varierande landet. Vi åkte från Lake Tekapo mot Lake Pukaki. Det gulnadande gräset med alla blommande buskar ramade in sjön på vardera sida medan det i övre ändan hade en häpnadsväckande utsikt över Mount Cook. Snön låg fortfarande kvar på toppen och konkurrerade endast med de vita slöjmolnen på den blå himlen. Vi stannade dock inte utan åkte runt och söderut mot Lake Wanaka. Vi (eller jag) var bara tvungen att se The Wanaka Tree. Detta träd som ensamt och öde står ute i sjön är näst intill mytomspunnet av alla bilder som finns på sociala medier och på Pinterest. 

 

 

The Wanaka Tree

 

 

Wanaka stad som ligger i södra delen av Lake Wanaka var otroligt charmigt med sin småstadsfeeling. Väldigt fokuserat på backpackers och nästan lite skidortsfeeling. Vi åt en lunch, fotade trädet och gick runt en kort stund innan vi åkte norrut igen. På färden körde vi längs med Lake Pukaki som återigen visade sina allra vackraste färger. Det är nästintill så man får hålla i sig för att inte vilja gå ur bilden efter varje kurva och ta nya kort. 

 

 

 Lake Pukaki med Mount Cook i bakgrunden.

 


Vårt nästa mål var Hooker Valley track. Vägarna slingrar sig fram längs sjön tills vi når Mount Cook. Där kör vi inte i dalgångar mellan bergen tills vi når Hooker Valley. Vi parkerar och tar oss ut på vandringen genom dalar och uppför kullar, på spångar för att slutligen nå Hooker Valley med sin glaciärsjö och guppande isberg. Förbluffande vackert trots att vattnet är lergrått efter vårfloderna. Växtligheten är så annorlunda och färgerna sprakar nästan mot det lite halvtorra gräset. 

 

 Hooker Valley Track

 

 

 Hooker Valley
 
Glaciärsjön

 

Efter Hooker Valley fortsatte vi genom bergsmassiven tills vi kom fram till Fanz Joseph glaciären. Återigen hamnade vi i en förvånande lite småstad med känsla av en skidresort. Vi ville självklart se Fanz Josephs glaciär men det var för sent att vandra så det blev istället dagens sista helikoptertur! Första gången för 3 av oss 4 och vilken upplevelse det var!! Vi landade på glaciären och fick en oförglömlig upplevelse av att se barnen rulla runt i snön och kasta snöbollar! Det är många år sedan de sett snö så de var mäkta glada. 

 
Utsikten mot Mount Cook var magisk
 
 
 
 
 
Snö!!

Färden fortsatte längs västkusten upp mot den lilla kuststaden Hokitika. Mest känd för alla konstverk av drivved längs med stranden.

 

 

 Hokitika

 

 

Därefter fortsatte vi norrut most Greymouth och Punakaiki, pannkaksklipporna. Punakaiki var betydligt vackrare och mäktigt än vad jag kunnat föreställa mig och ett så oväntat positivt stopp på vår färd. 

 

 Pancake cliffs vid Punakaiki
 

Tyvärr hann vi inte med Abel Tasman halvön som var en av de delar jag verkligen hade velat komma till. Men jag antar att det faktiskt ger mig en anledning att komma tillbaka! 


Vi tog oss istället till Nelson och Marlborough Sound. Vi stannade där natten innan nyårsafton och hittade en av de mysigaste platserna att campa på, precis vid vattnet. Det fanns bara några enstaka platser och vi hade turen på vår sida. Vi hann njuta av lite bad och lek på stranden, en tidig middag innan vi gick och la oss. Morgonen efter gav vi oss av mot Picton och färjan som skulle ta oss över till Wellington igen där vi lovat barnen att fira nyår och också tillbringa vår enda natt på hotell!

 

 Inte så dum plats att campa på!
 
Marlborough Sound
 
Marlborough Sound

 

Nya Zealand, södra ön...

0 Läs mer >>

Lov och ingen skola en hel vecka, vad gör man då? Jo, man åker iväg från storstadens brus och dus och avgaser till en vacker badstrand mitt i djungeln! Eller det gjorde i alla fall vi på barnens höstlov eller mid term break som de kallar det här. Vi hade på rekommendation från en vän bokat in oss på Mangrove Cove i Puerto Galera för 5 dagar av familjetid.

 

Vi åkte klockan 7 på söndagen från lägenheten med vår bil och chaufför som körde oss ner till Batangas som ligger ca 1,5 till 2,5 timmar söder om Manila. Tidsspannet beror självklart på trafiken. Men vi hade tur, bitvis var vägarna alldeles tomma och vi var nere i Batangas redan efter 1,5 timmar. Där stod en privat båt och väntade på oss och vi åkte den cirka timlånga båtfärden direkt till Mangrove Cove. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss, men när båten sakta gled upp på sandstranden så kändes det som vi kommit till paradiset.

 
 

På en sluttning mitt i djungelgrönskan ligger 3 hus vackert inmejslade i naturen. Detta lilla paradis ägs av en engelsman som har byggt en riktigt pärla här. Utan att förstöra naturen har han anpassat husen och stigarna runt den lilla stranden på ett näst intill perfekt sätt. Det är verkligen en liten oas mitt ute i ingenting. Runt omkring är det palmer och papayaträd och massor av konstiga djur. När strömmen går är det becksvart och då menar jag på det där sättet som det aldrig blir i stan svart. Jag menar, vem släckte lampan mörkt…

 
 

Vi har njutit av att ha en egen kock, Mavic eller Magic som vi kallade henne. Hon kan trolla i köket och slänger ihop de mest fantastiska rätter. Eller så är det bara för att vi har lyxen att slippa handla och laga maten själva som det smakar så gott? Vi bestämmer bara vad vi vill äta och när vi vill äta så fixar hon allt. Vilken lyx är inte det??

 

Vi har varit på några utflykter också. Två vattenfall har vi besökt och en dyk- eller snorkeltur, allt beroende på vad vi hade förmåga att göra. Vattnet är alldeles ljummet och dagarna varma och svettiga och kvällarna alldeles lagom. Efter maten har vi spelat kort eller kinaschack till klockan 8 då vi dragit oss tillbaka för läsning eller arbete. Total avkoppling på det stora hela.

 
 

Snorkelturen var helt underbar! Den fick mig att komma ihåg varför jag faktiskt tog dykcertifikat för så där en halv evighet sedan. Men här funkade det lika bra att snorkla. Jag och barnen åkte till Giant Clams och Coral Garden. På båda ställena fick vi hoppa i en mindre båt som tog oss ut och vi fick hänga i ett rep längs med båten som sakta åkte runt och gav oss en magisk upplevelse. Vi såg två stora havssköldpaddor! Vilken lycka!! Det är bara så häftigt att hänga där och se en sköldpadda simma fram under en!

 
 
 
 

När vi stannade båten simmad fiskarna fram till mig. Guiden skämtade med barnen och sa att ”mamma ser ut som bröd och de vill äta upp henne” och det kunde nog vara sant. Och visst ville de smaka lite på mig. Det var som att vara mitt i ett underbart tropiskt akvarium med fiskar i alla möjliga färger och former och koraller i underliga formationer och färgkombinationer! Detta är fortfarande min största upplevelse, att dyka eller snorkla. Det är så magiskt, precis som att stiga in i en ny värld där man får vara med på världens bästa kalas. Det dukas upp det bästa havet har att erbjuda. Vi måste alla tänka på att rädda haven och det vi har. Jag blir så ledsen här jag ser allt skräp som slängs utan att tänka sig för. Det kommer sakta men säkert att förstöra allt vackert vi har vare sig det är i haven eller skogarna. Så om du inte redan gör det, börja skänka några kronor till Värdsnaturfonden eller någon annan fond som räddar och bryr sig om att vi på sikt ska kunna fortsätta att se och uppleva djur och natur på nära håll. Det ska jag göra!

 

Vi var också ute och vandrade i djungeln till Aninuan Water Falls. Ett litet vattenfall mitt ute i ingenting. Men det var en fantastiskt vacker promenad i djungeln längs med vattnet som sakta ringlade sig fram. Och vår guide pekade ut hela skafferiet längs med vägen. Vi passerade avokado, chili, papaya, kakaobönor, kaffeträd, medicinväxter och mycket annat.

 
 

Nu är vi hemma igen. Tillbaka i verkligheten fylld med arbete och vardagssysslor och på måndag är det skolan igen.

 

Men vi fick en sista fantastisk kväll med en solnedgång som inte gick av för hackor. Man blir varse om att man verkligen ska passa på att leva i nuet för det får man aldrig tillbaka när man står och tittar på dessa magiska färger.

 

English

 

Mini get away to Puerto Galera

 

Break time and no school for a week. What do you do? Well, we decided to get away from the buz of the big city and go to a beautiful beach and the jungle! On recommendation our destination became Mangrove Cove in Puerto Galera for 5 full days of family time.

 

We left at 7 am Sunday morning from our apartment with our car and driver. He drove us to Batangas about 1,5 to 2.5 hours south of Manila, all depending on the traffic. In Batangas there was a boat waiting for us to take us the 1 hour long ride to Mangove Cove. I am sure what we expected before we eft, but as the boat slowly stranded it felt like we had arrived in paradise.

 

On a hill side in the middle of the most green place you could ever find was 3 houses beautifully carved into nature. This little paradise is owned by an English man who has made this place one with the nature. The houses and the pathways are so intertwined with the greenery around that it feels all natural. It is like a real gem. Around you there are palm trees and papaya trees and tons of strange animals. Some that you don’t want to know about. And when the power cuts (and let me tell you it does often….) then it is pitch black and with that I really mean pitch black. Black in the way that you never experience in a big city.

 

We had our own cook, Mavic or Magic as we called her. She was a true magician in the kitchen and cooked us some fantastically delicious dishes. Or maybe it was just because we had the luxury of not going shopping and cooking and all that on our own? We just decided what we wanted to eat and she did her magic. Isn’t that luxuary?

 

We also made some excursions. Two waterfalls and one dive/snorkel trip. The water is warm and the days are sweaty but the nights are lovely. After dinner we played some checkers or cards before we went to bed for some reading or working at 8 pm. You wake up early because your rhythm follows the light.

 

The snorkeling was great! It really dawn on me why I got my diving certificate half a life time ago. But here it was just as good to snorkel. I took the kids to Giant Clams and the Coral Garden. In both places we had a smaller boat take us over the places hanging onto a rope beside the boat. You got to see everything but didn’t have to do anything. It was plain magic! We saw two big sea turtles! Such a luck! It is so powerful to see the turtles swim underneath you.

 

As soon as we stopped all the fish came up to me, really close. The guide joked with the kids and said that I looked like bread because of my skin color and that they wanted to eat me. It could probably be true. It was like being in a tropical aquarium with all fish in all the possible colors and shapes and with corals in different shapes and colors. To dive or snorkel is still one of the best and biggest experiences I can do. It is so magical. Just like being welcomed into a new world where you will only stay for a short time, but you get to take part in all the great things they have to offer. Probably like letting loose a child in a candy store! But the we all have to take care of this treasure and maintain it for the future generations. I get so said when I see all the trash that gets thrown in the forest and oceans. It will slowly deteriorate and destroy all the wonders we get to borrow. So, let’s all do what we can to take care and maintain what we got. If you don’t already do it, join me and start giving a few Euros a month for a healthier world!

 

 

We also went trekking to Aninuan Water Falls. A smaller water fall in the middle of the jungle. We got a nice swim and then we walked for about an hour passing half a kitchen supply! Avocado, chili, papaya, coco beans, coffee trees, medicine plants and so much more.

 

Now we are back home again, in the reality filled with work and daily duties and on Monday schools back.

 

But we got one last fantastic evening with a sun set to die for! You realize that you need to make the most of your life. If you don’t you will never get it back…

 

 

Minisemester till Pue...

0 Läs mer >>

Oj oj oj vilken aktiv helg vi har haft. Även om vi inte har haft dagarna fulla av aktiviteter har vi varit fullt upptagna med nya påhitt.

 

Fredagen var vi hemma och lagade fredagsmiddag och hade mys. Yes, självklart tacos ifall ni undrade. Vad är en fredag i svenska barnfamiljer utan tacos? Kronfågels försök att introducera kyckling som fredagsmat var väl snart bortglömd. Kommer ni ihåg den? https://www.youtube.com/watch?v=R8d7pXJ8ecg

 

Jag säger bara tacos rule our Friday dinners. Så bra med olika grönsaker som man plockar själv efter tycke och smak. Och vi hottar ju till rätten med Doritos chips att plocka upp de sista smulorna med. Har ni inte provat Doritos cheese, så gör det! Ingen tacos utan Doritos!

 

Sen softade vi i soffan med en film för lördag morgon startade tidigt! Vi hade bestämt oss för att testa La Mesa Eco Park. Så vi gav oss av 7.30 för att försöka undvika den värsta trafiken. Men ack så vi bedrog oss. Man lär så länge man lever, speciellt i Manila…. Man får nog allt vara ute tidigare än 7.30 om man ska missa trafiken. Det tog oss säkert 1,5 timme att åka de få kilometerna norrut till Quezon City där det ligger.

 
 

Vår chaufför, Vic, släppte av oss utanför entrén och vi började vår vandring in. Vi trodde det skulle vara ett stort skogliknande djungelområde, men det behövde man tydligen boka dagen före om man ville in i. Ingen allemansrätt här inte. Eller så är de bara rädda för att man ska gå vilse där inne. Eller så vill de bara anställa fler människor som får betalt. Vilket som, dit fick vi inte gå. Så vi hamnade i Ecopark. Och det var inte illa, men våra högt ställda förväntningar på en djungelvandring kasade sakta men säkert ner ju längre in i parken vi kom.

 

Ganska snart stod det klart att hit åker alla i Manila för att ha kalas, få en naturupplevelse eller helt enkelt en utflykt för skolor. Det fanns mycket att göra i parken, men med vår bakgrund av natur (och då tänker jag först och främst kanske på Sverige!) så är skogen tillgänglig för alla. Parkerna är välbehållna och i bra skick. På Malta fanns få parker, vissa väldigt fina och andra mer en gräsplätt. Inga skogar på Malta så här reser sig Filippinerna högt över standarden vi är vana vid! Men Malta har havet när var man än är och det räcker långt!!

 Ett Självklart val av barnen att testa!

 

Utsikten var bra där uppifrån! Om man bara hade kunnat stanna med näsan dit man ska...
 

Det fanns en zipline och självklart skulle vi prova den. Vi gick upp först för att titta ut över dammen som ligger bredvid och på väg ner fann vi en stig som ledde mot ziplinestarten och självklart tog vi den. Det var dock inte den ”riktiga, officiella vägen” men fram kom vi trots högt gräs och träd.

Undrar just om vi tog rätt väg?!
 
 
Men sagolikt vackert var det med en av mina favoriter, murgröna!
 

Vår nya lilla äventyrska skulle ju självklart åka först vilket Noel var okej med också. Så först åkte Elin sen skulle jag åka och filma utsikten och äventyret. Det var lite svårare än jag tänkt eftersom jag hela tiden snurrade runt så jag hade ryggen eller vänster sida åt det håll vi skulle. Och jag har ju svårt att hålla tyst, så mellan varven hör man mig fnissa och oja mig. Noel kom sen och sist Thomas. Får väl tycka att jag hade den perfekta vikten för jag var den enda som hela vägen fram!

Zipped up and ready to go!
 
Elin var först ut.
 
Noel blir hämtad.
 

Efter detta gick vi vidare in i parken och vandrade i den lilla djungeln, vilket var riktigt härligt! Det fanns också en orkidépark i parken vilken tyvärr inte hade så många blommande orkidéer men var vacker i sig. De hade även några swimmingpooler men de vi har i området är så mycket finare så dessa skippade vi. En liten sjö för fiske. Tyvärr inte så bra omhändertagen så den stackars fisken som finns där vet i sjutton hur den mår.

 
Så grönt och otroligt vackert!
 

Vi hade lite pannkakor med oss som tidig lunch. Den smaskade vi på innan vi tog oss till cykelstationen. Man kunde hyra cyklar och cykla runt, runt på en liten yta. Elin ville prova men tyckte det var svårt i början. Det fanns många lösa stenar, gyttja och gräs och vägen var smal med många barn på. Nåväl var väl skönt att hon fick träna lite till så hon inte hinner glömma bort hur man cyklar innan vi kommer till en plats där man faktiskt kan cykla på riktigt.

 

Det fanns också en väldig massa vackra blommor, som jag blev tvungen att föreviga. Så förlåt alla blomsterbilder…. Det blev en härlig halvdagsutfykt!

 

 
 
 
Så otroligt mycket prunkande växtlighet!
 

Efter detta äventyr blev det en dusch och middag. Vi hamnade sedan framför TVn med Jönssonligan. Första gången med barnen. De tyckte mycket om filmen så vi lär väl gå igenom alla Jönssonligan filmerna. Synd bara att morfar inte är här och kan se dem alla med barnen, han älskar filmerna!

 

Söndag morgon startade hutlöst tidigt för att vara en ledig dag… 05.30 ringde alarmet. Det var dags för första skolaktiviteten för oss nyanlända. Fun Run eller Give, Run, Have Fun! Ett lopp där alla pengar går till välgörenhet. Det var självklart också en bake sale, priser för bästa utklädnad, korv till försäljnig och mycket annat. Elin och jag sprang 3 km och Thomas och Noel sprang 6 km. Lite jobbigt i värmen tyckte Noel som annars brukar vara bra på att springa. Lite för mycket iPad, tyckte vi…. Men det var ju bra att han kanske upptäckte det så vi kan få ut dem på lite mer aktiviteter! Loppet startade 7 vilket var ett måste med tanke på temperaturerna som blir så fort solen går upp. Jag är jättestolt över mig själv, främst efter som det är jag som skriver, som efter ingen konditionsträning ändå tyckte det var hyfsat enkelt!

Självklart representerar jag team Silverspin!
 

Vi var hemma strax efter 9 och duschade. Sen åkte Thomas och jag för att handla lite mjölk och annat smått och gott. Vi brukar åka till S&R, en stor affär där man måste vara medlemmar för att handla. De har väldigt bra, ren mjölk. Jag säger ren efter den är utan tillsatser. Sen var det bara några småsaker, som vatten, och lite annat vi behövde. Det vara sista dagen av S&Rs rea så vi tänkte det kan väl vara roligt att få se den men samtidigt trodde vi den värsta anstormningen skulle vara över. Ack så vi bedrog oss!!! Det fanns första hjälpen hjälp tillgänglig utanför och polis på plats. Vakter i varje hörn i affären för att guida köerna till kassan…. Det slutade med att Thomas och vagnen stod i kö och jag sprang och plockade det vi behövde. Så hmm, om jag inte vet att det är superpris på något jag verkligen behöver så lär jag hålla mig borta i fortsättningen! Men nu har vi provat det!

 

Efter lunchen var det dags för Elin, cirkusprinsessan, att fortsätta sin trapetsträning. Och det var absolut inga där så det blev mycket träning och många hopp! Sen avslutade vi kvällen med en riktigt härlig köttbit, ungsrostad potatis och Lottas ”hitte-på-sås”. En härligt välfylld helg mitt i Manila!

 

 

 

 

 

 

En aktiv helg i Manil...

0 Läs mer >>

Min lilla Spindelman, så stolt och glad jag är att du valde just oss till föräldrar. Och nu har du förgyllt våra liv i ett helt decennium! Var har den tiden tagit vägen – 10 år?

 

Du var så efterlängtad inte bara av pappa och mig utan också av mormor och morfar som skulle få sitt första barnbarn. Du var enkel att bära i magen, till sista månaderna då du började bråka med mig. Till slut så blev det ett akut kejsarsnitt. Kanske var det ditt sätt att hitta en väg ut till oss? Pappa fick ta hand om dig första natten, alldeles själv eftersom jag låg på IVA. Tur att han var van. Han satt och sjöng för dig hela natten och sen klockan 7 morgonen efter fick jag äntligen träffa dig!

 

Du var så liten och smal, men så söt och fin med alla 10 fingrar och tår på din välskapta lilla kropp. Det var en sån fantastisk känsla att få hålla i dig för första gången. Nästan så jag trodde att du skulle gå sönder. Det var morfar som gav dig smeknamnet Spindelmannen. Just för att du var så smal, så smal men med långa armar och ben.

 

Vi fick stanna på sjukhuset några dagar för att se att du åt ordentligt och gick upp i vikt. Det var skönt för mamma också att hinna återhämta sig lite efter snittet. Men sen fick vi komma hem och boa till oss ordentligt. Du hade det så besvärligt med magen i början och skrek och skrek så mamma också började gråta. Vi satt uppe i soffan på nätterna och grät båda två, tills pappa hittade oss och hjälpte till. Tur att det gick över!

 

Efter de första månaderna så var du ständigt leende. Så härlig och glad! Vi åkte ofta upp till mormor och morfar och hälsade på! Tog promenader utomhus och vilade tillsammans. Bara att ligga och snusa på ditt lilla huvud gav mig ständiga lyckorus och när jag nu tänker tillbaka på det letar sig ett litet leende fram på mina läppar.

 

Det är svårt att tänka sig hur livet skulle varit utan dig. Så tråkigt och grått allt hade varit då. Det är så fantastiskt att få vara med dig under din uppväxt. Se dig växa både på längden, men också som människa! Det är så mycket du klarar av! Du förvånar mig ständigt på ett positivt sätt! Din person är som alldeles egen liten stjärna på himlen, lyser så klar och ljus!

 

Älskade Noel fortsätt:

  • Att vara nyfiken på livet!
  • Att vara snäll mot alla runt omkring dig!
  • Att ständigt lära dig nya saker!
  • Att inte ge upp när det är svårt!
  • Att alltid hjälpa andra när det behövs!
  • Att finna lyckan i det lilla!
  • Att inte ta motgångar personligen!
  • Att ta dig an livet med ett leende!

 

Men mest av allt – fortsätt att vara DU. Du är bra som du är, du är tillräcklig som du är och du är alltid, alltid älskad av oss runt omkring dig precis som du är!! Om du inte kommer ihåg något annat så kom ihåg det – DU ÄR SÅ ÄLSKAD!

Födelsedagsmiddag Din Tai Fung, vald av födelsedagsbarnet själv!
 
 
Dumplings - så gott!!
 
Kyckling!
 
Vårrullar!
 
Och lite spelande!
 
Många biljetter blev det i lojalitetspoäng. Lite konstigt system, men hej, vi bara hänger med!
 

English:

To Noel

 

My dear little Spiderman. I am so proud and happy that you picked us as your parents. You have made our lives a true blessing for a decade now! They say time flies when you’re having fun, but this, well where did it go??

 

We waited, and waited for you for 9 long months. Not just me and dad, but also grandma and grandpa as you were their first grandchild. You were so easy to carry up until the last couple of months when you started fuzzing with me. I ended up with a C-section. Maybe that was the only way you found to come out to us? Dad had to take care of you the first night, all by himself since I ended up in the ICU. Luckily, he had practiced. He sang to you the whole night and finally by 7 am I got to meet you!

 

You were so tiny and thing, but so cute and nice with all 10 fingers and toes intact on your little body. It was such an amazing feeling to hold you for the first time. I almost thought you were going to break. Grandpa gave you your nickname – Spiderman! Because you were so long and thin with long arms and legs.

 

We stayed at the hospital a couple of days to make sure you ate and increased in weight. It was nice for me as well to relax and get some help to heal after the C-section. After that we went home and cozied up really good! You had such a hard first couple of months with a big stomach ache and you kept crying during the nights. Poor you. We ended up crying both of us, on the couch in the living room, completely wiped out, until dad came to the rescue!

 

After the first couple of hard months passed, we were a sunshine baby! Your face always had a smile on and you charmed everybody! We often went to see grandma and grandpa and took long walks with them, or rested together. The feeling of lying next to you, smelling your little body gave me such a feeling of true happiness and sheer delight. Even when I think about it now, I get happy!

 

It is hard to think about how my life would be without you. So empty, boring and grey it would have been. I get so happy to see you transform in to this little man! There are so many things you can do already! You constantly surprise me in a good way! You are like a little star at night, shining so bright and clear!

 

My darling Noel, continue:

  • To be curious at life!
  • To be kind to everyone!
  • To always learn new things!
  • To never give up when it is tough!
  • To always lend a helping hand when needed!
  • To find pure happiness in the smallest of things!
  • To never take challenges personally!
  • To always take on life with a smile!

 

But most of all – continue to be YOU! You are enough! You are always going to be loved by us, just the way you are! And if there is anything I want you to remember, it is – YOU ARE SO, SO LOVED!

 
 
 

Till Noel

0 Läs mer >>
Äntligen helg igen! Och då kommer den eviga frågan, vad gör vi i helgen? Vi har inte riktigt hittat vår rytm här än. Veckorna går fort med skola och arbete för de övriga i familjen och mathandling och middagsplanering samt möten och uppdateringar vad gäller skolan och allt annat som ska fixas med för mig. Eller helt enkelt bara simning, dusch och lunch och sen är det dags att hämta barnen igen. Dagarna går helt klart väldigt fort i veckorna. Som det säkerligen gör för alla barnfamiljer.

 

Så kom fredagen och vi visste fortfarande inte vad vi skulle hitta på under våra 2 lediga dagar. Något ville vi göra så vi inte bara hamnar hemma och helgen flyter på. Det är fullt görbart, men inget vi ville.

 

Så Thomas ville åka till Moa (Mall of Asia) ett av världens största shoppingcenter. Ja, ni hörde rätt. Thomas ville åka dit!! Mitt förslag var att åka till vulkanen eller risfälten eller något annat mer aktivt där barnen också skulle tycka det var roligt. Kanske för att jag håller i övrig shopping som det inte blir lika lockande att åka och göra mer shopping. I slutändan kompromissade vi så vi åkte först till Moa och sen vidare till Baluarte de San Diego, eller San Diego Gardens, på engelska.

 

Moa ligger vid kusten nära hamnen så vi fick tillfälle att se och promenera lite längs strandpromenaden eftersom vi kom 1 timme för tidigt! Det är sorgligt att se allt skräp som ligger och flyter längs kustlinjen här. Det blir lite flashbacks till Malta, vilket i detta fallet inte på något sätt är positivt. Här pratar vi miljöförstöring med plast och annat skräp som inte kommer att multna bort utan helt sonika flyter runt eller flyter vidare med nästa storm. Undrar när vi människor kommer vakna upp och inse att vi måste ta hand om allt vackert vi fått till låns?

 

 Utsikt från Moa mot havet och strandpromenaden.

 

Nåväl, själva Moa var bara stort! Så stort. På helt fel plan. Det fans ett syfte med att vi skulle shoppa förutom Thomas behov av skor och det heter bäddmadrass. Japp, vi hyr lägenheten möblerad men en bäddmadrass finns inte i vår säng. Som tur är så är den inte stenhård men sömnen skulle förbättras mycket av en något mjukare bäddmadrass. Så detta var vårt mål med dagen. Och vilken miss! Inte hittade vi någon bäddmadrass här. Noel bröt ihop och ville inte åka och shoppa (och det kan jag förstå!). Tror väl inte att det enbart beror på shoppingen… Känns som han just nu är väldigt upp och ner i sitt humör och vi hoppas att det är en fas som snart går över. En utvecklingsfas? Känns som vi är tillbaka till första åren när man skyllde allt på en utvecklingsfas. Han/hon äter inte – utvecklingsfas! Han/hon sover inte – utvecklingsfas! Han/hon är grinig – utvecklingsfas! Japp, vi är tillbaka där eller så är han helt enkelt förpubertal. Känns som vi har en liten tonåring i huset. Ena stunden stora killen som är självständig och inte behöver någon hjälp och i nästa är det gråt och kramar som gäller. Inte lätt att växa upp och bli stor! Och det är inte lätt när pappa vill åka och shoppa…. Hör det nu pappa! Ingen mer shopping på helgerna!

 

Det är väl att underskatta er alla att tala om att vi varken hittade skor eller bäddmadrass. Så vi åt lunch och åkte vidare till Baluartes de San Diego. Äntligen fick jag komma tillbaka till mitt älskade San Diego! Bodde ju i San Diego som ung och föll hals över huvud för denna underbara stad! Längtar tillbaka även om jag vet att det inte blir detsamma om man åker tillbaka. Livet är annorlunda nu. Inget studentliv utan ansvar där man förvisso pluggar massor, men ändå lever ansvarslöst och utan måsten. Nu har man familj och 3 andra att ta hänsyn till men någon dag vill jag visa de övriga i familjen min ögonsten till stad. För tillfället fick dock detta San Diego räcka.

 

San Diego Gardens vackra innergård.
 

San Diego Gardens är som en liten ädelsten, väl gömd bland storstadens höga byggnader och live och rörelse. Det är som att förflyttas till en annan värld. När man kommer in är det grönt, lugnt och stillsamt och allt är inringat av höga de höga byggnader man ser på håll. Det är en gammal bastion som ligger innanför murarna (Intramuros) vid den gamla spanska kolonialdelen av Manila. Det är som en stad i staden. Hade vi haft mer ork och tid hade vi nog gått runt i Intramuros längre men nu besökte vi bara trädgården. Här ligger det äldsta stenfortet i Manila som byggdes 1586, designat av jusiutprästen Antonio Sedeño. Det förstördes under den brittiska invasionen 1762 och renoverades åter 1764. Under andra världskriget förstördes det på nytt och numera är det en turistattraktion.

 

Två fina barn vid en skrothög?
 
Gröna ytor och många härliga murar att klättra på!
 

För mig kändes det som att komma in i en gömd eller kanske glömd del av staden. Runt omkring pågår livet som vanligt men här inne känns det som man tar ner hetsen och stressen några knop. Det går att andas och intrycken blir så stora. Allt är vackert och stilla. Det var inte särskilt många som besökte Baluartes de San Diego när vi var där vilket gjorde det än mer vackert. Jag kan tänka mig att det är ännu vackrare på kvällarna i skymningen eftersom det hängde urfräcka lyktor i alla träd. Såna hade jag gärna haft på altanen hemma i Skövde! I övrigt var det grönskan som gjorde mest intryck. Gräsmattor, blommor, buskar, bonsaiträd mjukade upp fortets ruiner och gjorde att murarna lockade till närmare undersökningar.

Gamla ruinen som trädgården kretsar kring.
 
En vacker grön oas mitt i storstadens djungel.
 
Utanför ringlar sig en golfbana så Elin fyndade. Nu blir morfar glad utropade hon glatt!
 

Allt har ett slut dock och vårt blev aningen abrupt. Förvisso behövde vi komma iväg med tanke på trafiken. Men både Thomas och min mage började säga ifrån. Vi har klarat oss hyfsat bra att anpassa våra magar till de nya bakterier som finns här, men just idag så bråkade de lite mer än vanligt. Så bättre att ta det säkra före det osäkra och komma hem! Allt som allt var den en härlig dag och Intramuros lockar definitivt till ytterligare besök.

 

English:

Weekend trips and to do nothing

 

Finally weekend again! And with that the ever-asked question, what we should do? We haven’t really found our rhythm yet. The weeks pass by fast with school and work for the rest of the family and with grocery shopping, dinner planning, meetings and updates with school and everything else that needs my attention. Or simply by me taking a swim, getting a shower and having lunch. That’s pretty much all I have time for before it is time to pick up the kids. Mostly due to the fact that it takes time to drop them off. But the week days go very fast. As I guess they do for all families with smaller kids.

 

Around the corner lured Friday and we still didn’t know what we wanted to do for our 2 days off. We wanted to get out of the house a bit. It is so easy to stay at home doing nothing by playing iPad, reading and voila it’s Monday again. This time we really wanted to do something together as a family.

 

Thomas wanted to go to Moa (Mall of Asia), one of the world’s biggest shopping centers. Yes, you heard right, he wanted to there!! I suggested to go to the volcano or the rice fields or something that the kids could enjoy as well. Going shopping just didn’t do it for me this time, maybe because I do the rest of the shopping? We ended up compromising. We first went to Moa and then on to Baluarte de San Diego or San Diego Gardens, in English.

                                                                                                                  

Moa is located close to the coast line so got to see the water and walk on the sea side promenade a bit as we arrived early. It was depressing to see all the trash in the water. This gave me real flashbacks of how it was in Malta. Unfortunately, not in a positive reflection. We talk so much about environmental concerns, banning plastic bags and doing a lot of things to minimize garbage and plastic that is not degradable to end up in nature. However, it is very visible that we do not do enough when you see the coast lines. It is lots and lots of plastic bags, plastic bottles and other trash floating around until the next storm takes it out to deeper waters and it ends up on an island or somewhere else. When are we going to wake up and realize that we need to take care of our Earth. We are only borrowing it!

 

Well, Moa was huge, enormous! So, so large in the very wrong way. However, our visit had a purpose except Thomas’ need for new shoes. It is spelled top mattress. Yup, we are renting the apartment furnished but that does not mean we get a top mattress in our bed. Luckily it is not as hard as it could have been, but our sleep could be better with one that is a bit softer. I wake up every morning with an aching body. But this was definitely not the place to find a mattress. And Noel had yet another break down. He did not want to go shopping (understandable!). It feels like we have a small little teenager in the house. So, big and responsible on one hand and so small and vulnerable on the other. We are hoping it is a phase and that it will pass soon. Feels like being back to when they were small. He is not sleeping – development phase? He is not eating – development phase? He is cranky – development phase? And it dawns on me that we are right back at where we started, the baby years. Same worries, same questions, same insecurity! It feels like having a young teenager in the house. On one hand very capable and wants to do everything on his own to suddenly wanting hugs and almost crawling up in the lap crying. It is not easy to grow up! And it doesn’t get easier when dad wants to go shopping…. Listen up now, Dad- No more Weekend shopping!

 

I know it is to completely underrate your ability in reading between the lines, but no we didn’t find shoes and no mattress either. Instead we had lunch and then went on to Baluartes de San Diego. Finally I got to go back to my beloved San Diego. I lived in San Diego, CA, when I was young (oh, now I sound like I am a thousand years old. Prehistoric even….) and I completely and utterly love the city. It is truly the city of my dreams. I so want to go back to visit and to show my family where I used to hang. What I used to do. I know it is not ever going to be the same as it was. Life is different now. I have responisiblities. No more student life where yeah, you do have to study, but that’s it. No planning dinners, drive to activities or do homework with someone else. But I feel that I want to share my gem with them. So hopefully one day…. Until then this San Diego will have to do.

 

San Diego gardens is truly like a little gem, well tucked into the high rising sky scrapers making up the city of Manila with all its hustle and bustle. It is like being transported to a whole different world. And when you enter is is green, calm and very quiet. It is an old bastion in Intramuros, part of the Spanish colonial fortification in the walled city of Manila. It is a city in the city. If we would have had more time and stamina we would have wondered around Intramuros on a guided tour. Now we have to come back for that. But this is the oldest fort made of stone in Manila and it was built in 1586, designed by the Jesuit friar Antonio Sedeño. It was completely destroyed during the British invasion in 1762 and renovated by 1764. During the WWII, it was destroyed again and is now a tourist attraction.

 

It felt like coming into a forgotten or maybe rather hidden part of the city. Life goes on around you but in there it felt like all the stress just was erased. I could breathe again and really take in everything that is happening around me. I was more present. Everything was beautiful and quiet. There were not very many visitors when we arrived and that made it even more beautiful. I can imagine that it is even prettier at night when the lights are turned on. There were these beautiful lanterns hanging in the trees. I would love to get those for my house in Sweden! Other than that, it was greenery that took me by surprise. Lawns, flowers, bushes, bonsai trees all made it seem a lot cozier and softer and really made the walls whisper to you to be explore them.

 

But everything has an ending (except the rope which has two!) and ours was abrupt. We did need to head home but both Thomas’ and my stomachs were telling us to get moving. We have not had a lot of stomach problems since we arrived, but today they did decide to give us a hard time. So, better safe than sorry! All in all, we had a lovely day at Intramuros which we definitely will visit again.   

 

Helgutflykter och att...