Skövde i Världen

0 25 mars 2020 @ 11:52 Läs mer >>

Igår kväll höll presidenten tal till nationen igen. Det snackas mycket om honom nu, Duterte. Oavsett vad man tycker om honom verkar nationen vara delad i två läger. Det ena stöder det han inför och är ännu större supporters till honom och det andra lägret blir väl inte direkt mer övertygade om att han är rätt för landet. Det började med att han stängde Manila. En vecka senare stängde han hela Luzon (huvudön) och nu har man då gått ett steg längre och infört strikt utegångsförbud för samtliga som inte handlar nödvändigheter. Det innebär att det bara är en person per hushåll som får gå ut och handla mat och mediciner. Övriga ska hålla sig inne. Han har också fått igenom en tillfälligt utökat makt som ger honom utökade befogenheter att ta över t ex privata bolag, företag, sjukhus och hotell om han anser det nödvändigt. Jag ska inte gå in i detaljer då jag inte har hela bilden klar för mig. Det har varit svårt att få svar på vad det egentligen innebär. Men för den som vill läsa mer om det går det bra att göra så här: https://www.senate.gov.ph/lisdata/3251429385!.pdf

Men känslan ändrades markant, i alla fall hos mig. Det är stor skillnad på att kunna gå ut en lite promenad och att inte alls kunna gå utanför området man bor i. Vi har tur som har lite grönområden inom området vår lägenhet ligger i. Alla har inte det. Dock verkar det vara lite olika beslut för olika områden. Vad exakt det innebär och hur det införs återstår att se.

Nu sitter vi hemma hela familjen i var sitt rum. Elin brukar göra skolarbetet med två klasskompisar som också bor här, Noel har distansundervisning via Zoom och Google Classroom mellan 7.40 och 14.30. Jag och Thomas sitter i varsitt rum med datorn i knät och försöker driva våra respektive team framåt. Jag som jobbar på skolan med marknadsföring har spännande utmaningar att få fram årsböcker och annat material som faktiskt måste fram men även skapa verktyg för att kommunicera med familjer, personal coh lärare. Självklart kan vi skicka årsböckerna i efterskott men de ska ändå göras. Vi gör alla allt vi kan för att hålla vår vardag så normal som möjligt.

Jag har precis varit ute på en kortare promenad ner till en mataffär för att se om denna 3:e affär hade mjölk. Än kan vi gå ut utan att någon frågar. Undrar om det är tomma löften de skickar ut för att skrämma några att stanna hemma eller om det sakta men säkert kommer att införas. Det återstår att se.

Vi har vänner som är fast på Boracay. De hann inte ta flyget tillbaka till Manila innan inrikesflygen stängde. Nu är de strandade på en paradisö. Det kan ju tyckas underbart men idag fick vi höra att de numera inte får gå ner till stranden för att bada, snorkla, dyka eller leka. De ska också fixa boende för en längre tid och även där måste man ha med sig karantänpass för att kunna handla.

Vem hade hört talas om karantänpass och social distansiering innan mars? Jag hoppas i alla fall att allt ordnar sig upp sig snart. Att vi kan återgå till det normala och att vi kanske om något i alla fall tar med oss vikten av att tvätta händerna! Ordentligt!

Tänker tillbaka på vår senaste resa då vi fortfraande var lyckligt ovetande om vad som väntade.

Munskydd är ett måste för att få gå in i affärer nu.

Och vi följer noga markeringarna på marken som indikerar social distansiering.

Annars gör skyltarna oss uppmärksamma på detta.

No Quarantine pass no entry. Undrar hur vi ska handla mat då Serendra där vi bor sagt att de inte ska utfärda quarantine pass.

Kö in i mataffären. Vi sitter på 1 metersavstånd och flyttar framåt efterhand som folk har handlat klart och går ut. 1 går ut - 1 går in. 3 går ut - 3 går in.

Det gäller att välja rätt affär. En del har kö hela vägen runt affräen.

Här är skylten många reagerat på.... Liquor ban ovanpå allt annat!

Utegångsförbud på rik...

0 23 mars 2020 @ 13:39 Läs mer >>

När jag laddade upp bilderna jag tänkte lägga ut här så såg jag bilder från vår senaste resa i februari. Det känns konstigt att tänka sig att det bara är lite drygt en månad sedan vi lyckligt ovetande bilade upp till norra delen av Luzon. Lite visste vi då vad som väntade oss och alla andra.

När jag ser bilder på vackra solnedgångar, härliga stränder, vidder som breder ut sig och den ständigt blåa himlen (i alla fall på bilderna!) så känns det ännu mer konstigt att vi idag sitter uppkrupna i vår lägenhet utan att riktigt vara fria att gå ut. För varje dag som går känns det som vår nuvarande värld blir allt mindre på grund av de begränsningar som hela tiden läggs till. Det vi kunde göra förra veckan kan vi inte göra idag. Det vi kan göra idag kanske vi inte kan göra imorgon.

Jag är helt och fullt övertygad om att vi alla måste hjälpa till, göra det vi kan för att stoppa spridningen. Men det gör det inte lättare. Tänk vad lite vi visste då, för en månad sedan, om vad som faktiskt väntade oss. Då var det något vi trodde skulle hålla sig i Kina. Nu vet vi bättre.

Idag är siffrorna dystra i Filippinerna med rekordmånga fall under en dag och siffrorna skjuter snabbt i höjden. Visst har jag tyckt att det känns lite missvisande med så få bekräftade fall i ett land med en uppskattade befolkningsmängd på 94 miljoner. Bara stor Manila har mer än 11 miljoner människor. Och här är enligt Worldometers.info bara 462 bekräftade fall. Men ökningen är helt plötsligt drastisk med 82 fall på en dag.

Jag har beskrivit det som en domedagskänsla och den består. Vi är lyckligt lottade som bor i ett gated community med ett grönområde i det. Vi kan i alla fall gå en lite sväng inom våra grindar. Vi har en gågata precis utanför och vi tar för vana att gå en lite sväng för att ge våra kvarterskatter mat på kvällen. Man måste ju komma ut lite.

Gatorna som vanligtvis är fulla av tutande bilar, gasande jeepneys och cyklister och motorcyklar gapar nu ödsligt tomma.

En och annan bil kör förbi men de är inte många.

Nu har vi fått order om att vi måste utse en person i hemmet som sköter handling så att inte alla måste gå ut. Och självklart alla måste inte gå in i affärer. Vi bär munskydd när vi går i affärer och håller avstånd. Det är gångar uppgjorda i shoppingcentret nära oss för att vi ska kunna ta oss ner i mataffären. Och runt omkring hänger alla kläder och varor står uppställda på hyllorna och bara väntar på att vi ska få gå tillbaka till vårt normal liv och titta närmare på dem, ta i dem, prova dem och sedan köpa dem och ta med dem hem. Nu är det i stället ett band som hindrar oss, och de hänger där i mörkret alldeles ensamma.

Gångar är inrättade och pilar för att guida oss runt.

Poolen är numera stängd och vi kan bara drömma om att ta oss ett bad eller en simtur. Det som vi kunde göra för bara några dagar sedan. Men det är för vår säkerhet då vi inte höll tillräckligt avstånd i poolen.

Sägs det. Men hur säger man det till barn som vill lekan och vara barn?

Det är en bisarr känsla. Idag fick vi också höra att presidenten har lagt fram ett förslag som ger honom “18 powers” i National Emergency som bland ger honom rätten att ta över privata företag. Vi har börjat fundera över alternativ. Om det skulle behövas. Eftersom vi ska packa ihop och resa hem för gott om bara några månader så är det inte så enkelt att bara åka. Vi har en lägenhet som ska tömmas och prylar som ska skickas. Men vi måste realistiskt titta på alternativ.

Det bästa för oss vore ändå att vi kan stanna här och få ett bra avslut på våra tre år här. Ingen vill fly hals över huvud och ha det som ett sista minne. Så vi hoppas att skolan ska öppna så vi får han en riktig skolavslutning, får säga hej då till alla och ta farväl av våra favoritställen. Helt enkelt få bra minnen med oss istället för panik och en känsla av att fly.

Vi tar en dag i taget och ser vad som sker. I alla fall just nu.

Utsikt över delar av Manila 5 dagar innan nedständningen av staden skedde.

Samma vy 2 veckor efter nedstängningen. Vi kan inte neka att det är viss skillnad och att luftkvaliteten är bättre.

När det overkliga bli...

0 17 mars 2020 @ 12:33 Läs mer >>

Herrejösses vad situationen ändras snabbt! För en vecka sedan togs beslutet att stänga skolan och påbörja hemundervisning eller distansundervisning. Vi var fortfarande lugna och inte nämnvärt orolig. Två dagar senare var det presskonferens med Duterte som drog åt strängarna rejält. Inga inhemska flyg, lockdown av Metro Manila (storkommunen), folk började panikhandla och bunkra. Vi tog belutet att sitta lugnt i båten. Vart ska vi ta vägen och hur mycket bättre blir det?

Vi jobbade fortfarande men kortare dagar, 8 till 12. Det var i alla fall ambitionen, dock svårt när man jobbar med kommunikation och marknadsföring i dessa dagar. Igår hade presidenten ytterligare en presskonferens och nu var det rejäla tag som gällde. Hela Luzon, största ön där Manila ligger, sätts i lockdown. Inga flyg, varken inhemska eller internationella, kommer gå efter torsdag. Inga shoppingcenter hålls öppna, biografer stänger och endast mataffärer, vatten, mediciner och sjukhus hålls öppet.

Det är utegångsförbud mellan 20.00 och 05.00. Restauranger kan endast hållas öppna för take away och samtliga fester eller andra tillställningar ställs in. Det är stort beslut då man i Filippinerna går mot den största högtiden på året, Holy Week, eller påsken. Då åker samtliga hem till sina provinser och firar stort med familj och vänner. Att inte kunna göra det kommer kännas.

Vi har funderat mycket på hur vi ska göra. Men det är omöjligt att ta ett vettigt beslut. Hur länge kommer det hålla på? Vart ska vi ta vägen? Kommer det vara bättre där? Eftersom vi kommer flytta hem till Sverige igen i sommar, allt enligt planen, så känns det svårt att lämna landet nu då vi inte vet om vi kommer att kunna komma in igen. Vi har ju en hel lägenhet att packa ihop. Och dessutom är vårt hus hemma i Sverige uthyrt igen. Vi skrev i praktiken på avtalet förra veckan. Men det var då det när vi trodde att läget var lugn! Så snabbt alla ändrar sig….

I dag åkte jag in till skolan där jag jobbar för att hämta sånt vi behöver och sånt som ev kan vara stöldbegärligt. Kameror, hårddiskar och bland annat alla sidor till årets årsbok som håller på att produceras. Det var lite domedagskänsla över vägarna när vi åkte för att lämna årsboken för korrekturläsning. Väldigt få bilar ute, ännu färre mopeder/motorcyklar som annars är som kackerlackor i korsningar. Och gångtrafikanter såg vi om möjligt än färre av.

Så här få bilar har vi aldrig sett dagtid i Manila....

Life and work goes on och vi jobbar på så gott vi kan. Lite svårt med vår avgångsklass på gymnasiet som också normalt får en egen årsbok med fotograferingar både individuellt och i grupp som nu inte kan bli av. Vi har klarat av halva gruppen. Hur gör vi med resterande elever? Ska vi fota dem på annan plats? Hur kommer boken då se ut? Var, när och hur tar vi kortet på samtliga 61 elever? Hur ska vi få boken klar och tryckt till graduation om vi inte får jobba eller kan ta kort? För oss känns det som viktiga beslut men i det stora hela är det ju tämligen små.

Även det här kommer blåsa över och vi kan se tillbaka på en väldigt turbulent början av året. En början där vi förhoppningsvis kanske lärde oss lite mer om resilience som vi har lite som ledord på skolan. Att kunna anpassa sig till olika förhållanden. Att göra det bästa av de kort som ges. Vi har inga svar idag och förmodligen kommer vi inte ha några förrän allt är över och vi tittar tillbaka.

En sak vet jag, att flyttar jag ut igen, ska jag inte vänta med att besöka alla platser till slutet. Men någonstans blir det ju en vardag även här. Full med läxor, aktiviteter och kalas. En vardag då vi bara vill slappa eller träffa vänner och på något sätt så tror jag ju att just det är beviset på att man trivs, att man känner sig som hemma. Men vi kan väl alla kanske passa på att se lite mer av vad våra hemländer har att bjuda på?! Hur mycket har du sett av Sverige?

Här är listan på de nya förhållningarna vi har att leva efter.

Enhanced Community Quarantine for Luzon.

1. By virtue of an Executive Order of the Office of the President we will have a Luzon-wide community quarantine.

2. We will have a curfew of 8pm to 5am for non-essential personnel on the streets. Exempted are health care workers, peace and order officers, workers from the night shift of the Processing zones with valid ID’s, and LGU officers.

3. Malls are ordered closed for the duration of the executive order.

4. Restaurants can only accept take-home and delivery services. Dine in is strictly prohibited.

5. Banks, groceries, supermarkets, pharmacies, pawn shops, hardwares, and wet markets will remain open.

6. Fiestas, karakols, parades, and other related public assemblies are cancelled.

7. Common religious congregations are strongly discouraged.

8. Gaming parlours, computer gaming shops, wellness Centers, cockpits arenas, will be closed.

9. Students on OJT are no longer required to report.

10. Needless loitering in the streets at any time of the day will be denied.

11. Public playgrounds, basketball courts, beaches, and public parks will be closed.

12. Public utility offices, Bayad centers, and related financial services will remain open.

13. ‘Tianges’, open dry good markets, side walk vending, will be closed.

14. This will become effective March 17, at 12:01 am.

Domedagskänsla

0 14 mars 2020 @ 04:10 Läs mer >>

Återigen befinner vi oss i en surrealistisk katastroffilmsliknande situation. I tisdags den 10 mars gick president Duterte ut med ett pressmeddelande där han stänger samtliga skolor fram till 14 april. Allt för att förebygga en lavinartad ökning av coronafall i Filippinerna. Att Covid-19 har spritt sig över världen är inget som undgått någon. Men vi trodde nog inte att så drastiska åtgärder skulle tas till. Två dagar senare, torsdag den 12 mars, är det ytterligare en presskonferens och den här gången förklarar men en total lockdown av Metro Manila fram till 14 april. Det innebär att från och med midnatt lördag så kommer vi som bor i Manila inte att kunna lämna staden vare sig via land, sjö eller luft.

Är beslutet panikartat? Vem vet. Är jag rädd för att drabbas av Covid-19? Kanske inte. Men eftersom vi i dagsläget inte har svar på vad som kommer hända i framtiden så måste man nog kanske ändå hålla med om att det är smart att försöka att minska risken för smittspridning innan det har gått över styr. Jag tror inte det är någon som vill hamna i samma situation som Wuhan eller Italien. Och eftersom vi faktiskt vet att det spridit sig så fort och utbrett så måste man väl i alla fall hålla med om att det är bättre att försöka undvika samma scenario på flera ställen.

Så nu sitter vi här i Manila och funderar på om vi ska flyga ut ur landet och vart vi i så fall skulle bege oss. Så kommer ny information om att vi som inte har permanent uppehållstillstånd eller retirementvisa, eventuellt inte kommer att kunna komma in i landet igen. Då blir beslutet genast lite svårare.

Vi har inte ens sex månader kvar av vår tid i Filippinerna och hade väl trott att den skulle spenderas på lite mer positivt sätt. Istället har 2020 för oss börjat med ett vulkanutbrott och en lockdown av storstaden Manila. Känns som tämligen snopet avslut på en fantastisk tid som expats här i Manila. De flesta saker på vår lista som är kvar att pricka av innan vi lämnar landet kommer förmodligen stå kvar. Corregidor, Mount Pinatubo, Tagatay, Pinto Art Gallery, Coron och så självklart ett antal andra öar. Vi har ju inte ens besökt 1/10 av de dryga 7 000 som finns. Det återstår att se om vi kommer kunna klämma in något. Än så länge är framtiden oviss för oss.

För en som jobbar med marknadsföring och kommunikation i en skola är det ju en spännande (eller inte….) tid när sånt här händer. Om det är hektiskt i vanliga fall ökar det mångfalt när sånt här händer. Och det finns inga facit. Hur gör man och vad säger man till familjer när skolan stänger? Hur arrangerar vi undervisningen? Vad gör vi i preventiva åtgärder för att desinficera skolan? Hur planerar vi för ett återvändande när vi inte vet när det händer? Vad gör vi med alla aktiviteter som är planerade? Årsböcker och graduation ceremonier? Fotograferingar av studenter? Det finns tusentals saker vi inte vet hur vi ska planera just nu. Men först och främst måste alla studenter och familjers säkerhet och hälsa sättas framför allt annat.

Det är inte lätt och det har varit långa dagar fyllda av papper med frågor. Frågor som väcker fler frågor och hur mycket vi än kommunicerar så kommer det aldrig att vara tillräckligt. Men vi kan bara göra så gott vi kan för svaren kommer inte att finnas förrän det här nödläget är över. Vi har spelat in videomeddelanden och skrivit emails för att försöka lugna alla i skolans direkta närhet eller gemenskap (låter inte alls lika bra som community… skolan handlar väldigt mycket om community, eller gemenskap, för samtliga - inte bara eleverna, utan även föräldrarna, lärarna och support staff).

Just nu är det hemundervisning via zoom som gäller för barnen, inget inhemskt resande och begränsade aktiviteter. Men nödvändigheter hålls öppet, man har gått ut med att priserna kommer frysas för att undvika hamstring och “gold digging”. Handsprit är begränsat till en per person i affärerna. Vägar och därmed också resande in och ut ur Metro Manila är begränsat till de som jobbar där. De kommer fortsättningsvis kunna åka till arbetet endast om de kan visa legitimation från arbetsplatsen. Militär och extra poliser kommer upprätthålla ordningen i Manila under tiden det är lockdown. Lokala lockdowns av Barangays (likvärdigt våra kommuner) utanför Manila kommer införas om det är 2 eller fler bekräftade fall av corona i kommunen. Sociala sammankomster, planerade eller oplanerade, ska begränsas under lockdown och kan komma att bestraffas om det inte upprätthålls. Reserestriktioner till Filippinerna införs för samtliga som inte är filipinos, har permanent visa eller är diplomater.

För tillfället sitter vi tight och hoppas att åtgärderna gör att det blåser över fort. Även om det nu kanske inte är realistiskt. Men vetskapen om att man i alla fall gör något för att minska smittspridningen i ett land som består av storfamiljer och många som inte har råd med sjukvård.