0 Läs mer >>

I fredags var det fullt upp. Medan barnen var i skolan och mannen på jobbet fick jag det stressigt värre. Morgonen startade med ett träningspass med min underbara PT Mia. Sen var det packande som stod på schemat tillsammans med inköp av födelsedagspresent till Thomas fyller år idag faktiskt! Så, igen: Grattis på födelsedagen älskling!

 

Vi hämtade barnen och på pricken 14.40 styrde vi kosan norrut på väg mot Subic. Subic ligger ca 16 mil (160 km) nordväst om Manila. Ditvägen gick lekande lätt och vi var framme i tid för en trevlig kvällsmat och en episk solnedgång! Vi åkte med goda vänner så även barnen hade kamrater att hänga med (gud förbjuder att vi kallar det leka nu för tiden!!).

 

Vi hade ett mål med resan och det var den enorma flytande lekparken i vattnet utanför Subic Bay – The Inflatable Uncorn Island! Ja, men ni hör ju. Vem skulle inte vilja åka dit? Stället är som ett enormt lekland för både barn och vuxna på grunt vatten med rutschkanor, hinerbana, broar, torn, gungor med mera!

 

Med hela 3 400 m2 stor ytan (eller 8 basketplaner!) är det lätt att förstå varför det kallas ”den störst flytande lekplatsen i Asien”. Byggt för vuxna som behöver hitta sitt inre barn igen är den lika rolig för oss som för barnen. Och lita på mig när jag säger att du behöver hjälpa dina små prinsar och prinsessor när de ska upp, över och under alla hinder. Det här är nämligen mer som en Total Wipeout bana korsad med American Ninja Warriors! Är du rädd att doppa huvudet är detta inte platsen för dig. Jag säger bara: Var beredd att bada!

Välkommen att ta fram barnet inom dig!
 
Det krävs styrka och mod att ta sig förbi vissa hinder!
 
Många var doppen då man handlöst föll i vattnet.
 
Whoho!
 

När du väl har tröttnat på att bounca runt på banorna och falla i vattnet så har du en loungeyta att re-la-la-laxa på! Pink Bali lounge area är en enda stor sockertoppsliknande yta med saccosäckar i syrénlila och rosa med rosa parasoll med tofsar och fjärilar hängande som dekorationer. Man kan inte annat är älska det!

Ytan var mycket mindre än jag förväntat mig men å andra sidan är du inte där så mycket....
 
 

Kostnader för detta enorma lekparadis varierar med tiden du vill spendara där. Det minsta paketet är 1 timma för 499 pesos (100 kronor) upp till heldagspass för 849 pesos (150 kronor). Väl spenderade pengar om du frågar mig! Visst hade vi några tillfällen med barn som grät men det gick snabbt över och de var ute igen för att prova nya delar eller återvända till sina favoriter!

 

Ska jag ge ett tips till andra som kan vilja ta fram barnet i sig eller ta med sina egna barn eller barnbarn så är det att vara där tidigt! De öppnar 8. Vi kom klockan 9 och då var det inte så trångt på banan även om det säkerligen var en hel del människor på plats redan och vi fick mycket lek på liten tid. Ju längre på dagen desto mer folk även om de har tidsanpassade slotar man köper. Men det verkar som att folk i allmänhet inte är så morgonpigga… Och det var inte heller vågorna för de kom efter lunch. När vi gick ut en sista gång efter att ha inmundigat maten (välbehövlig energi trots den ganska torftiga serveringen) så var vågorna lika mycket vårt bekymmer och problem som alla människor. Ju mer folk, desto instabilare bana. Ju mer och högre vågor, desto instabilare bana. Så med både vågor och mer människor blev det en ganska svårmästerlig lekplats att vara på.

 

Slutbetyget på denna resa blir ändå 8 av 10

 

Inflatable Unicorn Is...

0 Läs mer >>

Idag på väg till skolan med barnen så sade helt plötsligt att de kan gå själva till skolan. Visst, eller hur? Som om jag skulle låta dem gå själva till skolan i Manila med flera miljoner invånare, med en trafik som inte liknar något annat jag varit med om. Men om man ser det från deras håll så är detta normal för dem. De har bott utomlands de senaste 2,5 åren och både på Malta och här är trafiken något helt annat än i Sverige. Detta är deras vardag, det är normalläge för dem. Så att de föreslår att de kan gå själva är inget konstigt. För mig ser jag faror i varje korsning! Inte bara trafiken, men också obemannade övergångsställen, kidnappning, you name it. Och nu vill ju inte jag måla faan på dörren, men tyvärr lever vi i en vardag där faror faktiskt lurar runt varje hörn. Även om jag inte vill se det. En kompis här sa att du är alldeles för snäll och litar på tok för mycket på alla. Och ja, det gör jag kanske, men jag tror det kommer från att faktiskt ha vuxit upp i trygghet, där det inte fanns så många faror. Men samtidigt måste vi idag lära våra barn att bli gatusmarta. Världen ser inte ut som den gjorde när jag växte upp. Den har krympt på gott och ont. Det finns också mycket mer kriminalitet och droger. Och att bo här där våra telefoner kostar lika mycket som en månadslön gör oss till perfekta pricktavlor.

 

Men nu var det inte detta jag skulle skriva om idag utan om det livsviktiga, livslånga lärandet. Jag kände idag när jag satt i bilen och kände min växande irritation över trafiken att trafiken är ju något jag inte kan påverka här. Den är som den är men mitt i detta finns det faktiskt en ypperlig möjlighet för mig att träna på inte låta det irritera mig. Och i ärlighetens namn är det inte bara trafiken som irriterar mig. Jag känner att ju äldre jag blir, desto mer irriterad blir jag över saker jag inte kan styra, över saker som inte är som jag vill ha dem, eller saker som är annorlunda mot hemma. Och egentligen borde det ju vara tvärtom! Ju äldre jag blir ju mindre borde det irritera mig! Ju mer borde jag kunna styra över mina tankar och känslor. Så mitt i detta kände jag att jag faktiskt har slutat att lära mig, slutat att utvecklas och slutat att vara nyfiken på andra kulturer och länder och människor. Hur hamnade jag här? Jag brukade älska kulturella skillnader. Jag läste böcker om det. Jag studerade det på universitet till och med. Men ju mer jag bor utomlands och utsätts för det desto mindre förståelse har jag för det. Det ska ju vara tvärtom!

 

Nej, nu är det dags att vända på det här. Jag får bara ett liv och det är nu. Jag har en möjlighet att ta mig an detta på ett positivt eller negativt sätt och om jag nu skulle välja det negativa är det ju bara en som förlorar på det – JAG! Så från och med nu ska jag försöka med små, små babysteg att ändra mitt sätt att tänka och känna. Jo, jag är en känslomänniska men jag har också ett sunt förnuft. Eller jag brukade ha det i alla fall. Så någonstans måste jag inse att det aldrig är för sent att lära sig nya saker, eller lära sig nya kulturer, eller hur?

 

Jag behöver ju inte ta allt på en gång. Men att i alla fall försöka gör stor skillnad. Jag kan inte ändra det som sker här, jag kan inte hjälpa alla som behöver det. Men jag kan vara ödmjuk över det jag har och får här. Tänka att vi faktiskt gör skillnad för de som jobbar med oss. Och vi försöker hjälpa de små kattungar vi hittar på gatan här genom att ge dem mat, ta med till veterinär om ingen annan har gjort det etc. Det handlar ju också om att lära våra barn värna om andra och få en ödmjuk och hjälpande inställning till världen. Vi städar ständer vi kommer till. Så lite försöker vi dra vårt stå till stacken… Men just att inte låta irritationen ta över – det är mitt nya projekt i utvecklingen av mig själv! Och att se allt vackert runt omkring mig!

 

Livslångt lärande

0 Läs mer >>

Finns det likheter mellan Sverige och Filippinerna? Hmm, nja inte helt säker på att jag hittat dem än. Mer än det självklara då – människor! Vi människor är lika var vi än är men ändå är vi så olika i hur vi tänker. Tror kanske att likheten är mer kopplad till det känslomässiga. Vi blir glada för samma saker och vi oroar oss över samma saker. Vissa här har mer att oroa sig för än andra, med tanke på all fattigdom man stöter på. Men samtidigt känns det som att de flesta faktiskt finner glädje och lycka i det lilla. Kanske är det så att ju mer du har desto mer vill du ha och du blir aldrig riktigt nöjd? När man tänker på det är det ju väldigt påtagligt att vår Svenssonmentalitet i landet mellanmjölk med en stark koppling till Jantelagen har fått vårt samhälle och människor att fokusera sina krafter på vad andra har i stället för att förändra sin egen situation. Eller helt enkelt vara nöjd med det man har.

 

I en undersökning för några år sedan så konstaterades att detta var det svenskarna var mest avundsjuka för hos grannen:

1.     Grannen har ett finare hem.

2.     Grannen har mer pengar.

3.     Grannen har möjlighet att renovera.

4.     Grannen har en mer välvårdad trädgård.

5.     Grannen har ett roligare privatliv.

6.     Grannens bostad har ett bättre läge.

7.     Grannen reser mer.

8.     Grannen verkar mer lycklig.

9.     Grannen har ett bättre jobb.

10.  Grannen har en finare bil.

 

Jag måste i det här läget påpeka att jag vet att vi är priviligierade här. Vi har chaufför och vi har hemhjälp. Men det ger oss till viss del insyn i hur de har det. Vilken nivå mellanskiktet lever på.

 

Ta hemmet t ex, här ligger slum bredvid de mest exklusiva bostadsområdena. Och det ryktas att de stora byggföretagen som ligger bakom nybyggena (de stora exklusiva) faktiskt betalar folk för att sätta eld på slumområden som ”kommer i deras väg”. Pengar har en konstig förmåga att ta fram det värsta hos människor. Samtidigt som det ger möjlighet att göra bättre, att ge mer. Vår chaufför skojade glatt med oss hela hösten om att varje gång det regnade fick han en ny dusch i huset eftersom taket läckte! Sakta men säkert kunde han spara ihop till ett nytt tak och hela familjen hjälptes åt att lägga det. Och då pratar vi korrigerad plåt. Han lånade pengar några gånger av oss men de gick till familjen. Hans bror förlorade ett barn så han ville hjälpa honom även om han själv också hade problem att fixa med.

 

 
 

Vad är ett finare hem i deras ögon? Här jobbar de åt oss och ser dagligen hur vi lever, vad vi köper, vad vi gör, hur vi reser på semestrar, men de kommer plikttroget varje dag. Jag vet att många expatriatfamiljer har haft problem med att deras hemhjälp stjäl. De har kommit på dem själva, men kan vi annat än försöka förstå var de kommer ifrån? Och vara tacksamma att vi över det vi har?

 

De tänker inte på ett finare hem, eller en välvårdad trädgård eller ett roligare privatliv, semestrar etc. De har fullt sjå att få sitt lilla liv att fungera och få mat på bordet varje dag. Oftast är de genuint lyckliga trots allt. De ser glädje i det lilla. Nu vet inte jag riktigt hur det är eftersom jag bara ser allt utanpå. Skrapar men lite på ytan är det kanske annorlunda. Vi känner ju en del filippinare som har gjort välfärdsresan, men rykten säger att de är sämre arbetsgivare än expatriats från andra länder. Vilket är svårt för mig att förstå.

 

Vi försöker hjälpa där vi kan. Vi donerar mat och kläder, oftast genom skolan när de har projekt. Man måste välja här eftersom det finns så många. Jag skulle kunna tänka mig att hjälpa till på något barnhem, men just nu så räcker inte tiden till. Jag jobbar mer än jag trodde att jag skulle göra vilket också är förklaringen till att bloggen inte uppdateras.

 

Vi försöker också hjälpa till med de djur som inte har hem. Att gå och mata dem, se till att de blir steriliserade eller får hem. Vi är många som gör det, har mat med oss i handväskan och ger där vi kan. Just med hemlösa djur är det svårt. De behöver steriliseras och kastreras så de inte blir fler, men det är svårt när man ser några veckor gamla kattungar som knappt får mat för att mamman inte har tillräckligt. Samtidigt går det inte att göra allt. Man måste välja sina projekt.

 

Vi försöker att ge till våra anställda. De för en skälig lön, vi lånar inte ut pengar utan ger dem om de behöver. Vår hemhjälp skrapar av tallrikarna och tar med rester hem till sina djur. Jag påminner ständigt Thomas om att inte skrapa av tallrikarna i soporna utan lämna dem på diskbänken så hon kan ta rätt på det utan att behöva skämmas. Om vi köper fel saker ger vi alltid bort det. Men när gör man tillräckligt? Hur mycket ska man ge? Hur mycket kan man göra?

 

Vi försöker att behandla dem med värdighet. Hjälpa vår chaufför och vår hemhjälp men också se till att vara medmänniska och inte se ner på dem som något mindre värd. Det är många som gör det. Men det finns också många underbara expatriats som haft sin personal länge och tar med dem. De är mer familjemedlemmar än någon som arbetar för dem. Jag tror på godheten och jag tror på att vi måste bli bättre på att se lyckan i det lilla. Vara glada för det vi har istället för att ständigt drömma om vad andra har. Det är inte lätt men med lite träning kan vi alla bli bättre på det.

 

Hmm, det här inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt att skriva om…

Lycka, vad är det?

0 Läs mer >>
 
 
Eller hur?? Tiden flyger i väg i en hiskelig fart och jag försöker bara hänga med. Har inte skrivit på länge och det här kommer rakt från hjärtat. Inget skrivet i förväg som jag hunnit redigera eller fundera över. Jag bara satte mig ner och insåg att det är evigheter sen jag skrev något senast.
 
Vad har hänt? Så mycket och ändå så lite. Detta är det svåra med att leva ett expat liv. Ja visst, vi är otroligt priviligerade. Vi har hemhjälp varje dag från 8 till 17-18. Hon städar, tvättar, stryker och gör allt som vi ser som jobbiga måsten hemma. Att slippa dessa måsten minskar påfrestningarna, stressen och bråken i familjen. Absolut!
 
Och vi har en chaufför som kör oss överallt. Vi behöver inte ens köra bil, utan kan läsa, jobba eller lyssna på ipods i bilen. Fantastiskt tänker ni, eller hur? Men just bilen tycker jag är lite jobbig. Bara tanken på att sätta mig i en bil och köra själv dit man vill, när man vill och hur man vill är inte att underskatta! Nog för att jag ska erkänna att jag faktiskt inte har någon som helst lust att köra i Manila men det är en helt annan sak....
 
Några av er noterade säkert att jag skrev hur man vill i stycket ovan. Och ja, jag menar hur man vill! Trafikregler och annat är inte riktigt som hemma. Här kör man mellan filerna om man kommer framför en bil. En bil! Hey, den kommer köra om dig i nästa korsning. Men det spelar liksom ingen roll. Om de kan köra om någon genom att gena över en fil, bygga en ny fil eller köra i vägrenen och köra om på fel sida så gör man det här. Oftast tjänar vi inget som helst på det tidsmässig men det är bara så de gör här.
 
En annan sak som är vanligt i trafiken här är att man kör kortaste vägen, till sträckan det vill säga. Så jämför vi två vägar den väga 1 till ställe A är kortare men krokigare och mer landsväg jämfört med väg 2 som är motorväg men 5 km längre så väljer man väg 1. De gånger då Thomas har försökt argumentera med vår chaufför om att det är bättre att ta en längre väg till sträckan om den är bättre byggd går inte att räkna. Och vad får vi till svar? Yes, sir. Men han kör den väg han vill ändå! Man får luta sig tillbaka, ta sin bok och skratta åt det....
 
En annan sak vi börjar bli vana vid här är hur det fungerar i affärer. Vi är i mataffären. Jag letar efter majs, men hittar inte. Så jag frågar: "Excuse me, where can I find corn?". Och får garanterat följande till svar: "Corn, out of stock ma'am." Två gångar längre bort hittar jag självklart majs. Det känns som "out of stock" är ett default svar som ges till allt.
 
Och allt här tar tid! Kommer du hit - förbered dig på att vänta. Vi har lyxen att ha ett spa på området. Detta stängde man i mitten av oktober för renovering. Det skulle öppna 1 december. 1 december kom och gick utan att de öppnade. Nytt meddelande förkynnade att 1 januari skulle de öppna. Men nähä då. Sen flyttades det till 1 mars. Det har vi också passerat. Nu när vi frågar säger det bara: "Don't know ma'am". Nej precis, kanske hade varit bättre att säga det från början?
 
I affärer så har du biträden som följer varje litet steg du tar. Oavsett om du behöver hjälp eller ej. Konstant någon som monetorerar dina minsta rörelser. När du betalar kikar de på varan, vänder och vrider på den, kollar priset 3 gånger innan de slår in den i kassan. Lägger det åt sidan, tar betalt och skickar kvitto och vara till nästa människa som kollar och signererar kvittot att det stämmer med varan som är köpt och skickar det vidare till nästa som lägger det i en påse och häftar ihop påsen med kvittot dithäftat för extra säkerhet om någon mer vill kolla. Jag som brukar ha påsar med mig, de där miljövänliga ni vet, vänder ju upp och ner på hela deras system!
 
Men vi har lärt oss att skratta åt vissa saker, andra gråter åt. Men för att vända på myntet och avsluta med några positiva saker så har ni här några punkter som jag älskar:
1. Många hälsar på dig! Även när du passerar dem på väg till eller från skolan.
2. De flesta kvinnor är galant uppklädda, även till vardags! Man blir glad av att se det. Vi borde lära oss att gå mindre i jeans och mer i känning och kjol! Så snyggt!
3. Massage, manikyr och pedikyr kostar en spottstyver. 1 timmes massage kostar i genomsnitt 100 kronor.
4. De har otaligt med vackra öar här! Och vi behöver börja besöka fler....
5. De fletsta pratar engelska.
6. Du kan resa till så många fantastiska ställen med bara några timmars flyg - Thailand, Hong Kong, Japan, Borneo, Singapore, Darwin. Till och med Hawaii är närmare härifrån än från Sverige.
7. Att ha hjälp hemma kostar inte så mycket. Vilket ger mer tid till familjen.
 
Tack och hej! Nu ska jag hämta barn och ta med till baletten som Elin går på efter skolan, i skolmiljö. Så smidigt! Trots att det inte finns fritids så har det Efter skolan aktiviteter i skolans regi. Supereffektivit och så bra! Den gymnastik och den baletträning hon får här kommer bli svårt att hitta när vi flyttar hem.

Time flies when you'r...

0 Läs mer >>

Vilken vecka det var förra veckan! Vår lilla tjej åkte på skolresa med övernattning. Tänk 7 år gammal (eller ung, hur man nu vill se det) och hon skickas med buss ca 3 timmar bort från mamma och pappa på sin allra första övernattning med skolan. Och självklart gick det galant! Jag var inte orolig, mer spänd på allt de skulle få ta in och uppleva. Jag vet att hon är stark och självständig, att hon klarar det.

 

Som hon har väntat på dagen då de skulle resa iväg. Detta har varit en resa hon sett fram emot sen dagen vi först besökte British School! Och verkligen alla som varit pratar fortfarande om resan och upplevelsen. Så i torsdags lämnade vi en väldigt upprymd liten tjej full med förväntningar. Allt gick i hållbarhetens tema, att värna om miljön och se till att vi värnar om den för kommande generationer. Och speciellt har åk 2 kikat närmare på havens hållbarhet och vad vi måste göra för att de ska kunna fortsätta att vara en global resurs i framtiden. De har under förra terminen studerat vikten av att värna om våra hav och det djurliv som finns i dem både runt Filippinerna men också resten av världen.

 

För att få en ännu bättre förståelse för detta så åkte åk 2 iväg till Pawikan Conservation Center både för att lära sig mer om ämnet, men också för att på nära håll få uppleva vad haven bidrar med i ekosystemet och för att bygga empati med allt levande runt om oss.  

 

Pawikan betyder på filippino havssköldpadda och det var precis vad alla dessa nyfikna barn fick träffa på nära håll. Havssköldpaddan återvänder efter 25-30 år till samma strand de föddes för att själva lägga sina ägg. Hur de hittar tillbaka till samma strand vet man inte. Barnen fick läras sig allt om sköldpaddor och vad som idag hotar dem. De flesta sköldpaddor i världen är med på listan över utrotningshotade djur, vilket är otroligt sorgligt. Så att tidigt lära barnen vad som hotar dem och vi kan göra för att skydda sköldpaddans fortlevnad är viktigt!

 

Barnen fick också städa stranden från skräp som slängs både på stranden men också i havet som senare sköljs upp på någon strand. De fick på nära håll se vad vi människor åsamkar när vi slänger skräp på fel ställe. Men mer viktigt fick de lära sig vad vi kan göra för att hjälpa till!

 

Som grädden på moset, inte bara fick de vara borta från sina föräldrar och känna sig stora, de fick också se små sköldpaddor kläckas och kravla upp ur sanden för att sedan hjälpa dem ut i havet och iväg på sina första simtag ut i livet. Vilket häftig upplevelse!

 

Oj vad de hade lärt sig! Både om sköldpaddor och om livet! Jag har ju som jag nämnde tidigare en självständig dotter så medan jag såg alla barn slänga sig i sina föräldrars armar klev Elin fram till mig och sa att hon måste hämna mer väskor. Här mamma, ta det här så länge, jag kommer snart. Sen var det inte mer med det. Nåväl, syftet var att hon skulle få en upplevelse och det har hon garanterat fått – för livet!

En liten sköldpadda på väg ut i livet!
 
Hej då och tack för hjälpen!
 
Tittut!
 
Nu väntar vi på er hjälp...
 
Lyckliga barn väntar på sina små skyddslingar.

 

English:

 

Lesson for life

 

What a wonderful lesson for life our little girl has been given last week. Year 2 kids all went to Bataan last Thrusday to learn more about sustainability and sustainable oceans. The aim was to help them understand the importance of protecting marine wildlife and oceans around the Philippines but also the rest of the world. To promote empathy and an emotional engagement with the topic this was very much a hands-on experience. They visited the Pawikan Conservation Center in Bataan to learn more about the ocean and the sea turles. Pawikan is Philippono and means Marine Turtle. The marine turtle return after 25-30 years to the same beach they were born to lay their own eggs.

 

The kids got to learn more about the threats to the turtles, but also to the oceans and what we can do to protect them better. They got to clean the beach from trash being thrown there or has floated up onto the beach.

 

And to top the experience they got to see turtles being hatched and later on they got to release them into the ocean.

 

Not only did the kids get to be independent on this trip away from their parents but they also got to build some important empathy for their future life. Such an important lesson and so fantastically taught!

En lektion i empati

0 Läs mer >>

Och så var julen över. Men som vi har njutit och umgåtts. Minimalt med jobb (sorry Thomas, kanske straffar sig nu) men det har varit skönt att kunna umgås alla tillsammans. Den 22 december lyfte vi och drog till Borneo. Det har varit ett drömresemål för mig under 20 år. Och då främst att få se regnskogen och orangutangerna. Så siktet var inställt på Sandakan i kombination med Kota Kinabalu.

 

Till KK är det bara 2 timmars flyg från Manila och vi landade på förmiddagen. Hotellets shuttle stod och väntade på oss och tog oss den ca 1 timme långa sträckan till vårt hotell. Det fanns en absolut fantastisk strand, som i det närmaste var öde. Hotellet hade en enorm wild life park runt hörnan där man kunde göra utflykter. Barnklubben var aktiv med både aktiviteter under dagarna och några fester på kvällarna! Dessutom fanns det boogie boards att låna och vi hade två stora flytdounats med oss att vågsurfa på. Det gick med andra ord ingen nöd på oss. Och skulle vi nu haft tråkigt så hade vi fått skylla oss själva för det fanns både tennisbana, boule bana, vattengympa, gym och poollekar under dagarna. Dessutom fanns det även biljardbord, olika sällskapsspel, pingis och en hel massa annat roligt.

Hotellets strand var stor, bred och lång!

 

Mitt mål var att hänga med barnen, slappa och läsa bok. Julafton kom och gick i sakta lunk. Ingen hets, ingen stress, inga julklappar. Ska väl tilläggas att jag flippade ur lite innan jul då jag insåg att jag skulle missa den härliga julen hemma i Sverige. Jag saknade plötsligt allt – snön, kylan, hetsen, stressen, baket, julgodiset, pyntet, släkten, familjen och Kalle Anka! Men det blev faktiskt väldigt skönt och allt fokus låg på att umgås utan stress.

 

Den 25 gick vi upp kl. 04.00 och tog flyget över till Sandakan. Där tog vi en taxi till ställt vi skulle bo men om det hade slutat där hade det ju varit en ganska tråkigt story. Så det gör det inte. Vår taxicahffis visade sig sitta inne med en hel del guide erfarenhet, eller bara kunskap av taxikörande under många år. Det slutade med att vi använde oss av honom under dagarna 2 vi var i Sepilok/Sandakan. Vi checkade in, lämnade stället och drog genast de 800 meterna bort till Sepilok Orangutan Rehabilitation Center. Jag var så spänd, så förväntansfull. Nu äntligen skulle jag få se orangutanger! Vi gick ut i regnskogen iklädda regnkläder eftersom det öste ner. Det var frodigt och grönt överallt och överallt lät det. Ljud vi inte kände igen. Knastrade, skrek och ven. Det var mäktigt. Efter några 100 meter möter vi 2 rangers som jobbar i parken och det tar inte lång tid förrän det kommer 2 orangutanger svingande i träden. Dock var de så gömda att vi knappt såg dem, men ändå. Bara vetskapen att de var där ute!

Lekfullheten är stor i barnavdelningen!
 

Första stoppet var i the nursery. Avdelningen för småbarn! Nykomlingar som rehabiliteras av olika anledningar. Främsta anledningen är tyvärr fortfarande för att människor tar hand om bebis orangutanger och vill ha dem som husdjur. Det räddas många från privatpersoner som inte vet att det är förbjudet. Det är så sorgligt att se det hända. Kunskapen är så låg fortfarande. Men i dagisavdelningen var det full fart! Det svischade till i träden, åktes på repen och svingades i gungor. Någon lekte med en påse som maten hade kommit i. Han gömde sig i den och gick omkring med den på huvudet för regnet. Så charmigt! Vi stannade länge och tittade på dem, skrattade med dem och upplevde deras lekfullhet!

 

Klockan 10 skulle det vara matning så vi tog snabbt vidare för att inte missa de stora som blivit rehabiliterade men ibland fortfarande dyker upp för lite enkel framdukad mat. De flesta orangutanger lever i ensamhet förutom när de parar sig. Och självklart har mamman sin unge med sig under några år, men efter det är det mycket ensamhet. Vi väntade och väntade i regnet. Såg en tusenfotning klättra fram på ledstängerna på utkiksplattformen medan vi väntade.

 Frukost serverad - komsi, komsi!
 

Så kom mannan som skulle lägga dit maten. Direkt kände man spänningen stiga i gruppen som väntade. NU, nu kommer de snart! Och vi väntade, och väntade, och väntade. Plötsligt ser vi repen börja gunga. Men det var inget. Sen ser vi igen att det gungar till. Nu då? Ska de äntligen komma nu? Vi står på helspänn, kikar ut i grönskan och nästan vädrar för att se om vi kan så något. Det blir alldeles knäpptyst. Sen rasslar repet till igen. Först lite försiktigt, sen mer. Och spänningen går att ta på. Nu då, nu dyker de upp! Och det gjorde det, dök upp något. Men inte var det några orangutanger inte. Det var hungriga makaker som ville sno åt sig lite gratis mat!!

 Makaker på intåg!
 
Några makaker var glada över en gratis frukost!
 
Möte med tusenfoting på väg mot Noels arm.
 
Vi insåg att vi var i djungeln, eller regnskogen! Många olika djur som visade sig.
 

Men det var härligt att se dem. Så skickligt balanserande på repen från träden till matningsplatformen. Och som de svingar sig upp och ner i lianer för att inte någon ska ta den godbit de fått tag på. Men vi väntade ju fortfarande på orangutangerna, men tyvärr uteblev de från den här matningen.

 Barnen är lekfulla!

 

Istället åkte vi vidare för att se näsaporna. Vår glade chaufför visade sig ha kunskap om precis vart man skulle åka för att se dem vid rätt matning. Och vi fick så både näsapor och silverapor och en toucan. Näsaporna ser förskräckligt roliga ut med sina länga näsor. De var riktigt närgångna också. Vi hade också turen att se silverapor som även de ville bekanta sig med främlingarna. Silveraporna bär sina bebisar på magen. Ungarna är bruna tills de är ca 6 månader och de plötsligt byter färg. Så söta. Både Noel och Elin fick mata dem med bönor. Noel lite mer ”usch, nej incoming!! Watch out!” än Elin som lugnt och stilla matade på och gick efter dem.

 Näsapor up close and personal!
 
Näsaporna ser så roliga ut!
 
 Silverapa med unge!
 
 
 

Efter detta åkte vi tillbaka till orangutangstället i för hoppning att vi skulle få se en vild en vid matningen på eftermiddagen. Vi gick rundan igen och kikade på de söta dagisbarnen innan vi kom till matningen. Men ingenting den här gången heller. Så vi bestämde oss för att lära oss lite mer om orangutangerna via en film 15.30. Så intressant! Orang-utan betyder på malaysiska Man of the Forest. När filmen var slut gick vi ut och jag råkade i förbifarten få höra att någon sett in orangutang vid matningsstället. Gissa om vi sprang. Men några minuter till godo sprang jag som jag aldrig gjort förut. Svischade fram på de blöta, hala gångarna genom skogen till plattformen. Och där, mitt i ett träd satt hon! Helt lugnt och stilla och åt så sakteliga på någon liten godbit. Intet ont anande om denna tumultartade strapats genom skogen för att få se henne. Jag var så lycklig! Äntligen efter 20+ år fick jag äntligen se en livs levande, fri orangutang! Detta kan jag leva länge på!!

 

Under dagen hade vi även åkte förbi och tittat på Malajbjörnar (sun bears). Och vi hade turen att få se några i träden. Så vackra med sin svarta päls.

 
 
 

När vi kom tillbaka till stället vi skulle bo på kändes det som att vi gick rakt in i ingenting. Men stugan vi fick var jättefin. Att den låg mitt ute i ingenting gjorde inte så mycket. Vi träffade många härliga nya bekantskaper och åt en riktigt bra middag innan vi gick och la oss tidigt. Vi skulle ju upp och utnyttja sista dagen i Sepilok.

På väg till vår boende.
 

Vi åkte till Rainforest Discovery Center. Så vackert! Vi gick ut bland alla träden på hängbroar och broar 10 meter uppe bland träden. Vi såg inga djur eller fåglar men det var otroligt vackert och med härliga läten hela tiden. Innan vi åkte tillbaka till flygplatsen tog vi en sväng förbi Sandakan Memorial Park, med alla sina hemska minnen från kriget.

 A walk in the park!
 

Väl tillbaka i KK njöt vi återigen av att bara vara tillsammans. Och vi fick några härliga dagar innan vår semester slutade den första dagen på det nya året. Ett nytt år fyllt med möjligheter och nya utmaningar.

Palmoljsplantage
 
Frukerna som skördas för att framvinna palmolja. De kan skörda 2 gånger per månad så väldigt lukrativt för bönderna. Inte så bra för oss dock....
 

Innan jag avslutar detta megalånga inlägg låt mig presentera vår nya familjemedlem – Gelison! So sweet! Gelison är en liten kille som kom till Sepilok Orangutan Rehabilitation Center i juli 2010, bara 8 månader gammal. Han hittade på en palmoljeplantage vid Kinabatangan floden ensam och övergiven. Gelison har visat sig vara en riktig busunge, men också en charmör och vi välkomnar honom in i vår familj under det kommande året!

Möte lillebror Gelison!
 

English:

 

A Silent Christmas Night

 

And it really was! We have been enjoying doing nothing but hang out together. Even Thomas has minimized the working part so we could really be together all of us. The 22nd of December we flew off to Borneo. It has been one of my dream destinations for about 20 years, first and foremost to see the orangutans but also to experience the rainforest. So we knew we wanted to not only go to Kota Kinabalu but also to Sandakan.

 

To KK (yes it is really called that Kota Kinabalu) it is only a 2 hours flight from Manila. We landed early and got on the transport to our hotel for about an 1 hour. And once we got there all I saw was the beautiful long, amazing sandy beach, and it was almost empty. The hotel also had a wild life park where you could go trekking. The kids club was very active with activities both during the days but also a few evening parties for the kiddies! And there were boogie boards to borrow to go body surfing in the waves! No possibility to be bored here. We also had access to a game room, pool table, ping pong, tennis, boule, water activities etc.

 

My goal was, however, to be with the kids, relax and read my book. Christmas Eve was relaxing, no stress, no Donald Duck, no massive smorgasbord and no Christmas gifts. I might just need to add that I completely flipped out before we left for Borneo, when I realized I was going to miss the Swedish traditional Christmas at home. All of a sudden, I missed everything- the snow, or the not so much snow, the stress, the baking, the making of Christmas candy, everybody coming to our house, Glögg and Donald Duck. But in the end it worked out well! We went surfing in the waves and relaxed.

 

 

The 25th we got up at 4 am to get the flight to Sandakan. It was a short flight and we graved a cab to the hotel we had booked to see the orangutans. As it turned out our cab driver was very knowledgably about the all the sightseeing’s to do. So, we ended up using him as a guide to all the other places as well.

 

We started with the Sepilok Orangutan Rehabilitation Center. I was so excited, expecting to see them – Finally! We went out in the rainforest dressed in our rain clothes, since it was raining. Dhu! We’re in the rain forest, why would it not rain!? It was very green and lush everywhere and there were noise coming from every tree. Sounds we didn’t know and didn’t recognize. It was so powerful. After a couple of 100 meters we saw two orangutans swing around in the tree tops. If it wouldn’t be for the rangers we would have missed them. They were high up and distant but it really didn’t matter. I had seen my first orangutans! And just knowing that they were out there was so heart-warming and exciting!

 

We passed by the nursery. The department for the young orangutans. The new ones to come to the rehabilitation center for different reasons. There is still a big problem with humans using them as pets. And most of them don’t know better. They rescue on and think it is okay. But sticking them in small cages is nowhere near okay. They need space and trees and play! In the nursery, it was all play! They were playing with each other, in swings and with bags when the fruit was emptied.

 

At 10 am there was a feeding so we quickly walked on not to miss the older orangutans that have already been rehabilitated but still need or want some easy to get food once in a while. We waited and waited in the pouring rain. Saw a millipede pass us but no orangutans.

 

Finally, the man with the food showed up. Instantly there was tension in the air. Everyone was waiting. Now, soon they will come. Excitement in the air. And still we waited, and waited and waited. Then all of a sudden the ropes started to move. Now, finally the are here! It was so quiet, you could almost hear a pin drop. Then the ropes moved some more. First slightly and then some more. Now they will come, there is no doubt about that. And they did – the macaques! No orangutans this feeding. The macaques took all the food. But hey, it was free and it was served!

 

But it was still so much fun to watch them, balancing so gracefully on the ropes, swinging on to the platforms. We left a bit disappointed not to have seen the orangutans. But hey, they are wild and decide if they want to show up or not.

 

So, we left to go see the feeding of the proboscis monkeys instead. And again, our driver surprised us by knowing exactly where to go to see them. And not only the proboscis but also silver monkeys and a toucan. The proboscis monkeys look so funny with the big noses and they came very up close as well. And even more up close and personal we got with the silver monkeys which we got to feed string beans. They are so cute. The moms are carrying the babies on the stomach, so tight, so tight. The babies are brown until they get to be 6 months and then turn silver. Both Noel and Elin got to feed them. Noel a bit more careful and “oh, my wow incoming monkey! Watch out!” and Elin calm and quietly feeding them.

 

After this we went back to the orangutan in hope that there would be some showing up at the later feeding. We went around again but still no one showed up. So instead we decided to watch the movie to learn a bit more about these gorgeous animals. Orang-utan means Man of the Forest in Malay. Once the film ended I overheard one of the rangers say they had spotted one on its way to the feeding place. So, I grabbed Noel and ran almost for my life. It was still wet and the walk ways slippery but we ran like the wind (or at least as fast I dared). And once there I saw her! In the trees, just sitting there calmly eating her food. I was so lucky. Finally, after 20 years of wanting to experience this I got to see a live, free orangutan!

 

We also got to see sun bears. So beautiful with their black fur. Last day in Sepilok/Sandakan we went to the Rainforest Discovery Center. So beautiful and peace ful. We wandered along hidden trails and some of them 10 meters up in the air. We didn’t see any animals but it was a sanctuary anyway.

 

On the way to the airport we stopped at Sandakan Memorial Park with all the terrible memories of war. It was a real wake up call and the complete opposite of all the beautiful things we had seen and experienced.

 

Back in KK we enjoyed the last couple of days before the year ended and a new one began. A fresh new year with new possibilities and new challenges. Bring it on!

 

Oh, before ending this post I want to present our new family member – Gelison! So sweet! Gelison is a little orangutan boy who came to Sepilok Orangutan Rehabilitation Center I July 2010, only 8 months old. He was found in a palm oil plantation by the Kinabatangan river all alone and abandoned. Gelison is a real naughty boy but also the charmer!

Jul, jul strålande ju...

0 Läs mer >>

Full rush hela tiden just nu. Det ena avlöser det andra och hela Manila fullständigt flödar i julsmyckningar och julmusik trots att svetten lackar (eller kanske så att svetten lackar!). Även om Manila har haft officiella juldekorationer och julmusik sedan 1 september så är det mer och större nu!

 

Och i skolan är det inte sämre. Vi har varit på två fantastiska julföreställningar.

 

Key stage 1 (upp till årskurs 2) har satt upp Penguin Pete. En supersöt historia om en Pingvin som är trött på att äta fisk hela tiden och bestämmer sig för att söka upp tomten och berätta det för honom. På vägen till Nordpolen träffar han på kängurur, apor och Jack Frost medan han korsar olika kontinenter. Mycket sång och musik och härliga framträdanden av en stor grupp underbara ungar!

 

Självklart var det professionell ljussättning och ljudet likaså. Och rekvisitan fixade klassföräldrarna, med några hjälpande händer från oss andra. De hade till och med tillverkat en iglo av curryförpackningar! Jag är så imponerad av allt runt om kring! Det är som värsta West End produktionen. Men mest av allt är jag imponerad av barnen! Och inte att förglömma, samtliga kostymer är uppsydda för barnen som också fick behålla dem efteråt!P

Penguin Pete
 
Kolla in igloon av curryförpackningar!
 
Elin med Pete!
 

Elin var en jättesöt berättare som tog föreställningen framåt. Hon var lite besviken att hon inte fick en större roll, men jag tror den var precis lagom så första gången hon stod på scenen. Det finns rum att växa!

 

Noels key stage stod för härliga, rappa och mycket underhållande Pirates of the Curry Bean! Snabba repliker med många skämt (några som vi inte fattade – engelska ordlekar när de är som bäst!) och en och annan född stjärna! Det hela handlar om tvillingarna som hittar en skattkarta men i samma veva blir deras mamma kidnappad av pirater och de sätter iväg på jakt efter henne.

 Pirater, pirater - akta er!
 
Scenen var helt fantastisk!
 

Självklart var scenen ett mästerverk, kostymerna lika så och ljud och ljus som om det vore en proffsföreställning! Jag har aldrig sett något liknande. Och alla barnen får behålla sina kostymer, specialsydda för var och en! Bra att ha till någon Halloween trick or treat runda.

 

Det har också varit en julshop på skolan där barnen kunnat handla julklappar till nära och kära. Jag har hjälpt till att både sälja och slå in paket. Många fina fynd blev det. Roligast var att hjälpa till när de små förskolebarnen skulle handla! Underbara ungar hur de tänker och handlar! En fin My little Pony gosedjur till pappa och en ritbok till mamma! Finns nog många föräldrar som blir glad och några som blir förvånade. Men det är ju tanken som räknas! Det var i alla fall underbart att höra dem resonera runt vad de skulle köpa. En lite pojke hade en hel kasse med gosedjur till sin syster – så mycket kärlek! Och det är ju precis det som är julens budskap, eller hur?!

 I julshopen!
 
Pingviner överallt!
 
 Och ett helt isberg! Allt gjort av en mycket kreativ mamma!

 

English translation:

It’s that special time of year!

 

Full speed a head all the time at the moment. One thing after another and Manila is completely overflowing with Christmas decorations and Christmas music though it doesnät at all feel like the merry times are coming any time soon. Sweat is pouring down my face as I walk around in this Wonderland. It has though been there, present and maybe not full out, but still since 1st September. But it feels like the different places are out competing each other in the size and creativity of the decorations! Here more is more and better!

 

And school is also getting into the Christmas spirit. We have been to two amazing theater productions that would make any Broadway show jealous!

 

Key stage 1 (up to year 2 or age 7) performed Penguin Pete. A super sweet story about a Penguin who gets tired of eating fish all the time and decides to go look for Santa and tell him. On the way to the North Pole he meets kangaroos, monkeys and Jack Frost while crossing different continents. A lot of singing and lovely performances by a big group of wonderful kids!

 

And on top of the kids there was, of course, professional light and sound. And the props had been made or bought by the parent reps, with some helping hands for the rest of us. They even made a whole igloo by the inner parts of whole sales curry packages! I am so impressed by everything I have seen, but most of all I am impressed by the kids. All these children who many of them have never been on a stage before, getting up and performing a 45-minute show. On top of it all costumes were made specially for the show and for each individual. Measured and all! And they all got to keep them!

 

Elin was a super cute story teller who carried the story forward. She was a bit disappointed after that she didn’t get a bigger part, but I think it was exactly right for her at this point. There is definitely room for growth!

 

Noel’s key stage performed the quick and entertaining show Pirates of the Curry Bean! Quick lines with a whole lot of good old English jokes playing with words! The musical is about the young twins Jack and Liza who finds a treasure map. But when the infamous Redbeard and his pungent Pirates of the Curry Bean steal the map and kidnap their mother, the race is on to rescue her, reclaim the map and find the treasure!

 

Of course, the stage was a master piece, the costumes as well and the sound and light as we were in London or New York! I have never seen anything like if in schools before. And all kids get to keep the costumes, made specially for them with measurements taken. Good for a future Halloween maybe!

 

There has also been a Christmas shop at school, where all children have been able to buy gifts for all their loved ones. Class by class has come down to shop for some great deals. I have been giving a helping hand both with wrapping gifts and helping the kids choose what to buy. My favorite time was when the reception came! Soo cute with all the small children shopping. And so funny to hear their reasoning behind what to give to mum and dad! A My Little Pony to dad and a writing pad for mum. There are for sure some parents who will get surprised (or not?) by their gifts on Christmas eve or morning. Whatever day you celebrate. But it is the thought that counts. And they get to feel very big and mature with their money and all, choosing all by themselves. One little boy had a whole bag full of stuffed animals for his sister – so much love! And that is what counts when it is Christmas, right?!

 

Juletider!

0 Läs mer >>

Okej, jag har försökt att komma igång med yoga tidigare utan att riktigt lyckas. Har inte känt riktigt att det varit för mig, fast jag har försökt att få det till min grej. Lite svårt att förklara det där. Kanske har det varit lärarna det inte stämt med.

 

Men nu gott folk har jag hittat min lärare som jag känner att jag kan stanna med och lära mig av. Hon kör en blandning av bindvävsyoga med bollar och vanliga yoga med asanas. Blev medbjuden av en vän här som gick hos henne och jag blev riktigt fast. Det är jobbigt som sjutton och lokalen håller cirka 500 grader och jag svettas ungefär 700 liter varje gång men jisses vilken fantastisk yoga vi får köra varje vecka!

 

Så när Christina (yogaläraren) gick ut med information om att hon kommer köra ett yoga retreat (för oss vanliga svenskar är det en yogaresa, plain and simple) till Anilao så lät det minst sagt intressant. Varför inte tänkte jag och anmälde mig. Och för er som känner mig vet ni att jag inte gärna spenderar pengar i onödan och speciellt inte på mig själv (om det inte är massage… det är jag  näst intill beroende av) så det här satt långt inne. Så efter att ha pratat med Thomas som frågade snabbt och rakt ”Varför bokar du inte bara?” så gjorde jag det.

 

Så förra fredagen kl. 06.00 åkte jag hemifrån för att möta upp de övriga 5 tjejerna (kvinnorna? För vi är nog alla i mogen ålder… När går man från tjej till kvinna och till sist till tant egentligen?) plus våra 2 ledare. Christina för yogan och Helene för kostrådgivning. Hela temat var Mind Body connection. Platsen var Ansisiam, ett litet vackert ställe som ägs av en thailändare. Så maten var fantastisk, utsikten magnifik och sällskapet en alldeles underbar blandning av kvinnor i mogen ålder.

 

Vi hade 2 yoga pass varje dag utomhus med utsikt som var helt galet vacker. Bara det var en fröjd att få uppleva. Första passet varje dag var ett tyst pass, bara Christina som pratade. Innan passet var också tyst tid för reflektion. Faktiskt ganska skönt som variation till en annars så högljudd om givning som vi alla faktiskt omger oss med. Man gick upp, fick en kopp te eller kaffe, tittade på utsikten, filosoferade lite, njöt av lugnet och sen gick vi till yogamattorna och började passet. Efter första passet var det som att grytan kokade över och frukosten åts under prat, skratt och tårar!

 

Detta var första gången men absolut inte sista – hoppas jag i alla fall!!

 

This trip really put footsteps in the sand for me. The first but definetely not the last trip!
 
Ready for yoga!
 
Spectacular view!
 
Deliscous food!
 
 
 
Areas of relaxation!
 
The place had several terasses to enjoy and small hidden places if you wanted to be alone.
 
A room with a view!
 
And the sunsets....
 
One more bautiful than...
 
the other!
 
Wine, laughter and yoga in the evenings!
 
Will leave you with this last image. I rest my case!

English translation:

Okay, I have been trying to start practicing yoga for some years without really doing it. It was not really my thing, even though I have tried to make it my thing. It is a bit hard to explain. It has been something not quite resonating with me. Maybe the teachers or it being too hard. Or me feeling too bad at it.

 

But now, ladies and gents, I have found my kind of teacher. One whom I feel I can stay with and learn from. She is combining myofascial yoga with balls and regular yoga with asana. I got invited by a friend to come along and I am simply hooked. It is hard as hell and the place we practice at is about 500 degrees hot and I sweat 700 litres every time but gosh, what a fantastic yoga we get to do every week!

 

So, when Christina (yoga teacher) told us she was running a yoga retreat in Anilao it sounded perfect. Why not I thought and signed up! For the ones of you who know me, you know I don’t really spend money unnecessary, and especially not on myself (unless it is massage… I am almost addicted to massages) so booking this was not easy. After talking it through with Thomas… Should I really do it? It cost a lot of money…. I can’t be away from you guys…. My bad conscious was talking loud and clear. So when Thomas asked me ”Why don’t you just book it?” I decided I could spend this on me. He gets to be away a lot with work, getting time on his own. I don’t! So, I did book it!

 

So, last Friday at 6 am I went to meet up with the rest of the 5 girls (ladies? We were all in a mature age. When do you really go from being a girl to a woman or an old lady?) and our 2 leaders. Christina is running the yoga sessions and Helene was teaching us all about nutrition. The theme for this retreat was Mind Body connection. The location was set in Ansisiam, a beautiful little place owned by a Thai man. The food was amazing, the view spectacular and the people a wonderful mix of women in the best age!

 

We had 2 yoga sessions every day, outside with a view that was completely gorgeous! The view itself was enough to actually validate the reason for being there. The first session of the day was a quiet session, with time for reflection. It was actually really nice to get a break from the loud surroundings we usually have. Now we went up, got coffee or tea, looked at the view, got time to think and enjoyed the serenity before we got on to the yoga mats and started. After this first session, we had breakfast and the pot was just boiling over with talking, laughing and crying!

 

This was definitely the first yoga retreat for me, but not the last one! At least I hope it isn’t!

Yoga resa 101

0 Läs mer >>

Eftersom vi just nu har besök (vårt första!) från Sverige av de äldre syskonen så måst vi ju besöka en vulkan. Jag menar hur många gånger gör man det i sitt liv? Vi började som vanligt tidigt och åkte hemifrån klockan 7 på morgonen. Vi var nog många som var trötta för det var allt några fler än jag som sov i bilen på vägen. Det regnade och det gjorde ju inte det hela mer uppiggande. Jag funderade både en och två gånger hur vi skulle kunna vandra uppför stigen i ösregn. Men när vi klev ur bilen vid Tagaytay vid the Yacht Club så slutade det regna! Bilfärden gick fort, bara 1,5 timmar, så vi kom iväg tidigt och kunde påbörja vandringen innan det blev allt för mycket folk och alltför varmt.

 Utsikten tar andan ur en! Så vackert! Detta är den lilla ön i den inre sjön i Taal vulkansjön.
 

Vi fick samma guide den här gången till Elins förtjusning! Hon tog honom i handen och vandrade glatt iväg till första stoppet på toppen. Här får man en fantastisk utsikt över den inre kratersjön där det även ligger en lite ö. Vi var alla varma och svettiga då vi kom fram och tog tacksamt emot fotopausen som bjöds innan vi började vandra nerför backen till den inre sjön.

 Det bubblar och pyr lite överallt längs med stranden.

 

Den här gången tog vi en promenad längs med sjön bort till en gejser som hade bildats. Regnet hade gjort promenaden lite besvärligare den här gången då stranden var helt under vatten och vi fick gå längre upp för att kunna komma fram. Vi hittade små minigejsrar på flera ställen där det stod vatten upp i en liten fontän. Så häftigt!

Det är verkligen grönare än grönt!
 
 Alex, Sally och Noel checkar in röken från vattnet. Tycker de kunde kokat ägg åt oss när de ändå bara står och väntar.... (skojar bara men det hade funkat!)
 

Man märker tydligt att det är en vulkan man vandrar i då leran och vatten bitvis är mycket varm. Vid den större gejsern hittade vi 3 (!!) golfbollar. Tydligen finns en golfbana ovanför och det är ganska vanligt att det kommer bollar flygande. Duktiga som vi är så tog vi med de förkolnade bollarna tillbaka till skräptunnan. Den ena var till och med mjuk av värmen från marken.

 Den störren gejsern var väldigt het! Det gick inte att gå fram till den.
 

Väl tillbaka så vandrade vi uppåt igen för att när vi kommit till toppen för andra gången dricka lite färskt kokosvatten innan vi vandrade ner till båten. Båtfärden blev skuppig tillbaka till Tagaytay då vädret börjat dra ihop sig igen och när vi klev i land kom regnet tillbaka. Vi kunde inte haft mer tur om vi så vunnit på triss!

 Utsikten från vandringen upp mot den inre sjön. Detta är den yttre sjön som bildats in den större vulkankratern.
 

Det är en lika fantastisk tur varje gång! Lika jobbig men också lika vacker! Jag hoppas ju att varje gång att det ska vara lite lättare att vandra uppför men icke sa Nicke. Inte för mig i alla fall. Men vi får se det som ett bra träningspass helt enkelt med fantastisk utsikt!

 Tre trallande jäntor på väg mot vandringen!
 

English

Taal Volcano part 2

 

Time for a tour back to Taal Volcano. Such a fantastic place to visit and now we have the big kids here it was time to show them some parts we really like.

 

We left from home at around 7 am and there were more than I who were tired and spending the time in the car sleeping. It was raining which didn’t really help in keeping my eyes open either... Hiking in rain didn’t really seem like something I has ordered, but the weather is something you cannot request. But we were lucky and once we stepped out of the car at Tagaytay Yacht Club the rain stopped. The drive was short this time, only 1,5 hours from Manila so we got to start our hike before it got too crowded.

 

We got the same guide this time, much to Elins liking. She took his hand and started hiking up to the first pit stop on the volcano. It is such an amazing view over the inner crater lake which also has a small island in it. We were all hot and sweaty arriving at the view point and were grateful for the short stop to take some pictures before we started the walk down to the shore line of the lake.

 

This time we decided to walk a little bit further to a geyser that was created. However, the rain made the walk a bit harder this time as the shore was no longer there. It was completely covered by the raised water levels due to the rain fall so we had to walk a bit further up. We found small mini geysers created on several places. So amazing to see the water shoot right out of the rocks.

 

You clearly notice that you are walking on a volcano as the ground and the water are really hot at certain places. By the bigger geyser we found, surprisingly, 3 golf balls. Apparently, there is a golf course high up above and it is pretty common that golf balls end up on the shore line of this lake. Since we are Swedes and care about the environment we picked up the golf balls and brought them back to the trash can! One of them was even soft due to the heat of the ground.  

 

Back again we started the hike up to the top for the second time of the day. Once up we bought some fresh coconut water to drink before we hiked down to the waiting boat. It cannot get fresher than this…

 

The boat ride was a lot bumpier going back and we were all a bit wet arriving at the Yacht Club again. As we stepped on to land the rain started to fall again. But we had made the hike back and forth without even getting a drop of rain! We couldn’t have been luckier winning the lottery (well, maybe we could, but we would have been without this trip in that case…)!

 

This trip is as amazing every time we do it! As hard but also as beautiful! I do hope that it will be a little bit easier to do the hike but no, not really so far…. Maybe next time, right?! Hope never leaves you…. But I will get a good work out of it! Gotto be thankful for the small things in life!

 

Taal Vulcano del 2

1 Läs mer >>

Måndag, tisdag och onsdag den här veckan har varit lediga dagar för skolbarnen. Detta till följd av att det är All Saints Day. Trevligt tycker vi eftersom vi fått vårt alldeles första besök. Det är de äldre syskonen Alexander och Sally som kommit för att se hur vi har det. Och självklart måste vi göra något extra roligt under tiden!

 

Så i går åkte vi till Pagsanjan Falls. Det har varit ett önskemål från mig under en tid att få komma dit. Utan att egentligen veta något hade jag fått för mig att jag ville dig. Hade jag rätt i mina aningar? Jodå det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag hade! Vilken dag vi hade…

 

Vi vaknade tidigt och då menar jag tidigt. 05..45 ringde klockan och en timma senare satt vi i bilen. Våra förhoppningar krossades lite när vi såg vädret – regn! Men vi gav oss av. På vinst och förlust eftersom om vädret är dåligt så stänger de fallen, då det kan vara farligt att ta sig dit. Vi hade kollat dagen innan men fått svaret att vi fick ringa tidigast kl. 7 dagen vi skulle dit. Så vår back-up plan var att åka till Taal vulkanen om fallen var stängda. Men kl. 7 fick vi svar på att de var öppna och vi åkte vidare med förnyad tilltro.

 Utsikt över floden!

 

Bilresan tog ca 2,5 timme och sen var vi på plats. Efter en lättare fika med rostat bröd stod vi färdiga att hoppa i kanoterna. Utrustade med flytvästar och hjälmar steg vi försiktigt i Dugout kanoterna som var otroligt vickiga. 3 i varje kanot plus 2 förare. Vi blev dragna upp en bit innan våra otroliga förare fick börja slita. Och som de slet! Uppströms i 60 minuter, över stockar och stenar. Och jag skämtar faktiskt inte. Det var strömt, uppför och otroligt snävt på sina ställen. De använde fötterna att parera med, klev ur för att dra oss (lata turister) upp för vissa ställen. MEN å andra sidan får inte turister åka själva, vilket är enkelt att förstå varför när man väl varit här. Tanken slog oss innan – varför behöver vi guider som paddlar? Låt mig säga det igen: det är inte för gemene man att ta sig uppför detta på ett säkert sätt.

 Paddling uppför i regnet.

 

Okej, nu var det sagt och jag tror alla förstår att det inte var en enkel kanotresa (ja, ja jag vet att jag tjatar… och det är väl tur att det gått 2 dagar sedan vi åkte annars hade det varit ännu mer! ;)) men jösses vad vackert det var när man lyckades höja blicken och titta sig omkring.

 Fantastisk natur!
 
Det ena vattenfallet efter det andra!
 

Tänk att ni åker in i en dalgång där man omringas av höga, lodräta väggar som är alldeles täckta med grön, lummig växtlighet. Det är alldeles tyst och stilla. Här glider vi fram i det lätta regnet (som mellan varven var ganska kraftigt) för att emellanåt få en liten dusch av paddeln eller ett vattenfall vi passerar. Vattenfallen avlöste varandra, det ena vackrare än det andra. Det var som i en saga eller en målning som man inte riktigt kan stirra sig mätt på.

 Vilopaus!
 
Forsande vatten.

 

Kanoten var vinglig så det var bäst att sitta still och hålla mittpunkten centrerad. Minsta avvikelse från mitten och vi fick en kommentar av våra paddlande guider ”to stay in the middle, stay centered”. Det var inte bara en gång som sidan på kanoten passerade vattenytan och vi fick ett badkar i stället för en dusch! Som tur var hade vi flip flop tofflor att ösa ut vattnet med! Man tager vad man haver, sa Kajsa Varg. Eller hur var det?

 

Allt detta tog andan ur mig, det var så vackert och ändå hade vi regnet som stundtals var kraftigt. Hela tiden trodde vi att det skulle sluta, det minskade för att runt nästa kurva vi passerade sätta fart igen. Jag har nog aldrig varit så blöt i hela mitt liv. Fullständigt dyngsur från topp till tå. Inte ens underkläderna var torra. Hjälmen hjälpte till så vi slapp vatten i ansiktet hela tiden.

 Detta var allt vi såg av det stora fallet på grund av vädret. Så until next time!
 

När vi väl kom fram till det stora fallet, som är 14 meter högt med en liten pool under som man normalt kan bada i. Det finns en flotte man kan ta ut i poolen för att sen klättra upp i gömda grottor som finns bakom fallet. Dock fick vi ta ett snabbt kort innan vi fick sätta oss i kanoten igen för att påbörja resan tillbaka. Guiderna pushade oss mycket vilket irriterade mig lite, men när vi väl kom tillbaka så var det stor fallet stängt på grund av för mycket regn. Vattnet stiger så mycket att det blir farligt att åka tillbaka i forsarna. Resan tog 60 minuter till fallet men bara 30 minuter tillbaka. Då åkte vi medströms i forsen bland alla stenar och stockar. Det var inte bara en gång jag skrek till i kurvan för att jag trodde att vi inte skulle klara svängen!

 Nöjd grupp, fullkomligt ovetande om tillbaka resan...

 

Var det värt resan? Definitivt! Den här utflykten skulle jag kunna göra alla dagar i veckan. Den hade allt (utom möjligen bad för oss den här gången, då!): äventyr, spänning, naturupplevelse, vackra vattenfall, grönska och en riktigt rolig familjeupplevelse!

 

English

 

Monday, Tuesday and Wedenesday this week has been days off from school for all the children at British School Manila. All thanks to All Saints Day. Very nice and very well planned since we have our very first visitors here. This week we have the older siblings here, Alexander and Sally. And naturally we have to do something fun with them!

 

So, Tuesday we left early to go to Pagsanjan Falls. It has been one of the things I have had on my wish list for places to go since we first arrived here. And was I right about this place? Sure, I was (as I always tell my hubbie – Trust me!! They always should trust us, right girls?) What a day we had….

 

We woke up early and with that I mean early. 05.45 the alarm went off and an hour later we were all packed up and in the car. Our hopes were a bit crushed since it was raining. But off we went even though we didn’t really know if the falls were open when it was raining. But we had a back-up plan to go to Taal volcano if the falls were closed. So, on the dot at 7 am we called them and got to know that Pagsanjan was open. Yay!!

 

The car ride took 2,5 hours and we celebrated with some toast before we jumped into the dugout canoes. Kitted with life wests and helmets we carefully stepped into the canoes since they were very unstable. 3 in each plus 2 guides or boatsmen. We got a ride with a motorboat the first part of the trip before our boatsmen started to paddle. It was hard work for them. Up the stream for about 1 hour, through boulders and rocks. It was really narrow passages at times and all the time they are fighting upstreams as well. They used their feet to pass by the boulders and rocks, stepped out to pull us up through rocks and narrow passages and all the time we just sat there in the canoe. Made me feel like a really spoiled, fat tourist, but I can understand that they don’t want everyone doing this on their own. It was not for everyone to try!! We actually wondered before why we needed someone to paddle for us, but after the trip we got that question answered! You really have to be skilled and educated to be able to do this! And with the responsibility of other people in your boat!

 

Okidoki, with that said (it was not a simple canoe trip) it was the most stunning surroundings I have seen in a long time. You just had to raise your eyes a bit and look around. They journey takes you through a narrow and verdant gorge lined with bourlders, rocks and it is amazingly green and lush. It is absolutely quite and still. We are gliding through all this in a slight rain (well heavy at times… but who cares? We are as wet as we can be already!) getting a small shower from the paddle or a close by waterfall we are passing. The waterfalls are really coming one after the other and one more beautiful than the other. It was like stepping into a fairy tale or looking at a painting that is mesmerizing. You can simply not look long enough.

 

The canoe was really unstable so we did best sitting still and keeping ourselves centered. The smallest of adjustments from us resulted in our guides shouting “stay in the middle, stay centered”. Not only once did we dip the side of the canoe under the surface resulting in a bathtub instead of the regular showers, we were not used to. But thank god for flip flops, they come in handy for getting all the water out of the bottom of the canoe! Who would have thought about that!

 

The scenery literally took my breath away. It was so beautiful that the rain didn’t really matter. Not even when it got heavy. We always thought it was going to stop just to get around a corner and it got heavier. I have never been as wet in my entire life. We were soaked from top to toes. Even our undies were completely drenched. Thanks to the helmets we didn’t get all the water in our eyes and face.

 

So, the ride upstream ends in a natural pool beneath the 14 meters waterfall.  There is an option of a raft ride that will take visitors through a curtain of cascading water to the Devil’s cave behind the falls. However, we only got a rushed photo in front of the pool and the fall before we had to head back. The heavy rainfall made the water too high that it quickly can get really dangerous. We were a bit annoyed at the rushed experience but once we got back we heard that they closed the last main waterfall after we had been there. The trip to the fall took us 60 minutes but the ride back only took 30! The return trip is called Shooting the rapids and is a thrill ride through fourteen rapids as the guides maneuvers the boat through all the narrow rocks and boulders downstream! It was not only once you could hear me scream since I didn’t think we were gonna make the turn, but somehow, we always did!

 

Was it worth the trip? Definitely! I would do this excursion again and again and again. It had everything neatly packaged into one bit present! Adventure, thrills, nature, beautiful waterfalls, greenery! Simply put an amazingly fun family experience!

 

 

Pagsanjan falls

0 Läs mer >>

Lov och ingen skola en hel vecka, vad gör man då? Jo, man åker iväg från storstadens brus och dus och avgaser till en vacker badstrand mitt i djungeln! Eller det gjorde i alla fall vi på barnens höstlov eller mid term break som de kallar det här. Vi hade på rekommendation från en vän bokat in oss på Mangrove Cove i Puerto Galera för 5 dagar av familjetid.

 

Vi åkte klockan 7 på söndagen från lägenheten med vår bil och chaufför som körde oss ner till Batangas som ligger ca 1,5 till 2,5 timmar söder om Manila. Tidsspannet beror självklart på trafiken. Men vi hade tur, bitvis var vägarna alldeles tomma och vi var nere i Batangas redan efter 1,5 timmar. Där stod en privat båt och väntade på oss och vi åkte den cirka timlånga båtfärden direkt till Mangrove Cove. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss, men när båten sakta gled upp på sandstranden så kändes det som vi kommit till paradiset.

 
 

På en sluttning mitt i djungelgrönskan ligger 3 hus vackert inmejslade i naturen. Detta lilla paradis ägs av en engelsman som har byggt en riktigt pärla här. Utan att förstöra naturen har han anpassat husen och stigarna runt den lilla stranden på ett näst intill perfekt sätt. Det är verkligen en liten oas mitt ute i ingenting. Runt omkring är det palmer och papayaträd och massor av konstiga djur. När strömmen går är det becksvart och då menar jag på det där sättet som det aldrig blir i stan svart. Jag menar, vem släckte lampan mörkt…

 
 

Vi har njutit av att ha en egen kock, Mavic eller Magic som vi kallade henne. Hon kan trolla i köket och slänger ihop de mest fantastiska rätter. Eller så är det bara för att vi har lyxen att slippa handla och laga maten själva som det smakar så gott? Vi bestämmer bara vad vi vill äta och när vi vill äta så fixar hon allt. Vilken lyx är inte det??

 

Vi har varit på några utflykter också. Två vattenfall har vi besökt och en dyk- eller snorkeltur, allt beroende på vad vi hade förmåga att göra. Vattnet är alldeles ljummet och dagarna varma och svettiga och kvällarna alldeles lagom. Efter maten har vi spelat kort eller kinaschack till klockan 8 då vi dragit oss tillbaka för läsning eller arbete. Total avkoppling på det stora hela.

 
 

Snorkelturen var helt underbar! Den fick mig att komma ihåg varför jag faktiskt tog dykcertifikat för så där en halv evighet sedan. Men här funkade det lika bra att snorkla. Jag och barnen åkte till Giant Clams och Coral Garden. På båda ställena fick vi hoppa i en mindre båt som tog oss ut och vi fick hänga i ett rep längs med båten som sakta åkte runt och gav oss en magisk upplevelse. Vi såg två stora havssköldpaddor! Vilken lycka!! Det är bara så häftigt att hänga där och se en sköldpadda simma fram under en!

 
 
 
 

När vi stannade båten simmad fiskarna fram till mig. Guiden skämtade med barnen och sa att ”mamma ser ut som bröd och de vill äta upp henne” och det kunde nog vara sant. Och visst ville de smaka lite på mig. Det var som att vara mitt i ett underbart tropiskt akvarium med fiskar i alla möjliga färger och former och koraller i underliga formationer och färgkombinationer! Detta är fortfarande min största upplevelse, att dyka eller snorkla. Det är så magiskt, precis som att stiga in i en ny värld där man får vara med på världens bästa kalas. Det dukas upp det bästa havet har att erbjuda. Vi måste alla tänka på att rädda haven och det vi har. Jag blir så ledsen här jag ser allt skräp som slängs utan att tänka sig för. Det kommer sakta men säkert att förstöra allt vackert vi har vare sig det är i haven eller skogarna. Så om du inte redan gör det, börja skänka några kronor till Värdsnaturfonden eller någon annan fond som räddar och bryr sig om att vi på sikt ska kunna fortsätta att se och uppleva djur och natur på nära håll. Det ska jag göra!

 

Vi var också ute och vandrade i djungeln till Aninuan Water Falls. Ett litet vattenfall mitt ute i ingenting. Men det var en fantastiskt vacker promenad i djungeln längs med vattnet som sakta ringlade sig fram. Och vår guide pekade ut hela skafferiet längs med vägen. Vi passerade avokado, chili, papaya, kakaobönor, kaffeträd, medicinväxter och mycket annat.

 
 

Nu är vi hemma igen. Tillbaka i verkligheten fylld med arbete och vardagssysslor och på måndag är det skolan igen.

 

Men vi fick en sista fantastisk kväll med en solnedgång som inte gick av för hackor. Man blir varse om att man verkligen ska passa på att leva i nuet för det får man aldrig tillbaka när man står och tittar på dessa magiska färger.

 

English

 

Mini get away to Puerto Galera

 

Break time and no school for a week. What do you do? Well, we decided to get away from the buz of the big city and go to a beautiful beach and the jungle! On recommendation our destination became Mangrove Cove in Puerto Galera for 5 full days of family time.

 

We left at 7 am Sunday morning from our apartment with our car and driver. He drove us to Batangas about 1,5 to 2.5 hours south of Manila, all depending on the traffic. In Batangas there was a boat waiting for us to take us the 1 hour long ride to Mangove Cove. I am sure what we expected before we eft, but as the boat slowly stranded it felt like we had arrived in paradise.

 

On a hill side in the middle of the most green place you could ever find was 3 houses beautifully carved into nature. This little paradise is owned by an English man who has made this place one with the nature. The houses and the pathways are so intertwined with the greenery around that it feels all natural. It is like a real gem. Around you there are palm trees and papaya trees and tons of strange animals. Some that you don’t want to know about. And when the power cuts (and let me tell you it does often….) then it is pitch black and with that I really mean pitch black. Black in the way that you never experience in a big city.

 

We had our own cook, Mavic or Magic as we called her. She was a true magician in the kitchen and cooked us some fantastically delicious dishes. Or maybe it was just because we had the luxury of not going shopping and cooking and all that on our own? We just decided what we wanted to eat and she did her magic. Isn’t that luxuary?

 

We also made some excursions. Two waterfalls and one dive/snorkel trip. The water is warm and the days are sweaty but the nights are lovely. After dinner we played some checkers or cards before we went to bed for some reading or working at 8 pm. You wake up early because your rhythm follows the light.

 

The snorkeling was great! It really dawn on me why I got my diving certificate half a life time ago. But here it was just as good to snorkel. I took the kids to Giant Clams and the Coral Garden. In both places we had a smaller boat take us over the places hanging onto a rope beside the boat. You got to see everything but didn’t have to do anything. It was plain magic! We saw two big sea turtles! Such a luck! It is so powerful to see the turtles swim underneath you.

 

As soon as we stopped all the fish came up to me, really close. The guide joked with the kids and said that I looked like bread because of my skin color and that they wanted to eat me. It could probably be true. It was like being in a tropical aquarium with all fish in all the possible colors and shapes and with corals in different shapes and colors. To dive or snorkel is still one of the best and biggest experiences I can do. It is so magical. Just like being welcomed into a new world where you will only stay for a short time, but you get to take part in all the great things they have to offer. Probably like letting loose a child in a candy store! But the we all have to take care of this treasure and maintain it for the future generations. I get so said when I see all the trash that gets thrown in the forest and oceans. It will slowly deteriorate and destroy all the wonders we get to borrow. So, let’s all do what we can to take care and maintain what we got. If you don’t already do it, join me and start giving a few Euros a month for a healthier world!

 

 

We also went trekking to Aninuan Water Falls. A smaller water fall in the middle of the jungle. We got a nice swim and then we walked for about an hour passing half a kitchen supply! Avocado, chili, papaya, coco beans, coffee trees, medicine plants and so much more.

 

Now we are back home again, in the reality filled with work and daily duties and on Monday schools back.

 

But we got one last fantastic evening with a sun set to die for! You realize that you need to make the most of your life. If you don’t you will never get it back…

 

 

Minisemester till Pue...

0 Läs mer >>

Oj oj oj vilken aktiv helg vi har haft. Även om vi inte har haft dagarna fulla av aktiviteter har vi varit fullt upptagna med nya påhitt.

 

Fredagen var vi hemma och lagade fredagsmiddag och hade mys. Yes, självklart tacos ifall ni undrade. Vad är en fredag i svenska barnfamiljer utan tacos? Kronfågels försök att introducera kyckling som fredagsmat var väl snart bortglömd. Kommer ni ihåg den? https://www.youtube.com/watch?v=R8d7pXJ8ecg

 

Jag säger bara tacos rule our Friday dinners. Så bra med olika grönsaker som man plockar själv efter tycke och smak. Och vi hottar ju till rätten med Doritos chips att plocka upp de sista smulorna med. Har ni inte provat Doritos cheese, så gör det! Ingen tacos utan Doritos!

 

Sen softade vi i soffan med en film för lördag morgon startade tidigt! Vi hade bestämt oss för att testa La Mesa Eco Park. Så vi gav oss av 7.30 för att försöka undvika den värsta trafiken. Men ack så vi bedrog oss. Man lär så länge man lever, speciellt i Manila…. Man får nog allt vara ute tidigare än 7.30 om man ska missa trafiken. Det tog oss säkert 1,5 timme att åka de få kilometerna norrut till Quezon City där det ligger.

 
 

Vår chaufför, Vic, släppte av oss utanför entrén och vi började vår vandring in. Vi trodde det skulle vara ett stort skogliknande djungelområde, men det behövde man tydligen boka dagen före om man ville in i. Ingen allemansrätt här inte. Eller så är de bara rädda för att man ska gå vilse där inne. Eller så vill de bara anställa fler människor som får betalt. Vilket som, dit fick vi inte gå. Så vi hamnade i Ecopark. Och det var inte illa, men våra högt ställda förväntningar på en djungelvandring kasade sakta men säkert ner ju längre in i parken vi kom.

 

Ganska snart stod det klart att hit åker alla i Manila för att ha kalas, få en naturupplevelse eller helt enkelt en utflykt för skolor. Det fanns mycket att göra i parken, men med vår bakgrund av natur (och då tänker jag först och främst kanske på Sverige!) så är skogen tillgänglig för alla. Parkerna är välbehållna och i bra skick. På Malta fanns få parker, vissa väldigt fina och andra mer en gräsplätt. Inga skogar på Malta så här reser sig Filippinerna högt över standarden vi är vana vid! Men Malta har havet när var man än är och det räcker långt!!

 Ett Självklart val av barnen att testa!

 

Utsikten var bra där uppifrån! Om man bara hade kunnat stanna med näsan dit man ska...
 

Det fanns en zipline och självklart skulle vi prova den. Vi gick upp först för att titta ut över dammen som ligger bredvid och på väg ner fann vi en stig som ledde mot ziplinestarten och självklart tog vi den. Det var dock inte den ”riktiga, officiella vägen” men fram kom vi trots högt gräs och träd.

Undrar just om vi tog rätt väg?!
 
 
Men sagolikt vackert var det med en av mina favoriter, murgröna!
 

Vår nya lilla äventyrska skulle ju självklart åka först vilket Noel var okej med också. Så först åkte Elin sen skulle jag åka och filma utsikten och äventyret. Det var lite svårare än jag tänkt eftersom jag hela tiden snurrade runt så jag hade ryggen eller vänster sida åt det håll vi skulle. Och jag har ju svårt att hålla tyst, så mellan varven hör man mig fnissa och oja mig. Noel kom sen och sist Thomas. Får väl tycka att jag hade den perfekta vikten för jag var den enda som hela vägen fram!

Zipped up and ready to go!
 
Elin var först ut.
 
Noel blir hämtad.
 

Efter detta gick vi vidare in i parken och vandrade i den lilla djungeln, vilket var riktigt härligt! Det fanns också en orkidépark i parken vilken tyvärr inte hade så många blommande orkidéer men var vacker i sig. De hade även några swimmingpooler men de vi har i området är så mycket finare så dessa skippade vi. En liten sjö för fiske. Tyvärr inte så bra omhändertagen så den stackars fisken som finns där vet i sjutton hur den mår.

 
Så grönt och otroligt vackert!
 

Vi hade lite pannkakor med oss som tidig lunch. Den smaskade vi på innan vi tog oss till cykelstationen. Man kunde hyra cyklar och cykla runt, runt på en liten yta. Elin ville prova men tyckte det var svårt i början. Det fanns många lösa stenar, gyttja och gräs och vägen var smal med många barn på. Nåväl var väl skönt att hon fick träna lite till så hon inte hinner glömma bort hur man cyklar innan vi kommer till en plats där man faktiskt kan cykla på riktigt.

 

Det fanns också en väldig massa vackra blommor, som jag blev tvungen att föreviga. Så förlåt alla blomsterbilder…. Det blev en härlig halvdagsutfykt!

 

 
 
 
Så otroligt mycket prunkande växtlighet!
 

Efter detta äventyr blev det en dusch och middag. Vi hamnade sedan framför TVn med Jönssonligan. Första gången med barnen. De tyckte mycket om filmen så vi lär väl gå igenom alla Jönssonligan filmerna. Synd bara att morfar inte är här och kan se dem alla med barnen, han älskar filmerna!

 

Söndag morgon startade hutlöst tidigt för att vara en ledig dag… 05.30 ringde alarmet. Det var dags för första skolaktiviteten för oss nyanlända. Fun Run eller Give, Run, Have Fun! Ett lopp där alla pengar går till välgörenhet. Det var självklart också en bake sale, priser för bästa utklädnad, korv till försäljnig och mycket annat. Elin och jag sprang 3 km och Thomas och Noel sprang 6 km. Lite jobbigt i värmen tyckte Noel som annars brukar vara bra på att springa. Lite för mycket iPad, tyckte vi…. Men det var ju bra att han kanske upptäckte det så vi kan få ut dem på lite mer aktiviteter! Loppet startade 7 vilket var ett måste med tanke på temperaturerna som blir så fort solen går upp. Jag är jättestolt över mig själv, främst efter som det är jag som skriver, som efter ingen konditionsträning ändå tyckte det var hyfsat enkelt!

Självklart representerar jag team Silverspin!
 

Vi var hemma strax efter 9 och duschade. Sen åkte Thomas och jag för att handla lite mjölk och annat smått och gott. Vi brukar åka till S&R, en stor affär där man måste vara medlemmar för att handla. De har väldigt bra, ren mjölk. Jag säger ren efter den är utan tillsatser. Sen var det bara några småsaker, som vatten, och lite annat vi behövde. Det vara sista dagen av S&Rs rea så vi tänkte det kan väl vara roligt att få se den men samtidigt trodde vi den värsta anstormningen skulle vara över. Ack så vi bedrog oss!!! Det fanns första hjälpen hjälp tillgänglig utanför och polis på plats. Vakter i varje hörn i affären för att guida köerna till kassan…. Det slutade med att Thomas och vagnen stod i kö och jag sprang och plockade det vi behövde. Så hmm, om jag inte vet att det är superpris på något jag verkligen behöver så lär jag hålla mig borta i fortsättningen! Men nu har vi provat det!

 

Efter lunchen var det dags för Elin, cirkusprinsessan, att fortsätta sin trapetsträning. Och det var absolut inga där så det blev mycket träning och många hopp! Sen avslutade vi kvällen med en riktigt härlig köttbit, ungsrostad potatis och Lottas ”hitte-på-sås”. En härligt välfylld helg mitt i Manila!

 

 

 

 

 

 

En aktiv helg i Manil...