0 Läs mer >>

Och så var julen över. Men som vi har njutit och umgåtts. Minimalt med jobb (sorry Thomas, kanske straffar sig nu) men det har varit skönt att kunna umgås alla tillsammans. Den 22 december lyfte vi och drog till Borneo. Det har varit ett drömresemål för mig under 20 år. Och då främst att få se regnskogen och orangutangerna. Så siktet var inställt på Sandakan i kombination med Kota Kinabalu.

 

Till KK är det bara 2 timmars flyg från Manila och vi landade på förmiddagen. Hotellets shuttle stod och väntade på oss och tog oss den ca 1 timme långa sträckan till vårt hotell. Det fanns en absolut fantastisk strand, som i det närmaste var öde. Hotellet hade en enorm wild life park runt hörnan där man kunde göra utflykter. Barnklubben var aktiv med både aktiviteter under dagarna och några fester på kvällarna! Dessutom fanns det boogie boards att låna och vi hade två stora flytdounats med oss att vågsurfa på. Det gick med andra ord ingen nöd på oss. Och skulle vi nu haft tråkigt så hade vi fått skylla oss själva för det fanns både tennisbana, boule bana, vattengympa, gym och poollekar under dagarna. Dessutom fanns det även biljardbord, olika sällskapsspel, pingis och en hel massa annat roligt.

Hotellets strand var stor, bred och lång!

 

Mitt mål var att hänga med barnen, slappa och läsa bok. Julafton kom och gick i sakta lunk. Ingen hets, ingen stress, inga julklappar. Ska väl tilläggas att jag flippade ur lite innan jul då jag insåg att jag skulle missa den härliga julen hemma i Sverige. Jag saknade plötsligt allt – snön, kylan, hetsen, stressen, baket, julgodiset, pyntet, släkten, familjen och Kalle Anka! Men det blev faktiskt väldigt skönt och allt fokus låg på att umgås utan stress.

 

Den 25 gick vi upp kl. 04.00 och tog flyget över till Sandakan. Där tog vi en taxi till ställt vi skulle bo men om det hade slutat där hade det ju varit en ganska tråkigt story. Så det gör det inte. Vår taxicahffis visade sig sitta inne med en hel del guide erfarenhet, eller bara kunskap av taxikörande under många år. Det slutade med att vi använde oss av honom under dagarna 2 vi var i Sepilok/Sandakan. Vi checkade in, lämnade stället och drog genast de 800 meterna bort till Sepilok Orangutan Rehabilitation Center. Jag var så spänd, så förväntansfull. Nu äntligen skulle jag få se orangutanger! Vi gick ut i regnskogen iklädda regnkläder eftersom det öste ner. Det var frodigt och grönt överallt och överallt lät det. Ljud vi inte kände igen. Knastrade, skrek och ven. Det var mäktigt. Efter några 100 meter möter vi 2 rangers som jobbar i parken och det tar inte lång tid förrän det kommer 2 orangutanger svingande i träden. Dock var de så gömda att vi knappt såg dem, men ändå. Bara vetskapen att de var där ute!

Lekfullheten är stor i barnavdelningen!
 

Första stoppet var i the nursery. Avdelningen för småbarn! Nykomlingar som rehabiliteras av olika anledningar. Främsta anledningen är tyvärr fortfarande för att människor tar hand om bebis orangutanger och vill ha dem som husdjur. Det räddas många från privatpersoner som inte vet att det är förbjudet. Det är så sorgligt att se det hända. Kunskapen är så låg fortfarande. Men i dagisavdelningen var det full fart! Det svischade till i träden, åktes på repen och svingades i gungor. Någon lekte med en påse som maten hade kommit i. Han gömde sig i den och gick omkring med den på huvudet för regnet. Så charmigt! Vi stannade länge och tittade på dem, skrattade med dem och upplevde deras lekfullhet!

 

Klockan 10 skulle det vara matning så vi tog snabbt vidare för att inte missa de stora som blivit rehabiliterade men ibland fortfarande dyker upp för lite enkel framdukad mat. De flesta orangutanger lever i ensamhet förutom när de parar sig. Och självklart har mamman sin unge med sig under några år, men efter det är det mycket ensamhet. Vi väntade och väntade i regnet. Såg en tusenfotning klättra fram på ledstängerna på utkiksplattformen medan vi väntade.

 Frukost serverad - komsi, komsi!
 

Så kom mannan som skulle lägga dit maten. Direkt kände man spänningen stiga i gruppen som väntade. NU, nu kommer de snart! Och vi väntade, och väntade, och väntade. Plötsligt ser vi repen börja gunga. Men det var inget. Sen ser vi igen att det gungar till. Nu då? Ska de äntligen komma nu? Vi står på helspänn, kikar ut i grönskan och nästan vädrar för att se om vi kan så något. Det blir alldeles knäpptyst. Sen rasslar repet till igen. Först lite försiktigt, sen mer. Och spänningen går att ta på. Nu då, nu dyker de upp! Och det gjorde det, dök upp något. Men inte var det några orangutanger inte. Det var hungriga makaker som ville sno åt sig lite gratis mat!!

 Makaker på intåg!
 
Några makaker var glada över en gratis frukost!
 
Möte med tusenfoting på väg mot Noels arm.
 
Vi insåg att vi var i djungeln, eller regnskogen! Många olika djur som visade sig.
 

Men det var härligt att se dem. Så skickligt balanserande på repen från träden till matningsplatformen. Och som de svingar sig upp och ner i lianer för att inte någon ska ta den godbit de fått tag på. Men vi väntade ju fortfarande på orangutangerna, men tyvärr uteblev de från den här matningen.

 Barnen är lekfulla!

 

Istället åkte vi vidare för att se näsaporna. Vår glade chaufför visade sig ha kunskap om precis vart man skulle åka för att se dem vid rätt matning. Och vi fick så både näsapor och silverapor och en toucan. Näsaporna ser förskräckligt roliga ut med sina länga näsor. De var riktigt närgångna också. Vi hade också turen att se silverapor som även de ville bekanta sig med främlingarna. Silveraporna bär sina bebisar på magen. Ungarna är bruna tills de är ca 6 månader och de plötsligt byter färg. Så söta. Både Noel och Elin fick mata dem med bönor. Noel lite mer ”usch, nej incoming!! Watch out!” än Elin som lugnt och stilla matade på och gick efter dem.

 Näsapor up close and personal!
 
Näsaporna ser så roliga ut!
 
 Silverapa med unge!
 
 
 

Efter detta åkte vi tillbaka till orangutangstället i för hoppning att vi skulle få se en vild en vid matningen på eftermiddagen. Vi gick rundan igen och kikade på de söta dagisbarnen innan vi kom till matningen. Men ingenting den här gången heller. Så vi bestämde oss för att lära oss lite mer om orangutangerna via en film 15.30. Så intressant! Orang-utan betyder på malaysiska Man of the Forest. När filmen var slut gick vi ut och jag råkade i förbifarten få höra att någon sett in orangutang vid matningsstället. Gissa om vi sprang. Men några minuter till godo sprang jag som jag aldrig gjort förut. Svischade fram på de blöta, hala gångarna genom skogen till plattformen. Och där, mitt i ett träd satt hon! Helt lugnt och stilla och åt så sakteliga på någon liten godbit. Intet ont anande om denna tumultartade strapats genom skogen för att få se henne. Jag var så lycklig! Äntligen efter 20+ år fick jag äntligen se en livs levande, fri orangutang! Detta kan jag leva länge på!!

 

Under dagen hade vi även åkte förbi och tittat på Malajbjörnar (sun bears). Och vi hade turen att få se några i träden. Så vackra med sin svarta päls.

 
 
 

När vi kom tillbaka till stället vi skulle bo på kändes det som att vi gick rakt in i ingenting. Men stugan vi fick var jättefin. Att den låg mitt ute i ingenting gjorde inte så mycket. Vi träffade många härliga nya bekantskaper och åt en riktigt bra middag innan vi gick och la oss tidigt. Vi skulle ju upp och utnyttja sista dagen i Sepilok.

På väg till vår boende.
 

Vi åkte till Rainforest Discovery Center. Så vackert! Vi gick ut bland alla träden på hängbroar och broar 10 meter uppe bland träden. Vi såg inga djur eller fåglar men det var otroligt vackert och med härliga läten hela tiden. Innan vi åkte tillbaka till flygplatsen tog vi en sväng förbi Sandakan Memorial Park, med alla sina hemska minnen från kriget.

 A walk in the park!
 

Väl tillbaka i KK njöt vi återigen av att bara vara tillsammans. Och vi fick några härliga dagar innan vår semester slutade den första dagen på det nya året. Ett nytt år fyllt med möjligheter och nya utmaningar.

Palmoljsplantage
 
Frukerna som skördas för att framvinna palmolja. De kan skörda 2 gånger per månad så väldigt lukrativt för bönderna. Inte så bra för oss dock....
 

Innan jag avslutar detta megalånga inlägg låt mig presentera vår nya familjemedlem – Gelison! So sweet! Gelison är en liten kille som kom till Sepilok Orangutan Rehabilitation Center i juli 2010, bara 8 månader gammal. Han hittade på en palmoljeplantage vid Kinabatangan floden ensam och övergiven. Gelison har visat sig vara en riktig busunge, men också en charmör och vi välkomnar honom in i vår familj under det kommande året!

Möte lillebror Gelison!
 

English:

 

A Silent Christmas Night

 

And it really was! We have been enjoying doing nothing but hang out together. Even Thomas has minimized the working part so we could really be together all of us. The 22nd of December we flew off to Borneo. It has been one of my dream destinations for about 20 years, first and foremost to see the orangutans but also to experience the rainforest. So we knew we wanted to not only go to Kota Kinabalu but also to Sandakan.

 

To KK (yes it is really called that Kota Kinabalu) it is only a 2 hours flight from Manila. We landed early and got on the transport to our hotel for about an 1 hour. And once we got there all I saw was the beautiful long, amazing sandy beach, and it was almost empty. The hotel also had a wild life park where you could go trekking. The kids club was very active with activities both during the days but also a few evening parties for the kiddies! And there were boogie boards to borrow to go body surfing in the waves! No possibility to be bored here. We also had access to a game room, pool table, ping pong, tennis, boule, water activities etc.

 

My goal was, however, to be with the kids, relax and read my book. Christmas Eve was relaxing, no stress, no Donald Duck, no massive smorgasbord and no Christmas gifts. I might just need to add that I completely flipped out before we left for Borneo, when I realized I was going to miss the Swedish traditional Christmas at home. All of a sudden, I missed everything- the snow, or the not so much snow, the stress, the baking, the making of Christmas candy, everybody coming to our house, Glögg and Donald Duck. But in the end it worked out well! We went surfing in the waves and relaxed.

 

 

The 25th we got up at 4 am to get the flight to Sandakan. It was a short flight and we graved a cab to the hotel we had booked to see the orangutans. As it turned out our cab driver was very knowledgably about the all the sightseeing’s to do. So, we ended up using him as a guide to all the other places as well.

 

We started with the Sepilok Orangutan Rehabilitation Center. I was so excited, expecting to see them – Finally! We went out in the rainforest dressed in our rain clothes, since it was raining. Dhu! We’re in the rain forest, why would it not rain!? It was very green and lush everywhere and there were noise coming from every tree. Sounds we didn’t know and didn’t recognize. It was so powerful. After a couple of 100 meters we saw two orangutans swing around in the tree tops. If it wouldn’t be for the rangers we would have missed them. They were high up and distant but it really didn’t matter. I had seen my first orangutans! And just knowing that they were out there was so heart-warming and exciting!

 

We passed by the nursery. The department for the young orangutans. The new ones to come to the rehabilitation center for different reasons. There is still a big problem with humans using them as pets. And most of them don’t know better. They rescue on and think it is okay. But sticking them in small cages is nowhere near okay. They need space and trees and play! In the nursery, it was all play! They were playing with each other, in swings and with bags when the fruit was emptied.

 

At 10 am there was a feeding so we quickly walked on not to miss the older orangutans that have already been rehabilitated but still need or want some easy to get food once in a while. We waited and waited in the pouring rain. Saw a millipede pass us but no orangutans.

 

Finally, the man with the food showed up. Instantly there was tension in the air. Everyone was waiting. Now, soon they will come. Excitement in the air. And still we waited, and waited and waited. Then all of a sudden the ropes started to move. Now, finally the are here! It was so quiet, you could almost hear a pin drop. Then the ropes moved some more. First slightly and then some more. Now they will come, there is no doubt about that. And they did – the macaques! No orangutans this feeding. The macaques took all the food. But hey, it was free and it was served!

 

But it was still so much fun to watch them, balancing so gracefully on the ropes, swinging on to the platforms. We left a bit disappointed not to have seen the orangutans. But hey, they are wild and decide if they want to show up or not.

 

So, we left to go see the feeding of the proboscis monkeys instead. And again, our driver surprised us by knowing exactly where to go to see them. And not only the proboscis but also silver monkeys and a toucan. The proboscis monkeys look so funny with the big noses and they came very up close as well. And even more up close and personal we got with the silver monkeys which we got to feed string beans. They are so cute. The moms are carrying the babies on the stomach, so tight, so tight. The babies are brown until they get to be 6 months and then turn silver. Both Noel and Elin got to feed them. Noel a bit more careful and “oh, my wow incoming monkey! Watch out!” and Elin calm and quietly feeding them.

 

After this we went back to the orangutan in hope that there would be some showing up at the later feeding. We went around again but still no one showed up. So instead we decided to watch the movie to learn a bit more about these gorgeous animals. Orang-utan means Man of the Forest in Malay. Once the film ended I overheard one of the rangers say they had spotted one on its way to the feeding place. So, I grabbed Noel and ran almost for my life. It was still wet and the walk ways slippery but we ran like the wind (or at least as fast I dared). And once there I saw her! In the trees, just sitting there calmly eating her food. I was so lucky. Finally, after 20 years of wanting to experience this I got to see a live, free orangutan!

 

We also got to see sun bears. So beautiful with their black fur. Last day in Sepilok/Sandakan we went to the Rainforest Discovery Center. So beautiful and peace ful. We wandered along hidden trails and some of them 10 meters up in the air. We didn’t see any animals but it was a sanctuary anyway.

 

On the way to the airport we stopped at Sandakan Memorial Park with all the terrible memories of war. It was a real wake up call and the complete opposite of all the beautiful things we had seen and experienced.

 

Back in KK we enjoyed the last couple of days before the year ended and a new one began. A fresh new year with new possibilities and new challenges. Bring it on!

 

Oh, before ending this post I want to present our new family member – Gelison! So sweet! Gelison is a little orangutan boy who came to Sepilok Orangutan Rehabilitation Center I July 2010, only 8 months old. He was found in a palm oil plantation by the Kinabatangan river all alone and abandoned. Gelison is a real naughty boy but also the charmer!

Jul, jul strålande ju...

0 Läs mer >>

Full rush hela tiden just nu. Det ena avlöser det andra och hela Manila fullständigt flödar i julsmyckningar och julmusik trots att svetten lackar (eller kanske så att svetten lackar!). Även om Manila har haft officiella juldekorationer och julmusik sedan 1 september så är det mer och större nu!

 

Och i skolan är det inte sämre. Vi har varit på två fantastiska julföreställningar.

 

Key stage 1 (upp till årskurs 2) har satt upp Penguin Pete. En supersöt historia om en Pingvin som är trött på att äta fisk hela tiden och bestämmer sig för att söka upp tomten och berätta det för honom. På vägen till Nordpolen träffar han på kängurur, apor och Jack Frost medan han korsar olika kontinenter. Mycket sång och musik och härliga framträdanden av en stor grupp underbara ungar!

 

Självklart var det professionell ljussättning och ljudet likaså. Och rekvisitan fixade klassföräldrarna, med några hjälpande händer från oss andra. De hade till och med tillverkat en iglo av curryförpackningar! Jag är så imponerad av allt runt om kring! Det är som värsta West End produktionen. Men mest av allt är jag imponerad av barnen! Och inte att förglömma, samtliga kostymer är uppsydda för barnen som också fick behålla dem efteråt!P

Penguin Pete
 
Kolla in igloon av curryförpackningar!
 
Elin med Pete!
 

Elin var en jättesöt berättare som tog föreställningen framåt. Hon var lite besviken att hon inte fick en större roll, men jag tror den var precis lagom så första gången hon stod på scenen. Det finns rum att växa!

 

Noels key stage stod för härliga, rappa och mycket underhållande Pirates of the Curry Bean! Snabba repliker med många skämt (några som vi inte fattade – engelska ordlekar när de är som bäst!) och en och annan född stjärna! Det hela handlar om tvillingarna som hittar en skattkarta men i samma veva blir deras mamma kidnappad av pirater och de sätter iväg på jakt efter henne.

 Pirater, pirater - akta er!
 
Scenen var helt fantastisk!
 

Självklart var scenen ett mästerverk, kostymerna lika så och ljud och ljus som om det vore en proffsföreställning! Jag har aldrig sett något liknande. Och alla barnen får behålla sina kostymer, specialsydda för var och en! Bra att ha till någon Halloween trick or treat runda.

 

Det har också varit en julshop på skolan där barnen kunnat handla julklappar till nära och kära. Jag har hjälpt till att både sälja och slå in paket. Många fina fynd blev det. Roligast var att hjälpa till när de små förskolebarnen skulle handla! Underbara ungar hur de tänker och handlar! En fin My little Pony gosedjur till pappa och en ritbok till mamma! Finns nog många föräldrar som blir glad och några som blir förvånade. Men det är ju tanken som räknas! Det var i alla fall underbart att höra dem resonera runt vad de skulle köpa. En lite pojke hade en hel kasse med gosedjur till sin syster – så mycket kärlek! Och det är ju precis det som är julens budskap, eller hur?!

 I julshopen!
 
Pingviner överallt!
 
 Och ett helt isberg! Allt gjort av en mycket kreativ mamma!

 

English translation:

It’s that special time of year!

 

Full speed a head all the time at the moment. One thing after another and Manila is completely overflowing with Christmas decorations and Christmas music though it doesnät at all feel like the merry times are coming any time soon. Sweat is pouring down my face as I walk around in this Wonderland. It has though been there, present and maybe not full out, but still since 1st September. But it feels like the different places are out competing each other in the size and creativity of the decorations! Here more is more and better!

 

And school is also getting into the Christmas spirit. We have been to two amazing theater productions that would make any Broadway show jealous!

 

Key stage 1 (up to year 2 or age 7) performed Penguin Pete. A super sweet story about a Penguin who gets tired of eating fish all the time and decides to go look for Santa and tell him. On the way to the North Pole he meets kangaroos, monkeys and Jack Frost while crossing different continents. A lot of singing and lovely performances by a big group of wonderful kids!

 

And on top of the kids there was, of course, professional light and sound. And the props had been made or bought by the parent reps, with some helping hands for the rest of us. They even made a whole igloo by the inner parts of whole sales curry packages! I am so impressed by everything I have seen, but most of all I am impressed by the kids. All these children who many of them have never been on a stage before, getting up and performing a 45-minute show. On top of it all costumes were made specially for the show and for each individual. Measured and all! And they all got to keep them!

 

Elin was a super cute story teller who carried the story forward. She was a bit disappointed after that she didn’t get a bigger part, but I think it was exactly right for her at this point. There is definitely room for growth!

 

Noel’s key stage performed the quick and entertaining show Pirates of the Curry Bean! Quick lines with a whole lot of good old English jokes playing with words! The musical is about the young twins Jack and Liza who finds a treasure map. But when the infamous Redbeard and his pungent Pirates of the Curry Bean steal the map and kidnap their mother, the race is on to rescue her, reclaim the map and find the treasure!

 

Of course, the stage was a master piece, the costumes as well and the sound and light as we were in London or New York! I have never seen anything like if in schools before. And all kids get to keep the costumes, made specially for them with measurements taken. Good for a future Halloween maybe!

 

There has also been a Christmas shop at school, where all children have been able to buy gifts for all their loved ones. Class by class has come down to shop for some great deals. I have been giving a helping hand both with wrapping gifts and helping the kids choose what to buy. My favorite time was when the reception came! Soo cute with all the small children shopping. And so funny to hear their reasoning behind what to give to mum and dad! A My Little Pony to dad and a writing pad for mum. There are for sure some parents who will get surprised (or not?) by their gifts on Christmas eve or morning. Whatever day you celebrate. But it is the thought that counts. And they get to feel very big and mature with their money and all, choosing all by themselves. One little boy had a whole bag full of stuffed animals for his sister – so much love! And that is what counts when it is Christmas, right?!

 

Juletider!

0 Läs mer >>

Okej, jag har försökt att komma igång med yoga tidigare utan att riktigt lyckas. Har inte känt riktigt att det varit för mig, fast jag har försökt att få det till min grej. Lite svårt att förklara det där. Kanske har det varit lärarna det inte stämt med.

 

Men nu gott folk har jag hittat min lärare som jag känner att jag kan stanna med och lära mig av. Hon kör en blandning av bindvävsyoga med bollar och vanliga yoga med asanas. Blev medbjuden av en vän här som gick hos henne och jag blev riktigt fast. Det är jobbigt som sjutton och lokalen håller cirka 500 grader och jag svettas ungefär 700 liter varje gång men jisses vilken fantastisk yoga vi får köra varje vecka!

 

Så när Christina (yogaläraren) gick ut med information om att hon kommer köra ett yoga retreat (för oss vanliga svenskar är det en yogaresa, plain and simple) till Anilao så lät det minst sagt intressant. Varför inte tänkte jag och anmälde mig. Och för er som känner mig vet ni att jag inte gärna spenderar pengar i onödan och speciellt inte på mig själv (om det inte är massage… det är jag  näst intill beroende av) så det här satt långt inne. Så efter att ha pratat med Thomas som frågade snabbt och rakt ”Varför bokar du inte bara?” så gjorde jag det.

 

Så förra fredagen kl. 06.00 åkte jag hemifrån för att möta upp de övriga 5 tjejerna (kvinnorna? För vi är nog alla i mogen ålder… När går man från tjej till kvinna och till sist till tant egentligen?) plus våra 2 ledare. Christina för yogan och Helene för kostrådgivning. Hela temat var Mind Body connection. Platsen var Ansisiam, ett litet vackert ställe som ägs av en thailändare. Så maten var fantastisk, utsikten magnifik och sällskapet en alldeles underbar blandning av kvinnor i mogen ålder.

 

Vi hade 2 yoga pass varje dag utomhus med utsikt som var helt galet vacker. Bara det var en fröjd att få uppleva. Första passet varje dag var ett tyst pass, bara Christina som pratade. Innan passet var också tyst tid för reflektion. Faktiskt ganska skönt som variation till en annars så högljudd om givning som vi alla faktiskt omger oss med. Man gick upp, fick en kopp te eller kaffe, tittade på utsikten, filosoferade lite, njöt av lugnet och sen gick vi till yogamattorna och började passet. Efter första passet var det som att grytan kokade över och frukosten åts under prat, skratt och tårar!

 

Detta var första gången men absolut inte sista – hoppas jag i alla fall!!

 

This trip really put footsteps in the sand for me. The first but definetely not the last trip!
 
Ready for yoga!
 
Spectacular view!
 
Deliscous food!
 
 
 
Areas of relaxation!
 
The place had several terasses to enjoy and small hidden places if you wanted to be alone.
 
A room with a view!
 
And the sunsets....
 
One more bautiful than...
 
the other!
 
Wine, laughter and yoga in the evenings!
 
Will leave you with this last image. I rest my case!

English translation:

Okay, I have been trying to start practicing yoga for some years without really doing it. It was not really my thing, even though I have tried to make it my thing. It is a bit hard to explain. It has been something not quite resonating with me. Maybe the teachers or it being too hard. Or me feeling too bad at it.

 

But now, ladies and gents, I have found my kind of teacher. One whom I feel I can stay with and learn from. She is combining myofascial yoga with balls and regular yoga with asana. I got invited by a friend to come along and I am simply hooked. It is hard as hell and the place we practice at is about 500 degrees hot and I sweat 700 litres every time but gosh, what a fantastic yoga we get to do every week!

 

So, when Christina (yoga teacher) told us she was running a yoga retreat in Anilao it sounded perfect. Why not I thought and signed up! For the ones of you who know me, you know I don’t really spend money unnecessary, and especially not on myself (unless it is massage… I am almost addicted to massages) so booking this was not easy. After talking it through with Thomas… Should I really do it? It cost a lot of money…. I can’t be away from you guys…. My bad conscious was talking loud and clear. So when Thomas asked me ”Why don’t you just book it?” I decided I could spend this on me. He gets to be away a lot with work, getting time on his own. I don’t! So, I did book it!

 

So, last Friday at 6 am I went to meet up with the rest of the 5 girls (ladies? We were all in a mature age. When do you really go from being a girl to a woman or an old lady?) and our 2 leaders. Christina is running the yoga sessions and Helene was teaching us all about nutrition. The theme for this retreat was Mind Body connection. The location was set in Ansisiam, a beautiful little place owned by a Thai man. The food was amazing, the view spectacular and the people a wonderful mix of women in the best age!

 

We had 2 yoga sessions every day, outside with a view that was completely gorgeous! The view itself was enough to actually validate the reason for being there. The first session of the day was a quiet session, with time for reflection. It was actually really nice to get a break from the loud surroundings we usually have. Now we went up, got coffee or tea, looked at the view, got time to think and enjoyed the serenity before we got on to the yoga mats and started. After this first session, we had breakfast and the pot was just boiling over with talking, laughing and crying!

 

This was definitely the first yoga retreat for me, but not the last one! At least I hope it isn’t!

Yoga resa 101

0 Läs mer >>

Eftersom vi just nu har besök (vårt första!) från Sverige av de äldre syskonen så måst vi ju besöka en vulkan. Jag menar hur många gånger gör man det i sitt liv? Vi började som vanligt tidigt och åkte hemifrån klockan 7 på morgonen. Vi var nog många som var trötta för det var allt några fler än jag som sov i bilen på vägen. Det regnade och det gjorde ju inte det hela mer uppiggande. Jag funderade både en och två gånger hur vi skulle kunna vandra uppför stigen i ösregn. Men när vi klev ur bilen vid Tagaytay vid the Yacht Club så slutade det regna! Bilfärden gick fort, bara 1,5 timmar, så vi kom iväg tidigt och kunde påbörja vandringen innan det blev allt för mycket folk och alltför varmt.

 Utsikten tar andan ur en! Så vackert! Detta är den lilla ön i den inre sjön i Taal vulkansjön.
 

Vi fick samma guide den här gången till Elins förtjusning! Hon tog honom i handen och vandrade glatt iväg till första stoppet på toppen. Här får man en fantastisk utsikt över den inre kratersjön där det även ligger en lite ö. Vi var alla varma och svettiga då vi kom fram och tog tacksamt emot fotopausen som bjöds innan vi började vandra nerför backen till den inre sjön.

 Det bubblar och pyr lite överallt längs med stranden.

 

Den här gången tog vi en promenad längs med sjön bort till en gejser som hade bildats. Regnet hade gjort promenaden lite besvärligare den här gången då stranden var helt under vatten och vi fick gå längre upp för att kunna komma fram. Vi hittade små minigejsrar på flera ställen där det stod vatten upp i en liten fontän. Så häftigt!

Det är verkligen grönare än grönt!
 
 Alex, Sally och Noel checkar in röken från vattnet. Tycker de kunde kokat ägg åt oss när de ändå bara står och väntar.... (skojar bara men det hade funkat!)
 

Man märker tydligt att det är en vulkan man vandrar i då leran och vatten bitvis är mycket varm. Vid den större gejsern hittade vi 3 (!!) golfbollar. Tydligen finns en golfbana ovanför och det är ganska vanligt att det kommer bollar flygande. Duktiga som vi är så tog vi med de förkolnade bollarna tillbaka till skräptunnan. Den ena var till och med mjuk av värmen från marken.

 Den störren gejsern var väldigt het! Det gick inte att gå fram till den.
 

Väl tillbaka så vandrade vi uppåt igen för att när vi kommit till toppen för andra gången dricka lite färskt kokosvatten innan vi vandrade ner till båten. Båtfärden blev skuppig tillbaka till Tagaytay då vädret börjat dra ihop sig igen och när vi klev i land kom regnet tillbaka. Vi kunde inte haft mer tur om vi så vunnit på triss!

 Utsikten från vandringen upp mot den inre sjön. Detta är den yttre sjön som bildats in den större vulkankratern.
 

Det är en lika fantastisk tur varje gång! Lika jobbig men också lika vacker! Jag hoppas ju att varje gång att det ska vara lite lättare att vandra uppför men icke sa Nicke. Inte för mig i alla fall. Men vi får se det som ett bra träningspass helt enkelt med fantastisk utsikt!

 Tre trallande jäntor på väg mot vandringen!
 

English

Taal Volcano part 2

 

Time for a tour back to Taal Volcano. Such a fantastic place to visit and now we have the big kids here it was time to show them some parts we really like.

 

We left from home at around 7 am and there were more than I who were tired and spending the time in the car sleeping. It was raining which didn’t really help in keeping my eyes open either... Hiking in rain didn’t really seem like something I has ordered, but the weather is something you cannot request. But we were lucky and once we stepped out of the car at Tagaytay Yacht Club the rain stopped. The drive was short this time, only 1,5 hours from Manila so we got to start our hike before it got too crowded.

 

We got the same guide this time, much to Elins liking. She took his hand and started hiking up to the first pit stop on the volcano. It is such an amazing view over the inner crater lake which also has a small island in it. We were all hot and sweaty arriving at the view point and were grateful for the short stop to take some pictures before we started the walk down to the shore line of the lake.

 

This time we decided to walk a little bit further to a geyser that was created. However, the rain made the walk a bit harder this time as the shore was no longer there. It was completely covered by the raised water levels due to the rain fall so we had to walk a bit further up. We found small mini geysers created on several places. So amazing to see the water shoot right out of the rocks.

 

You clearly notice that you are walking on a volcano as the ground and the water are really hot at certain places. By the bigger geyser we found, surprisingly, 3 golf balls. Apparently, there is a golf course high up above and it is pretty common that golf balls end up on the shore line of this lake. Since we are Swedes and care about the environment we picked up the golf balls and brought them back to the trash can! One of them was even soft due to the heat of the ground.  

 

Back again we started the hike up to the top for the second time of the day. Once up we bought some fresh coconut water to drink before we hiked down to the waiting boat. It cannot get fresher than this…

 

The boat ride was a lot bumpier going back and we were all a bit wet arriving at the Yacht Club again. As we stepped on to land the rain started to fall again. But we had made the hike back and forth without even getting a drop of rain! We couldn’t have been luckier winning the lottery (well, maybe we could, but we would have been without this trip in that case…)!

 

This trip is as amazing every time we do it! As hard but also as beautiful! I do hope that it will be a little bit easier to do the hike but no, not really so far…. Maybe next time, right?! Hope never leaves you…. But I will get a good work out of it! Gotto be thankful for the small things in life!

 

Taal Vulcano del 2

1 Läs mer >>

Måndag, tisdag och onsdag den här veckan har varit lediga dagar för skolbarnen. Detta till följd av att det är All Saints Day. Trevligt tycker vi eftersom vi fått vårt alldeles första besök. Det är de äldre syskonen Alexander och Sally som kommit för att se hur vi har det. Och självklart måste vi göra något extra roligt under tiden!

 

Så i går åkte vi till Pagsanjan Falls. Det har varit ett önskemål från mig under en tid att få komma dit. Utan att egentligen veta något hade jag fått för mig att jag ville dig. Hade jag rätt i mina aningar? Jodå det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag hade! Vilken dag vi hade…

 

Vi vaknade tidigt och då menar jag tidigt. 05..45 ringde klockan och en timma senare satt vi i bilen. Våra förhoppningar krossades lite när vi såg vädret – regn! Men vi gav oss av. På vinst och förlust eftersom om vädret är dåligt så stänger de fallen, då det kan vara farligt att ta sig dit. Vi hade kollat dagen innan men fått svaret att vi fick ringa tidigast kl. 7 dagen vi skulle dit. Så vår back-up plan var att åka till Taal vulkanen om fallen var stängda. Men kl. 7 fick vi svar på att de var öppna och vi åkte vidare med förnyad tilltro.

 Utsikt över floden!

 

Bilresan tog ca 2,5 timme och sen var vi på plats. Efter en lättare fika med rostat bröd stod vi färdiga att hoppa i kanoterna. Utrustade med flytvästar och hjälmar steg vi försiktigt i Dugout kanoterna som var otroligt vickiga. 3 i varje kanot plus 2 förare. Vi blev dragna upp en bit innan våra otroliga förare fick börja slita. Och som de slet! Uppströms i 60 minuter, över stockar och stenar. Och jag skämtar faktiskt inte. Det var strömt, uppför och otroligt snävt på sina ställen. De använde fötterna att parera med, klev ur för att dra oss (lata turister) upp för vissa ställen. MEN å andra sidan får inte turister åka själva, vilket är enkelt att förstå varför när man väl varit här. Tanken slog oss innan – varför behöver vi guider som paddlar? Låt mig säga det igen: det är inte för gemene man att ta sig uppför detta på ett säkert sätt.

 Paddling uppför i regnet.

 

Okej, nu var det sagt och jag tror alla förstår att det inte var en enkel kanotresa (ja, ja jag vet att jag tjatar… och det är väl tur att det gått 2 dagar sedan vi åkte annars hade det varit ännu mer! ;)) men jösses vad vackert det var när man lyckades höja blicken och titta sig omkring.

 Fantastisk natur!
 
Det ena vattenfallet efter det andra!
 

Tänk att ni åker in i en dalgång där man omringas av höga, lodräta väggar som är alldeles täckta med grön, lummig växtlighet. Det är alldeles tyst och stilla. Här glider vi fram i det lätta regnet (som mellan varven var ganska kraftigt) för att emellanåt få en liten dusch av paddeln eller ett vattenfall vi passerar. Vattenfallen avlöste varandra, det ena vackrare än det andra. Det var som i en saga eller en målning som man inte riktigt kan stirra sig mätt på.

 Vilopaus!
 
Forsande vatten.

 

Kanoten var vinglig så det var bäst att sitta still och hålla mittpunkten centrerad. Minsta avvikelse från mitten och vi fick en kommentar av våra paddlande guider ”to stay in the middle, stay centered”. Det var inte bara en gång som sidan på kanoten passerade vattenytan och vi fick ett badkar i stället för en dusch! Som tur var hade vi flip flop tofflor att ösa ut vattnet med! Man tager vad man haver, sa Kajsa Varg. Eller hur var det?

 

Allt detta tog andan ur mig, det var så vackert och ändå hade vi regnet som stundtals var kraftigt. Hela tiden trodde vi att det skulle sluta, det minskade för att runt nästa kurva vi passerade sätta fart igen. Jag har nog aldrig varit så blöt i hela mitt liv. Fullständigt dyngsur från topp till tå. Inte ens underkläderna var torra. Hjälmen hjälpte till så vi slapp vatten i ansiktet hela tiden.

 Detta var allt vi såg av det stora fallet på grund av vädret. Så until next time!
 

När vi väl kom fram till det stora fallet, som är 14 meter högt med en liten pool under som man normalt kan bada i. Det finns en flotte man kan ta ut i poolen för att sen klättra upp i gömda grottor som finns bakom fallet. Dock fick vi ta ett snabbt kort innan vi fick sätta oss i kanoten igen för att påbörja resan tillbaka. Guiderna pushade oss mycket vilket irriterade mig lite, men när vi väl kom tillbaka så var det stor fallet stängt på grund av för mycket regn. Vattnet stiger så mycket att det blir farligt att åka tillbaka i forsarna. Resan tog 60 minuter till fallet men bara 30 minuter tillbaka. Då åkte vi medströms i forsen bland alla stenar och stockar. Det var inte bara en gång jag skrek till i kurvan för att jag trodde att vi inte skulle klara svängen!

 Nöjd grupp, fullkomligt ovetande om tillbaka resan...

 

Var det värt resan? Definitivt! Den här utflykten skulle jag kunna göra alla dagar i veckan. Den hade allt (utom möjligen bad för oss den här gången, då!): äventyr, spänning, naturupplevelse, vackra vattenfall, grönska och en riktigt rolig familjeupplevelse!

 

English

 

Monday, Tuesday and Wedenesday this week has been days off from school for all the children at British School Manila. All thanks to All Saints Day. Very nice and very well planned since we have our very first visitors here. This week we have the older siblings here, Alexander and Sally. And naturally we have to do something fun with them!

 

So, Tuesday we left early to go to Pagsanjan Falls. It has been one of the things I have had on my wish list for places to go since we first arrived here. And was I right about this place? Sure, I was (as I always tell my hubbie – Trust me!! They always should trust us, right girls?) What a day we had….

 

We woke up early and with that I mean early. 05.45 the alarm went off and an hour later we were all packed up and in the car. Our hopes were a bit crushed since it was raining. But off we went even though we didn’t really know if the falls were open when it was raining. But we had a back-up plan to go to Taal volcano if the falls were closed. So, on the dot at 7 am we called them and got to know that Pagsanjan was open. Yay!!

 

The car ride took 2,5 hours and we celebrated with some toast before we jumped into the dugout canoes. Kitted with life wests and helmets we carefully stepped into the canoes since they were very unstable. 3 in each plus 2 guides or boatsmen. We got a ride with a motorboat the first part of the trip before our boatsmen started to paddle. It was hard work for them. Up the stream for about 1 hour, through boulders and rocks. It was really narrow passages at times and all the time they are fighting upstreams as well. They used their feet to pass by the boulders and rocks, stepped out to pull us up through rocks and narrow passages and all the time we just sat there in the canoe. Made me feel like a really spoiled, fat tourist, but I can understand that they don’t want everyone doing this on their own. It was not for everyone to try!! We actually wondered before why we needed someone to paddle for us, but after the trip we got that question answered! You really have to be skilled and educated to be able to do this! And with the responsibility of other people in your boat!

 

Okidoki, with that said (it was not a simple canoe trip) it was the most stunning surroundings I have seen in a long time. You just had to raise your eyes a bit and look around. They journey takes you through a narrow and verdant gorge lined with bourlders, rocks and it is amazingly green and lush. It is absolutely quite and still. We are gliding through all this in a slight rain (well heavy at times… but who cares? We are as wet as we can be already!) getting a small shower from the paddle or a close by waterfall we are passing. The waterfalls are really coming one after the other and one more beautiful than the other. It was like stepping into a fairy tale or looking at a painting that is mesmerizing. You can simply not look long enough.

 

The canoe was really unstable so we did best sitting still and keeping ourselves centered. The smallest of adjustments from us resulted in our guides shouting “stay in the middle, stay centered”. Not only once did we dip the side of the canoe under the surface resulting in a bathtub instead of the regular showers, we were not used to. But thank god for flip flops, they come in handy for getting all the water out of the bottom of the canoe! Who would have thought about that!

 

The scenery literally took my breath away. It was so beautiful that the rain didn’t really matter. Not even when it got heavy. We always thought it was going to stop just to get around a corner and it got heavier. I have never been as wet in my entire life. We were soaked from top to toes. Even our undies were completely drenched. Thanks to the helmets we didn’t get all the water in our eyes and face.

 

So, the ride upstream ends in a natural pool beneath the 14 meters waterfall.  There is an option of a raft ride that will take visitors through a curtain of cascading water to the Devil’s cave behind the falls. However, we only got a rushed photo in front of the pool and the fall before we had to head back. The heavy rainfall made the water too high that it quickly can get really dangerous. We were a bit annoyed at the rushed experience but once we got back we heard that they closed the last main waterfall after we had been there. The trip to the fall took us 60 minutes but the ride back only took 30! The return trip is called Shooting the rapids and is a thrill ride through fourteen rapids as the guides maneuvers the boat through all the narrow rocks and boulders downstream! It was not only once you could hear me scream since I didn’t think we were gonna make the turn, but somehow, we always did!

 

Was it worth the trip? Definitely! I would do this excursion again and again and again. It had everything neatly packaged into one bit present! Adventure, thrills, nature, beautiful waterfalls, greenery! Simply put an amazingly fun family experience!

 

 

Pagsanjan falls

0 Läs mer >>

Lov och ingen skola en hel vecka, vad gör man då? Jo, man åker iväg från storstadens brus och dus och avgaser till en vacker badstrand mitt i djungeln! Eller det gjorde i alla fall vi på barnens höstlov eller mid term break som de kallar det här. Vi hade på rekommendation från en vän bokat in oss på Mangrove Cove i Puerto Galera för 5 dagar av familjetid.

 

Vi åkte klockan 7 på söndagen från lägenheten med vår bil och chaufför som körde oss ner till Batangas som ligger ca 1,5 till 2,5 timmar söder om Manila. Tidsspannet beror självklart på trafiken. Men vi hade tur, bitvis var vägarna alldeles tomma och vi var nere i Batangas redan efter 1,5 timmar. Där stod en privat båt och väntade på oss och vi åkte den cirka timlånga båtfärden direkt till Mangrove Cove. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss, men när båten sakta gled upp på sandstranden så kändes det som vi kommit till paradiset.

 
 

På en sluttning mitt i djungelgrönskan ligger 3 hus vackert inmejslade i naturen. Detta lilla paradis ägs av en engelsman som har byggt en riktigt pärla här. Utan att förstöra naturen har han anpassat husen och stigarna runt den lilla stranden på ett näst intill perfekt sätt. Det är verkligen en liten oas mitt ute i ingenting. Runt omkring är det palmer och papayaträd och massor av konstiga djur. När strömmen går är det becksvart och då menar jag på det där sättet som det aldrig blir i stan svart. Jag menar, vem släckte lampan mörkt…

 
 

Vi har njutit av att ha en egen kock, Mavic eller Magic som vi kallade henne. Hon kan trolla i köket och slänger ihop de mest fantastiska rätter. Eller så är det bara för att vi har lyxen att slippa handla och laga maten själva som det smakar så gott? Vi bestämmer bara vad vi vill äta och när vi vill äta så fixar hon allt. Vilken lyx är inte det??

 

Vi har varit på några utflykter också. Två vattenfall har vi besökt och en dyk- eller snorkeltur, allt beroende på vad vi hade förmåga att göra. Vattnet är alldeles ljummet och dagarna varma och svettiga och kvällarna alldeles lagom. Efter maten har vi spelat kort eller kinaschack till klockan 8 då vi dragit oss tillbaka för läsning eller arbete. Total avkoppling på det stora hela.

 
 

Snorkelturen var helt underbar! Den fick mig att komma ihåg varför jag faktiskt tog dykcertifikat för så där en halv evighet sedan. Men här funkade det lika bra att snorkla. Jag och barnen åkte till Giant Clams och Coral Garden. På båda ställena fick vi hoppa i en mindre båt som tog oss ut och vi fick hänga i ett rep längs med båten som sakta åkte runt och gav oss en magisk upplevelse. Vi såg två stora havssköldpaddor! Vilken lycka!! Det är bara så häftigt att hänga där och se en sköldpadda simma fram under en!

 
 
 
 

När vi stannade båten simmad fiskarna fram till mig. Guiden skämtade med barnen och sa att ”mamma ser ut som bröd och de vill äta upp henne” och det kunde nog vara sant. Och visst ville de smaka lite på mig. Det var som att vara mitt i ett underbart tropiskt akvarium med fiskar i alla möjliga färger och former och koraller i underliga formationer och färgkombinationer! Detta är fortfarande min största upplevelse, att dyka eller snorkla. Det är så magiskt, precis som att stiga in i en ny värld där man får vara med på världens bästa kalas. Det dukas upp det bästa havet har att erbjuda. Vi måste alla tänka på att rädda haven och det vi har. Jag blir så ledsen här jag ser allt skräp som slängs utan att tänka sig för. Det kommer sakta men säkert att förstöra allt vackert vi har vare sig det är i haven eller skogarna. Så om du inte redan gör det, börja skänka några kronor till Värdsnaturfonden eller någon annan fond som räddar och bryr sig om att vi på sikt ska kunna fortsätta att se och uppleva djur och natur på nära håll. Det ska jag göra!

 

Vi var också ute och vandrade i djungeln till Aninuan Water Falls. Ett litet vattenfall mitt ute i ingenting. Men det var en fantastiskt vacker promenad i djungeln längs med vattnet som sakta ringlade sig fram. Och vår guide pekade ut hela skafferiet längs med vägen. Vi passerade avokado, chili, papaya, kakaobönor, kaffeträd, medicinväxter och mycket annat.

 
 

Nu är vi hemma igen. Tillbaka i verkligheten fylld med arbete och vardagssysslor och på måndag är det skolan igen.

 

Men vi fick en sista fantastisk kväll med en solnedgång som inte gick av för hackor. Man blir varse om att man verkligen ska passa på att leva i nuet för det får man aldrig tillbaka när man står och tittar på dessa magiska färger.

 

English

 

Mini get away to Puerto Galera

 

Break time and no school for a week. What do you do? Well, we decided to get away from the buz of the big city and go to a beautiful beach and the jungle! On recommendation our destination became Mangrove Cove in Puerto Galera for 5 full days of family time.

 

We left at 7 am Sunday morning from our apartment with our car and driver. He drove us to Batangas about 1,5 to 2.5 hours south of Manila, all depending on the traffic. In Batangas there was a boat waiting for us to take us the 1 hour long ride to Mangove Cove. I am sure what we expected before we eft, but as the boat slowly stranded it felt like we had arrived in paradise.

 

On a hill side in the middle of the most green place you could ever find was 3 houses beautifully carved into nature. This little paradise is owned by an English man who has made this place one with the nature. The houses and the pathways are so intertwined with the greenery around that it feels all natural. It is like a real gem. Around you there are palm trees and papaya trees and tons of strange animals. Some that you don’t want to know about. And when the power cuts (and let me tell you it does often….) then it is pitch black and with that I really mean pitch black. Black in the way that you never experience in a big city.

 

We had our own cook, Mavic or Magic as we called her. She was a true magician in the kitchen and cooked us some fantastically delicious dishes. Or maybe it was just because we had the luxury of not going shopping and cooking and all that on our own? We just decided what we wanted to eat and she did her magic. Isn’t that luxuary?

 

We also made some excursions. Two waterfalls and one dive/snorkel trip. The water is warm and the days are sweaty but the nights are lovely. After dinner we played some checkers or cards before we went to bed for some reading or working at 8 pm. You wake up early because your rhythm follows the light.

 

The snorkeling was great! It really dawn on me why I got my diving certificate half a life time ago. But here it was just as good to snorkel. I took the kids to Giant Clams and the Coral Garden. In both places we had a smaller boat take us over the places hanging onto a rope beside the boat. You got to see everything but didn’t have to do anything. It was plain magic! We saw two big sea turtles! Such a luck! It is so powerful to see the turtles swim underneath you.

 

As soon as we stopped all the fish came up to me, really close. The guide joked with the kids and said that I looked like bread because of my skin color and that they wanted to eat me. It could probably be true. It was like being in a tropical aquarium with all fish in all the possible colors and shapes and with corals in different shapes and colors. To dive or snorkel is still one of the best and biggest experiences I can do. It is so magical. Just like being welcomed into a new world where you will only stay for a short time, but you get to take part in all the great things they have to offer. Probably like letting loose a child in a candy store! But the we all have to take care of this treasure and maintain it for the future generations. I get so said when I see all the trash that gets thrown in the forest and oceans. It will slowly deteriorate and destroy all the wonders we get to borrow. So, let’s all do what we can to take care and maintain what we got. If you don’t already do it, join me and start giving a few Euros a month for a healthier world!

 

 

We also went trekking to Aninuan Water Falls. A smaller water fall in the middle of the jungle. We got a nice swim and then we walked for about an hour passing half a kitchen supply! Avocado, chili, papaya, coco beans, coffee trees, medicine plants and so much more.

 

Now we are back home again, in the reality filled with work and daily duties and on Monday schools back.

 

But we got one last fantastic evening with a sun set to die for! You realize that you need to make the most of your life. If you don’t you will never get it back…

 

 

Minisemester till Pue...

0 Läs mer >>

Oj oj oj vilken aktiv helg vi har haft. Även om vi inte har haft dagarna fulla av aktiviteter har vi varit fullt upptagna med nya påhitt.

 

Fredagen var vi hemma och lagade fredagsmiddag och hade mys. Yes, självklart tacos ifall ni undrade. Vad är en fredag i svenska barnfamiljer utan tacos? Kronfågels försök att introducera kyckling som fredagsmat var väl snart bortglömd. Kommer ni ihåg den? https://www.youtube.com/watch?v=R8d7pXJ8ecg

 

Jag säger bara tacos rule our Friday dinners. Så bra med olika grönsaker som man plockar själv efter tycke och smak. Och vi hottar ju till rätten med Doritos chips att plocka upp de sista smulorna med. Har ni inte provat Doritos cheese, så gör det! Ingen tacos utan Doritos!

 

Sen softade vi i soffan med en film för lördag morgon startade tidigt! Vi hade bestämt oss för att testa La Mesa Eco Park. Så vi gav oss av 7.30 för att försöka undvika den värsta trafiken. Men ack så vi bedrog oss. Man lär så länge man lever, speciellt i Manila…. Man får nog allt vara ute tidigare än 7.30 om man ska missa trafiken. Det tog oss säkert 1,5 timme att åka de få kilometerna norrut till Quezon City där det ligger.

 
 

Vår chaufför, Vic, släppte av oss utanför entrén och vi började vår vandring in. Vi trodde det skulle vara ett stort skogliknande djungelområde, men det behövde man tydligen boka dagen före om man ville in i. Ingen allemansrätt här inte. Eller så är de bara rädda för att man ska gå vilse där inne. Eller så vill de bara anställa fler människor som får betalt. Vilket som, dit fick vi inte gå. Så vi hamnade i Ecopark. Och det var inte illa, men våra högt ställda förväntningar på en djungelvandring kasade sakta men säkert ner ju längre in i parken vi kom.

 

Ganska snart stod det klart att hit åker alla i Manila för att ha kalas, få en naturupplevelse eller helt enkelt en utflykt för skolor. Det fanns mycket att göra i parken, men med vår bakgrund av natur (och då tänker jag först och främst kanske på Sverige!) så är skogen tillgänglig för alla. Parkerna är välbehållna och i bra skick. På Malta fanns få parker, vissa väldigt fina och andra mer en gräsplätt. Inga skogar på Malta så här reser sig Filippinerna högt över standarden vi är vana vid! Men Malta har havet när var man än är och det räcker långt!!

 Ett Självklart val av barnen att testa!

 

Utsikten var bra där uppifrån! Om man bara hade kunnat stanna med näsan dit man ska...
 

Det fanns en zipline och självklart skulle vi prova den. Vi gick upp först för att titta ut över dammen som ligger bredvid och på väg ner fann vi en stig som ledde mot ziplinestarten och självklart tog vi den. Det var dock inte den ”riktiga, officiella vägen” men fram kom vi trots högt gräs och träd.

Undrar just om vi tog rätt väg?!
 
 
Men sagolikt vackert var det med en av mina favoriter, murgröna!
 

Vår nya lilla äventyrska skulle ju självklart åka först vilket Noel var okej med också. Så först åkte Elin sen skulle jag åka och filma utsikten och äventyret. Det var lite svårare än jag tänkt eftersom jag hela tiden snurrade runt så jag hade ryggen eller vänster sida åt det håll vi skulle. Och jag har ju svårt att hålla tyst, så mellan varven hör man mig fnissa och oja mig. Noel kom sen och sist Thomas. Får väl tycka att jag hade den perfekta vikten för jag var den enda som hela vägen fram!

Zipped up and ready to go!
 
Elin var först ut.
 
Noel blir hämtad.
 

Efter detta gick vi vidare in i parken och vandrade i den lilla djungeln, vilket var riktigt härligt! Det fanns också en orkidépark i parken vilken tyvärr inte hade så många blommande orkidéer men var vacker i sig. De hade även några swimmingpooler men de vi har i området är så mycket finare så dessa skippade vi. En liten sjö för fiske. Tyvärr inte så bra omhändertagen så den stackars fisken som finns där vet i sjutton hur den mår.

 
Så grönt och otroligt vackert!
 

Vi hade lite pannkakor med oss som tidig lunch. Den smaskade vi på innan vi tog oss till cykelstationen. Man kunde hyra cyklar och cykla runt, runt på en liten yta. Elin ville prova men tyckte det var svårt i början. Det fanns många lösa stenar, gyttja och gräs och vägen var smal med många barn på. Nåväl var väl skönt att hon fick träna lite till så hon inte hinner glömma bort hur man cyklar innan vi kommer till en plats där man faktiskt kan cykla på riktigt.

 

Det fanns också en väldig massa vackra blommor, som jag blev tvungen att föreviga. Så förlåt alla blomsterbilder…. Det blev en härlig halvdagsutfykt!

 

 
 
 
Så otroligt mycket prunkande växtlighet!
 

Efter detta äventyr blev det en dusch och middag. Vi hamnade sedan framför TVn med Jönssonligan. Första gången med barnen. De tyckte mycket om filmen så vi lär väl gå igenom alla Jönssonligan filmerna. Synd bara att morfar inte är här och kan se dem alla med barnen, han älskar filmerna!

 

Söndag morgon startade hutlöst tidigt för att vara en ledig dag… 05.30 ringde alarmet. Det var dags för första skolaktiviteten för oss nyanlända. Fun Run eller Give, Run, Have Fun! Ett lopp där alla pengar går till välgörenhet. Det var självklart också en bake sale, priser för bästa utklädnad, korv till försäljnig och mycket annat. Elin och jag sprang 3 km och Thomas och Noel sprang 6 km. Lite jobbigt i värmen tyckte Noel som annars brukar vara bra på att springa. Lite för mycket iPad, tyckte vi…. Men det var ju bra att han kanske upptäckte det så vi kan få ut dem på lite mer aktiviteter! Loppet startade 7 vilket var ett måste med tanke på temperaturerna som blir så fort solen går upp. Jag är jättestolt över mig själv, främst efter som det är jag som skriver, som efter ingen konditionsträning ändå tyckte det var hyfsat enkelt!

Självklart representerar jag team Silverspin!
 

Vi var hemma strax efter 9 och duschade. Sen åkte Thomas och jag för att handla lite mjölk och annat smått och gott. Vi brukar åka till S&R, en stor affär där man måste vara medlemmar för att handla. De har väldigt bra, ren mjölk. Jag säger ren efter den är utan tillsatser. Sen var det bara några småsaker, som vatten, och lite annat vi behövde. Det vara sista dagen av S&Rs rea så vi tänkte det kan väl vara roligt att få se den men samtidigt trodde vi den värsta anstormningen skulle vara över. Ack så vi bedrog oss!!! Det fanns första hjälpen hjälp tillgänglig utanför och polis på plats. Vakter i varje hörn i affären för att guida köerna till kassan…. Det slutade med att Thomas och vagnen stod i kö och jag sprang och plockade det vi behövde. Så hmm, om jag inte vet att det är superpris på något jag verkligen behöver så lär jag hålla mig borta i fortsättningen! Men nu har vi provat det!

 

Efter lunchen var det dags för Elin, cirkusprinsessan, att fortsätta sin trapetsträning. Och det var absolut inga där så det blev mycket träning och många hopp! Sen avslutade vi kvällen med en riktigt härlig köttbit, ungsrostad potatis och Lottas ”hitte-på-sås”. En härligt välfylld helg mitt i Manila!

 

 

 

 

 

 

En aktiv helg i Manil...

0 Läs mer >>

Min lilla Spindelman, så stolt och glad jag är att du valde just oss till föräldrar. Och nu har du förgyllt våra liv i ett helt decennium! Var har den tiden tagit vägen – 10 år?

 

Du var så efterlängtad inte bara av pappa och mig utan också av mormor och morfar som skulle få sitt första barnbarn. Du var enkel att bära i magen, till sista månaderna då du började bråka med mig. Till slut så blev det ett akut kejsarsnitt. Kanske var det ditt sätt att hitta en väg ut till oss? Pappa fick ta hand om dig första natten, alldeles själv eftersom jag låg på IVA. Tur att han var van. Han satt och sjöng för dig hela natten och sen klockan 7 morgonen efter fick jag äntligen träffa dig!

 

Du var så liten och smal, men så söt och fin med alla 10 fingrar och tår på din välskapta lilla kropp. Det var en sån fantastisk känsla att få hålla i dig för första gången. Nästan så jag trodde att du skulle gå sönder. Det var morfar som gav dig smeknamnet Spindelmannen. Just för att du var så smal, så smal men med långa armar och ben.

 

Vi fick stanna på sjukhuset några dagar för att se att du åt ordentligt och gick upp i vikt. Det var skönt för mamma också att hinna återhämta sig lite efter snittet. Men sen fick vi komma hem och boa till oss ordentligt. Du hade det så besvärligt med magen i början och skrek och skrek så mamma också började gråta. Vi satt uppe i soffan på nätterna och grät båda två, tills pappa hittade oss och hjälpte till. Tur att det gick över!

 

Efter de första månaderna så var du ständigt leende. Så härlig och glad! Vi åkte ofta upp till mormor och morfar och hälsade på! Tog promenader utomhus och vilade tillsammans. Bara att ligga och snusa på ditt lilla huvud gav mig ständiga lyckorus och när jag nu tänker tillbaka på det letar sig ett litet leende fram på mina läppar.

 

Det är svårt att tänka sig hur livet skulle varit utan dig. Så tråkigt och grått allt hade varit då. Det är så fantastiskt att få vara med dig under din uppväxt. Se dig växa både på längden, men också som människa! Det är så mycket du klarar av! Du förvånar mig ständigt på ett positivt sätt! Din person är som alldeles egen liten stjärna på himlen, lyser så klar och ljus!

 

Älskade Noel fortsätt:

  • Att vara nyfiken på livet!
  • Att vara snäll mot alla runt omkring dig!
  • Att ständigt lära dig nya saker!
  • Att inte ge upp när det är svårt!
  • Att alltid hjälpa andra när det behövs!
  • Att finna lyckan i det lilla!
  • Att inte ta motgångar personligen!
  • Att ta dig an livet med ett leende!

 

Men mest av allt – fortsätt att vara DU. Du är bra som du är, du är tillräcklig som du är och du är alltid, alltid älskad av oss runt omkring dig precis som du är!! Om du inte kommer ihåg något annat så kom ihåg det – DU ÄR SÅ ÄLSKAD!

Födelsedagsmiddag Din Tai Fung, vald av födelsedagsbarnet själv!
 
 
Dumplings - så gott!!
 
Kyckling!
 
Vårrullar!
 
Och lite spelande!
 
Många biljetter blev det i lojalitetspoäng. Lite konstigt system, men hej, vi bara hänger med!
 

English:

To Noel

 

My dear little Spiderman. I am so proud and happy that you picked us as your parents. You have made our lives a true blessing for a decade now! They say time flies when you’re having fun, but this, well where did it go??

 

We waited, and waited for you for 9 long months. Not just me and dad, but also grandma and grandpa as you were their first grandchild. You were so easy to carry up until the last couple of months when you started fuzzing with me. I ended up with a C-section. Maybe that was the only way you found to come out to us? Dad had to take care of you the first night, all by himself since I ended up in the ICU. Luckily, he had practiced. He sang to you the whole night and finally by 7 am I got to meet you!

 

You were so tiny and thing, but so cute and nice with all 10 fingers and toes intact on your little body. It was such an amazing feeling to hold you for the first time. I almost thought you were going to break. Grandpa gave you your nickname – Spiderman! Because you were so long and thin with long arms and legs.

 

We stayed at the hospital a couple of days to make sure you ate and increased in weight. It was nice for me as well to relax and get some help to heal after the C-section. After that we went home and cozied up really good! You had such a hard first couple of months with a big stomach ache and you kept crying during the nights. Poor you. We ended up crying both of us, on the couch in the living room, completely wiped out, until dad came to the rescue!

 

After the first couple of hard months passed, we were a sunshine baby! Your face always had a smile on and you charmed everybody! We often went to see grandma and grandpa and took long walks with them, or rested together. The feeling of lying next to you, smelling your little body gave me such a feeling of true happiness and sheer delight. Even when I think about it now, I get happy!

 

It is hard to think about how my life would be without you. So empty, boring and grey it would have been. I get so happy to see you transform in to this little man! There are so many things you can do already! You constantly surprise me in a good way! You are like a little star at night, shining so bright and clear!

 

My darling Noel, continue:

  • To be curious at life!
  • To be kind to everyone!
  • To always learn new things!
  • To never give up when it is tough!
  • To always lend a helping hand when needed!
  • To find pure happiness in the smallest of things!
  • To never take challenges personally!
  • To always take on life with a smile!

 

But most of all – continue to be YOU! You are enough! You are always going to be loved by us, just the way you are! And if there is anything I want you to remember, it is – YOU ARE SO, SO LOVED!

 
 
 

Till Noel

0 Läs mer >>

Oj, såg just att det gått en hel vecka sen sista inlägget. Jösses, jag som trodde jag skulle ha så mycket tid att blogga! Men det är fullt upp här och ändå jobbar jag inte så mycket.

 

Veckorna trillar iväg snabbt och här har man redan börjat julskylta!! Lite tidigt i min smak, men här går man fullt in. Det är pyntat, och man säljer juldekorationer för fulla muggar i samtliga butiker. Och som grädden på moset så spelas julmusik överallt, precis överallt. Vilket i sig känns konstigt eftersom det bara är september, men här börjar man tydligen 1 september och inte en enda dag senare!

 

Barnen beklagar sig eftersom det inte ens varit Halloween än…. Men tydligen så blandar man in Halloween i julskyltningen så gott det bara går. Det blir något nytt att beskåda.

 

Förra veckan var gick fort. Det var några möten på skolan inför Book Week andra veckan i oktober. Samling på fredagen för låg och mellanstadiet där 6-orna höll i allt. De pratade och uppträdde med temat Learning Journey! Så duktiga och riktigt rolig presentation.

 

I lördags var det min födelsedag och jag blev uppvaktad på sängen med skönsång, paket och härlig frukost. Det värmer hjärtat! Sen åkte vi iväg på en utförsäljning av Lego till barnens stora förtjusning. Det var massor av folk och massor av Lego. Lite blandat kom vi därifrån med inklusive nya vänner. Vi träffade på en årskurskompis till Noel, Ariel. Jättetrevlig familj från Nya Zeeland. Det hela slutade med att vi följde med dem hem och åt lunch. Sen var Thomas och familjefadern och spelade golf på söndag morgon.

 

Mamman drog med mig på yoga idag. Så jobbigt, så härligt och så behövligt!! Dagen har varit fullspäckad. Jag vet inte vad som ändrats sen de första veckorna när vi var här – då var jag vid poolen och simmade, lyssnade på poddar och läste böcker. Nu finns det ingen tid över för sånt….

 

Idag lämnade jag barnen på skolan kl. 7.30 och vi gick idag eftersom Thomas blev skjutsad till flygplatsen. Han har varit i Hong Kong över dagen. Efter det att skolan börjat 7.40 så gick jag med två mammor och drack kaffe (eller te för mig då) och satt och pratade lite om ditt och datt. Sen visade de mig några av deras favoritaffärer för mat, delikatesser, kött etc. Mycket tacksamt. Vi lär oss fortfarande! Säntis gillade jag mycket, bra ost, bra skinka, stort vinutbud och superfint kött! Och Kavli ost på tub i olika smaker, Vasa knäckebröd, Finncrisp, Findus köttbullar på burk etc. Dock ingen Kalles kaviar. Så har någon vägarna förbi här så vet ni vad som står på önskelistan! Nåväl efter denna lilla shoppingtur så gick jag hem, bytt om och iväg på yoga. Den var som tidigare nämnt både jobbig och rolig och det lär bli fler tillfällen.

 

Sen bar det av hemåt för dusch och lunch. Och efter lunchen vidare till basshopping, mjölk, bröd, frukt etc. Hem och lasta av och iväg på nytt för att hämta barnen. Matlagning, jobbmöte och nu ska det kollas skolväskor och sen göras mackor för kvällfikat.

 

Ja, ni hör ju själva, inte har jag tid att jobba!!! Men det är precis vad jag påbörjat också vid sidan av. I alla fall några timmar i veckan. Får väl se hur mycket det blir. Just nu har jag 3 projekt de vill ha hjälp med. Återstår att se vad jag vill efter ett tag när jag fått känna på jobbandet igen!

 

 

English:

Everyday life

 

Oh, just noticed a whole week has post since the last update. And I thought I would have so much time to blog! But it's a lot to do here every day and yet I don’t work. How can that be?

The weeks are passing by fast and still if feels like we are in the beginning of December with all the Christmas decorations they already put up here. A little early for my taste. They certainly go all the way here. Christmas decorations are up outside stores, inside stores and also for sale. And like they cherry on the top there is Christmas music played everywhere, and then I mean EVERYWHERE. Which in itself feels strange, because it's only September, but it's obviously starting September 1st and not a day later!

The kids are complaining a bit because it's not even been Halloween yet .... But apparently, you blend Halloween into the Christmas decorations as much as you can. Will be exciting to see.

Last week past by very fast. I was at a few meetings at school due to the Book Week that is being held here the second week of October. And last Friday it was a primary assembly and hosting it this time was grade 6. They talked and put on some shows all on the theme Learning Journey. It was so great!

 

Saturday was my birthday and I got song and presents by the bed served together with the breakfast. That mad my heart warm! After that we went to a warehouse sale of Lego. Great fun for the kids! There were tons of people, and tons of Lego. We walked out of there with some new things. Good since both kids have their birthday in September and there are grandparents sending money for us to buy. So perfect timing for once!

 

We bumped into one of Noel’s friends from year 5, Ariel. Super nice family from New Zealand. We ended up going to their place for lunch and Thomas and the father went out playing golf on Sunday morning. You never know how your day is going to turn out. But this one was great. After that we went out for dinner and Thomas and I even went for a massage before the dinner. We have not done anything like that in a long time.

 

Niki, the mom invited me to yoga today. Of course, I had to come and try it out. It was so hard, so wonderful and so, so needed. Today has been filled to the brim. I cannot even remember how it was when we just moved here. When I got to enjoy the pool, swimming, pod casts and to read books. Now there never seem to be any time left for that.

 

Today I left the kids at school at 7.30 since we walked. Thomas had the car since he was flying to Hong Kong over the day. Once school started I came with Niki and one of her friends for coffee (or tea for me) and we talked. Super nice. After that they showed me the best grocery stores that open early, their favorite story for delicatessen, for meat etc. So, grateful for this. This is one of the hardest parts of moving – not know where to go for certain things.  Then when you talk to expats who have been here for some time they always respond: “Don’t go to that store for meat, they don’t turn it over fast enough.” or “Go to this store if you like fish.” So, so valuable to know. We are still in the learning phace… I really liked a store called Säntis, they had great smoked ham, cheece and even Kavli!! But no Kalles Kaviar unfortunately. But I did find Vasa crisp bread, Finncrisp, Findus meatballs.

 

After this short shopping lesson I went home to change into yoga clothes and off I went. It was as I said, sooo needed, but sooo hard! However, I do believe it will be more opportunities to go!

 

After the yoga I went home for a shower and some lunch and then off to some more shopping. This time for heavy every day kind of things like milk, bread, fruits etc. After unloading this I had to go to pick up the kids. Cheking home work, bags, pack for tomorrow and then cook and later on some evening fika (for us that is milk and a sandwich).

 

As you can see, I don’t have time to work!!! But that is exactly what I have started with on top of this. Or as a side kick?! But only a few hours a week. Let’s see how long that lasts. At the moment, I will be running up to 3 projects that they need help with. Let’s see how long I fund it challenging and FUN! Maybe I end up going back to pod casts and the pool?!

 

Vardagslivet

1 Läs mer >>

Det var en stor dag på fredagen då Elin fyllde 7 år! Vi firade med mat och tårta, men det blev en tidig kväll. På lördag morgon blev vi hämtade av vår chaufför redan klockan 7 för en utflykt till Taal Volcano.

 

Jag hade googlat mycket och sökt information om lämpliga utflykter på ”nära” håll till Manila. Det är inte så lätt eftersom trafiken kan ställa till problem även om du har planerat allt på bästa möjliga sätt. Men helgerna brukar vara lite lugnare trafik så vi hoppades på det bästa.

 

Och iväg for vi. Vi passerade Alabang där vi faktiskt var och kika på en möjlig skola för barnen om de inte hade fått plats på British School of Manila. Vi hälsade också på en svensk familj som hade ett underbart hus i Alabang och jag tror att både Thomas och jag blev väldigt förtjusta i huset och läget. Lite lugnare och mer frisk luft. Kändes lite som att befinna sig i Florida någonstans. Om det nu är så lugnt, men ja jämfört med Manila så är det det…. Hur som haver, när vi nu passerade Alabang och Brent (skolan vi besökte) kände vi definitivt att vi valde rätt. Både med skolan och med boende nära skolan! Det finns de elever som går på BSM och bor i Alabang och de går upp kl. 5 på morgonen för att vara i tid till skolan börjar!!! Tror inte våra barn hade klarat det och dessutom hade 3 fått pendla alternativ att barnen gått på Brent och Thomas hade varit fast i trafiken både till och från jobbet. Nej, det blev ett bra beslut att bosätta oss där vi bor.

 

Det tog cirka 2 timmar att köra de sex milen till Tagaytay som är staden (läs byn) där sjön och vulkanen med samma namn ligger. Vulkan, det låter så farligt. Och Taal vulkanen räknas faktiskt som den näst mest aktiva vulkanen i Filippinerna med sina 33 utbrott. Tillika är den en av världens minsta vulkaner. Kratersjön på Volcano Island är den största sjön på en ö i en sjö på en ö i världen! Hängde du med där?

 

Vi kom till Tagaytay och parkerade vid rekommenderade Taal Yacht Club. Därifrån tog vi en båt ut till vulkanön i vulkansjön (!). Båtturen tog ca 30 minuter och det var kav lugnt när vi åkte ut. En riktigt fin tur där vi fick en se små byar kanta ön vi skulle till och den huvudsakliga inkomstnäringen, förutom turism, fiskodlingarna ligga på rad. När vi la till välkomnades vi av en badande vattenbuffel och återigen påminde detta om min resa till Thailand för 20 någonting år sedan. Innan det blev exploaterat och turismen tog fart. Då när man åkte till Phi Phi Island och det inte fanns varken ström eller gator på ön och vattenbufflarna badade tillsammans med dig på eftermiddagarna.

 
 

Väl i land påbörjade vi vandringen uppåt. Vi valde att inte ”åka” häst då dessa stackars hästar var smala och får gå upp och ner flera gånger per dag med turister som ska ”hika” till vulkanen men är för lata för det så de tar en häst som får göra jobbet. Vi vill gärna ha allt och se allt men inte göra något för det. Jag trodde inte jag skulle klara det, men det gick förhållandevis bra! Vår chaufför var nog den som flåsade mest av oss, vilket gjorde att jag blev lite extra peppad! Det gick bra med barnen också, de klagade lite i början. Men jag kan förstå dem, det var gassande sol och stekande varmt och ingen skugga alls på första delen av vandringen. Jobbigt och svettigt, men ack så vackert!!

 
 
 
 

Halvvägs kom vi till en rastplats med skugga där vi kunde dricka och stoppa i oss lite medhavda energibars (eller godis som det kanske kallas också när det inte är sportbars, men likväl var det lite extra energi) vilket smakade gott och gjorde oss väl. Kanske framför allt att vi fick tid att hämta andan innan vi startade nästa etapp på vandringen. Den var mer äventyrlig, fast med färre kor i vägen på vägen! Men med rullgrus så fick vi bitvis kasa ner försiktigt och definitivt se upp var vi satt fötterna. Elin tog guiden i handen och konverserade glatt med honom hela vägen. Noel höll sig till pappa Thomas och jag och Vic, vår chaufför, kom så sakteliga vandrande i vår egen takt.

 Skön vätskepaus innan vi börjde nedstigningen till sjön.

 

Bitvis var vi helt och fullt i skogsområden eller i höga gräsbeträdda slätter innan det öppnade upp sig och vi äntligen kom fram till den innersta sjöns strandkant. Här var vattnet alldeles grönfärgat av sulfat och vissa stenar var bildade av sammanpressad aska och så lätta att de flöt när vi kastade ut dem i vattnet. Här och var bubblade det ut bottnen och ur stensprickor som ånga puffande upp. Det var riktigt häftigt att vara där men också väldigt, väldigt varmt.

 
 

Efter en liten promenad längs med stranden började vi så vår vandring tillbaka till den yttre sjön där båten låg. Svetten rann längs ryggen ner mellan skinkorna och om man inte har svettats ut alla orenheter i hyn nu gör man det aldrig. Noel som var lite tveksam i början sprang ifrån pappa i slutet. Inget fel på den pojkens kondition!

 

Elin trillade och slog upp ett knä på någons gamla flip flop sandal som låg trasig och kvarglömd på stigen. Så guiden bar henne en bit innan de gick sista biten tillbaka och blev omplåstrade och fick såret tvättat. Sen satte vi oss i båten och påbörjade den något mer skuppiga turen tillbaka till Tagaytay.

 

Vi var tillbaka hemma igen vid 5-snåret på kvällen och då blev det en skön, efterlängtad dusch och sen mys i soffan med våra två härliga barn! Jag tror faktiskt att vi alla tyckte att det var en rätt spännande och rolig utflykt även om kidsen beklagade sig lite över den tidiga morgonen när man nu äntligen har sovmorgon!

 

Väl värt ett besök och jag är säker på att detta inte var sista gången vi var här! Nästa gång kanske vi provar att sova över och komma igång ännu tidigare!

 

English:

Taal Volcano

 

Friday was a big day – Elin’s 7th birthday! We celebrated with dinner and cake before going to bed early. Saturday morning we were picked up by our driver at 7 am for a day trip to Taal Volcano.

 

I had googled for information about suitable excursions close to Manila which is not always as easy since the traffic can be a big problem. Even if you plan it to the minute you will most likely not be able to stick to your schedule due to traffic. But weekends are somewhat better and we were hoping to avoid the worst.

 

Off we went, passing through Alabang. We looked into a school in Alabang just to have an option in case the kids would not get into the British school of Manila. We had also visitied a Swedish family living in Alabang before we moved here. They had a lovely house in Alabang and both Thomas and I fell in love with it. The area is a bit quieter and the air a little cleaner. It felt a bit like being in Miami. Not sure if that is so much quieter but compared to Manila it is. Anyway, we passed Alabang and Brent (the school) and both of us felt very strongly that we made the right decision to stick with BSM and to BGC. Just image living in Alabang and having the kids in BSM it would mean getting up at 5 am to get to school in time!! And living there would mean 3 out of 4 would have to commute or the kids would go to Brent and Thomas would be stuck in traffic on his way to and from work. No, it worked out well and it felt good to know we made the right decision!

 

 

It took about 2 hours to drive the 60 km to Tagaytay which is the city (read: village) where the lake and volcano with the same name is located. Volcano – it sounds so dangerous. Taal is considered to be the second most active volcano in the Philippines with its 33 eruptions. It is also one of the world’s smallest volcanos. The crater lake on Volcano Island is the largest lake on an island in a lake on an island in the world! Did you get that?!

 

 

We arrived to Tagaytay and parked by the recommended Taal Yacht Club. From there we took a small boat out to the volcano island in the volcano lake (!). The trip took about 30 minutes and the waters were completely still. It was a really nice trip and we got to see the small villages on the islands in the lake with its fish farms. When we arrived, we were welcomed by a water buffalo taking a bath and this all reminded me of my first ever trip to Thailand some 20 years ago. Before it was exploited and the tourism really took off. At the time, there was neither electricity nor streets on Phi Phi island and the water buffalos were taking a swim with you in the afternoon.

 

Once we arrived we started the hike up to the top. We chose not to ride the horses since the poor horses were really malnourished and skinny and besides they have to walk up and down several times a day with lazy tourists on their backs. Seems like we want to do the hike but not really hike up. We met really beefy well trained your people riding the horses! I thought it was going to be really hard for me, being out of shape. But the one out of breath the most was our driver. Poor Vic! It however, made me a bit more excited that I maybe was not in such a bad shape after all! The kids complained a bit in the beginning but they made it. I can understand their complaints though, it was hot as in an oven with a boiling sun and no shade what so ever during the first part of the hike. Really tiring and sweaty, but so, so beautiful!

 

Half way there we arrived at a resting place with some shade. We had some drinks and energy bars (candy it should be called, maybe?) which re-fueled us. The best thing was maybe to really catch our breaths again before starting the next step in the hike. The first part was hard due to the sun and no shade. The second part was hard due to the terrain. It was small, rolling rocks and we had to slide down parts of the way and be really careful about where we placed our feet. This was more adventurous but without the cows in the road! Hahaha! Elin walked with the guide, holding his hand, talking to him all the way. Noel went with Thomas and Vic, our driver, and I walked in our own pace at the end.

 

Parts of the road we were in a forest with trees and birds singing and other parts were a small path with high grass around us until it opened up and we finally saw the innermost lake. It was really beautiful! The water was really warm making the air near the shore hotter as well. We found black rocks formed by ash, so light that when you threw them in the water they floated. Bubbles came up from the bottom of the lake surfacing with a small “plopping” sound. And steam came out of cracks in the nearby stones surrounding the lake. It was really, really a cool experience, but also a very, very hot one.

 

After talking a small walk along the shore checking out the steam, stones and bubbles we started our ascend back up to the mid-resting place. It was now all up-hill with the sliding stones. We were sweating like maniacs. Noel, who was a bit hesitant to the whole excursion was now very excited and ran up the last part of the hill, leaving dad behind! Nothing wrong with the condition of that boy!

 

Elin fell on and old broken flip flog being left by someone and got a scrape wound on her knee. A good excuse to get some help by the guide who nicely carried her the last part of the trail until we got back and they could lean the wound. We were all super tired but very happy. They boat ride back to Tagaytay was a bit rougher as the wind had picked up.

 

We arrived back home at around 5 pm and took a nice long shower, washing off all the dust and sweat from the day. Then we sat down in the couch and watched a movie all four of us. All in all I think we all enjoyed the day even if the kids complained a bit when we woke them up at 6 a Saturday morning.

 

Taal volcano is definitely worth a visit. This was our first but I am quite sure it was not our last visit! Next time we might even stay the night to get started even earlier!

Taal Volcano

0 Läs mer >>
 Min lilla solstråle!
 

Du började som ett litet frö, spirande och stark. I nio långa månader väntade jag på dig. Såg magen växa, lyssnade på ditt hjärta och fick några underbara glimtar av dig på ultraljuden. Äntligen skulle jag få min dotter! Som jag väntade, som jag längtade. Tänk att 9 månader kan vara så långa men i efterhand ändå kännas som en liten vindpust.

 

Du var planerad att tas ut, som en liten bulle ur ugnen, den 17 september. Men någon ville att vi skulle få träffas tidigare. Kanske var det du? Det var mycket spänning i luften då dagen äntligen kom. Den här gången fick jag vara vaken och höra ditt första lilla skrik. Liten och skrynklig, smal och lång låg du på min mage och kikade på mig. Tänk att man kan älska någon man bara sett i några futtiga minuter så mycket!

 

Vi låg kvar på sjukhuset, du och jag, och lärde känna varandra. Du sov på min mage varje natt, så nära, så nära, hud mot hud. Lika nära som vi varit varandra när du fortfarande var i min mage.

 

Det har varit en fröjd att se dig växa upp, att följa din resa. För det har det varit. Din resa! Ja, vi har flyttat med dig och din bror till olika länder och nya hus men det har hela tiden varit din resa. Att se dig växa upp, lära dig krypa, lära dig gå och prata. Vilka underbara minnen du har gett oss! Och sen du började prata har du aldrig riktigt tystnat.

 

Jag är så oerhört tacksam för som du har gett oss under de här 7 åren och jag ser med spännig fram emot fler år med dig! Se dig växa upp till en liten tonåring. Med stora drömmar och höga mål. För, min lilla dotter, låt mig berätta en liten hemlighet för dig: Siktar man mot stjärnorna så kommer man kanske till trädtopparna. Siktar man mot trädtopparna så kommer man kanske till det höga gräset. Så sikta högt, för det finns ingenting, absolut ingenting, som du inte kan göra om du verkligen vill!

 

Några råd på vägen vill jag ge dig:

 

Låt aldrig någon säga att du inte kan göra något eller nå dina mål. Det kan verka omöjligt ibland, men ingenting är omöjligt. Det kanske bara tar lite längre tid att lista ut hur man ska göra.

 

Begränsa dig inte med vad andra tycker och tänker, utan bilda din egen uppfattning om saker och ting.

 

Var snäll mot alla så är alla snälla mot dig. Det man ger får man tillbaka. Ger du ett leende får du ett leende tillbaka.

 

Behandla alla lika. Alla är lika mycket värda oavsett vad man jobbar med eller varifrån man kommer.

 

Våga ta för dig. Stå inte i hörnen och vänta på att bli inbjuden till lek eller samtal. Gå dit och var med.

 

Stoppa bråk och elakheter och stå upp för de som blir utsatta för det. Om du inte kan göra det själv, berätta för någon som kan förändra.

 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något för att vår värld ska bli bättre.

 

Var alltid ärlig. Sanningen kan aldrig hinna i kapp dig som lögnen alltid tenderar att göra.

 

Det finns säkerligen 100 andra bra råd jag skulle kunna ge dig. Men om du håller dig till dessa få så kommer det att räcka långt.

 

Lilla gumman, den 8 september 2010 blev vår familj komplett! Vi fick en liten kramig solstråle som har förgyllt våra liv. När du kryper upp och lägger dina armar runt min hals smälter mitt hjärta. Varje gång!

 

English:

To Elin

 

You started out as a small, growing little seed. For 9 long months, I waited for you. Saw my belly grow, listened to your heart and got some wonderful glimpses of you at the ultrasound. Finally, I was getting my daughter. I had waited so long for you. Can you even imagine how long 9 months can feel like and at the same time feel so short after?

 

You were planned to be born with a C-section, taken out of the oven as a cinnamon bun, the 17th of September. But someone wanted us to meet earlier. Maybe it was you? There was a lot of excitement in the air on the Day. This time I was promised to be awake, so I could hear you first scream. Tiny and all wrinkled up you law on my stomach and peaked at me. I never thought I could love someone so much after just a few minutes, or even seconds! Love for babies is so instant.

 

We got to stay at the hospital, you and me, to get to know each other. You were to tiny they needed to check up on you more. Every night you slept on my stomach, skin against skin. As close as we had been when you were still in my stomach.

 

It has been a sheer joy to see you grow up, to follow your journey. Because that is what it has been. Your journey! Yes, we have moved you and your brother to different countries, we have moved to new houses but it has all the time been your journey. To see you grow up, learn to crawl and walk and talk has been amazing. You have given my, and all of us, such wonderful memories! And since you started talking you have never really been quiet.

 

I am so grateful for all you have given us during these 7 years and I am looking forward with excitement for the next coming 50! To see you grow up to a teenager. With big dreams and high goals. Because, my little sweet daughter, let me tell you a secret: If you aim for the starts you might reach the tree tops, but if you aim for the tree tops you might only reach the grass. So aim high, because there is nothing, absolutely nothing, that you cannot do if you are really determined!

 

I want to give you a few advices on your journey:

 

Don’t let anybody tell you cannot do something or reach your goals. What might seem impossible, isn’t. It might just take you a little longer to figure out how to get there.

 

Never limit yourself to what other people think. Get your own opinion about things.

 

Be kind to everybody, and everybody will be kind to you. What you give you will get back. If you smile the world will smile at you.

 

Treat everybody a like. Everyone is equal regardless of what you do or where you come from.

 

Don’t limit yourself. Don’t stand in the corner waiting to be invited for play or conversation. Simply participated.

 

Stop fights and hardships and bullying and stand up for those exposed to it. If you cannot do it alone, then tell someone who can help to make the change.

 

No one can do everything but everyone can do something to make our world a little better.

 

Always be honest. The truth will last but a lie is always in vain.

 

I am sure there are hundreds of other, better advices I could give you. But if you only stick to these they will get you a long way.

 

My sweet little girl, the 8th of September 2010, our family was complete! We received a loving little beam of sunlight who has been a joy. When you crawl up in our lap and put your arms around my neck my heart melts. Every single time!

 

Till Elin

0 Läs mer >>
Äntligen helg igen! Och då kommer den eviga frågan, vad gör vi i helgen? Vi har inte riktigt hittat vår rytm här än. Veckorna går fort med skola och arbete för de övriga i familjen och mathandling och middagsplanering samt möten och uppdateringar vad gäller skolan och allt annat som ska fixas med för mig. Eller helt enkelt bara simning, dusch och lunch och sen är det dags att hämta barnen igen. Dagarna går helt klart väldigt fort i veckorna. Som det säkerligen gör för alla barnfamiljer.

 

Så kom fredagen och vi visste fortfarande inte vad vi skulle hitta på under våra 2 lediga dagar. Något ville vi göra så vi inte bara hamnar hemma och helgen flyter på. Det är fullt görbart, men inget vi ville.

 

Så Thomas ville åka till Moa (Mall of Asia) ett av världens största shoppingcenter. Ja, ni hörde rätt. Thomas ville åka dit!! Mitt förslag var att åka till vulkanen eller risfälten eller något annat mer aktivt där barnen också skulle tycka det var roligt. Kanske för att jag håller i övrig shopping som det inte blir lika lockande att åka och göra mer shopping. I slutändan kompromissade vi så vi åkte först till Moa och sen vidare till Baluarte de San Diego, eller San Diego Gardens, på engelska.

 

Moa ligger vid kusten nära hamnen så vi fick tillfälle att se och promenera lite längs strandpromenaden eftersom vi kom 1 timme för tidigt! Det är sorgligt att se allt skräp som ligger och flyter längs kustlinjen här. Det blir lite flashbacks till Malta, vilket i detta fallet inte på något sätt är positivt. Här pratar vi miljöförstöring med plast och annat skräp som inte kommer att multna bort utan helt sonika flyter runt eller flyter vidare med nästa storm. Undrar när vi människor kommer vakna upp och inse att vi måste ta hand om allt vackert vi fått till låns?

 

 Utsikt från Moa mot havet och strandpromenaden.

 

Nåväl, själva Moa var bara stort! Så stort. På helt fel plan. Det fans ett syfte med att vi skulle shoppa förutom Thomas behov av skor och det heter bäddmadrass. Japp, vi hyr lägenheten möblerad men en bäddmadrass finns inte i vår säng. Som tur är så är den inte stenhård men sömnen skulle förbättras mycket av en något mjukare bäddmadrass. Så detta var vårt mål med dagen. Och vilken miss! Inte hittade vi någon bäddmadrass här. Noel bröt ihop och ville inte åka och shoppa (och det kan jag förstå!). Tror väl inte att det enbart beror på shoppingen… Känns som han just nu är väldigt upp och ner i sitt humör och vi hoppas att det är en fas som snart går över. En utvecklingsfas? Känns som vi är tillbaka till första åren när man skyllde allt på en utvecklingsfas. Han/hon äter inte – utvecklingsfas! Han/hon sover inte – utvecklingsfas! Han/hon är grinig – utvecklingsfas! Japp, vi är tillbaka där eller så är han helt enkelt förpubertal. Känns som vi har en liten tonåring i huset. Ena stunden stora killen som är självständig och inte behöver någon hjälp och i nästa är det gråt och kramar som gäller. Inte lätt att växa upp och bli stor! Och det är inte lätt när pappa vill åka och shoppa…. Hör det nu pappa! Ingen mer shopping på helgerna!

 

Det är väl att underskatta er alla att tala om att vi varken hittade skor eller bäddmadrass. Så vi åt lunch och åkte vidare till Baluartes de San Diego. Äntligen fick jag komma tillbaka till mitt älskade San Diego! Bodde ju i San Diego som ung och föll hals över huvud för denna underbara stad! Längtar tillbaka även om jag vet att det inte blir detsamma om man åker tillbaka. Livet är annorlunda nu. Inget studentliv utan ansvar där man förvisso pluggar massor, men ändå lever ansvarslöst och utan måsten. Nu har man familj och 3 andra att ta hänsyn till men någon dag vill jag visa de övriga i familjen min ögonsten till stad. För tillfället fick dock detta San Diego räcka.

 

San Diego Gardens vackra innergård.
 

San Diego Gardens är som en liten ädelsten, väl gömd bland storstadens höga byggnader och live och rörelse. Det är som att förflyttas till en annan värld. När man kommer in är det grönt, lugnt och stillsamt och allt är inringat av höga de höga byggnader man ser på håll. Det är en gammal bastion som ligger innanför murarna (Intramuros) vid den gamla spanska kolonialdelen av Manila. Det är som en stad i staden. Hade vi haft mer ork och tid hade vi nog gått runt i Intramuros längre men nu besökte vi bara trädgården. Här ligger det äldsta stenfortet i Manila som byggdes 1586, designat av jusiutprästen Antonio Sedeño. Det förstördes under den brittiska invasionen 1762 och renoverades åter 1764. Under andra världskriget förstördes det på nytt och numera är det en turistattraktion.

 

Två fina barn vid en skrothög?
 
Gröna ytor och många härliga murar att klättra på!
 

För mig kändes det som att komma in i en gömd eller kanske glömd del av staden. Runt omkring pågår livet som vanligt men här inne känns det som man tar ner hetsen och stressen några knop. Det går att andas och intrycken blir så stora. Allt är vackert och stilla. Det var inte särskilt många som besökte Baluartes de San Diego när vi var där vilket gjorde det än mer vackert. Jag kan tänka mig att det är ännu vackrare på kvällarna i skymningen eftersom det hängde urfräcka lyktor i alla träd. Såna hade jag gärna haft på altanen hemma i Skövde! I övrigt var det grönskan som gjorde mest intryck. Gräsmattor, blommor, buskar, bonsaiträd mjukade upp fortets ruiner och gjorde att murarna lockade till närmare undersökningar.

Gamla ruinen som trädgården kretsar kring.
 
En vacker grön oas mitt i storstadens djungel.
 
Utanför ringlar sig en golfbana så Elin fyndade. Nu blir morfar glad utropade hon glatt!
 

Allt har ett slut dock och vårt blev aningen abrupt. Förvisso behövde vi komma iväg med tanke på trafiken. Men både Thomas och min mage började säga ifrån. Vi har klarat oss hyfsat bra att anpassa våra magar till de nya bakterier som finns här, men just idag så bråkade de lite mer än vanligt. Så bättre att ta det säkra före det osäkra och komma hem! Allt som allt var den en härlig dag och Intramuros lockar definitivt till ytterligare besök.

 

English:

Weekend trips and to do nothing

 

Finally weekend again! And with that the ever-asked question, what we should do? We haven’t really found our rhythm yet. The weeks pass by fast with school and work for the rest of the family and with grocery shopping, dinner planning, meetings and updates with school and everything else that needs my attention. Or simply by me taking a swim, getting a shower and having lunch. That’s pretty much all I have time for before it is time to pick up the kids. Mostly due to the fact that it takes time to drop them off. But the week days go very fast. As I guess they do for all families with smaller kids.

 

Around the corner lured Friday and we still didn’t know what we wanted to do for our 2 days off. We wanted to get out of the house a bit. It is so easy to stay at home doing nothing by playing iPad, reading and voila it’s Monday again. This time we really wanted to do something together as a family.

 

Thomas wanted to go to Moa (Mall of Asia), one of the world’s biggest shopping centers. Yes, you heard right, he wanted to there!! I suggested to go to the volcano or the rice fields or something that the kids could enjoy as well. Going shopping just didn’t do it for me this time, maybe because I do the rest of the shopping? We ended up compromising. We first went to Moa and then on to Baluarte de San Diego or San Diego Gardens, in English.

                                                                                                                  

Moa is located close to the coast line so got to see the water and walk on the sea side promenade a bit as we arrived early. It was depressing to see all the trash in the water. This gave me real flashbacks of how it was in Malta. Unfortunately, not in a positive reflection. We talk so much about environmental concerns, banning plastic bags and doing a lot of things to minimize garbage and plastic that is not degradable to end up in nature. However, it is very visible that we do not do enough when you see the coast lines. It is lots and lots of plastic bags, plastic bottles and other trash floating around until the next storm takes it out to deeper waters and it ends up on an island or somewhere else. When are we going to wake up and realize that we need to take care of our Earth. We are only borrowing it!

 

Well, Moa was huge, enormous! So, so large in the very wrong way. However, our visit had a purpose except Thomas’ need for new shoes. It is spelled top mattress. Yup, we are renting the apartment furnished but that does not mean we get a top mattress in our bed. Luckily it is not as hard as it could have been, but our sleep could be better with one that is a bit softer. I wake up every morning with an aching body. But this was definitely not the place to find a mattress. And Noel had yet another break down. He did not want to go shopping (understandable!). It feels like we have a small little teenager in the house. So, big and responsible on one hand and so small and vulnerable on the other. We are hoping it is a phase and that it will pass soon. Feels like being back to when they were small. He is not sleeping – development phase? He is not eating – development phase? He is cranky – development phase? And it dawns on me that we are right back at where we started, the baby years. Same worries, same questions, same insecurity! It feels like having a young teenager in the house. On one hand very capable and wants to do everything on his own to suddenly wanting hugs and almost crawling up in the lap crying. It is not easy to grow up! And it doesn’t get easier when dad wants to go shopping…. Listen up now, Dad- No more Weekend shopping!

 

I know it is to completely underrate your ability in reading between the lines, but no we didn’t find shoes and no mattress either. Instead we had lunch and then went on to Baluartes de San Diego. Finally I got to go back to my beloved San Diego. I lived in San Diego, CA, when I was young (oh, now I sound like I am a thousand years old. Prehistoric even….) and I completely and utterly love the city. It is truly the city of my dreams. I so want to go back to visit and to show my family where I used to hang. What I used to do. I know it is not ever going to be the same as it was. Life is different now. I have responisiblities. No more student life where yeah, you do have to study, but that’s it. No planning dinners, drive to activities or do homework with someone else. But I feel that I want to share my gem with them. So hopefully one day…. Until then this San Diego will have to do.

 

San Diego gardens is truly like a little gem, well tucked into the high rising sky scrapers making up the city of Manila with all its hustle and bustle. It is like being transported to a whole different world. And when you enter is is green, calm and very quiet. It is an old bastion in Intramuros, part of the Spanish colonial fortification in the walled city of Manila. It is a city in the city. If we would have had more time and stamina we would have wondered around Intramuros on a guided tour. Now we have to come back for that. But this is the oldest fort made of stone in Manila and it was built in 1586, designed by the Jesuit friar Antonio Sedeño. It was completely destroyed during the British invasion in 1762 and renovated by 1764. During the WWII, it was destroyed again and is now a tourist attraction.

 

It felt like coming into a forgotten or maybe rather hidden part of the city. Life goes on around you but in there it felt like all the stress just was erased. I could breathe again and really take in everything that is happening around me. I was more present. Everything was beautiful and quiet. There were not very many visitors when we arrived and that made it even more beautiful. I can imagine that it is even prettier at night when the lights are turned on. There were these beautiful lanterns hanging in the trees. I would love to get those for my house in Sweden! Other than that, it was greenery that took me by surprise. Lawns, flowers, bushes, bonsai trees all made it seem a lot cozier and softer and really made the walls whisper to you to be explore them.

 

But everything has an ending (except the rope which has two!) and ours was abrupt. We did need to head home but both Thomas’ and my stomachs were telling us to get moving. We have not had a lot of stomach problems since we arrived, but today they did decide to give us a hard time. So, better safe than sorry! All in all, we had a lovely day at Intramuros which we definitely will visit again.   

 

Helgutflykter och att...