0 Läs mer >>

Den här veckan har det varit och är fortfarande sjukstuga här hemma. Thomas började för några veckor sedan med en rejäl förkylning som drog åt bihålorna. Han känner fortfarande av lite från den. Men igår så fick Elin stanna hemma då hon var hostig och snuvig. Mot kvällen hade hon även feber.

 

Även jag har drabbats. Så mycket för att bestämma sig för att vara viking och vara tuff och klara sig undan…. Det gick ca 3 veckor sen kom den även till mig den kära förkylningen. Bihålor, ett öga med tilltäppta tårkanaler, snytningar och allmän trötthet. Man får känna att man lever!

 

Nu hoppas vi bara att Elin ska bli bättre. Hon har nämligen blivit inbjuden att gå på audition för Nötknäpparen här i Manila. Det är något samarbete mellan en teater och balettläraren hon har. Ms. Malene tyckte bestämt att Elin skulle gå. Det är ju superkul och vi är jätteglada att hon får möjligheten! Vilken upplevelse att få dansa med andra som är mycket bättre i en hel uppsättning och att få stå på scenen.

 

Därför kokas det brygder här hemma för att ge förkylningen en kamp. Vi kör ingefärskok med citron och honung. Gott men än har det inte gjort så förkylningen vikt hädan….

 

Den här veckan har vi annars samlat ihop kläder och mat för att bidra till tyfonoffren i norra Luzon. Man vill göra det lilla man kan och att köpa lite nudlar, ris och bidra med strumpor som ändå blir urvuxna här utan att de används, känns bra. Det har rapporterats mycket om tyfonen eller orkanen som det kanske heter i USA, men inte så mycket från den som drog fram här.

 

Det sägs att dödssiffran kommer stiga till ca 100 personer i Filippinerna och då gick tyfonen utanför ön även norrut. För oss i Manila märktes det knappt. Vi fick lite regn på lördag kväll. Dock var det en del förberedelser på skolor som faktiskt ställde in flertalet aktiviteter i fall Manila skulle drabbas värre än det gjorde. Men hellre vara överförsiktig än inte tillräckligt försiktig.

 

Tyfonen Ompong skadade närmare 76 000 hus i Cagayan när den först drog in den 15 september. Ca 10 500 hus är totalt förstörda och ca 65 000 hus är delvis förstörda. Många hus förstördes i landfalls där hela landmassor dras iväg.

 Baguio City under vatten. Här var vi i våras på en roadtrip. Känns besynnerligt att se det så här. Foto: Kathrine Victa
 
The Tuguegarao Airport skades rejält i stormen. Foto: Asec Giovanni Lopez/DOTr
 
Tuguegarao City, Cagayan efter ett landslide. Foto: Lester Joseph Mora Ballad
 
I Barangay Banaba i San Mateo var vattnet midjehögt och man fick evakuera folk i båt. Foto: Darren Langit/Rappler
 

Men vi har inte sett all effekt av tyfonen än. Man uppskattar att runt 5,2 miljarder pesos värt av ris har blivit förstört, ungefär 1,7 miljarder pesos av majs och grönsaker till ett värde av ca 160 miljoner pesos. Detta kommer påverka priser och tillgång under lång tid framöver.

 

Man hade i alla fall lärt sig från tyfonen 2013 då flera tusen personer dog för att man inte förberedde sig. Den här gången hade ca 100 000 personer evakuerats. Vi har sett bilder och filmer från Hong Kong där tyfonen drog närmare staden och det ser helt galet ut. Som hämtat från värsta katastroffilmen från Hollywood. Nu hoppas vi att det var sista tyfonen för i år och att vi alla frisknar på oss och att Noel klarar sig. För han ska ha kalas på lördag!

Sjukstuga och tyfonen...

0 Läs mer >>
Kommer ni ihåg hur stolta vi var över alla plastsaker? Så smarta nya förpackningar?
 
Ja, så mycket får vi för det nu..... Det kom tillbaka och bet i oss i ändan! Med råge.
 
Nu svämmar haven över av all plast. Detta var något vi såg tydligt när vi bodde på Malta. Varje vår efter vinterstormarna sköljde det in plast med vågorna. Och det var inte bara det som kom från ön utan även från längre ut i haven.
 
Här i Manila går jag förbi högar av plastflaskor, Mc Donalds muggar, sugrör, plastpåsar etc varje dag. Ingen värnar riktigt för miljön här. Vet inte riktigt varför. Här går det ju att göra stor skillnad med tanke på alla människor som bor här. Några delar i Manila har faktiskt förbjudit plastpåsar i mataffärerna. Medan andra packar enstaka saker i en plastpåsen som sedan läggs i ytterligare en påse.
 
Jag brukar alltid ta med egna påsar till affärerna stora förvåning. Än större är förvåningen då jag försöker att packa mina påsar själv. Eftersom arbetskraften är billig finns det alltid någon som gör det. Men då blir det överanvändning av plast. Kan ju också tycka att när arbetskraften är billig så borde de ha folk ute som städar mer. Sätta ut soptunnor. Men väldigt få bryr sig.
 
Att komma från ett land där vi föregår med gott exempel och har källsorterat under decennier och är vana att panta flaskor är detta en chock. Att se all plast och allt skräp ligga vid vägkanterna. Självklart finns det tillfällen hemma i Sverige också då det är riktigt illa och ser förskräckligt ut. Men i stora drag är vi förekömen och ska vara riktigt stolta över oss själva!
 
Jag använder fortfarande plastlådor till mat vilket är något jag kan förändra. Men å andra sidan återanvänder jag dem år ut och år in eftersom jag inte micrar maten i dem utan på tallriken.
 
På barnens skola pratas det mycket om hållbarhet och det här är ju faktiskt inte hållbart i ett längre perspektiv. Vad kan vi göra i vardagen för att påverka positivt, om än i det lilla? Måste ha sugrör till dtrickan? Bara ett exemple att ta med sig i förändringsresan som börjar hos oss alla. För vet ni? Vi kan alla göra skillnad även i det lilla för att senare påverka det stora!

Plastic Fantastic

1 Läs mer >>

Sen vi kom tillbaka för ca 2 veckor sedan har det regnat mycket. Första veckan var i princip regn dygnet runt. Detta orsakade en hel massa översvämningar. Vi får varningar på telefonen när det är översvämningar och risk för dem. Våre telefoner har pipit natt och dag i flera dagar. Fulla av varningar, den ena värre än den andra. Tyvärr är det ju oftast de mindre bemedlade som drabbas värst. Så även vår hushållerska.

 

Fely bor i en låglandsort strax utanför Manila nära en flod och när den svämmar över av regnmassorna drar floder fram utan barmhärtighet. För hennes del svämmade huset över så det till slut var vatten upp till övre delen av fönstren. Hon fick försöka hjälpa sin syster därifrån trots att ingen av dem kan simma. Fely bor med sin bror som just nu behandlas för cancer och en syster. Systern är en tvilling där hon bor med Fely för att hon inte klarar sig själv. Hon är nämligen utvecklingsstörd. Felys son bor också hos henne under helgerna. I veckorna åker han iväg och jobbar.

 

Så på sin lön försörjer hon alltså ytterligare 2 personer. Tack och lov lyckade de ta sig ut ur huset och kom iväg till ett evakueringscenter. Där bodde de i 2 dagar medan vattnet sjönk undan i huset. Hon kunde ha stannat upp till 3 dagar men ville inte bo kvar för att det var så många där. Evakueringscentren består egentligen bara av väggar och tak där de får sova på golvet.

 

Nu har de varit tillbaka i sitt hus i drygt 1 vecka och försöker fortfarande städa undan lera i huset. Flera möbler är helt förstörda av vattnet och leran och så även madrasser, handdukar, lakan etc. De har en svängdörr i huset så många lösa föremål åkte med vattenmassorna när de drog fram genom huset. Kylskåpet flöt uppe vid taket. Det är så hemskt att se så många drabbade.

Tänk att med ett ljus försöka rädda det som går att rädda.
 
Saker flyter omkring inne i huset allt medan vattnet stiger.
 
På kort tid har vattnet stigit till övre delen av fönstren. Och kylen flyter omkring vid taket. Sandelar flyter tillsammans med allt annat. Här gäller det att rädda sig själv innan man inte kommer ut längre.
 

Vi har försökt hjälpa så mycket vi kan genom att köpa matkonserver, ris och ge dem extra pengar att köpa det de behöver till huset.

 

Det är så lätt att klaga över vädret när man sitter i Sverige och har ett hyfsat stabilt klimat utan några större katastrofer. Här ser man vad vädrets makter gör på nära håll och hur hårt det drabbar de som faktiskt inte har något.

 

Läget har stabiliserats något och trots att det fortfarande regnar är det inte samma våldsamma ihållande regn som tidigare. Det går mot torrare och varmare tider, trots att vi redan har 30 grader varmt och uppemot 90% luftfuktighet. Lite lätt svettigt!

Översvämningar och re...

0 Läs mer >>
Vilken sommar vi har haft! Vilket väder vi har haft! Vilken härlig tid med nära och kära vi har haft! Helt enkelt underbart på alla sätt och vis!
 
Ja, vad kan man säga när jag längtade hem till kyla, regn och att få mysa i soffan i jeans och tjocktröja med en bok eller framför en film. Vad jag fick var 6 veckar med 30 graders värme och sol hela tiden. Den här sommaren måste gå till historien. Men medan alla klagade på att det var för varmt tyckte jag det var behagligt utan den höga luftfuktigheten vi har här i Manila.
 
Vi har under 6 veckar bott på inte mindre än 8 platser. Vi har kört 400 mil runt Sverige för att hälsa på alla och ändå finns det några vi inte hunnit träffa....
 
Vi har hunnit se det bästa av både västkusten och Öland. En liten del av Stockholm också.
 
Fantastiska Smögen med sina vackra sjöbodar är självklart värt ett besökt när man är på Västkusten. Vi tog morfar med oss och fick en trevlig lunch och lite brygghäng!
 
Ett måste är ju en tur med morfars båt till alla olika öar utanför Fjällbacka! Och matroserna sitter högst upp för att ha koll!
 
Detta är så myckt förknippat med min uppväxt. Blå hav, blå himmel och kala klippor. Så vackert i sin enkelhet! Jag njuter av att få spendera tid med den här kombinationen och att få en sommar som den som var är ju ett extra plus!
 
Fjällbacka från håll. En riktig pärla på Västkusten! Så glad att vi fick vara här så länge med barnen. Båda hittade några kompisar och var ute på lekplatser och sprang omkring länge på kvällarna. Mindre behov av att sitta med ipads och spela....
 
Och jag fick lite egen tid med maken på Café bryggan. Ett glas bubbel smakade gott i solnedgången!
 
Barnen gick på arkeologiskola en dag och tyckte det var superspännande att lära sig om hällristningar och bronsåldern. Noel skapade genast ett delat dokument med sina klasskompisar med fakta för kommande presentationer i skolan! Min son! <3
 
Efter att Thomas hade varit en kortare sväng på jobbresa till Amsterdam åkte vi rakt över Sverige för att besöka svärmor Mia och svärfar Gusti och alla deras 6 hundar. En trevlig överaskning var att stora tjejen Sally kom ner också!
 
Kalmar slott är vackert och ligger alldeles vid vattnet. Vi där och strosade runt innan vi åkte över bron till Öland.
 
Kvälldoppen var många på Öland. Nära till stranden och varmt i vattnet och i luften gjorde dessa till en trevlig kvällsövning!
 
Solnedgångarna kunde jag inte få nog av. Så vackra och med bron som syns på avstånd.
 
Vi gjorde en trevlig resa upp till norra Öland. Det som lockade mest när vi åkte upp var Böda strand. Dock var det blåsigt och trots värmen blev det kyligt när vinden låg på och vattnet blev också kallare med pålandsvind. Så det slutade med att vi åkte norröver i stället och besökte Långe Erik. Fantastiskt att se!
 
Det är vackert från toppen av fyren! Nästan så man kan gå mellan landtungorna.
 
När vi kom tillbaka till Fjällbacka så var kusinerna där och det blev en efterlängtad förening av dem. Så härligt att se hur roligt de har tillsammans trots att de inte setts på 1 år.
 
Noel coh Nils leker sten, sax och påse på en klippig ö!
 
Efter några dagar i Skövde med trevliga överraskning från fantastiska vänner som ordnade med födelsedagsmiddag och mycket prat. Helt underbart!! Det är sånt man saknar när man är utlokaliserad till andra länder. De riktigt nära och kära och gamla vännerna som finns där för en oavsett hur lång tid det går mellan mötena. Så underbart att hinna få lite tid med dem. Det behövde jag!
 
Sen var vi våra 3 dista dagar i Stockholm. Kusinerna skulle komma tillbaka och bodde i deras hur medan de var ute med båten på en skärgårdstur i Stockholm. Ett besök i city var en självklarhet.
 
Stadshuset stoltserar så fint precis vid vattnet. Den här bilden tog jag medan vi prommenerade till Mindcraft företaget Mojan dit Noel absolut ville ta sig. Till hans stora besvikelse fick vi inte komma in och hälsa på!
 
Vad vi istället hälsade på var Vasa skeppet. Sveriges största besöksmål i Stockholm men också ett av de största misstagen i Sveriges histora. Stoltheten som skulle hjälpa till i krigen som skönt på jungrufärden. Vackert är det dock att se skeppet!
 
Ett annat skepp vi fick se på nära håll var Leo. Leo är ett gammalt bogserfartyg som vår vän och kollega Magnus har köpt och renoverar upp. Tror han har stadens bästa utsikt!
 
Stockholm är en fantastisk stad med otroligt många gamla fina byggnader. Undrar just om det är vad folk noterar när man springer runt med andan i halsen i sin vardagshets. Ibland är det bra att vara ledig och kunna stanna upp och ta in!
 
Men samtidigt känns det skönt att vara tillbaka i sitt. Med sina saker, sina kläder. Inte våre möbler men ändå sitt eget krypin. Jag är mycket av en rutinmänniska och känner att det ska bli skönt att komma tillbaka till rutinerna igen. Skola, träning, jobb etc. Jag antar att var sak har sin tid - det är skönt med ledighet men samtidigt väldigt skönt att vara tillbaka i vardagen igen. Jag ser fram emot att följa barnen genom ytterligare ett år! De utvecklas och lär sig så mycket.
 
Det har regnat i princip hela tiden sen vi kom och tyfon på tyfon passerar runt oss och ger mer regn. Men än håller vi oss torra där vi är. Tyvärr är det inte alla andra som gör det. Men mer om det i nästa inlgga.

Sommaren i Sverige

0 Läs mer >>

Om vägen mellan Banaue och Sagada var dålig så var vägen från Sagada till Baguio ännu sämre. Vi hade nog aldrig trott att det kunde bli värre, men så fel vi hade! Tror dock att ni alla har hört nog om dåliga vägar så jag lämnar det ämnet med det här.

 

Jag hade målat upp en så perfekt bild av Baguio. Jag hade hört så mycket positivt och såg fram emot att se denna underbara bergsby. Tänk vad fel man kan ha (igen)! Det var ingenting av vad jag hade föreställt mig. Det var ingen by, det var en stad med 350,000 invånare, bilar, jeepneys och folk överallt.

 

Vi kom fram på kvällen och efter lite möda hittade vi hotellet. Jättefint, trots att vi faktiskt varit lite besvikna på att vi inte kunde bo på Camp John Hay, så var vi jättenöjda med det vi fick. Äntligen en bra dusch, sköna sängar och som vi sov! Vad bortskämd jag låter, inser jag nu. Jag har verkligen inte något problem med enklare förhållanden, men det var trots allt skönt att sova ordentligt. Kanske var det bara ren trötthet eftersom vi första natten legat och lyssnat på lastbilar som passerade och andra natten var kort då vi gick upp tidigt och såg soluppgången. Det blev i alla fall en tidig kväll.

 

 

Efter frukosten gick vi ut för att kika på stan. Vi hade några platser vi prickat för som vi vill se. Bland annat katedralen och en park. Katedralen hade gudstjänst varje timma eftersom det var söndag så den kunde vi inte se. Och parken blev lite platt fall. Vi fick väldigt mycket Kina-vibbar av parken. Fin men inte mer än så. Vi tog en roddtur med barnen och sen gick vi vidare.

 

 Katedralen i Baguio
 
 

Baguio är bland annat känt för sina jordgubbsfält, farmers markets och Camp John Hay. Camp John Hay var tidigare USAs militärbas. Numera är det både en turistdestination och vattenreservoar.

 

Många är jordgubbarna på farmers market!

 

Baguio har fightats mot mycket genom åren. Japanerna har haft sin bas på Camp John Hay innan det togs över av ameriaknerna. Men mycket av staden raserades också i jordbävningen 1990 men byggdes upp igen mycket tack vare hjälp från inhemska och internationella donationer.

 

 

Eftersom staden ligger 1540 meter över havsytan inbäddad i Cordillera Central Mountain Range i norra Luzon så är det en populär destination på sommaren. Det ger en skön svalka och temperaturerna går sällan över 26 grader, ens då det är som varmast!  

Vårt bergsäventyr dag...

0 Läs mer >>

Medan regnet hällde ner, åskan dundrade fram över risterrasserna och blixtarna lyste upp himlen skyndade vi oss tillbaka till bilen. Trots att jag bara ville titta en sista gång och ta ett sista kort, fick jag till slut ge upp och vara tacksam över att faktiskt att fått se dessa underverk. Nu var det dags för nya äventyr när resan fortsatte till Sagada.

Av vägarna fanns lite mer att önska....
 

Sagada är mest känt för sina hängande kistor och det var självklart dessa som var största anledningen till att vi ville åka dit. Vägen mellan Banaue och Sagada var mellan varven i det närmaste obefintlig. Vägarna var lika kurviga som en slingrande orm och det gick upp och ner mer än Lisebergsbanan. Dock går Lisebergsbanan i något snabbare fart. Man får hålla ögonen på vägen. Ibland var ena vägbanan borta. Ibland saknades vägräcken och det stupade ner så brant att det hisnade när man kikade över kanten. Lägg därtill ”landslides” där stenar och grus fortfarande ligger över vägen så börjar ni förstå hur det såg ut. Men detta är inte nog. Eftersom vi åker in och ut i otaliga småbyar, många bestående av endast några få hus, så finns också hundar, barn och höns som slåss om vägbanan. Tur man har en man som gillar att köra, för jag hade inte gjort det!

 

Sträckan var 60 km och det tog 3 timmar! Ja, men jag tror ni börjar förstå hur det såg ut. Vi hade också regn hela vägen till Sagada och kom så småningom fram till en mulen lite ”håla”. Förlåt för att jag använder ordet håla, men det var precis så jag kände det när vi rullade in. Det var inget av vad jag hade målat upp. Jag var så besviken. Till råga på allt så hade vi fått hjälp att boka boende då vi inte hade någonstans att sova när vi åkte från Manila. Tydligen så fungerar inte telefonlinjerna så långt…. Eller något. Hmm, vi letade och letade och fick allt mer specifika instruktioner om vart detta boende skulle ligga. Men vi hittade inget. Det var helt omöjligt att hitta stället, så slutligen gick vi in på närmaste hotell och frågade och de hade ett rum kvar så där sov vi!

 Morgonen efter så fick vi en helt annan bild av Sagada.
 
En lite bergsby som lika gärna hade kunnat vara någonstans i Italien.

 

Vi gick till Yoghurt house, en lite restaurang som kändes som ett ställe för backpakers. Usch, betyder det att man är gammal?? Maten var helt okej. De är mest kända för sin yoghurt som de gör själva. Hur som helst, den smakade vi aldrig. Efter middagen blev det sängen för oss. Vi hade nämligen ett mission för morgonen efter… Vi skulle upp och se soluppgången på Kiltepan Peak.

 

Vi ställde klockan på okristligt tidiga 4.15. När klockan ringde kändes det som det hade gått 5 minuter sen vi gick och la oss. Jag hade också vankat mellan sängen och toaletten då min mage sa ifrån på något i maten. Så jag kände mig lite som Kallen Anka i Musse Pigg på camping. Ögonlock som inte vill hålla sig uppe… Men det var bara och bita ihop. Kallt var det också när vi steg ut, bara 15 grader. Så kallt har vi inte haft på länge. Vi hade packat långa byxor och tröjor till alla utom pappa (han får packa själv och hade missat detta!).

 Full kommers redan kl. 5!

 

Vi rullade sakta upp för en grusbacke till slutet på vägen till Kiltepan Peak. Det var fortfarande mörkt. När vi kom upp möttes vi av full kommers! Det var nog mellan 6-12 olika små butiker uppdukade med kaffe, ägg, frukost etc. Kändes lite konstigt mitt i alla mörker att det redan var full fart på detta. Vi gick ut mot kanten och trots mörkret så ser man bra. Det hade börjat ljusna lite och utsikten var magnifik.

 

Inget hade kunnat förbereda mig på synen och upplevelsen. Vi var ovanför molnen! Vi såg bergskanterna, skogen och ett helt hav av vita bomullstussar. Samtidigt började allt mer människor samlas för att uppleva soluppgången. 1640 meter över havet med miljontals små vattendroppar dansande i luften men solens värmande strålar så sakteliga börjar leta sig fram. Sakta, sakta först för att riktigt kunna måla upp himlen och landskapet i de allra vackraste av färger.

 Molnen börjar skingras och solens strålar sänder ljus och värme.
 
Risterasserna ramar in bergen även här.
 
Alla människor som precis som du vill njuta av upplevelsen får man bortse från. Komma tidigt och ställa sig långt fram!
 

Med våra sinnen fyllda till bristningsgränsen åkte vi tillbaka för att äta frukost och checka ut. Sen väntade Sumaguing Caves på oss. Sumaguing är den största grottan i Sagada med ett djup på ca 150 meter. Det naturliga ljuset minskar för varje steg vi tar. Det var som att gå rakt in i The Twilight Zone. Det enda ljus vi hade var från en liten lanterna som guiden hade med sig. Det är halt, bitvis väldigt halt, och snart hör vi ekot från och pipen från fladdermöss. Samtidigt säger guiden till oss att inte hålla i oss eftersom grottan här är fylld av bajs från fladdermöss…

 Mycket klättrande, halkande och gående blev det i grotterna.

 

Barnen var så upprymda och de gick i täten med guiden. Halvvägs nere fick vi ta av oss skorna och här var det riktigt bra fäste för fötterna. Vattnet var kallt och skönt och rummen var fyllda av stalaktiter och stalagmiter i alla möjliga och omöjliga former. Här hittade vi Dinosaur footstep, Birthday cake, King’s curtains och flera andra formationer. Jag undrar vem som har sån fantasi att de hittat formationerna och namngivit dem!

Kings curtains.
 
 

Detta var ett sant äventyr och ett av naturens underverk. Hur dessa grottor sakta, sakta har karvats ut i naturen är ett sant under.

The Birthday cake.
 

Sista stoppet i Sagada var till de hängande kistorna. De hängande kistorna är en speciell begravningstradition utöver Indonesien, Kina och Filippinerna. Detta är fortfarande tradition här för vissa begravningar även om vanliga kyrkogårdar och gravar blir allt vanligare. Man trodde förr att gnom att hänga kistorna på klippkanter eller bergsväggar så undvek man att djur grävde upp dem men man trodde också att man välsignade själen och att den döda kom närmare himlen genom att de hängdes upp istället för att grävas ner.

 Ser ni dem? Hängande längs klippkanterna?

 

Kistorna är små, bara ca 1 meter, eftersom liken begravs i fosterställning. Detta för att de tror att man ska lämna den här världen på samma sätt som kom in i den. Kistorna sätts upp tomma på bergsväggarna och unga män klättrar upp på sidan för att placera liket i kistan. Man kan också se stolar bredvid kistorna. Dessa är till för att de döda ska kunna sitta på stolen natten innan begravningen och se på.

 

Historiskt kallades stolen för Sangadil, dödsstolen och den var en viktig del i den traditionella begravningsprocessen hos Igorot stammen. När du dog bands kroppen fast på stolen och täcktes med filtar. Stolen placerades i ditt hus mot ytterdörren så att släktningar kunde hälsa på hos liket och ta farväl. För att undvika lukten vid förmultningsprocessen så rökte man långsamt kroppen. Eftersom kistorna bara är 1 meter så bröts benen på liket innan det placerades i fosterställning i kistan.

 

Historien med the Hanging coffins kan kännas makaber men på något sätt så verkar det finnas en vilja att bevara det gamla men samtidigt ge folket det nya. Det finns en stark önskan att kunna hälsa på sina när och kära vilket är svårt när de hänger på en bergsvägg.

 

Vår guide berättar att idag kan familjer välja om man vill att kistan ska hängas eller om man vill ha en vanlig grav. Vår guide är väldigt respektfull och säger till barnen att inte prata högt. Kistorna hänger i Echo Valley som också är känd för sitt fina eko så han ber dem på ett fint sätt att inte testa detta när vi kommer närmare kistorna. Det känns fint att traditionen lever kvar med så mycket respekt och omtanke medan man även har anammat det nya. En bra balans mellan gammalt och nytt.

Sverige eller Filippinerna? Naturen här uppe i bergen liknar faktiskt varandra väldigt mycket.

 

Vårt bergsäventyr dag...

0 Läs mer >>

Eftersom det var en extra dag ledig från skolan förra helgen så bestämde vi att vi skulle ta tillfället i akt och faktiskt bocka av något från vår Bucketlist av saker att se här i Filippinerna. Och valet föll på att åka upp i bergen i norra delarna av Luzon för att se Banaue, Sagada och Baguio. Eftersom det är så mycket att skriva om kommer jag dela upp den här reseskildringen i 3 delar, en för varje plats.
 
Banaue risterrasser
 

Vi hämtade barnen efter skolan i torsdag med bilen packad till bredden med kläder och fika inför den långa resan norrut. Vi hade bokat in oss en natt halvvägs upp till Banaue som annars skulle ta mellan 8 och 10 timmar beroende på trafiken. Vi fick njuta av den otroligt vackra solnedgången medan bilen och chauffören stadigt tog oss en mil närmare vår nattdestination. Solnedgångarna här är ett rent skådespel med sprakande färger som målar himlen mer och mer för varje minut som går.

 

I San Jose City hade vi bokat ett hotell för natten och dit kom vi efter ca 4 timmar. Möra efter resan och med tanke på den tidiga morgon som skulle följa checkade vi in, åt middag och gick och la oss. Rummet var det absolut inget fel på men trafiken utanför var desto värre. Hotellet låg precis vid genomfartsleden och den ändlösa trafiken fortsatte hela natten. Det var nästan skönt att gå upp när klockan ringde eftersom det innebar att vi slapp försöka sova till ljudet av lastbilar som swoschade förbi i oändliga rader som pärlor på ett halsband.

Hotellet färdigpyntat för julen 2018!
 

Efter frukosten rullade vi ut på vägen igen med siktet inställt på 4-5 timmar i bil innan vi skulle nå Banaue. Inget hade kunnat förbereda oss för de vägar vi skulle åka på. Och absolut inget kan förbereda en på vad man kommer att få se! Vi tog oss upp i bergen på små slingrande vägar. För varje mil vi la bakom oss ju tydligare blev bergsregionen. Det är så grönt att det nästan gör ont. Vägarna är så smala och kurviga att man konstant måste vara beredd på allt. Vi tråcklade oss igenom nålsögon så skarpa att lastbilarna fick använda båda filerna för att komma igenom. För att i nästa kurva möta en ko på vägen, eller tricycle fullastad med korgar eller en familj åkandes alla 3 på en moped.

Här är ingen ko på isen men en ko på vägen!
 
Fullastad
 

Ju närmare vi kom desto tydligare blev det att vi var i rislandskapen. Små terrasser började skönjas vid horisonten och vi passerade ris på torkning på vägarna. Efter man har skördat riset så separerar man stjälkarna från själva riset. Riset läggs sedan ut på marken för att torkas. Så nu vet jag definitivt varför man ska skölja riset! Vi passerade åtskilliga ristorkningar på vägrenarna eller vägbanorna.

Så här läggs ris på vägbanorna för att torka innan man separerar skalet från riset. Glöm inte att skölja riset innan kokning!
 
 

Precis när vi trodde att vi aldrig skulle komma fram och att vi inte skulle kunna ta fler kort eller bättre kort så var vi precis i mitten av de mest berömda terrasserna. Vilken syn! Vart man än vände blicken var det risterrasser.

Vart man än tittar ser man terrass efter terrass i böljande landskap.
 
Bevattningssystemet fungerar ypperligt eftersom ris måste väx med fötterna blöta.
 
Närbild av hur blött det faktiskt är.
 

Risterrasserna smeker varsamt bergens konturer, innästlats mellan små byar som växer ihop med dem. Det är ett otroligt arv och med en kunskap som har gått från generation till generation helt baserad på det gamla traditionella sättet att så och skörda för att behålla den sociala balansen. Ett landskap i full harmoni mellan människa och miljö. Terrasserna är den perfekta blandningen mellan fysisk, kulturell, ekonomisk, religiös och politisk miljö, ett levande kulturlandskap av obeskrivbar skönhet. Byggdes för 2000 år sedan och har sedan gått i arv från generation till generation och på något sätt känns det som tiden stått stilla när man är här. Byarna ligger inkilade längs med terrasserna på ett sätt som verkligen gör dem till ett med naturen. Det känns fullt naturligt att det ligger hus överallt samtidigt som det är svårt att förstå hur någon kan bo här.

 

När man kommer från den civiliserade världen där man går till mataffären och handlar sin mjölk, ris, ägg och kött så måste de här vara mer självhushållande. Det känns som tiden på något sätt stått stilla här. Barn leder utanför husen, hundar springer över vägarna och hönsen pickar rester av frön från marken. Här finns ingen hets, ingen stress men heller ingen lyx. Eller så är det här det som är lyx? En lycka född inom oss, utan påtryckning från företag med pengar till marknadsföring som skapar behov hos oss.

 

Ett lugn lägger sig över mig på ett sätt där man bara kan ta in all skönhet som finns. Vi står förundrade och tittar ut över terrasserna som breder ut sig. Medan tankarna kommer och går, kommer också regnet. Först lite försiktigt som en varning för att sedan verkligen visa vad det kan ge. Och för att verkligen ge ett oss ett skådespel börjar det också åska och blixtra. Jag tittar mig omkring en sista gång, på kvinnan som lugnt och sakta väver under taket på sin hydda med en panoramabild vi sällan kan skåda hemma. På mannen som varsamt vilar blicken ut över risterrasserna med, i alla fall vad det verkar för mig, en förnöjsam och belåten min. Här lever man livet som det är. I ett med naturen.

Det här är platsen man tittar på risterrasserna. Tänk att ha dessa byggnadsverk på bakgården.
 

Att dessa risterrasser byggdes för hand, 1500 meter över havsytan för över 2000 år sedan är helt otroligt! Innästlat i Ifugao provinsen som består av 18 olika barangayer, eller byar, finns det flera olika risterrasser där Banaue är den mest kända.

 

Numera producerar man riset helt utan GMO, en förändring som gjordes 2009. Väldigt mycket kretsar kring riset här uppe där de flesta festivaler och maträtter går i risets tecken. Kring skörden firar man med tacksägelsefester. Faktum är att riset är en så stor del av filippinarnas kost att USA har börjat lobba för att de ska äta mer bröd och mindre ris eftersom det är nyttigare!

 

Trots alla timmar i bilen så var det värt det, att se dessa terrasser som finns med på UNESCOs lista över världsarv. Och man kan inte annat än blir ödmjuk inför det. De är ett bevis på ett samhälles hållbarhet där produktionen av ris genom att skörda vatten från de skogsklädda bergstopparna och att skapa stenterrasser och dammar för att optimera produktionen har överlevt i två tusen år!

 

 

 

Vårt bergsäventyr dag...

0 Läs mer >>

I fredags var det fullt upp. Medan barnen var i skolan och mannen på jobbet fick jag det stressigt värre. Morgonen startade med ett träningspass med min underbara PT Mia. Sen var det packande som stod på schemat tillsammans med inköp av födelsedagspresent till Thomas fyller år idag faktiskt! Så, igen: Grattis på födelsedagen älskling!

 

Vi hämtade barnen och på pricken 14.40 styrde vi kosan norrut på väg mot Subic. Subic ligger ca 16 mil (160 km) nordväst om Manila. Ditvägen gick lekande lätt och vi var framme i tid för en trevlig kvällsmat och en episk solnedgång! Vi åkte med goda vänner så även barnen hade kamrater att hänga med (gud förbjuder att vi kallar det leka nu för tiden!!).

 

Vi hade ett mål med resan och det var den enorma flytande lekparken i vattnet utanför Subic Bay – The Inflatable Uncorn Island! Ja, men ni hör ju. Vem skulle inte vilja åka dit? Stället är som ett enormt lekland för både barn och vuxna på grunt vatten med rutschkanor, hinerbana, broar, torn, gungor med mera!

 

Med hela 3 400 m2 stor ytan (eller 8 basketplaner!) är det lätt att förstå varför det kallas ”den störst flytande lekplatsen i Asien”. Byggt för vuxna som behöver hitta sitt inre barn igen är den lika rolig för oss som för barnen. Och lita på mig när jag säger att du behöver hjälpa dina små prinsar och prinsessor när de ska upp, över och under alla hinder. Det här är nämligen mer som en Total Wipeout bana korsad med American Ninja Warriors! Är du rädd att doppa huvudet är detta inte platsen för dig. Jag säger bara: Var beredd att bada!

Välkommen att ta fram barnet inom dig!
 
Det krävs styrka och mod att ta sig förbi vissa hinder!
 
Många var doppen då man handlöst föll i vattnet.
 
Whoho!
 

När du väl har tröttnat på att bounca runt på banorna och falla i vattnet så har du en loungeyta att re-la-la-laxa på! Pink Bali lounge area är en enda stor sockertoppsliknande yta med saccosäckar i syrénlila och rosa med rosa parasoll med tofsar och fjärilar hängande som dekorationer. Man kan inte annat är älska det!

Ytan var mycket mindre än jag förväntat mig men å andra sidan är du inte där så mycket....
 
 

Kostnader för detta enorma lekparadis varierar med tiden du vill spendara där. Det minsta paketet är 1 timma för 499 pesos (100 kronor) upp till heldagspass för 849 pesos (150 kronor). Väl spenderade pengar om du frågar mig! Visst hade vi några tillfällen med barn som grät men det gick snabbt över och de var ute igen för att prova nya delar eller återvända till sina favoriter!

 

Ska jag ge ett tips till andra som kan vilja ta fram barnet i sig eller ta med sina egna barn eller barnbarn så är det att vara där tidigt! De öppnar 8. Vi kom klockan 9 och då var det inte så trångt på banan även om det säkerligen var en hel del människor på plats redan och vi fick mycket lek på liten tid. Ju längre på dagen desto mer folk även om de har tidsanpassade slotar man köper. Men det verkar som att folk i allmänhet inte är så morgonpigga… Och det var inte heller vågorna för de kom efter lunch. När vi gick ut en sista gång efter att ha inmundigat maten (välbehövlig energi trots den ganska torftiga serveringen) så var vågorna lika mycket vårt bekymmer och problem som alla människor. Ju mer folk, desto instabilare bana. Ju mer och högre vågor, desto instabilare bana. Så med både vågor och mer människor blev det en ganska svårmästerlig lekplats att vara på.

 

Slutbetyget på denna resa blir ändå 8 av 10

 

Inflatable Unicorn Is...

0 Läs mer >>

Idag på väg till skolan med barnen så sade helt plötsligt att de kan gå själva till skolan. Visst, eller hur? Som om jag skulle låta dem gå själva till skolan i Manila med flera miljoner invånare, med en trafik som inte liknar något annat jag varit med om. Men om man ser det från deras håll så är detta normal för dem. De har bott utomlands de senaste 2,5 åren och både på Malta och här är trafiken något helt annat än i Sverige. Detta är deras vardag, det är normalläge för dem. Så att de föreslår att de kan gå själva är inget konstigt. För mig ser jag faror i varje korsning! Inte bara trafiken, men också obemannade övergångsställen, kidnappning, you name it. Och nu vill ju inte jag måla faan på dörren, men tyvärr lever vi i en vardag där faror faktiskt lurar runt varje hörn. Även om jag inte vill se det. En kompis här sa att du är alldeles för snäll och litar på tok för mycket på alla. Och ja, det gör jag kanske, men jag tror det kommer från att faktiskt ha vuxit upp i trygghet, där det inte fanns så många faror. Men samtidigt måste vi idag lära våra barn att bli gatusmarta. Världen ser inte ut som den gjorde när jag växte upp. Den har krympt på gott och ont. Det finns också mycket mer kriminalitet och droger. Och att bo här där våra telefoner kostar lika mycket som en månadslön gör oss till perfekta pricktavlor.

 

Men nu var det inte detta jag skulle skriva om idag utan om det livsviktiga, livslånga lärandet. Jag kände idag när jag satt i bilen och kände min växande irritation över trafiken att trafiken är ju något jag inte kan påverka här. Den är som den är men mitt i detta finns det faktiskt en ypperlig möjlighet för mig att träna på inte låta det irritera mig. Och i ärlighetens namn är det inte bara trafiken som irriterar mig. Jag känner att ju äldre jag blir, desto mer irriterad blir jag över saker jag inte kan styra, över saker som inte är som jag vill ha dem, eller saker som är annorlunda mot hemma. Och egentligen borde det ju vara tvärtom! Ju äldre jag blir ju mindre borde det irritera mig! Ju mer borde jag kunna styra över mina tankar och känslor. Så mitt i detta kände jag att jag faktiskt har slutat att lära mig, slutat att utvecklas och slutat att vara nyfiken på andra kulturer och länder och människor. Hur hamnade jag här? Jag brukade älska kulturella skillnader. Jag läste böcker om det. Jag studerade det på universitet till och med. Men ju mer jag bor utomlands och utsätts för det desto mindre förståelse har jag för det. Det ska ju vara tvärtom!

 

Nej, nu är det dags att vända på det här. Jag får bara ett liv och det är nu. Jag har en möjlighet att ta mig an detta på ett positivt eller negativt sätt och om jag nu skulle välja det negativa är det ju bara en som förlorar på det – JAG! Så från och med nu ska jag försöka med små, små babysteg att ändra mitt sätt att tänka och känna. Jo, jag är en känslomänniska men jag har också ett sunt förnuft. Eller jag brukade ha det i alla fall. Så någonstans måste jag inse att det aldrig är för sent att lära sig nya saker, eller lära sig nya kulturer, eller hur?

 

Jag behöver ju inte ta allt på en gång. Men att i alla fall försöka gör stor skillnad. Jag kan inte ändra det som sker här, jag kan inte hjälpa alla som behöver det. Men jag kan vara ödmjuk över det jag har och får här. Tänka att vi faktiskt gör skillnad för de som jobbar med oss. Och vi försöker hjälpa de små kattungar vi hittar på gatan här genom att ge dem mat, ta med till veterinär om ingen annan har gjort det etc. Det handlar ju också om att lära våra barn värna om andra och få en ödmjuk och hjälpande inställning till världen. Vi städar ständer vi kommer till. Så lite försöker vi dra vårt stå till stacken… Men just att inte låta irritationen ta över – det är mitt nya projekt i utvecklingen av mig själv! Och att se allt vackert runt omkring mig!

 

Livslångt lärande

0 Läs mer >>

Finns det likheter mellan Sverige och Filippinerna? Hmm, nja inte helt säker på att jag hittat dem än. Mer än det självklara då – människor! Vi människor är lika var vi än är men ändå är vi så olika i hur vi tänker. Tror kanske att likheten är mer kopplad till det känslomässiga. Vi blir glada för samma saker och vi oroar oss över samma saker. Vissa här har mer att oroa sig för än andra, med tanke på all fattigdom man stöter på. Men samtidigt känns det som att de flesta faktiskt finner glädje och lycka i det lilla. Kanske är det så att ju mer du har desto mer vill du ha och du blir aldrig riktigt nöjd? När man tänker på det är det ju väldigt påtagligt att vår Svenssonmentalitet i landet mellanmjölk med en stark koppling till Jantelagen har fått vårt samhälle och människor att fokusera sina krafter på vad andra har i stället för att förändra sin egen situation. Eller helt enkelt vara nöjd med det man har.

 

I en undersökning för några år sedan så konstaterades att detta var det svenskarna var mest avundsjuka för hos grannen:

1.     Grannen har ett finare hem.

2.     Grannen har mer pengar.

3.     Grannen har möjlighet att renovera.

4.     Grannen har en mer välvårdad trädgård.

5.     Grannen har ett roligare privatliv.

6.     Grannens bostad har ett bättre läge.

7.     Grannen reser mer.

8.     Grannen verkar mer lycklig.

9.     Grannen har ett bättre jobb.

10.  Grannen har en finare bil.

 

Jag måste i det här läget påpeka att jag vet att vi är priviligierade här. Vi har chaufför och vi har hemhjälp. Men det ger oss till viss del insyn i hur de har det. Vilken nivå mellanskiktet lever på.

 

Ta hemmet t ex, här ligger slum bredvid de mest exklusiva bostadsområdena. Och det ryktas att de stora byggföretagen som ligger bakom nybyggena (de stora exklusiva) faktiskt betalar folk för att sätta eld på slumområden som ”kommer i deras väg”. Pengar har en konstig förmåga att ta fram det värsta hos människor. Samtidigt som det ger möjlighet att göra bättre, att ge mer. Vår chaufför skojade glatt med oss hela hösten om att varje gång det regnade fick han en ny dusch i huset eftersom taket läckte! Sakta men säkert kunde han spara ihop till ett nytt tak och hela familjen hjälptes åt att lägga det. Och då pratar vi korrigerad plåt. Han lånade pengar några gånger av oss men de gick till familjen. Hans bror förlorade ett barn så han ville hjälpa honom även om han själv också hade problem att fixa med.

 

 
 

Vad är ett finare hem i deras ögon? Här jobbar de åt oss och ser dagligen hur vi lever, vad vi köper, vad vi gör, hur vi reser på semestrar, men de kommer plikttroget varje dag. Jag vet att många expatriatfamiljer har haft problem med att deras hemhjälp stjäl. De har kommit på dem själva, men kan vi annat än försöka förstå var de kommer ifrån? Och vara tacksamma att vi över det vi har?

 

De tänker inte på ett finare hem, eller en välvårdad trädgård eller ett roligare privatliv, semestrar etc. De har fullt sjå att få sitt lilla liv att fungera och få mat på bordet varje dag. Oftast är de genuint lyckliga trots allt. De ser glädje i det lilla. Nu vet inte jag riktigt hur det är eftersom jag bara ser allt utanpå. Skrapar men lite på ytan är det kanske annorlunda. Vi känner ju en del filippinare som har gjort välfärdsresan, men rykten säger att de är sämre arbetsgivare än expatriats från andra länder. Vilket är svårt för mig att förstå.

 

Vi försöker hjälpa där vi kan. Vi donerar mat och kläder, oftast genom skolan när de har projekt. Man måste välja här eftersom det finns så många. Jag skulle kunna tänka mig att hjälpa till på något barnhem, men just nu så räcker inte tiden till. Jag jobbar mer än jag trodde att jag skulle göra vilket också är förklaringen till att bloggen inte uppdateras.

 

Vi försöker också hjälpa till med de djur som inte har hem. Att gå och mata dem, se till att de blir steriliserade eller får hem. Vi är många som gör det, har mat med oss i handväskan och ger där vi kan. Just med hemlösa djur är det svårt. De behöver steriliseras och kastreras så de inte blir fler, men det är svårt när man ser några veckor gamla kattungar som knappt får mat för att mamman inte har tillräckligt. Samtidigt går det inte att göra allt. Man måste välja sina projekt.

 

Vi försöker att ge till våra anställda. De för en skälig lön, vi lånar inte ut pengar utan ger dem om de behöver. Vår hemhjälp skrapar av tallrikarna och tar med rester hem till sina djur. Jag påminner ständigt Thomas om att inte skrapa av tallrikarna i soporna utan lämna dem på diskbänken så hon kan ta rätt på det utan att behöva skämmas. Om vi köper fel saker ger vi alltid bort det. Men när gör man tillräckligt? Hur mycket ska man ge? Hur mycket kan man göra?

 

Vi försöker att behandla dem med värdighet. Hjälpa vår chaufför och vår hemhjälp men också se till att vara medmänniska och inte se ner på dem som något mindre värd. Det är många som gör det. Men det finns också många underbara expatriats som haft sin personal länge och tar med dem. De är mer familjemedlemmar än någon som arbetar för dem. Jag tror på godheten och jag tror på att vi måste bli bättre på att se lyckan i det lilla. Vara glada för det vi har istället för att ständigt drömma om vad andra har. Det är inte lätt men med lite träning kan vi alla bli bättre på det.

 

Hmm, det här inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt att skriva om…

Lycka, vad är det?

0 Läs mer >>
 
 
Eller hur?? Tiden flyger i väg i en hiskelig fart och jag försöker bara hänga med. Har inte skrivit på länge och det här kommer rakt från hjärtat. Inget skrivet i förväg som jag hunnit redigera eller fundera över. Jag bara satte mig ner och insåg att det är evigheter sen jag skrev något senast.
 
Vad har hänt? Så mycket och ändå så lite. Detta är det svåra med att leva ett expat liv. Ja visst, vi är otroligt priviligerade. Vi har hemhjälp varje dag från 8 till 17-18. Hon städar, tvättar, stryker och gör allt som vi ser som jobbiga måsten hemma. Att slippa dessa måsten minskar påfrestningarna, stressen och bråken i familjen. Absolut!
 
Och vi har en chaufför som kör oss överallt. Vi behöver inte ens köra bil, utan kan läsa, jobba eller lyssna på ipods i bilen. Fantastiskt tänker ni, eller hur? Men just bilen tycker jag är lite jobbig. Bara tanken på att sätta mig i en bil och köra själv dit man vill, när man vill och hur man vill är inte att underskatta! Nog för att jag ska erkänna att jag faktiskt inte har någon som helst lust att köra i Manila men det är en helt annan sak....
 
Några av er noterade säkert att jag skrev hur man vill i stycket ovan. Och ja, jag menar hur man vill! Trafikregler och annat är inte riktigt som hemma. Här kör man mellan filerna om man kommer framför en bil. En bil! Hey, den kommer köra om dig i nästa korsning. Men det spelar liksom ingen roll. Om de kan köra om någon genom att gena över en fil, bygga en ny fil eller köra i vägrenen och köra om på fel sida så gör man det här. Oftast tjänar vi inget som helst på det tidsmässig men det är bara så de gör här.
 
En annan sak som är vanligt i trafiken här är att man kör kortaste vägen, till sträckan det vill säga. Så jämför vi två vägar den väga 1 till ställe A är kortare men krokigare och mer landsväg jämfört med väg 2 som är motorväg men 5 km längre så väljer man väg 1. De gånger då Thomas har försökt argumentera med vår chaufför om att det är bättre att ta en längre väg till sträckan om den är bättre byggd går inte att räkna. Och vad får vi till svar? Yes, sir. Men han kör den väg han vill ändå! Man får luta sig tillbaka, ta sin bok och skratta åt det....
 
En annan sak vi börjar bli vana vid här är hur det fungerar i affärer. Vi är i mataffären. Jag letar efter majs, men hittar inte. Så jag frågar: "Excuse me, where can I find corn?". Och får garanterat följande till svar: "Corn, out of stock ma'am." Två gångar längre bort hittar jag självklart majs. Det känns som "out of stock" är ett default svar som ges till allt.
 
Och allt här tar tid! Kommer du hit - förbered dig på att vänta. Vi har lyxen att ha ett spa på området. Detta stängde man i mitten av oktober för renovering. Det skulle öppna 1 december. 1 december kom och gick utan att de öppnade. Nytt meddelande förkynnade att 1 januari skulle de öppna. Men nähä då. Sen flyttades det till 1 mars. Det har vi också passerat. Nu när vi frågar säger det bara: "Don't know ma'am". Nej precis, kanske hade varit bättre att säga det från början?
 
I affärer så har du biträden som följer varje litet steg du tar. Oavsett om du behöver hjälp eller ej. Konstant någon som monetorerar dina minsta rörelser. När du betalar kikar de på varan, vänder och vrider på den, kollar priset 3 gånger innan de slår in den i kassan. Lägger det åt sidan, tar betalt och skickar kvitto och vara till nästa människa som kollar och signererar kvittot att det stämmer med varan som är köpt och skickar det vidare till nästa som lägger det i en påse och häftar ihop påsen med kvittot dithäftat för extra säkerhet om någon mer vill kolla. Jag som brukar ha påsar med mig, de där miljövänliga ni vet, vänder ju upp och ner på hela deras system!
 
Men vi har lärt oss att skratta åt vissa saker, andra gråter åt. Men för att vända på myntet och avsluta med några positiva saker så har ni här några punkter som jag älskar:
1. Många hälsar på dig! Även när du passerar dem på väg till eller från skolan.
2. De flesta kvinnor är galant uppklädda, även till vardags! Man blir glad av att se det. Vi borde lära oss att gå mindre i jeans och mer i känning och kjol! Så snyggt!
3. Massage, manikyr och pedikyr kostar en spottstyver. 1 timmes massage kostar i genomsnitt 100 kronor.
4. De har otaligt med vackra öar här! Och vi behöver börja besöka fler....
5. De fletsta pratar engelska.
6. Du kan resa till så många fantastiska ställen med bara några timmars flyg - Thailand, Hong Kong, Japan, Borneo, Singapore, Darwin. Till och med Hawaii är närmare härifrån än från Sverige.
7. Att ha hjälp hemma kostar inte så mycket. Vilket ger mer tid till familjen.
 
Tack och hej! Nu ska jag hämta barn och ta med till baletten som Elin går på efter skolan, i skolmiljö. Så smidigt! Trots att det inte finns fritids så har det Efter skolan aktiviteter i skolans regi. Supereffektivit och så bra! Den gymnastik och den baletträning hon får här kommer bli svårt att hitta när vi flyttar hem.

Time flies when you'r...

0 Läs mer >>

Vilken vecka det var förra veckan! Vår lilla tjej åkte på skolresa med övernattning. Tänk 7 år gammal (eller ung, hur man nu vill se det) och hon skickas med buss ca 3 timmar bort från mamma och pappa på sin allra första övernattning med skolan. Och självklart gick det galant! Jag var inte orolig, mer spänd på allt de skulle få ta in och uppleva. Jag vet att hon är stark och självständig, att hon klarar det.

 

Som hon har väntat på dagen då de skulle resa iväg. Detta har varit en resa hon sett fram emot sen dagen vi först besökte British School! Och verkligen alla som varit pratar fortfarande om resan och upplevelsen. Så i torsdags lämnade vi en väldigt upprymd liten tjej full med förväntningar. Allt gick i hållbarhetens tema, att värna om miljön och se till att vi värnar om den för kommande generationer. Och speciellt har åk 2 kikat närmare på havens hållbarhet och vad vi måste göra för att de ska kunna fortsätta att vara en global resurs i framtiden. De har under förra terminen studerat vikten av att värna om våra hav och det djurliv som finns i dem både runt Filippinerna men också resten av världen.

 

För att få en ännu bättre förståelse för detta så åkte åk 2 iväg till Pawikan Conservation Center både för att lära sig mer om ämnet, men också för att på nära håll få uppleva vad haven bidrar med i ekosystemet och för att bygga empati med allt levande runt om oss.  

 

Pawikan betyder på filippino havssköldpadda och det var precis vad alla dessa nyfikna barn fick träffa på nära håll. Havssköldpaddan återvänder efter 25-30 år till samma strand de föddes för att själva lägga sina ägg. Hur de hittar tillbaka till samma strand vet man inte. Barnen fick läras sig allt om sköldpaddor och vad som idag hotar dem. De flesta sköldpaddor i världen är med på listan över utrotningshotade djur, vilket är otroligt sorgligt. Så att tidigt lära barnen vad som hotar dem och vi kan göra för att skydda sköldpaddans fortlevnad är viktigt!

 

Barnen fick också städa stranden från skräp som slängs både på stranden men också i havet som senare sköljs upp på någon strand. De fick på nära håll se vad vi människor åsamkar när vi slänger skräp på fel ställe. Men mer viktigt fick de lära sig vad vi kan göra för att hjälpa till!

 

Som grädden på moset, inte bara fick de vara borta från sina föräldrar och känna sig stora, de fick också se små sköldpaddor kläckas och kravla upp ur sanden för att sedan hjälpa dem ut i havet och iväg på sina första simtag ut i livet. Vilket häftig upplevelse!

 

Oj vad de hade lärt sig! Både om sköldpaddor och om livet! Jag har ju som jag nämnde tidigare en självständig dotter så medan jag såg alla barn slänga sig i sina föräldrars armar klev Elin fram till mig och sa att hon måste hämna mer väskor. Här mamma, ta det här så länge, jag kommer snart. Sen var det inte mer med det. Nåväl, syftet var att hon skulle få en upplevelse och det har hon garanterat fått – för livet!

En liten sköldpadda på väg ut i livet!
 
Hej då och tack för hjälpen!
 
Tittut!
 
Nu väntar vi på er hjälp...
 
Lyckliga barn väntar på sina små skyddslingar.

 

English:

 

Lesson for life

 

What a wonderful lesson for life our little girl has been given last week. Year 2 kids all went to Bataan last Thrusday to learn more about sustainability and sustainable oceans. The aim was to help them understand the importance of protecting marine wildlife and oceans around the Philippines but also the rest of the world. To promote empathy and an emotional engagement with the topic this was very much a hands-on experience. They visited the Pawikan Conservation Center in Bataan to learn more about the ocean and the sea turles. Pawikan is Philippono and means Marine Turtle. The marine turtle return after 25-30 years to the same beach they were born to lay their own eggs.

 

The kids got to learn more about the threats to the turtles, but also to the oceans and what we can do to protect them better. They got to clean the beach from trash being thrown there or has floated up onto the beach.

 

And to top the experience they got to see turtles being hatched and later on they got to release them into the ocean.

 

Not only did the kids get to be independent on this trip away from their parents but they also got to build some important empathy for their future life. Such an important lesson and so fantastically taught!

En lektion i empati