0 Läs mer >>

Om vägen mellan Banaue och Sagada var dålig så var vägen från Sagada till Baguio ännu sämre. Vi hade nog aldrig trott att det kunde bli värre, men så fel vi hade! Tror dock att ni alla har hört nog om dåliga vägar så jag lämnar det ämnet med det här.

 

Jag hade målat upp en så perfekt bild av Baguio. Jag hade hört så mycket positivt och såg fram emot att se denna underbara bergsby. Tänk vad fel man kan ha (igen)! Det var ingenting av vad jag hade föreställt mig. Det var ingen by, det var en stad med 350,000 invånare, bilar, jeepneys och folk överallt.

 

Vi kom fram på kvällen och efter lite möda hittade vi hotellet. Jättefint, trots att vi faktiskt varit lite besvikna på att vi inte kunde bo på Camp John Hay, så var vi jättenöjda med det vi fick. Äntligen en bra dusch, sköna sängar och som vi sov! Vad bortskämd jag låter, inser jag nu. Jag har verkligen inte något problem med enklare förhållanden, men det var trots allt skönt att sova ordentligt. Kanske var det bara ren trötthet eftersom vi första natten legat och lyssnat på lastbilar som passerade och andra natten var kort då vi gick upp tidigt och såg soluppgången. Det blev i alla fall en tidig kväll.

 

 

Efter frukosten gick vi ut för att kika på stan. Vi hade några platser vi prickat för som vi vill se. Bland annat katedralen och en park. Katedralen hade gudstjänst varje timma eftersom det var söndag så den kunde vi inte se. Och parken blev lite platt fall. Vi fick väldigt mycket Kina-vibbar av parken. Fin men inte mer än så. Vi tog en roddtur med barnen och sen gick vi vidare.

 

 Katedralen i Baguio
 
 

Baguio är bland annat känt för sina jordgubbsfält, farmers markets och Camp John Hay. Camp John Hay var tidigare USAs militärbas. Numera är det både en turistdestination och vattenreservoar.

 

Många är jordgubbarna på farmers market!

 

Baguio har fightats mot mycket genom åren. Japanerna har haft sin bas på Camp John Hay innan det togs över av ameriaknerna. Men mycket av staden raserades också i jordbävningen 1990 men byggdes upp igen mycket tack vare hjälp från inhemska och internationella donationer.

 

 

Eftersom staden ligger 1540 meter över havsytan inbäddad i Cordillera Central Mountain Range i norra Luzon så är det en populär destination på sommaren. Det ger en skön svalka och temperaturerna går sällan över 26 grader, ens då det är som varmast!  

Vårt bergsäventyr dag...

0 Läs mer >>

Medan regnet hällde ner, åskan dundrade fram över risterrasserna och blixtarna lyste upp himlen skyndade vi oss tillbaka till bilen. Trots att jag bara ville titta en sista gång och ta ett sista kort, fick jag till slut ge upp och vara tacksam över att faktiskt att fått se dessa underverk. Nu var det dags för nya äventyr när resan fortsatte till Sagada.

Av vägarna fanns lite mer att önska....
 

Sagada är mest känt för sina hängande kistor och det var självklart dessa som var största anledningen till att vi ville åka dit. Vägen mellan Banaue och Sagada var mellan varven i det närmaste obefintlig. Vägarna var lika kurviga som en slingrande orm och det gick upp och ner mer än Lisebergsbanan. Dock går Lisebergsbanan i något snabbare fart. Man får hålla ögonen på vägen. Ibland var ena vägbanan borta. Ibland saknades vägräcken och det stupade ner så brant att det hisnade när man kikade över kanten. Lägg därtill ”landslides” där stenar och grus fortfarande ligger över vägen så börjar ni förstå hur det såg ut. Men detta är inte nog. Eftersom vi åker in och ut i otaliga småbyar, många bestående av endast några få hus, så finns också hundar, barn och höns som slåss om vägbanan. Tur man har en man som gillar att köra, för jag hade inte gjort det!

 

Sträckan var 60 km och det tog 3 timmar! Ja, men jag tror ni börjar förstå hur det såg ut. Vi hade också regn hela vägen till Sagada och kom så småningom fram till en mulen lite ”håla”. Förlåt för att jag använder ordet håla, men det var precis så jag kände det när vi rullade in. Det var inget av vad jag hade målat upp. Jag var så besviken. Till råga på allt så hade vi fått hjälp att boka boende då vi inte hade någonstans att sova när vi åkte från Manila. Tydligen så fungerar inte telefonlinjerna så långt…. Eller något. Hmm, vi letade och letade och fick allt mer specifika instruktioner om vart detta boende skulle ligga. Men vi hittade inget. Det var helt omöjligt att hitta stället, så slutligen gick vi in på närmaste hotell och frågade och de hade ett rum kvar så där sov vi!

 Morgonen efter så fick vi en helt annan bild av Sagada.
 
En lite bergsby som lika gärna hade kunnat vara någonstans i Italien.

 

Vi gick till Yoghurt house, en lite restaurang som kändes som ett ställe för backpakers. Usch, betyder det att man är gammal?? Maten var helt okej. De är mest kända för sin yoghurt som de gör själva. Hur som helst, den smakade vi aldrig. Efter middagen blev det sängen för oss. Vi hade nämligen ett mission för morgonen efter… Vi skulle upp och se soluppgången på Kiltepan Peak.

 

Vi ställde klockan på okristligt tidiga 4.15. När klockan ringde kändes det som det hade gått 5 minuter sen vi gick och la oss. Jag hade också vankat mellan sängen och toaletten då min mage sa ifrån på något i maten. Så jag kände mig lite som Kallen Anka i Musse Pigg på camping. Ögonlock som inte vill hålla sig uppe… Men det var bara och bita ihop. Kallt var det också när vi steg ut, bara 15 grader. Så kallt har vi inte haft på länge. Vi hade packat långa byxor och tröjor till alla utom pappa (han får packa själv och hade missat detta!).

 Full kommers redan kl. 5!

 

Vi rullade sakta upp för en grusbacke till slutet på vägen till Kiltepan Peak. Det var fortfarande mörkt. När vi kom upp möttes vi av full kommers! Det var nog mellan 6-12 olika små butiker uppdukade med kaffe, ägg, frukost etc. Kändes lite konstigt mitt i alla mörker att det redan var full fart på detta. Vi gick ut mot kanten och trots mörkret så ser man bra. Det hade börjat ljusna lite och utsikten var magnifik.

 

Inget hade kunnat förbereda mig på synen och upplevelsen. Vi var ovanför molnen! Vi såg bergskanterna, skogen och ett helt hav av vita bomullstussar. Samtidigt började allt mer människor samlas för att uppleva soluppgången. 1640 meter över havet med miljontals små vattendroppar dansande i luften men solens värmande strålar så sakteliga börjar leta sig fram. Sakta, sakta först för att riktigt kunna måla upp himlen och landskapet i de allra vackraste av färger.

 Molnen börjar skingras och solens strålar sänder ljus och värme.
 
Risterasserna ramar in bergen även här.
 
Alla människor som precis som du vill njuta av upplevelsen får man bortse från. Komma tidigt och ställa sig långt fram!
 

Med våra sinnen fyllda till bristningsgränsen åkte vi tillbaka för att äta frukost och checka ut. Sen väntade Sumaguing Caves på oss. Sumaguing är den största grottan i Sagada med ett djup på ca 150 meter. Det naturliga ljuset minskar för varje steg vi tar. Det var som att gå rakt in i The Twilight Zone. Det enda ljus vi hade var från en liten lanterna som guiden hade med sig. Det är halt, bitvis väldigt halt, och snart hör vi ekot från och pipen från fladdermöss. Samtidigt säger guiden till oss att inte hålla i oss eftersom grottan här är fylld av bajs från fladdermöss…

 Mycket klättrande, halkande och gående blev det i grotterna.

 

Barnen var så upprymda och de gick i täten med guiden. Halvvägs nere fick vi ta av oss skorna och här var det riktigt bra fäste för fötterna. Vattnet var kallt och skönt och rummen var fyllda av stalaktiter och stalagmiter i alla möjliga och omöjliga former. Här hittade vi Dinosaur footstep, Birthday cake, King’s curtains och flera andra formationer. Jag undrar vem som har sån fantasi att de hittat formationerna och namngivit dem!

Kings curtains.
 
 

Detta var ett sant äventyr och ett av naturens underverk. Hur dessa grottor sakta, sakta har karvats ut i naturen är ett sant under.

The Birthday cake.
 

Sista stoppet i Sagada var till de hängande kistorna. De hängande kistorna är en speciell begravningstradition utöver Indonesien, Kina och Filippinerna. Detta är fortfarande tradition här för vissa begravningar även om vanliga kyrkogårdar och gravar blir allt vanligare. Man trodde förr att gnom att hänga kistorna på klippkanter eller bergsväggar så undvek man att djur grävde upp dem men man trodde också att man välsignade själen och att den döda kom närmare himlen genom att de hängdes upp istället för att grävas ner.

 Ser ni dem? Hängande längs klippkanterna?

 

Kistorna är små, bara ca 1 meter, eftersom liken begravs i fosterställning. Detta för att de tror att man ska lämna den här världen på samma sätt som kom in i den. Kistorna sätts upp tomma på bergsväggarna och unga män klättrar upp på sidan för att placera liket i kistan. Man kan också se stolar bredvid kistorna. Dessa är till för att de döda ska kunna sitta på stolen natten innan begravningen och se på.

 

Historiskt kallades stolen för Sangadil, dödsstolen och den var en viktig del i den traditionella begravningsprocessen hos Igorot stammen. När du dog bands kroppen fast på stolen och täcktes med filtar. Stolen placerades i ditt hus mot ytterdörren så att släktningar kunde hälsa på hos liket och ta farväl. För att undvika lukten vid förmultningsprocessen så rökte man långsamt kroppen. Eftersom kistorna bara är 1 meter så bröts benen på liket innan det placerades i fosterställning i kistan.

 

Historien med the Hanging coffins kan kännas makaber men på något sätt så verkar det finnas en vilja att bevara det gamla men samtidigt ge folket det nya. Det finns en stark önskan att kunna hälsa på sina när och kära vilket är svårt när de hänger på en bergsvägg.

 

Vår guide berättar att idag kan familjer välja om man vill att kistan ska hängas eller om man vill ha en vanlig grav. Vår guide är väldigt respektfull och säger till barnen att inte prata högt. Kistorna hänger i Echo Valley som också är känd för sitt fina eko så han ber dem på ett fint sätt att inte testa detta när vi kommer närmare kistorna. Det känns fint att traditionen lever kvar med så mycket respekt och omtanke medan man även har anammat det nya. En bra balans mellan gammalt och nytt.

Sverige eller Filippinerna? Naturen här uppe i bergen liknar faktiskt varandra väldigt mycket.

 

Vårt bergsäventyr dag...