0 Läs mer >>

Dag 70 av karantänen och från i lördags öppnade de upp lite här i Manila. Från att ha varit i total lockdown under Enhanced Community Quarantine är vi nu i Modified Enhanced Community Quarantine. För oss innebär ingen direkt skillnad. Vi kan numera gå ut och motionera under vissa tider på dagen - mellan 6 och 8 på morgonen och 16 och 18 på kvällen. Vissa företag har fått öppna och fler affärer är öppnade. Dock behöver man ha med sig sitt karantänspass för att få gå in, det är begränsade antal människor i butikerna och luftkonditioneringen är inte på eller inte under 26 grader för att undvika alla som håller sig kvar för att få AC. 

 

 

 

På gågatan utanför oss finns det numera pilar som visar i vilken riktning man får gå så att man garanterat kan hålla avstånd. Det innebär också ibland långa omvägar för att komma dit man ska. ner på en sidan gatan och upp på andra sidan så är affären på fel sida blir det lätt varmt!

 

 

Vi jobbar fortfarande hemifrån och det är också helt klart att skolan inte kommer öppna under det här läsåret som slutar 26 juni. Det innebär att våra barn kommer åka härifrån utan ett farväl till skolan, lärare, personal och kompisar. Inget avslut. Tyvärr. Men de har varit tappra och jätteduktiga att hålla ut med allt arbete hemifrån. 

 
Noel sitter hela dagar från 7.40 till 14.30 med sitt vanliga schema. Han har sitt eget lilla krypin. 
 

Elin jobbar förmiddagar i skolan. Antingen själv eller tillsammans med en kompis som bor i samma hus. För hennes del blir det soffan eller köksbordet. Hon får sina uppgifter skickade till sig varje morgon kl 8 i Google Classroom där hon också skickar upp allt hon gör. Funkar bättre än man kunde tro. 

 
Thomas sitter i TV soffan och jobbar med datorn i knät. Och nej - just nu glömmer jag att jag har jobbat med kontorsmöbler och ergonomi. Det finns inget sådant att ta hänsyn till under de här omständigheterna. 
 

Själv sitter jag i sovrummet. Antingen i en fåtölj med datorn på armstödet eller på en pilatesboll med datorn på sängen. 

 
Skolan har arrangerat både Quizz kvällar via zoom och virtuella samlingar. Båda väldigt trevliga och uppskattade! Lite nostalgiskt att sjunga skolsången hemma själva.
 
Quizzkväll...
 
... via zoom!
 
Samling eller assembly som vi säger här - Martin van der Linde, vår Head of School streamat via Facebook.

Mellan jobb, matlagning, städning, undervisning och balett träning så packar vi, rensar, säljer och packar igen. Vi har sålt det mesta av det som var större och mest behövligt att bli av med. Känns skönt. 

 

 

Lätta skador uppkommer om man fastnar mellan hissdörrar....

 


Vi jobbar för att få hit Fely, vår hemhjälp, igen för att slippa handling och matlagning och städning. Men än har hon varit fast hemma hos sin familj i Marakina. Vore ju väldigt tråkigt att inte få säga hejdå med tanke på att hon jobbat hos oss i 3 år. Men det här är inga vanliga omständigheter och jag tror att vårt humör har haft alla svängningar det kan ha. Kanske mest hos mig (men hysch…. det erkänner jag aldrig). Känns jättejobbig mellan varven och ibland helt förvånande att det faktiskt ändå fungerar! 

 

 
Jag tror jag har pendlat mellan Fear zone, Learning zone och growing zone. Jag hoppas ju att man håller sig mest till de sista två. Jag hoppas ju att vi alla växer med den här upplevelsen, lär oss ett och annat om hur vi måste ta hand om oss och vår värld, vad som påverkar miljön och oss men också att vi faktiskt kan komma ur det här och få börja umgås igen. Att inte få träffa föräldrar, barn och barnbarn känns olidligt. 
 
Mitt i allt det här har vi också åkt rakt in i regnperioden och den började med en tropisk storm. Den blev inte så hemsk som den såg ut att bli, trots att den gick nära Manila. Tur var väl det. I stället kunde vi njuta av lägre temperaturer men högre luftfuktighet. Vet inte riktigt vad som är bäst eller värst…. 34 grader men känns som 43 eller 26 grader med 98% luftfuktighet?

Vi inser att vi har varit lyckligt lottade som varit med om det här äventyret. Känns skönt att åka hem och kunna vara närmare familj och vänner, kunna hjälpa till och få en trädgård. Men samtidigt lämnar vi många vänner här och någonstans mitt i allt detta inser jag också att delar av våra hjärtan alltid kommer tillhöra Filippinerna och Manila. Vi kommer definitivt behöva åka tillbaka för att säga hejdå till staden, landet och alla fantastiska människor vi lärt känna!

Hemmajobb och flyttbe...

0 Läs mer >>

Här sitter vi med lägenheten upp och ner i alla hörn. Eftersom karantänen blev förlängd så är allt fortfarande stängt åtminstone till den 16 maj. Vi hade tur och fick tag på en flyttfirma som vi kunde hämta kartonger hos. Och nu har vi så sakteliga börjat denna digra uppgift. 


Mitt i allt elände som är här i Filippinerna för tillfället där människor inte får betalt för att de inte har några jobb att gå till och där alla kämpar för att klara av social distansering i de allra fattigaste kvarteren så bröt också en brand ut i Tondo för ca 1,5 vecka sedan. Tondo är ett av de absolut fattigaste områdena i Manila och människor bor i princip på en omgjort gammal soptipp. För de här människorna är finns inget val - de bor trångt och de jobbar för att kunna sätta mat på bordet till sina kära. Då bryter det ut en brand. De har ingenting och nu än mindre. Så himla sorgligt…. 

 

 

Bilder från Purple Community Fund.

 
 
 
Röken ligger tät i fjärran där Tondo ligger. Däremllan expatkvarer och golfbanor.

 


Vi fick i alla fall igång en insamling där vi bor som egentligen startade med att vi själva rensade ut kläder som är för små för barnen. En uppgift vi ändå skulle ta tag i, så nu blev det bara lite tidigare än planerat. Vi packade ihop några kassar med kläder som vi skänkte. Och när jag la ut det var det fler som frågade så det blev en vända till med bilen full av skänkta kläder, leksaker och mat. 

 

 

Första leveransen av kläder, skor och leksaker vi själva rensade ut.

 
Andra leveransen med mer som gavs av snälla grannar som ville hjälpa till.

 


Det är något som är fantastiskt här i expatkvarteren! Alla vet hur lyckligt lottade vi är så man mer än gärna samlar ihop när såna här saker händer. Det känns skönt att vet att man kan göra något även om det är lite. Men om alla gör lite så blir det tillsammans mycket. Jag är också stolt över att jobba på en skola där så många känner att de vill göra något för andra. Och då menar jag inte bara vuxna utan barnen, studenterna bakar banankakor och skänker till sjukhuspersonal och polis och militär. De görs tackkort och skyddsmasker hemma för att man sedan ska kunna skänka dem till de som behöver dem. Och flera barn rensade ut sina rum med leksaker för att skänka till Tondo. 


Om mina barn får med sig något mer än bara utbildningen så är det just det jag hoppas att de fått med sig - att vilja ge till andra. Att göra gott när man kan. Eller som en annan mamma sa till sitt barn: Du utbildar dig inte för att få ett bra jobb och tjäna pengar, du utbildar dig för att kunna vara till service för andra. Det är en fin tanke tycker jag. Om vi alla började tänka mer på varandra, naturen och djuren kanske vi inte skulle vara i den situation vi nu är i. Och vi kanske inte skulle ha så mycket konflikter och krig heller, i den lilla familjen eller den stora världen. Istället för att tänka “Usch, de säger aldrig si eller så, de hjälper mig inte att städa/handla/vattna/tvätta” eller vad det nu är erbjuda sin egen hjälp och föregå med gott exempel så de lär sig från oss vuxna. Vad kan jag göra för dig? Eller helt enkelt bara ta sig tid att ligga och läsa en saga på kvällen, eller prata tankar några minuter, eller träna ihop även om man inte själv tränar balett eller gymnastik. 


Jag är på inga sätt bra på det här…. Tyvärr! Men jag ska försöka bli bättre. Så idag har jag tränat balett med Elin.

Packning och utrensni...