Nya Zealand södra ön, del 1
Den 23 december tog vi sista färjan över till södra ön. Vi fick en alldeles magisk solnedgång från första parkett på båten. Väl framme var det självklart becksvart och eftersom vi inte visste vart vi skulle övernatta så åkte vi lite på måfå. Första stället var fullt så vi fortsatt ut i vad som verkade ingenting, små, knackiga grusvägar tog oss så småningom till ett ställe vi kunde parkera för natten. Det enda vi visste var att det låg längs en flod men eftersom vi kom sent var det inte läge att orientera sig. Vi gick och la oss. Själv var jag lite besviken eftersom jag hade sett framför mig att vi skulle fira jul i Abel Tasman men ibland blir det inte som man tänkt sig.
På julaftonsmorgon vaknade vi i en skogsdunge med floden bredvid oss och den öppnade upp sig till havet. Absolut fridfullt, alldeles tyst och med en härligt krispig, lite kylig luft. Vi åt frukost och begav oss av ner längs östkusten mot Kaikoura.
Vi blev väldigt snabbt varse att södra ön skiljer sig mycket från norra ön vad gäller naturen. Här var det mycket mer dramatiskt. Kuststräckan är oändligt vacker och man vill bara stanna och ta kort över allt. Strax norr om Kaikoura såg vi plötsligt (eller jag såg! Min kära make trodde inte på mig… ) sälar som låg på stenarna vid stranden. Så söta!! Kaikoura var en mycket söt liten stad där vi åt fish and chips för första gången. Allt medan måsar försökte närma sig våra tallrikar. Men tji fick de, vi lyckades behålla vår mat och få i oss den! Efter lunch åkte vi vidare ner mot Christchurch och parkerade för natten i Lyttleton. Vår plan var att dagen efter ta oss till Akaroa där man kan se de små blå pingvinerna på nära håll.
Vägen till Akaroa var hemsk! Upp över berg och ner genom dalar tog den kurviga vägen oss långsamt fram. Vägrenar fanns inte och med jämna mellanrum stupade det brant ner efter gruskanten. Inte mycket som stoppar en stor husbil om man skulle komma med ett hjul utanför vägkanten. Tur att vi har tåliga barn som inte blir åksjuka annars hade fått göra många stopp längs med vägen….
Väl framme kom vi till en liten kuststad med franska ådror. Så mysig, men tyvärr så stängd! Hmmm, pingvinstället vi skulle åka till var självklart stängt det med på juldagen. Vi hittade dock en lite restaurang i en husvagn som serverade pizza. Man tager vad man får! Efter detta tog vi en liten promenad i staden. Tänkte att vi i alla fall får ta en paus och se lite mer innan vi kör samma oändligt vindlande väg tillbaka igen…. Och vid hittade vi väl inte? Ett ställe som var öppet! Så vi hamnade på en liten skärgårdskryssning! Så härligt att få komma ut på havet och se kusten och staden från en annan sida! Men det var inte det enda vi såg på den här turen. Vi hade turen att se de blå pingvinerna simmande i vattnet, en åt gången men i alla fall, delfiner precis framför båten (wow!!), sälar och en albatross! Höga från upplevelserna så struntade vi totalt i om vägen var kass och dålig och vinglig och brant, vi kunde tagit vilken väg som helst efter den här turen!
Eftersom det inte fanns någonstans att övernatta i Akaroa åkte vi vidare neråt kusten till Timaru och parkerade vid Caroline bay. Vilken fantastisk överraskning att hitta en underbar strand precis bredvid kontainerhamnen. Där stannade vi för natten, med en önskan att få se de små blå pingvinerna igen. Tydligen har de sina bon just på den här stranden. Här ruvar de äggen och har ungarna innan de är stora nog att följa med ut i havet. Vi väntade och väntade och väntade ända till efter kl 22 innan en stackars pingvin kom vandrande upp ur havet och gick över stranden till de gräsklädda dynerna. Men ack så söta de är när de vandrar som små gamla gubbar i frack. Sakta, sakta. Thomas och Noel stannade ett tag till för att se om det skulle komma fler, medan Elin och jag gick mot husbilen. Vi hade turen på vår sida eftersom vi såg pappan och hans barn i sanddynerna. Tyvärr för mörkt för att kunna få något riktigt bra foto. Men de är helt underbara. De blå pingvinerna, de enda dvärgpingvinerna, blir bara 35 cm höga och väger endast 1,5 kg som vuxna!
Morgonen efter tog vi highway 8 mot Tekapo sjön. Denna sjö är en av de platser jag mest hade sett fram emot att få besöka. Jag hade sett så många vackra bilder av den här sjön att det var en självklar plats att åka till. Om den höll måttet? Självklart! Som så mycket annat i det här landet så överträffar allt våra vildaste fantasier om hur det skulle se ut! Det är verkligen ett unikt land med så mycket vackert och så många vackra platser att se!
När vi närmade oss Tekapo började vi se stora fält av lupiner. Oändliga fält kändes det som. Aldrig har vi väl sett lupiner så vackra! Folk stannade och flockades för att ta foton av, ja, ogräs. Lupiner är ett problem runt omkring här eftersom den har en förmåga att ta över marken där man annars skulle odla annat. Men ack så vackra de är! Och sjön går inte av för hackor den heller. Vattnet är absolut så turkost man bara kan föreställa sig. Det går inte att få rätt färg när man fotograferar men det är så oändligt vackert och fantastiskt att man blir rent av ödmjuk över att det ens kan finnas platser som den här. Och tänker man då på alla andra vackra platser vi sett på vägen hit så är det smått orättvist att ett land fått så mycket!
Det fanns mycket att se i Tekapo. Den lilla söta kyrkan vid sjöns ena kant, Church of the Good Sheperd. Liten och vacker i sten står den och blickar ut över sjön. Liksom håller vakt. Och vid klara nätter så är det här en av de bästa platserna att se vintergatan. Jag kan bara föreställa mig hur vackert det skulle vara! Vi tog tid på oss och grillade lunch precis vid stranden, Thomas tog ett dopp i den kalla sjön. Eftersom det var mulet och vi visste att vi kunde glömma vintergatan så åkte vi de få milen till nästa sjö – Pukaki.
Men med detta lämnar jag er nu och fortsätter med Pukaki i nästa inlägg.