Lite tacksamhet går lång väg
Nu har vi varit varit i mer eller mindre total lockdown i 3 veckor. Under dessa dagar har vi sett mer och mer strikta regler införas. Till en början kunde vi i alla fall gå ut en kort promenad tillsammans, nu får bara en person i familjen gå utanför vår gated community åt gången. Jag har gått promenader inom vårt område och kan till min stora förvåning faktiskt få ihop 1 km! 1000 steg varje varv så brukar försöka få till 4 varv. Inte varje dag det händer men man måste ju i alla fall försöka. Till det har jag också försökt få till ett yogapass per dag. Yogagirl.com har varit min räddning! Jag är fortfarande nybörjare så jag kan inte bara rulla ut min matta och hitta på…
Jag försöker vara tacksam för det lilla vi får göra. Det är svårt mellan varven, men jag hoppas att övning ger färdighet. Att försöka sysselsätta barnen utan att använda teknik är också svårt så varje gång de tar fram ett brädspel så får man haka på. Noel använde sina födelsedagspengar till att köpa Harry Potter Hogwarts Battle förra året. Det är ett väldigt annorlunda spel där vi inte spelar mot varandra utan med varandra mot skurkarna. Strategispel på hög nivå som blir svårare när man tar sig genom de 7 nivåerna. Så varje gång vi sätter upp spelet så är jag glad för att vi faktiskt har tid att spendara med våra barn.
Vi jobbar hemifrån både jag och Thomas, vilket också är svårt. Det är svårt att sätta gränser för arbetstiderna samtidigt som det är jättesvårt att jobba med ett team där alla sitter på olika platser. Men varje gång vi har ett teammöte över WhatsApp är jag så glad att vi jobbar tillsammans, stöttar varandra och fortfarande kan skämta och skratta!
Vi har haft afterwork via Zoom för att kunna dela våra upplevelser och drömmar och samtidigt skåla för att vi är lyckliga nog att ha det bra och mat på bordet. Det finns så många i vår omkrets här i Manila där fattigdomen är stor och de inte har lyxen att gå undan i ett rum när de är på dåligt humör. Där de bor 10 personer i en 2:a. Då är det svårt med social distansering. Där riset inte räcker för att mätta magarna som kurrar. Jag har en kollega som är fotograf som har jobbat som volontär med de fattigaste av fattiga här, i ett område som heter Tondo. Han har där hjälpt en organisation som heter Purple Community Fund. Vi håller just nu på och se hur vi kan hjälpa dem.
Vi har ungefär 10 säkerhetsvakter som är fast på skolan och har varit fast där de senaste 3 veckorna. De ser nu till att skolan är säker och att plantor blir vattnade och att våra fotbollsplaner är okej. Allt för att se till att skolan är i tipp topp när vi kan öppna igen. De kan få mat men självklart hade inte med sig tillräckligt med förnödenheter som täcken, kuddar, filtar, hygienartiklar etc för att stanna så här länge. Tack vare en givmild community har det donerats lite för att stödja dessa passionerade kollegor. Förra helgen bakade vi muffins och gjorde tackkort för att i alla fall lysa upp deras vardag lite. Det kan synas som en liten och omärklig gest men det gläder ju inte bara de som får det utan också givarna. Det känns skönt att få fokusera på andra och att ge något om än bara av sin tid!
Idag har vi plockat ihop lite hygienartiklar vi har fått från flygresor. Vi ska se om vi kan plocka ihop lite kläder eller annat de kanske behöver och levererar till dem. Med påsken, Holy Week, som är Filippinernas kanske största högtid, i ankomst där i princip alla åker hem till sina Barangays för att fira tillsammans med familj och vänner kommer det i år att se väldigt annorlunda ut. Vi kommer alla sitta hemma ensamma med våra lilla kärnfamilj medan vi har andra släktingar och vänner spridda runt om.
Man kan ju bara hoppas att vi efter den här perioden kan lära oss att leva lite mer i nuet, vara tacksam för det lilla och att verkligen tala om för alla hur tacksamma vi är för deras lilla del i våra liv. Hur tacksamma vi är för ren luft och natur och fåglar som kvittrar. För maten på bordet och vännen som lyssnar när vi behöver prata av oss. För att kunna rulla ut yogamattan och röra lite på oss. Eller bara för att vi lever.
Lite tacksamhet här och nu räcker länge!
