Skövde i Världen

En vecka har passerat och Taal vulkanen har lugnat ner sig. Det har varit över 700 skalv sedan utbrottet förra söndagen och vi lever just nu i ovisshet. Varningssignal 4 kvarstår än så länge och ovissheten är värre än något annat. Vi följer statistik från Phivolc flera gånger om dagen och det är först idag som vi faktiskt har packat upp vår väska med kläder och nödmat som stått färdig vid dörren ifall vi skulle behöva lämna vår lägenhet hastigt. 

 

Nivår 4 innebär att det kan komma ett nytt skalv inom timmar eller dagar. När man pratar med människor här som var med om Mt. Pinatubos utbrott 1991 och de minns med skräck paniken som utbröt. Hur mörkt det blev, till och med i Manila, innan de visste vad som hänt. Med mt. Pinatubo var det ett liknande scenario med ett utbrott följt av massor av små skalv. Men det lugnade ner sig i 45 dagar innan det stor utbrottet skedde. Att höra om det gör ju inte att man blir mindre rädd....

 

På skolan mäts luftkvaliteten 3 gånger om dagen för att se att askan inte driver in över Manila igen. Det är insamling av mat, kläder, hygienartiklar och handdukar och annat de kan behöva från snälla familjer som lever ett mer priviligerat liv. Detta ska vår Service Learning avdelning skicka iväg imorgon till behövande familjer. Jag och barnen var och handlade mat, tandborstar och schampoo som vi lämnade in. Allt styckförpackat och tillagat med bara varmt vatten.

 

Själv har jag kollegor vars familjer bor närmare vulkanen och de berättar med skräck om hur det ser ut. Hur mycket aska som fortfarande finns runt deras hus. Man blir snabb medveten om hur mycket vi har att vara tacksamma för när man är med om sånt här. Och hur annorlunda vi i länder som inte har så mycket naturkatastrofer tänker och agerar. Mina japanska vänner har ständigt väskor med viktiga dokument, mat och krisförnödenheter packade ifall de behöver ge sig iväg. Jag skulle inte ens tänka tanken i Sverige.

 

I Manila ser man inte mycket av vulkanens effekter idag. Men min rädsla är påtaglig när vi planerar att skicka iväg dottern på skolresa om 2 veckor med vetskapen att det faktiskt kan komma ytterligare ett utbrott. Hur ska man göra? Skicka iväg dem och hoppas på det bästa eller hålla dem hemma och inget kanske händer och de förlorar en chans till att lära sig utanför klassrummet. Den viktigaste läxan som kanske finns: att hjälpa andra i nöd, att lära sig samarbeta och att motgångar inte identifierar dig utan att de gör dig starkare. Vi har ändå 2 veckor på oss att hoppas att inget mer utbrott händer samtidigt som vi minns att vi är på säkert avstånd medan det finns andra som inte är det.