Utegångsförbud på riktigt
Igår kväll höll presidenten tal till nationen igen. Det snackas mycket om honom nu, Duterte. Oavsett vad man tycker om honom verkar nationen vara delad i två läger. Det ena stöder det han inför och är ännu större supporters till honom och det andra lägret blir väl inte direkt mer övertygade om att han är rätt för landet. Det började med att han stängde Manila. En vecka senare stängde han hela Luzon (huvudön) och nu har man då gått ett steg längre och infört strikt utegångsförbud för samtliga som inte handlar nödvändigheter. Det innebär att det bara är en person per hushåll som får gå ut och handla mat och mediciner. Övriga ska hålla sig inne. Han har också fått igenom en tillfälligt utökat makt som ger honom utökade befogenheter att ta över t ex privata bolag, företag, sjukhus och hotell om han anser det nödvändigt. Jag ska inte gå in i detaljer då jag inte har hela bilden klar för mig. Det har varit svårt att få svar på vad det egentligen innebär. Men för den som vill läsa mer om det går det bra att göra så här: https://www.senate.gov.ph/lisdata/3251429385!.pdf
Men känslan ändrades markant, i alla fall hos mig. Det är stor skillnad på att kunna gå ut en lite promenad och att inte alls kunna gå utanför området man bor i. Vi har tur som har lite grönområden inom området vår lägenhet ligger i. Alla har inte det. Dock verkar det vara lite olika beslut för olika områden. Vad exakt det innebär och hur det införs återstår att se.
Nu sitter vi hemma hela familjen i var sitt rum. Elin brukar göra skolarbetet med två klasskompisar som också bor här, Noel har distansundervisning via Zoom och Google Classroom mellan 7.40 och 14.30. Jag och Thomas sitter i varsitt rum med datorn i knät och försöker driva våra respektive team framåt. Jag som jobbar på skolan med marknadsföring har spännande utmaningar att få fram årsböcker och annat material som faktiskt måste fram men även skapa verktyg för att kommunicera med familjer, personal coh lärare. Självklart kan vi skicka årsböckerna i efterskott men de ska ändå göras. Vi gör alla allt vi kan för att hålla vår vardag så normal som möjligt.
Jag har precis varit ute på en kortare promenad ner till en mataffär för att se om denna 3:e affär hade mjölk. Än kan vi gå ut utan att någon frågar. Undrar om det är tomma löften de skickar ut för att skrämma några att stanna hemma eller om det sakta men säkert kommer att införas. Det återstår att se.
Vi har vänner som är fast på Boracay. De hann inte ta flyget tillbaka till Manila innan inrikesflygen stängde. Nu är de strandade på en paradisö. Det kan ju tyckas underbart men idag fick vi höra att de numera inte får gå ner till stranden för att bada, snorkla, dyka eller leka. De ska också fixa boende för en längre tid och även där måste man ha med sig karantänpass för att kunna handla.
Vem hade hört talas om karantänpass och social distansiering innan mars? Jag hoppas i alla fall att allt ordnar sig upp sig snart. Att vi kan återgå till det normala och att vi kanske om något i alla fall tar med oss vikten av att tvätta händerna! Ordentligt!
Tänker tillbaka på vår senaste resa då vi fortfraande var lyckligt ovetande om vad som väntade.
