Skövde i Världen

Dag 70 av karantänen och från i lördags öppnade de upp lite här i Manila. Från att ha varit i total lockdown under Enhanced Community Quarantine är vi nu i Modified Enhanced Community Quarantine. För oss innebär ingen direkt skillnad. Vi kan numera gå ut och motionera under vissa tider på dagen - mellan 6 och 8 på morgonen och 16 och 18 på kvällen. Vissa företag har fått öppna och fler affärer är öppnade. Dock behöver man ha med sig sitt karantänspass för att få gå in, det är begränsade antal människor i butikerna och luftkonditioneringen är inte på eller inte under 26 grader för att undvika alla som håller sig kvar för att få AC. 

Vi jobbar fortfarande hemifrån och det är också helt klart att skolan inte kommer öppna under det här läsåret som slutar 26 juni. Det innebär att våra barn kommer åka härifrån utan ett farväl till skolan, lärare, personal och kompisar. Inget avslut. Tyvärr. Men de har varit tappra och jätteduktiga att hålla ut med allt arbete hemifrån. 

Elin jobbar förmiddagar i skolan. Antingen själv eller tillsammans med en kompis som bor i samma hus. För hennes del blir det soffan eller köksbordet. Hon får sina uppgifter skickade till sig varje morgon kl 8 i Google Classroom där hon också skickar upp allt hon gör. Funkar bättre än man kunde tro. 

Själv sitter jag i sovrummet. Antingen i en fåtölj med datorn på armstödet eller på en pilatesboll med datorn på sängen. 

Mellan jobb, matlagning, städning, undervisning och balett träning så packar vi, rensar, säljer och packar igen. Vi har sålt det mesta av det som var större och mest behövligt att bli av med. Känns skönt. 

Lätta skador uppkommer om man fastnar mellan hissdörrar....

Vi jobbar för att få hit Fely, vår hemhjälp, igen för att slippa handling och matlagning och städning. Men än har hon varit fast hemma hos sin familj i Marakina. Vore ju väldigt tråkigt att inte få säga hejdå med tanke på att hon jobbat hos oss i 3 år. Men det här är inga vanliga omständigheter och jag tror att vårt humör har haft alla svängningar det kan ha. Kanske mest hos mig (men hysch…. det erkänner jag aldrig). Känns jättejobbig mellan varven och ibland helt förvånande att det faktiskt ändå fungerar! 

Jag tror jag har pendlat mellan Fear zone, Learning zone och growing zone. Jag hoppas ju att man håller sig mest till de sista två. Jag hoppas ju att vi alla växer med den här upplevelsen, lär oss ett och annat om hur vi måste ta hand om oss och vår värld, vad som påverkar miljön och oss men också att vi faktiskt kan komma ur det här och få börja umgås igen. Att inte få träffa föräldrar, barn och barnbarn känns olidligt. 

Mitt i allt det här har vi också åkt rakt in i regnperioden och den började med en tropisk storm. Den blev inte så hemsk som den såg ut att bli, trots att den gick nära Manila. Tur var väl det. I stället kunde vi njuta av lägre temperaturer men högre luftfuktighet. Vet inte riktigt vad som är bäst eller värst…. 34 grader men känns som 43 eller 26 grader med 98% luftfuktighet?

Vi inser att vi har varit lyckligt lottade som varit med om det här äventyret. Känns skönt att åka hem och kunna vara närmare familj och vänner, kunna hjälpa till och få en trädgård. Men samtidigt lämnar vi många vänner här och någonstans mitt i allt detta inser jag också att delar av våra hjärtan alltid kommer tillhöra Filippinerna och Manila. Vi kommer definitivt behöva åka tillbaka för att säga hejdå till staden, landet och alla fantastiska människor vi lärt känna!