0 Läs mer >>
Livet är konstigt! Väldigt konstigt! Det tar dig till märkliga situationer ibland och ibland vet du inte riktigt varför du är där du just nu är men på något konstigt sätt så finns det en anledning till att vi är där vi är. Är det inte märkligt? 
 
Ibland träffar vi människor vid precis rätt tillfälle. Då något i vårt liv känns konstigt och inte helt rätt. Där i mötet med den här människan så inser vi att det fanns en mening med att vi träffades! Allt liksom faller på plats. 
 
I helgen fick jag, under en föreläsning, höra något som gjorde både intryck och avtryck på mig. "Vinnaren har en plan, förloraren en förklaring." Enkelt, eller hur? Men hur enkelt är det egentligen att ha en plan? Jo, men det kan nog vara ganska enkelt att skaffa sig en plan. Det som är svårt är att hålla sig till den! Oavsett om det är att vi ska börja springa, äta nyttigare, vara mer sociala, ta hand om familjen mer positivt, spela mer sällskapsspel eller bara sköta om oss bättre. Jag tänker mycket på hur jag ska bli lyckligare, för det vill ju alla vara - lyckliga - eller hur?! Men hur mäter vi lycka? Hur vet vi när vi är lyckliga? Och hur vet vi att vi inte kan bli ännu lyckligare? Den lycka vi känner just nu kanske bara är 10% av vad vi skulle kunna känna? Eller så har vi nått 90% på vår lyckomätare? Hur vet man det liksom?
 
Det finns så många sätt och alla visa, smarta människor har olika saker och svar på vad som gör oss lyckliga. Dessutom finns det ju en och annan som vill sälja på oss något för att vi ska bli ännu lyckligare. 
 
Jag tror att vi, på något sätt, mitt i den här pandemin har skapat en grogrund för vad som kommer att göra oss lyckligare. Och utan att skjuta på det tills "när pandemin är över" så tror jag ändå att när vi väl är över den här erfarenheten så kommer vi kanske inse att lyckan inte sitter i vad vi kan köpa för pengar som resor och fina saker utan att den måste vi finna det inom oss själva. Ingen eller inget kan göra oss lyckliga om vi inte själva vill jobba på det. Och jag tror inte det ska vara svårt att bli lycklig. Det ska vara enkelt! 
 
Tänk till vad som gör dig lycklig eller mig för den delen, och sen gör det mot alla andra. Det gamla talesättet "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" stämmer nog rätt bra ändå. 
 
När jag började skriva tänkte jag skriva om att det faktiskt börjar närma sig 1 år sen vi kom hem till Sverige igen efter 5 år utomlands. Är jag lyckligare här? Nej. Är jag glad att vara tillbaka? Det har gått upp och ner och jag saknar Manila jättemycket mellan varven. Var liksom inte riktigt klar där. Tror inte heller att våra barn var riktigt klara. Men mitt i pandemin så var vi det. Det var planerat att vi skulle flytta hem men vi trodde nog att det skulle bli annorlunda än det blev. Att vi skulle få säga hej då, ta en sista resa till en av alla vackra paradisöar och få krama våra vänner och kollegor, men så blev det inte. Och det har tagit nästa 1 helt år, fast egentligen mer än 1,5 år tills vi fick krama mormor och morfar. Men till syvende och sist är det ett litet pris att betala för att vi ska få ha dem kvar med oss, livs levande. 
 
Jag har bestämt mig för att värna mina minnen, fokusera på det positiva, lära mig av det jobbiga, negligera det negativa och le mot de människor som passerar på min livsstig. Och det startar idag!

Konstigare än konstig...

0 Läs mer >>
Jaha, nu har jag äntligen kommit in så jag kan skriva igen. Har varit utslängd ett tag nu och inte kunnat logga in. Synd då det hade varit kul att skriva om alla virvlande känslor runt Covid-19. Hoppas att någon skrivit dagbok under detta så turbulenta år. Vem hade kunnat ana att det skulle bli så här? Vi var nog många som trodde det skulle vara snabbt över och att vi till sommaren skulle leva våra gamla vanliga liv igen. Så blev det dessvärre inte. Nu hoppas jag att vi kommer till ett nytt liv i samvaro någon gång snart.
 
Vi tog ju beslutet att flytta hem för ca 1,5 år sen för att vara nära våra kära familjer. Så har det ju inte blivit vilket givetvis är tråkigt. Men vi har i alla fall varit närmare och kunnat prata på normala timmar.
 
Barnen hade ju längtat hem länge och idealiserat Sverige genom åren vi varit borta. När jag idag frågar barnen om det blev som de trodde att flytta hem och bo här så får jag ett rungande nej. Detta är förvånande för dem men inte för mig och Thomas. Vi levde ett liv få förunnat. Jag vill inte på något sätt med detta nedvärdera någon annans liv för vi vill alla olika saker och alla som följer sina hjärtan lever ett rikt och bra liv! Men vi fick mycket tid över för samvaro tack vare utmärkt hjälp med städning, tvättning, matlagning och körning. Jag är oerhört tacksam för våra år - de har lärt oss otroligt mycket.
 
Det barnen saknar framför allt är skolan! Och det skriver jag under på. Skolan i Sverige är allt annat är tipp topp men samtidigt lär de sig en läxa här de aldrig kan få någon annanstans. Och det är ju livets läxa. Att få friheten att gå till skolan själv! Bara en sån liten sak som aldirg skulle hänt i Manila. Men lärarnas pondus är inte densamma och de har inte samma rätt att styra upp klassen. Utomlands är det en annan inställning till lärare - de för med sig respekt och är där för att barnen ska lära sig vilket de flesta respekterar.
 
Men för att knya ihop säck då detta inte skulle handla om mina tankar kring skolan i Sverige så är det roligt att barnen inser hur bra skolan var i Manila! Och att det vi uppskattade och trodde att de skulle värdera senare i livet faktiskt uppskattas av båda barnen redan nu! Och att de har mognaden att erkänna det säger inte så lite om deras mognad trots sin unga ålder!

Minnet är kort men br...

0 Läs mer >>
Nu har vi varit hemma i snart 3 månader. Det känns jättelänge när man tänker på det men samtidigt så har det gått så fruktansvärt fort. Det känns som vi är i en helt annan värld här eftersom friheten är så stor. Barnen började precis skolan medan deras tidigare klasskamrater i Manila har återgått till online learning. Även om BSM är duktiga och har gjort vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt är det ju inte riktigt samma sak att ha undervisning över internet när man är barn. Att kunna hålla uppe intresse under en längre tid, att ha prov, gymnastik är heller inte det lättaste. 
 
Vi har jobbat med att få vårt hus i ordning och i tisdags fick vi vår packning från Manila - ytterligare 3,5 kubik med saker som ska packas upp. Det försvåras av att vi började renovera ett rum i källaren och då hittade lite fukt som vi nu måste luska ut varifrån den kommer innan vi fortsätter. 
 
Thomas säger att om vi är klara till jul är det bra, allt innan dess är en bonus. Medan jag vill att allt ska bli klart nu så vi kan njuta av hösten och vintern. Jag vill inte bo med flyttlådor högt och lågt. Men det är väl dags att gräva fram tålamodet och tagga ner lite. 
 
Det har varit svårare att komma in i samhället än vi någonsin hade kunna föreställa oss. Man åker ut som en expat och tror att det ska vara jobbigt och svårt men att komma hem har varit tusen gånger svårare för oss. Efter 4,5 år existerar vi inte i svenska samhället. Låt mig backa.... 
 
Efter att under 4,5 år inte betalat skatt i Sverige startar vi från ingenting. Vi har ingen kreditvärdighet, trots att vi äger ett hus som vi har amorterat och betalat på under hela tiden. Att köpa bil blir således en kontantaffär då man inte får lån. Vi köpte en bil och i köpet skulle vi få bensin på ett Volvokort. Men till Volvokortet var det kredit kopplat (som vi inte ville ha) så det gick ju självklart inte. Nu väntar vi på att vi ska få kreditvärdigheten innan vi kan få bonusbensinen som ingick i bilköpet som gjordes i juni! 
 
Vi kan inte använda Rut och Rot förrän vi får löner i Sverige, vilket jag kan förstå. Inga problem med det rent tekniskt. Meeen jag vill ju bli klart ju.... vill inte avvakta allting. Får skaffa mig lite is i magen och tålamod igen. 
 
Noel är jätteglad att vara tillbaka i svensk skola. Superlycklig över att ha börjat mattespets på Helenaskolan i åk 7! När vi flyttade skulle han börja vårterminen i åk 2! Det är lite skillnad! Men han har vuxit enormt med det ansvar och den frihet som ges honom här. Men åren i Manila har också drillat honom i eget ansvar för skolarbeten och att prata för sig med lärare. 
 
Elin är det ju lite annorlunda för. Eftersom hon gick på förskola (dagis) när vi flyttade har ju inte hon blivit inskriven i svensk skola och då räknas hon som invandrare! Hon fick därför gå 2 veckor på något som heter MME - Mottagnings och Modersmålsenheten. Där ska man utvärdera vad hon kan och lära henne svenska (!!). Nu är ju vi svenska medborgare som alltid pratat svenska hemma vilket innebar att av de 3 elever de hade var hon den enda som kunde svenska. Hon satt 3 dagar i tester och samtal samt hade lite undervisning innan de placerade henne i den klass hon varit placerad i sen vi åkte. Nu är hon jättelycklig över att äntligen få kunna träffa kompisar och lära känna andra barn på skolan! Hon får hjälp en dag i veckan för eventuella språkförbistringar. Men vilken lärare i grundskolan kan inte förklara i tex slöjden vad man ska göra utan att använda facktermer. Vilka barn vet vad korsstygn är utan en förklaring? Man gör en stor sak av en väldigt lite grej med en tjej som redan kan språket. Att hamna utanför ramarna är inte enkelt och här blev det Elin som "straffades" för vårt beslut att bo och jobba utomlands. 
 
Det roliga är ju att när vi flyttade till Malta och barnen började en internationell skola så placerades de direkt i sina klasser utan utvärderingar och annat och de lärde sig engelska på 3 månader. Att gå från att inte prata språket alls till att klara skolan på 3 månader fungerade tydligen jättebra. Men att komma tillbaka till svenska skola för ett svensktalande barn som inte blivit inskriven i skolan går inte! Och det ska vi betala skattepengar för. 
 
Nu sitter Elin på engelskalektioner i skolan och lär sig räkna till 20 och att skriva Hi, Hello, Got to go och neighbour fast hon har pratat, skrivit, drömt engelska i nästan 5 år! Vi hoppas att skolan tar sitt förnuft till fånga och utvecklar hennes utmaning i det engelska språket antingen på lektionstid eller via modersmålsundervisning på engelska eftersom man enligt skollagen ska möta varje barn på deras individuella nivå! 
 
Så här står det på skolverkets hemsida: "Alla elever har rätt till ledning och stimulans i skolan för att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling utifrån sina förutsättningar." Därefter pratar man bara om exempel när det behövs extra hjälp för att uppnå. Men hur ska man utmana de som ligger över gällande må? Ska bli spännande att se hur de ordnar detta! 
 
 

Vardag igen

0 Läs mer >>

Aha, känner ni lukten av syréner, sommar och sol? Jag andas in långsamt och håller andan lite innan jag andas ut, bara för att känna på friheten lite extra mycket. Just så känns det, frihetskänslan som finns här i Sverige efter 3 månader i lockdown i Manila. 

 

Vi landade på svensk mark den 8 juni och allt har rullat på för fort sen dess. Inte känns som att det bara är två veckor sen vi landade och än mindre känns det som vi har varit borta från Sverige i 4,5 år. Jag tittar i smyg på barnen när de återupplever cyklandet, i frihet. I början vågade de sig inte iväg så långt, men ju säkrare de känner sig både på cykeln och här, ju större blir svängarna de tar. Får vi cykla till Billingskolan? Jag behöver lära mig vägen dit. Eller får vi cykla till Lena och Karin och säga hej? Det känns fantastiskt att kunna erbjuda den friheten efter vårens alla prövningar. 


Samtidigt känns det fruktansvärt svårt att ta avsked och säga hejdå när vi inte är på plats i Manila. Alla underbara vänner, kollegor och övriga människor som korsat våra vägar under de här åren. För att inte säga skolan, lärarna och eleverna. Att inte få vara med om en sista samling och en sista skolsång IRL. På något sätt känns det som vi blivit snuvade på så mycket i slutet och samtidigt är jag så glad att vi kommit iväg och kan njuta lite av sommarens i Sverige. 


Uppförsbacken är brant med allt som ska fixas hemma. Men samtidigt är det skönt och näst intill befriande att göra sig av med saker man inte behövt på 3 år då huset varit uthyrt. Vi ser vanligtvis mycket till saker, men det betyder inte mycket i jämförelse med erfarenheter och upplevelser. Visst har det varit jobbigt många gånger, men överlag skulle jag inte vilja vara utan upplevelse för en sekund. 


Att ha levt i ett fattigt land har gett oss andra förutsättningar att värdera det vi har. Man behöver inte så mycket i livet om man har kärlek. Det har Filippinerna lärt oss. Jag ska samla mina tankar om landet och människorna i ett annat inlägg men just nu ser vi tillbaka på allt vi har upplevt och allt vi hade planerat men aldrig hann med. Det var nog inte sista gången vi besökte landet. Men främst ser jag tillbaka på alla möten. Möten med människor från olika delar av världen där våra gemensamma nämnare var just Manila och kanske även The British School Manila. Människor jag aldrig skulle träffat annars, men som jag är otroligt glad och tacksam för att ha korsat vägar med.


Även om sista tiden kantades av både vulkanutbrott och pandemi så kvarstår en viktig lärdom som är minst sagt central i livet skola - att kunna anpassa sig till förändrade villkor. På BSM kallades det Resilience. Det har inte varit viktigt för bara barnen utan även för oss. Jag är glad att jag som förälder har suttit i åtskilliga workshops i skolan och gått igenom vikten av resilience. Jag tycker det är ett så bra ord men saknar en perfekt översättning till svenska. 


Vår sista vecka i Serendra, BGC, Manila, Filippinerna öppnade de upp lite mer. Gav oss mer frihet att röra oss och faktiskt också att ta ett dopp i poolen. Vi fick ett mail med instruktioner om vad vi kunde göra och inte göra. 1 timme per familj per vecka kunde vi boka poolen och då hade vi den helt för oss själva. Och vi kunde gå in på sk safe zones med barnen under förutsättning att vi använde oss av handsprit och kollade tempen först. Sen kunde alla barn och vuxna sträcka på benen och springa runt igen på gräset. Men bara om vi inte var för nära någon annan. Vi skrattade lite när vi läste mailet då det kändes som Prison Break! Ni får göra det men bara…. och så kan ni göra det här men bara 1 timme åt gången, en gång i veckan. Sen landar vi i Sverige och de tar inte ens febern på oss på flygplatsen. De informerar inte om karantän eller något annat. Precis som att COVID-19 inte finns. Skrämmande olika hantering fast smittspridningen är så lika i alla länder. 

 

 

 

 Ett sita poolbad....
 
Flygplatsen i Manila hade markeringar där man skulle stå för att kunna hålla avstånd.
 
Och varnannan stol fick inte användas.
 
Bagaget plus 3,5 kubikmeter som är skickat med båt.

 


Men summa summarum, är vi glada att vara tillbaka. I vårt hus. I vår stad. I vår familj. I Sverige.

Frihet

0 Läs mer >>

Dag 70 av karantänen och från i lördags öppnade de upp lite här i Manila. Från att ha varit i total lockdown under Enhanced Community Quarantine är vi nu i Modified Enhanced Community Quarantine. För oss innebär ingen direkt skillnad. Vi kan numera gå ut och motionera under vissa tider på dagen - mellan 6 och 8 på morgonen och 16 och 18 på kvällen. Vissa företag har fått öppna och fler affärer är öppnade. Dock behöver man ha med sig sitt karantänspass för att få gå in, det är begränsade antal människor i butikerna och luftkonditioneringen är inte på eller inte under 26 grader för att undvika alla som håller sig kvar för att få AC. 

 

 

 

På gågatan utanför oss finns det numera pilar som visar i vilken riktning man får gå så att man garanterat kan hålla avstånd. Det innebär också ibland långa omvägar för att komma dit man ska. ner på en sidan gatan och upp på andra sidan så är affären på fel sida blir det lätt varmt!

 

 

Vi jobbar fortfarande hemifrån och det är också helt klart att skolan inte kommer öppna under det här läsåret som slutar 26 juni. Det innebär att våra barn kommer åka härifrån utan ett farväl till skolan, lärare, personal och kompisar. Inget avslut. Tyvärr. Men de har varit tappra och jätteduktiga att hålla ut med allt arbete hemifrån. 

 
Noel sitter hela dagar från 7.40 till 14.30 med sitt vanliga schema. Han har sitt eget lilla krypin. 
 

Elin jobbar förmiddagar i skolan. Antingen själv eller tillsammans med en kompis som bor i samma hus. För hennes del blir det soffan eller köksbordet. Hon får sina uppgifter skickade till sig varje morgon kl 8 i Google Classroom där hon också skickar upp allt hon gör. Funkar bättre än man kunde tro. 

 
Thomas sitter i TV soffan och jobbar med datorn i knät. Och nej - just nu glömmer jag att jag har jobbat med kontorsmöbler och ergonomi. Det finns inget sådant att ta hänsyn till under de här omständigheterna. 
 

Själv sitter jag i sovrummet. Antingen i en fåtölj med datorn på armstödet eller på en pilatesboll med datorn på sängen. 

 
Skolan har arrangerat både Quizz kvällar via zoom och virtuella samlingar. Båda väldigt trevliga och uppskattade! Lite nostalgiskt att sjunga skolsången hemma själva.
 
Quizzkväll...
 
... via zoom!
 
Samling eller assembly som vi säger här - Martin van der Linde, vår Head of School streamat via Facebook.

Mellan jobb, matlagning, städning, undervisning och balett träning så packar vi, rensar, säljer och packar igen. Vi har sålt det mesta av det som var större och mest behövligt att bli av med. Känns skönt. 

 

 

Lätta skador uppkommer om man fastnar mellan hissdörrar....

 


Vi jobbar för att få hit Fely, vår hemhjälp, igen för att slippa handling och matlagning och städning. Men än har hon varit fast hemma hos sin familj i Marakina. Vore ju väldigt tråkigt att inte få säga hejdå med tanke på att hon jobbat hos oss i 3 år. Men det här är inga vanliga omständigheter och jag tror att vårt humör har haft alla svängningar det kan ha. Kanske mest hos mig (men hysch…. det erkänner jag aldrig). Känns jättejobbig mellan varven och ibland helt förvånande att det faktiskt ändå fungerar! 

 

 
Jag tror jag har pendlat mellan Fear zone, Learning zone och growing zone. Jag hoppas ju att man håller sig mest till de sista två. Jag hoppas ju att vi alla växer med den här upplevelsen, lär oss ett och annat om hur vi måste ta hand om oss och vår värld, vad som påverkar miljön och oss men också att vi faktiskt kan komma ur det här och få börja umgås igen. Att inte få träffa föräldrar, barn och barnbarn känns olidligt. 
 
Mitt i allt det här har vi också åkt rakt in i regnperioden och den började med en tropisk storm. Den blev inte så hemsk som den såg ut att bli, trots att den gick nära Manila. Tur var väl det. I stället kunde vi njuta av lägre temperaturer men högre luftfuktighet. Vet inte riktigt vad som är bäst eller värst…. 34 grader men känns som 43 eller 26 grader med 98% luftfuktighet?

Vi inser att vi har varit lyckligt lottade som varit med om det här äventyret. Känns skönt att åka hem och kunna vara närmare familj och vänner, kunna hjälpa till och få en trädgård. Men samtidigt lämnar vi många vänner här och någonstans mitt i allt detta inser jag också att delar av våra hjärtan alltid kommer tillhöra Filippinerna och Manila. Vi kommer definitivt behöva åka tillbaka för att säga hejdå till staden, landet och alla fantastiska människor vi lärt känna!

Hemmajobb och flyttbe...

0 Läs mer >>

Här sitter vi med lägenheten upp och ner i alla hörn. Eftersom karantänen blev förlängd så är allt fortfarande stängt åtminstone till den 16 maj. Vi hade tur och fick tag på en flyttfirma som vi kunde hämta kartonger hos. Och nu har vi så sakteliga börjat denna digra uppgift. 


Mitt i allt elände som är här i Filippinerna för tillfället där människor inte får betalt för att de inte har några jobb att gå till och där alla kämpar för att klara av social distansering i de allra fattigaste kvarteren så bröt också en brand ut i Tondo för ca 1,5 vecka sedan. Tondo är ett av de absolut fattigaste områdena i Manila och människor bor i princip på en omgjort gammal soptipp. För de här människorna är finns inget val - de bor trångt och de jobbar för att kunna sätta mat på bordet till sina kära. Då bryter det ut en brand. De har ingenting och nu än mindre. Så himla sorgligt…. 

 

 

Bilder från Purple Community Fund.

 
 
 
Röken ligger tät i fjärran där Tondo ligger. Däremllan expatkvarer och golfbanor.

 


Vi fick i alla fall igång en insamling där vi bor som egentligen startade med att vi själva rensade ut kläder som är för små för barnen. En uppgift vi ändå skulle ta tag i, så nu blev det bara lite tidigare än planerat. Vi packade ihop några kassar med kläder som vi skänkte. Och när jag la ut det var det fler som frågade så det blev en vända till med bilen full av skänkta kläder, leksaker och mat. 

 

 

Första leveransen av kläder, skor och leksaker vi själva rensade ut.

 
Andra leveransen med mer som gavs av snälla grannar som ville hjälpa till.

 


Det är något som är fantastiskt här i expatkvarteren! Alla vet hur lyckligt lottade vi är så man mer än gärna samlar ihop när såna här saker händer. Det känns skönt att vet att man kan göra något även om det är lite. Men om alla gör lite så blir det tillsammans mycket. Jag är också stolt över att jobba på en skola där så många känner att de vill göra något för andra. Och då menar jag inte bara vuxna utan barnen, studenterna bakar banankakor och skänker till sjukhuspersonal och polis och militär. De görs tackkort och skyddsmasker hemma för att man sedan ska kunna skänka dem till de som behöver dem. Och flera barn rensade ut sina rum med leksaker för att skänka till Tondo. 


Om mina barn får med sig något mer än bara utbildningen så är det just det jag hoppas att de fått med sig - att vilja ge till andra. Att göra gott när man kan. Eller som en annan mamma sa till sitt barn: Du utbildar dig inte för att få ett bra jobb och tjäna pengar, du utbildar dig för att kunna vara till service för andra. Det är en fin tanke tycker jag. Om vi alla började tänka mer på varandra, naturen och djuren kanske vi inte skulle vara i den situation vi nu är i. Och vi kanske inte skulle ha så mycket konflikter och krig heller, i den lilla familjen eller den stora världen. Istället för att tänka “Usch, de säger aldrig si eller så, de hjälper mig inte att städa/handla/vattna/tvätta” eller vad det nu är erbjuda sin egen hjälp och föregå med gott exempel så de lär sig från oss vuxna. Vad kan jag göra för dig? Eller helt enkelt bara ta sig tid att ligga och läsa en saga på kvällen, eller prata tankar några minuter, eller träna ihop även om man inte själv tränar balett eller gymnastik. 


Jag är på inga sätt bra på det här…. Tyvärr! Men jag ska försöka bli bättre. Så idag har jag tränat balett med Elin.

Packning och utrensni...

0 Läs mer >>

Nu var det ett tag sedan jag skrev och det har sin lilla förklaring i att vårt liv just nu är en enda stor berg och dalbana. Vi åker upp och sen åker vi ner lika fort för att sedan återigen börja klättra uppåt igen, långsamt, långsamt. Känslor svallar och det inte bara hos barnen. Jag är mer känslomänniska än någon annan i familjen och jag har definitivt mina stunder då jag blir skogstokig och känner att jag inte längre står ut. 

 

Sju veckor av instängdhet. I. En. Liten (nåväl inte så liten men jämfört med att kunna röra sig ute är det litet). Lägenhet. Vi jobbar, sover, äter, leker, läser och umgås på ett och samma ställe. Som tur är har vi en innergård vi fortfarande kan ta en lite promenad på. Och då får man passa på att njuta av prakten som finns runt omkring oss!

 

 Stilla vatten med solnedgång bakom.
 
Blommande Bougavilla - min favorit!

 

 

Vårt lilla TV rum blir både teater för stora produktioner av Andrew Lloyd Webbers musikaler och biosalong. Än så länge har vi haft nöjet att se både Jesus Christ Superstar och Joseph and the Technicolor Dreamcoat.


Förra helgen stod Frozen 2 på bioschemat. Då dukar vi upp med popcorn och dryck och sjunker ner tillsammans och njuter. Sen går vi på restaurang, även om det just nu, sedan 2 veckor tillbaka, är vi som är kockarna. Tidigare hade vi ju en restaurang att gå till när Fely bodde hos oss. 


Vi går också på cafeer emellanåt. Men det förutsätter att mamma bakat eller vi har handlat så vi har något att fika på. Eller så blir det en slät kopp kaffe eller te. Just nu är vi dock på sluttampen av både te- och kaffelagret. 

 

 

Man måste ta en fika mellan varven för att bryta vardagen....

 


Tur vi också har ett bibliotek hemma då Big Bad Wolf Book Sale hanns med innan hela världen stängde ner. Så böcker har vi hemma. Just nu läser jag en som heter Lost Horizon av James Hilton. Den handlar om stället Shangri-la i Tibet, en dalgång som också gett namnet till hotellkedjan. Den skrevs 1933 och det märks på språket, men ska bli spännande att läsa. 


Sen har vi också skolan hemma. Så mellan varven blir vi lärare i både matte, engelska, mindfulness, gymnastik, musik, kinesiska (hmmmm) för vår lilla tjej som går i 4:an. För den stora killen i 7:an gör vi inte mycket just nu. Hans mattekunskaper har väl passerat mina i alla fall. Men han är duktig och sätter väckarklockan, går upp, äter frukost och börjar skoldagen utan att varken mamma eller pappa behövs. Det är otroligt roligt att se någon som har sånt intresse av att lära sig, som suger i sig kunskap och googlar för att hitta mer. Vi får ibland påminna om att alla man läser på internet inte är sant och att faktachecka det man läser. Men kunskapstörsten är stor och det är vi tacksamma för! 

 

 

Elin och hennes kompis Krisha gör skolarbete tillsammans.

 


På eftermiddagarna har vi balettstudio hemma. Då byter jag hatt och blir tränare. Sträck på halsen, starka knän, sänk axlarna och le! Jodå det går, med lite hjälp från både Elins balettlärare och Royal Academy of Dance på Facebook och internet! 

 

 

Elin tränar inför Royal Academy of Dance prov för grade 2.

 

Med hjälp av filmer från läraren kan vi träna även hemma. Vi skickar videos på Elin till ms. Malen och hon skriver tillbaka vad vi behöver träna mer på. Allt funkar bara viljan och kreativiteten finns!
 
 

Sen mitt i allt det här ska man göra sitt eget jobb hemifrån och hålla sitt teams humör uppe. Lösa problem som hur vi ska få en dator levererad ner till Laguna där vår grafiker just nu huserar då dataavdelningen inte är på skolan, det är svårt med leveranser och checkpoints är överallt. För att inte prata om fotograferingar som måste ske innan eleverna drar till sina respektive universitet. Halva klassen är fotad och resterande halva är kvar. Måste på något sätt lösas…. 


Livet går upp och det går ner och om det inte gjorde det så skulle det kanske vara svårt att veta när vi är lyckliga om vi aldrig tyckte att livet var jobbigt? Det är lätt att klaga och tycka det är jobbigt, men i det stora hela så är vi lyckligt lottade - vi har mat, vatten och tak över huvudet. Vi behöver kanske bara bli påminda om det mellan varven!

 

 

 

 

Berg och dalbana

0 Läs mer >>

Livet går sin gilla gång när man är instängd. Jag säger instängd för det är så det känns emellanåt. Jag vet att man ska vara tacksam, men emellanåt är det svårt. Vi försöker jobba, barnen har påsklov, vår hemhjälp har åkt hem (usch vad bortskämd jag låter) och då får vi ju också laga mat, städa och handla själva. Tiden räcker inte alltid till. Dessutom har vi nu 4 fall i vårt område så vi är än mer tillsagda att stanna inomhus än vi varit förut. Och att ha på oss munskydd hela tiden. 

 

Vi vet också att Luzons karantän har förlängts till 30 april, så det är ingen chans att skolan öppnar förrän 15 maj som tidigast. Det känns just nu väldigt långt bort. Men när man ser alla som sliter för att rädda liv i detta läget så är det en liten del vi kan bidra med. Att stanna hemma. Jag vet ju att Sverige tagit en annan väg i detta och det diskuteras vad som är bäst. Jag ska inte gå in på vad jag tror, utan stannar vid att säga att vi förmodligen inte vet vad som är rätt väg förrän efteråt. Som alltid är det lätt att vara klok i efterhand. 


Just nu försöker vi få tiden att gå samtidigt som vi fortsätter med det vi behöver göra. Och för oss innebär det att vårt vardagsrum ibland förvandlas till en balettstudio där Elin och hennes kompis Krisha tränar inför sina kommande balletprov. Jag är ibland tränare som försöker rätta takten samtidigt som jag är videograf och filmar så vi kan skicka filmerna till deras tränare för tips och korrigeringar de behöver göra. 

 

 

 Övning ger färdighet!

 


Vi klagar mycket på att barnen sitter mycket och länge framför datorer, iPads och spelar. Men just i dessa dagar måste vi väl ändå vara rätt tacksamma för att de faktiskt kan umgås och spela online med sina kompisar. Noel har haft under 1,5 vecka frivilliga lektioner i schack, att bygga spelvärldar och stories och argumentationsteknik. Elin har tränat balett, matte och läst. Thomas och jag har försökt hinna med jobbet mellan matlagningen. Just nu saknar jag Fely som brukar hjälpa oss med allt här hemma. Hon har blivit en liten del av familjen och är en fantastiskt kock. Jag blir lite arg på mig själv att jag inte chansade i början men då litade jag helt enkelt inte på att hon kunde laga mat vi ville äta. Jag har nu investerat i 4 receptböcker för inspiration men också för att recepten är på engelska och med fokus på nyttig kost och hon svänger ihop sagolika rätter. Det ska erkännas att det tar henne flera timmar längre än vad det förmodligen skulle ta oss men vi slipper och det är hela syftet just nu.


Vi har kunnat gå små promenader inom vårt inhägnade område, tack och lov! Så jag har fått med mig Noel och Elin på några kvällspromenader. Igår var Noel och jag ute och gick lite och fick en skymt av den vackra månen. 

 

 

Att rulla fram i livet går snabbare och är roligare än att gå tycker Elin!

 

 Svårt att fånga månen på bild men den var helt sagolik igår kväll!

Annars spelar vi spel med barnen. Gamla, hederliga brädspel. Harry Potter Hogwarts Battle är en ny favorit! Det är 7 nivåer i spelet och just nu har det passat bra! Annars blir det kinaschack, vanligt schack och monopol. 

 

Kan varm rekommendera spelet till samtliga Harry Potter fans. Och även de som inte är fans.

 


Jobbmässigt får man göra sitt bästa. Ska skriva ett separat inlägg om detta senare. Men jag har fått agera spion som har smugglat papper kors och tvärs genom delar av Manila. Vi håller på med årsboken och det ska korrekturläsas och sen uppdateras och det kräver sina leveranser och skrivarjobb för att klara av. Tack och lov har vi en chaufför som är kompis med poliserna. Han är exmilitär och det är just nu väldigt tacksamt! Tyvärr får han inte komma in i vårt område längre så han får lämna bilen utanför och då fick jag kliva fram och köra ner bilen i garaget. Det brukar inte gå så bra, men jag hittade i alla fall rätt bland alla delarna där nere. Och bilen blev parkerad om än kanske inte lika bra som när pappa eller Vic parkerar, men vem bryr sig? Jag gjorde det!!

 

 

Smuggelgods har överlämnats till vår underbara grafiker!

 

Jag fick i alla fall in bilden i garaget och väldigt långt in på parkeringsplatsen.

Nu ska jag tillbaka till spisen igen för att laga kvällsmat och sen ringa mamma och pappa och se om det kommit någon post. Pappa fyller år imorgon och vi har försök att skicka en liten hälsning. Man får ju i alla fall hoppas att det kommer fram! 


Men längtan om bättre tider och nya möjligheter avslutar jag att skicka med dessa två bilder!

 

 

 

 Believe in Possibilities!
 
You are... Resilient... Creative... Confident... Strong... Kind... Amazing... Valuable... Responsible... Empowered... Brave... Lovely!

 

När vardagsrummet bli...

0 Läs mer >>

Nu har vi varit varit i mer eller mindre total lockdown i 3 veckor. Under dessa dagar har vi sett mer och mer strikta regler införas. Till en början kunde vi i alla fall gå ut en kort promenad tillsammans, nu får bara en person i familjen gå utanför vår gated community åt gången. Jag har gått promenader inom vårt område och kan till min stora förvåning faktiskt få ihop 1 km! 1000 steg varje varv så brukar försöka få till 4 varv. Inte varje dag det händer men man måste ju i alla fall försöka. Till det har jag också försökt få till ett yogapass per dag. Yogagirl.com har varit min räddning! Jag är fortfarande nybörjare så jag kan inte bara rulla ut min matta och hitta på… 


Jag försöker vara tacksam för det lilla vi får göra. Det är svårt mellan varven, men jag hoppas att övning ger färdighet. Att försöka sysselsätta barnen utan att använda teknik är också svårt så varje gång de tar fram ett brädspel så får man haka på. Noel använde sina födelsedagspengar till att köpa Harry Potter Hogwarts Battle förra året. Det är ett väldigt annorlunda spel där vi inte spelar mot varandra utan med varandra mot skurkarna. Strategispel på hög nivå som blir svårare när man tar sig genom de 7 nivåerna. Så varje gång vi sätter upp spelet så är jag glad för att vi faktiskt har tid att spendara med våra barn. 


Vi jobbar hemifrån både jag och Thomas, vilket också är svårt. Det är svårt att sätta gränser för arbetstiderna samtidigt som det är jättesvårt att jobba med ett team där alla sitter på olika platser. Men varje gång vi har ett teammöte över WhatsApp är jag så glad att vi jobbar tillsammans, stöttar varandra och fortfarande kan skämta och skratta! 


Vi har haft afterwork via Zoom för att kunna dela våra upplevelser och drömmar och samtidigt skåla för att vi är lyckliga nog att ha det bra och mat på bordet. Det finns så många i vår omkrets här i Manila där fattigdomen är stor och de inte har lyxen att gå undan i ett rum när de är på dåligt humör. Där de bor 10 personer i en 2:a. Då är det svårt med social distansering. Där riset inte räcker för att mätta magarna som kurrar. Jag har en kollega som är fotograf som har jobbat som volontär med de fattigaste av fattiga här, i ett område som heter Tondo. Han har där hjälpt en organisation som heter Purple Community Fund. Vi håller just nu på och se hur vi kan hjälpa dem. 


Vi har ungefär 10 säkerhetsvakter som är fast på skolan och har varit fast där de senaste 3 veckorna. De ser nu till att skolan är säker och att plantor blir vattnade och att våra fotbollsplaner är okej. Allt för att se till att skolan är i tipp topp när vi kan öppna igen. De kan få mat men självklart hade inte med sig tillräckligt med förnödenheter som täcken, kuddar, filtar, hygienartiklar etc för att stanna så här länge. Tack vare en givmild community har det donerats lite för att stödja dessa passionerade kollegor. Förra helgen bakade vi muffins och gjorde tackkort för att i alla fall lysa upp deras vardag lite. Det kan synas som en liten och omärklig gest men det gläder ju inte bara de som får det utan också givarna. Det känns skönt att få fokusera på andra och att ge något om än bara av sin tid!


Idag har vi plockat ihop lite hygienartiklar vi har fått från flygresor. Vi ska se om vi kan plocka ihop lite kläder eller annat de kanske behöver och levererar till dem. Med påsken, Holy Week, som är Filippinernas kanske största högtid, i ankomst där i princip alla åker hem till sina Barangays för att fira tillsammans med familj och vänner kommer det i år att se väldigt annorlunda ut. Vi kommer alla sitta hemma ensamma med våra lilla kärnfamilj medan vi har andra släktingar och vänner spridda runt om. 


Man kan ju bara hoppas att vi efter den här perioden kan lära oss att leva lite mer i nuet, vara tacksam för det lilla och att verkligen tala om för alla hur tacksamma vi är för deras lilla del i våra liv. Hur tacksamma vi är för ren luft och natur och fåglar som kvittrar. För maten på bordet och vännen som lyssnar när vi behöver prata av oss. För att kunna rulla ut yogamattan och röra lite på oss. Eller bara för att vi lever. 


Lite tacksamhet här och nu räcker länge!

 

 

 

Att skapa korten ger oss en möjlighet att lära barnen att tänka på andra och deras situation. 
 
Att säga tack till de vars jobb kanske inte märks när vi är hemma.
 
Att sätta ett leende på någon annas läppar är mycket värt när livet känns jobbigt.
 
Vi gjorde också kort som vi levererade till sjukhuset. Krya på dig till coronapatienter och tack kort till läkare och sjuksköterskor. Deras jobb och insatser är fantastiska! Tack till alla som jobbar inom vårde i dessa tider!
 
Att skapa kort är en rolig aktivitet med barnen! Vi använda allt vi kunde hitta: pennor, snöre, klistermärken och tyg. Vi till och med virkade hjärtan och klistrade på korten.
 
De här människorna är våra hjältar. De är här i stället för att vara hemma med sina egna familjer.

 

Lite tacksamhet går l...

0 Läs mer >>

Igår kväll höll presidenten tal till nationen igen. Det snackas mycket om honom nu, Duterte. Oavsett vad man tycker om honom verkar nationen vara delad i två läger. Det ena stöder det han inför och är ännu större supporters till honom och det andra lägret blir väl inte direkt mer övertygade om att han är rätt för landet. Det började med att han stängde Manila. En vecka senare stängde han hela Luzon (huvudön) och nu har man då gått ett steg längre och infört strikt utegångsförbud för samtliga som inte handlar nödvändigheter. Det innebär att det bara är en person per hushåll som får gå ut och handla mat och mediciner. Övriga ska hålla sig inne. Han har också fått igenom en tillfälligt utökat makt som ger honom utökade befogenheter att ta över t ex privata bolag, företag, sjukhus och hotell om han anser det nödvändigt. Jag ska inte gå in i detaljer då jag inte har hela bilden klar för mig. Det har varit svårt att få svar på vad det egentligen innebär. Men för den som vill läsa mer om det går det bra att göra så här: https://www.senate.gov.ph/lisdata/3251429385!.pdf


Men känslan ändrades markant, i alla fall hos mig. Det är stor skillnad på att kunna gå ut en lite promenad och att inte alls kunna gå utanför området man bor i. Vi har tur som har lite grönområden inom området vår lägenhet ligger i. Alla har inte det. Dock verkar det vara lite olika beslut för olika områden. Vad exakt det innebär och hur det införs återstår att se.


Nu sitter vi hemma hela familjen i var sitt rum. Elin brukar göra skolarbetet med två klasskompisar som också bor här, Noel har distansundervisning via Zoom och Google Classroom mellan 7.40 och 14.30. Jag och Thomas sitter i varsitt rum med datorn i knät och försöker driva våra respektive team framåt. Jag som jobbar på skolan med marknadsföring har spännande utmaningar att få fram årsböcker och annat material som faktiskt måste fram men även skapa verktyg för att kommunicera med familjer, personal coh lärare. Självklart kan vi skicka årsböckerna i efterskott men de ska ändå göras. Vi gör alla allt vi kan för att hålla vår vardag så normal som möjligt. 


Jag har precis varit ute på en kortare promenad ner till en mataffär för att se om denna 3:e affär hade mjölk. Än kan vi gå ut utan att någon frågar. Undrar om det är tomma löften de skickar ut för att skrämma några att stanna hemma eller om det sakta men säkert kommer att införas. Det återstår att se. 


Vi har vänner som är fast på Boracay. De hann inte ta flyget tillbaka till Manila innan inrikesflygen stängde. Nu är de strandade på en paradisö. Det kan ju tyckas underbart men idag fick vi höra att de numera inte får gå ner till stranden för att bada, snorkla, dyka eller leka. De ska också fixa boende för en längre tid och även där måste man ha med sig karantänpass för att kunna handla. 


Vem hade hört talas om karantänpass och social distansiering innan mars? Jag hoppas i alla fall att allt ordnar sig upp sig snart. Att vi kan återgå till det normala och att vi kanske om något i alla fall tar med oss vikten av att tvätta händerna! Ordentligt! 

 

Tänker tillbaka på vår senaste resa då vi fortfraande var lyckligt ovetande om vad som väntade.

 

 

 

 Munskydd är ett måste för att få gå in i affärer nu.
 
Och vi följer noga markeringarna på marken som indikerar social distansiering.
 
Annars gör skyltarna oss uppmärksamma på detta.
 
No Quarantine pass no entry. Undrar hur vi ska handla mat då Serendra där vi bor sagt att de inte ska utfärda quarantine pass.
 
Kö in i mataffären. Vi sitter på 1 metersavstånd och flyttar framåt efterhand som folk har handlat klart och går ut. 1 går ut - 1 går in. 3 går ut - 3 går in.
 
Det gäller att välja rätt affär. En del har kö hela vägen runt affräen.
 
Här är skylten många reagerat på.... Liquor ban ovanpå allt annat!
 
 

 

Utegångsförbud på rik...

0 Läs mer >>

När jag laddade upp bilderna jag tänkte lägga ut här så såg jag bilder från vår senaste resa i februari. Det känns konstigt att tänka sig att det bara är lite drygt en månad sedan vi lyckligt ovetande bilade upp till norra delen av Luzon. Lite visste vi då vad som väntade oss och alla andra. 

 

När jag ser bilder på vackra solnedgångar, härliga stränder, vidder som breder ut sig och den ständigt blåa himlen (i alla fall på bilderna!) så känns det ännu mer konstigt att vi idag sitter uppkrupna i vår lägenhet utan att riktigt vara fria att gå ut. För varje dag som går känns det som vår nuvarande värld blir allt mindre på grund av de begränsningar som hela tiden läggs till. Det vi kunde göra förra veckan kan vi inte göra idag. Det vi kan göra idag kanske vi inte kan göra imorgon. 


Jag är helt och fullt övertygad om att vi alla måste hjälpa till, göra det vi kan för att stoppa spridningen. Men det gör det inte lättare. Tänk vad lite vi visste då, för en månad sedan, om vad som faktiskt väntade oss. Då var det något vi trodde skulle hålla sig i Kina. Nu vet vi bättre. 


Idag är siffrorna dystra i Filippinerna med rekordmånga fall under en dag och siffrorna skjuter snabbt i höjden. Visst har jag tyckt att det känns lite missvisande med så få bekräftade fall i ett land med en uppskattade befolkningsmängd på 94 miljoner. Bara stor Manila har mer än 11 miljoner människor. Och här är enligt Worldometers.info bara 462 bekräftade fall. Men ökningen är helt plötsligt drastisk med 82 fall på en dag. 


Jag har beskrivit det som en domedagskänsla och den består. Vi är lyckligt lottade som bor i ett gated community med ett grönområde i det. Vi kan i alla fall gå en lite sväng inom våra grindar. Vi har en gågata precis utanför och vi tar för vana att gå en lite sväng för att ge våra kvarterskatter mat på kvällen. Man måste ju komma ut lite. 

 

 

 

 Gatorna som vanligtvis är fulla av tutande bilar, gasande jeepneys och cyklister och motorcyklar gapar nu ödsligt tomma.
 
En och annan bil kör förbi men de är inte många.

 


Nu har vi fått order om att vi måste utse en person i hemmet som sköter handling så att inte alla måste gå ut. Och självklart alla måste inte gå in i affärer. Vi bär munskydd när vi går i affärer och håller avstånd. Det är gångar uppgjorda i shoppingcentret nära oss för att vi ska kunna ta oss ner i mataffären. Och runt omkring hänger alla kläder och varor står uppställda på hyllorna och bara väntar på att vi ska få gå tillbaka till vårt normal liv och titta närmare på dem, ta i dem, prova dem och sedan köpa dem och ta med dem hem. Nu är det i stället ett band som hindrar oss, och de hänger där i mörkret alldeles ensamma. 

 

 

 

 Gångar är inrättade och pilar för att guida oss runt.
 
Poolen är numera stängd och vi kan bara drömma om att ta oss ett bad eller en simtur. Det som vi kunde göra för bara några dagar sedan. Men det är för vår säkerhet då vi inte höll tillräckligt avstånd i poolen.
 
Sägs det. Men hur säger man det till barn som vill lekan och vara barn?

 


Det är en bisarr känsla. Idag fick vi också höra att presidenten har lagt fram ett förslag som ger honom “18 powers” i National Emergency som bland ger honom rätten att ta över privata företag. Vi har börjat fundera över alternativ. Om det skulle behövas. Eftersom vi ska packa ihop och resa hem för gott om bara några månader så är det inte så enkelt att bara åka. Vi har en lägenhet som ska tömmas och prylar som ska skickas. Men vi måste realistiskt titta på alternativ. 


Det bästa för oss vore ändå att vi kan stanna här och få ett bra avslut på våra tre år här. Ingen vill fly hals över huvud och ha det som ett sista minne. Så vi hoppas att skolan ska öppna så vi får han en riktig skolavslutning, får säga hej då till alla och ta farväl av våra favoritställen. Helt enkelt få bra minnen med oss istället för panik och en känsla av att fly.


Vi tar en dag i taget och ser vad som sker. I alla fall just nu. 

 

 

 

 Utsikt över delar av Manila 5 dagar innan nedständningen av staden skedde.
 
Samma vy 2 veckor efter nedstängningen. Vi kan inte neka att det är viss skillnad och att luftkvaliteten är bättre.

 



När det overkliga bli...

0 Läs mer >>

Herrejösses vad situationen ändras snabbt! För en vecka sedan togs beslutet att stänga skolan och påbörja hemundervisning eller distansundervisning. Vi var fortfarande lugna och inte nämnvärt orolig. Två dagar senare var det presskonferens med Duterte som drog åt strängarna rejält. Inga inhemska flyg, lockdown av Metro Manila (storkommunen), folk började panikhandla och bunkra. Vi tog belutet att sitta lugnt i båten. Vart ska vi ta vägen och hur mycket bättre blir det?

Vi jobbade fortfarande men kortare dagar, 8 till 12. Det var i alla fall ambitionen, dock svårt när man jobbar med kommunikation och marknadsföring i dessa dagar. Igår hade presidenten ytterligare en presskonferens och nu var det rejäla tag som gällde. Hela Luzon, största ön där Manila ligger, sätts i lockdown. Inga flyg, varken inhemska eller internationella, kommer gå efter torsdag. Inga shoppingcenter hålls öppna, biografer stänger och endast mataffärer, vatten, mediciner och sjukhus hålls öppet. 


Det är utegångsförbud mellan 20.00 och 05.00. Restauranger kan endast hållas öppna för take away och samtliga fester eller andra tillställningar ställs in. Det är stort beslut då man i Filippinerna går mot den största högtiden på året, Holy Week, eller påsken. Då åker samtliga hem till sina provinser och firar stort med familj och vänner. Att inte kunna göra det kommer kännas. 


Vi har funderat mycket på hur vi ska göra. Men det är omöjligt att ta ett vettigt beslut. Hur länge kommer det hålla på? Vart ska vi ta vägen? Kommer det vara bättre där? Eftersom vi kommer flytta hem till Sverige igen i sommar, allt enligt planen, så känns det svårt att lämna landet nu då vi inte vet om vi kommer att kunna komma in igen. Vi har ju en hel lägenhet att packa ihop. Och dessutom är vårt hus hemma i Sverige uthyrt igen. Vi skrev i praktiken på avtalet förra veckan. Men det var då det när vi trodde att läget var lugn! Så snabbt alla ändrar sig….


I dag åkte jag in till skolan där jag jobbar för att hämta sånt vi behöver och sånt som ev kan vara stöldbegärligt. Kameror, hårddiskar och bland annat alla sidor till årets årsbok som håller på att produceras. Det var lite domedagskänsla över vägarna när vi åkte för att lämna årsboken för korrekturläsning. Väldigt få bilar ute, ännu färre mopeder/motorcyklar som annars är som kackerlackor i korsningar. Och gångtrafikanter såg vi om möjligt än färre av. 

 

 

 

 Så här få bilar har vi aldrig sett dagtid i Manila....

 


Life and work goes on och vi jobbar på så gott vi kan. Lite svårt med vår avgångsklass på gymnasiet som också normalt får en egen årsbok med fotograferingar både individuellt och i grupp som nu inte kan bli av. Vi har klarat av halva gruppen. Hur gör vi med resterande elever? Ska vi fota dem på annan plats? Hur kommer boken då se ut? Var, när och hur tar vi kortet på samtliga 61 elever? Hur ska vi få boken klar och tryckt till graduation om vi inte får jobba eller kan ta kort? För oss känns det som viktiga beslut men i det stora hela är det ju tämligen små. 


Även det här kommer blåsa över och vi kan se tillbaka på en väldigt turbulent början av året. En början där vi förhoppningsvis kanske lärde oss lite mer om resilience som vi har lite som ledord på skolan. Att kunna anpassa sig till olika förhållanden. Att göra det bästa av de kort som ges. Vi har inga svar idag och förmodligen kommer vi inte ha några förrän allt är över och vi tittar tillbaka. 


En sak vet jag, att flyttar jag ut igen, ska jag inte vänta med att besöka alla platser till slutet. Men någonstans blir det ju en vardag även här. Full med läxor, aktiviteter och kalas. En vardag då vi bara vill slappa eller träffa vänner och på något sätt så tror jag ju att just det är beviset på att man trivs, att man känner sig som hemma. Men vi kan väl alla kanske passa på att se lite mer av vad våra hemländer har att bjuda på?! Hur mycket har du sett av Sverige?


Här är listan på de nya förhållningarna vi har att leva efter. 


Enhanced Community Quarantine for Luzon.


1. By virtue of an Executive Order of the Office of the President we will have a Luzon-wide community quarantine.


2. We will have a curfew of 8pm to 5am for non-essential personnel on the streets.  Exempted are health care workers, peace and order officers, workers from the night shift of the Processing zones with valid ID’s, and LGU officers.


3. Malls are ordered closed for the duration of the executive order.


4. Restaurants can only accept take-home and delivery services.  Dine in is strictly prohibited.


5. Banks, groceries, supermarkets, pharmacies, pawn shops, hardwares, and wet markets will remain open.


6. Fiestas, karakols, parades, and other related public assemblies are cancelled.

7. Common religious congregations are strongly discouraged.


8. Gaming parlours, computer gaming shops, wellness Centers, cockpits arenas, will be closed.


9. Students on OJT are no longer required to report.


10. Needless loitering in the streets at any time of the day will be denied.


11.  Public playgrounds, basketball courts, beaches, and public parks will be closed.


12. Public utility offices, Bayad centers, and related financial services will remain open.


13. ‘Tianges’, open dry good markets, side walk vending, will be closed.


14. This will become effective March 17, at 12:01 am.

Domedagskänsla

0 Läs mer >>

Återigen befinner vi oss i en surrealistisk katastroffilmsliknande situation. I tisdags den 10 mars gick president Duterte ut med ett pressmeddelande där han stänger samtliga skolor fram till 14 april. Allt för att förebygga en lavinartad ökning av coronafall i Filippinerna. Att Covid-19 har spritt sig över världen är inget som undgått någon. Men vi trodde nog inte att så drastiska åtgärder skulle tas till. Två dagar senare, torsdag den 12 mars, är det ytterligare en presskonferens och den här gången förklarar men en total lockdown av Metro Manila fram till 14 april. Det innebär att från och med midnatt lördag så kommer vi som bor i Manila inte att kunna lämna staden vare sig via land, sjö eller luft. 


Är beslutet panikartat? Vem vet. Är jag rädd för att drabbas av Covid-19? Kanske inte. Men eftersom vi i dagsläget inte har svar på vad som kommer hända i framtiden så måste man nog kanske ändå hålla med om att det är smart att försöka att minska risken för smittspridning innan det har gått över styr. Jag tror inte det är någon som vill hamna i samma situation som Wuhan eller Italien. Och eftersom vi faktiskt vet att det spridit sig så fort och utbrett så måste man väl i alla fall hålla med om att det är bättre att försöka undvika samma scenario på flera ställen. 


Så nu sitter vi här i Manila och funderar på om vi ska flyga ut ur landet och vart vi i så fall skulle bege oss. Så kommer ny information om att vi som inte har permanent uppehållstillstånd eller retirementvisa, eventuellt inte kommer att kunna komma in i landet igen. Då blir beslutet genast lite svårare. 


Vi har inte ens sex månader kvar av vår tid i Filippinerna och hade väl trott att den skulle spenderas på lite mer positivt sätt. Istället har 2020 för oss börjat med ett vulkanutbrott och en lockdown av storstaden Manila. Känns som tämligen snopet avslut på en fantastisk tid som expats här i Manila. De flesta saker på vår lista som är kvar att pricka av innan vi lämnar landet kommer förmodligen stå kvar. Corregidor, Mount Pinatubo, Tagatay, Pinto Art Gallery, Coron och så självklart ett antal andra öar. Vi har ju inte ens besökt 1/10 av de dryga 7 000 som finns. Det återstår att se om vi kommer kunna klämma in något. Än så länge är framtiden oviss för oss. 


För en som jobbar med marknadsföring och kommunikation i en skola är det ju en spännande (eller inte….) tid när sånt här händer. Om det är hektiskt i vanliga fall ökar det mångfalt när sånt här händer. Och det finns inga facit. Hur gör man och vad säger man till familjer när skolan stänger? Hur arrangerar vi undervisningen? Vad gör vi i preventiva åtgärder för att desinficera skolan? Hur planerar vi för ett återvändande när vi inte vet när det händer? Vad gör vi med alla aktiviteter som är planerade? Årsböcker och graduation ceremonier? Fotograferingar av studenter? Det finns tusentals saker vi inte vet hur vi ska planera just nu. Men först och främst måste alla studenter och familjers säkerhet och hälsa sättas framför allt annat. 


Det är inte lätt och det har varit långa dagar fyllda av papper med frågor. Frågor som väcker fler frågor och hur mycket vi än kommunicerar så kommer det aldrig att vara tillräckligt. Men vi kan bara göra så gott vi kan för svaren kommer inte att finnas förrän det här nödläget är över. Vi har spelat in videomeddelanden och skrivit emails för att försöka lugna alla i skolans direkta närhet eller gemenskap (låter inte alls lika bra som community… skolan handlar väldigt mycket om community, eller gemenskap, för samtliga - inte bara eleverna, utan även föräldrarna, lärarna och support staff).


Just nu är det hemundervisning via zoom som gäller för barnen, inget inhemskt resande och begränsade aktiviteter. Men nödvändigheter hålls öppet, man har gått ut med att priserna kommer frysas för att undvika hamstring och “gold digging”. Handsprit är begränsat till en per person i affärerna. Vägar och därmed också resande in och ut ur Metro Manila är begränsat till de som jobbar där. De kommer fortsättningsvis kunna åka till arbetet endast om de kan visa legitimation från arbetsplatsen. Militär och extra poliser kommer upprätthålla ordningen i Manila under tiden det är lockdown. Lokala lockdowns av Barangays (likvärdigt våra kommuner) utanför Manila kommer införas om det är 2 eller fler bekräftade fall av corona i kommunen. Sociala sammankomster, planerade eller oplanerade, ska begränsas under lockdown och kan komma att bestraffas om det inte upprätthålls. Reserestriktioner till Filippinerna införs för samtliga som inte är filipinos, har permanent visa eller är diplomater.


För tillfället sitter vi tight och hoppas att åtgärderna gör att det blåser över fort. Även om det nu kanske inte är realistiskt. Men vetskapen om att man i alla fall gör något för att minska smittspridningen i ett land som består av storfamiljer och många som inte har råd med sjukvård. 

 

 

 

 Hyllorna gapar tomma på torsdag kväll efter meddelandet kom.
 
Hysterien var story och bunkringen började.
 
Grillad kyckling var en populär produkt.
 
Köerna var oändligt långa.... och gick i princip genom hela affären.
 
Ris var också populärt att köpa. Det är ju också en del av deras dagliga kost morgon, middag och kväll.

Man fick trockla sig fram bäst man kunde.

 

Lockdown

0 Läs mer >>
Jag måste ju erkänna att jag ibland får galna residéer men är samtidigt tacksam för att jag är gift med en man som alltid ställer upp. Så när jag besviket berättar att vi inte längre kan åka på vår planerade resa till Taiwan på grund av coronaviruset och säger att vi istället ska bila norrut, säger han bara "Jag är på!".  Och tur är väl det...
 
Vi är ibland ett tämligen omaka par men med två kontrollfreaks, Thomas något mer än jag. Men jag är definitivt mer planerande och vill veta vad vi gör, när vi gör det och vill dessutom att vi håller oss till planerna. Så för den här resan hade jag planerat men inte insett hur långt det faktiskt är, eller förresten hur lång tid det faktiskt tar att resa i Filippinerna.
 
Vi åkte på söndag morgon och hade bestämt oss för att vi skulle dela upp resan till Illocos Norte med två nätter i La Union. Så vi åkte vid 7 på söndag morgon upp till San Fernando i La Union. Vi kom fram lagom till lunch och fick njuta av att se havet och solens strålar glittra. Underbart med ren och skön luft!
 
Vi hängde vid poolen och bara slappade och njöt. Av att vara tillsamman och att hinna läsa böcker! Kvällen bjöd på en vacker solnedgång!
 
 
Vårt hotell var något annorlunda minst sagt, i alla fall för att i Filippinerna. Det såg ut som hämtat från någon grekisk resebroschyr med karaktäristiska vita byggnader med blåa detaljer. Kändes som hämtat ur filmen Mamma Mia. Och när vi sedan kliver in i baren för en drink före middagen och de spelar svensk musik kunde vi inte annat än le. Inte förväntar vi oss att hitta en liten bit av Grekland mitt i Filippinerna med svensk musik!
 
Andra dagen spenderade vi med att se oss omkring i La Union. Vi åkte förbi vindruvsfarm efter vindruvsfarm men bestämde oss för att det nog var en aning överreklamerat sätt att få turister att besöka och köpa vindruvor. Så istället åkte vi till Pinadangan Ruins. Det är ruinerna från en katolsk kyrkan byggd 1764 av spanjorerna. Kyrkan plunderade flera gånger av spanska, japanska och moro pirater och flyttades slutligen från kusten till nuvarande placering i San Fernando. Ruinerna sköts om av nunnor och det är många som fortfarande kommer till platsen för cermonier.
 
 
Katolicismen är väldigt tydlig överallt i Filippinerna och ofta kan man ofta se stora tavlor med Guds budord. Traditioner ändras långsamt här och man tillåter fortfarande inte skilsmässor. Det är uppe på förslag just nu att lagändra det men än är inget godkänt.
 
 
Efter Pinadangan tog vi oss till Poro Point Lighthouse och såg fram emot en mäktig fyr. Till vår besvikelse var den både lite och skruttig.... Så också boardwalken som man gjort längs med kusten. Den säljs som San Fransisco boardwalk men kan ju ifrågasättas vem som marknadsförde det....
 
 
Som ni ser är hela området föga imponerande....
 
Dock var Ma-Cho Temple desto mer imponerande. Mitt ute i ingenting ligger detta kineska Taoist temple byggt till havsguden Mazu.
 
 
 
Väldigt vackert som de flesta av de kineska templen är. Man hittar flera kinesiska tempel runt omkring i Filippinerna.
 
 
Här hittade vi också ett träd med Jackfruits som har blivit ett populärt substitut för kött.
 
Vi åkte också till San Juan där de hippa surfarna håller till. Lite större vågor än nere i San Fernando. Vi försökte också hitta ett ställe som kunde erbjuda keramiklektioner men de var inte öppna för drop in. Så vi åkte tillbaka till hotellet och hängde i poolen och slappade.
 
Nästa dag åkte vi vidare från San Fernando till Pagudpud. Det tog 7 timmar att köra men vi hade kunna korta den tiden med 2,5 timmar om inte jag hade haft en briljanta idéen att åka förbi risterasserna Putrodo Rice Terraces i Sasaba. Ja, jösses den detouren blev längre än väntat. Vi åkte till Sasaba i Santol och när vi kom in i den lilla staden så tittade många på oss. Inte helt vana vid turister som kommer förbi men turligtt nog trollade de fram en fyrhjulsdriven bil och chaufför. Jag var aningen tveksam till att detta verkligen behövdes då de sa samma sak när vi åkte till Banaue risterasser och det gick alldeles utmärkt att åka med vanlig bil.
 
Dock måste jag säga att det var tur att vi inte tog vår bil. Den hade inte tagit sig fram på de vägar vi körde på.
 
 
Halvklara vägar, med branta lerväggar omgärdade vägen.
 
 
Smalt var det också med trots det mötte vi både bilar, en långtradare och jeepneys!
 
Men när vi slutligen kom fram var risterasserna små men vackra!
 
 
Vi var mitt i Cordillera bergen som går genom Luzon. Omslutna av grönskande berg var det skönt med den svalare temperaturen i bergen. Här fanns även de vackra poinsetta blommorna fortfarande blommande.
 
 
På vägen tillbaka till Sasaba hittade vi tomatodlingar. Vi fick plocka lite tomater och betala bonden som ägde marken via guiden. De skördade inte längre tomaterna då fraktkostnaderna var för höga. Men smaken - ohhh så goda tomater har jag inte ätit sen vi kom till Manila!
 
 
Efter denna oplanerade detour åkte vi tillbaka ut till vägen som tog oss norrut mot Vigan och Pagudpud.
 
Måste dock visa en skylt vi hittade längs vägen till risterasserna. Den referar nog inte till oss men något oväntat i dessa omgivningar!
 
 
Väl framme i Vigan tog vi en snabb tur i huvudstaden i Illocos Sur. Det är en UNESCO World Heritage site och en av få spanska kolonialstäder kvar i Filippinerna.
 
 
 
 
 
De gamla kvarteren är söta och man kan åka häst och vagn genom gränderna. Det blev dock en snabbtur innan vi åkte vidare upp mot Pagudpud i Illocos Norte.
 
Vi kom fram på kvällen i kolmörker och kyla. Kyla, tänker ni svenskar nu med nattsvart vintertid, men fakturm är att när det går ner mot 20 grader och blåsten drar fram från havet och man inte har något annat än shorts och t-shirt så är det aningen kallt.
 
Dock vaknade vi upp till en ofattbart vacker strand!
 
 
Och vi var i princip ensamma. När vi provkände på vattnet var det lätt att förstå varför - brrr!
 
Hotellet var okay, sängarna som brädor att sova och maten siså där men sällskapet var väldigt trevligt första kvällen! Vi stötte på ett helt gäng av filippinare som numera bodda utstidda i världen men hade alla samlats här upp för en reuinion! De bjöd oss på efterrätt och var väldigt pratsamma.
 
Vi turistade även här uppe och såg de mest intressanta delarna av Pagudpud.
 
 
Windmills. Dessa är stora och en enorm stoltet i Filippinerna!
 
 
Kapurpurawan Rock formationer. Dessa var imponerande utmejslade stenar skapade av både vatten och vind under åren. Det stormade rejält den här dagen och det gjorde det än mer mäktigt att se dem. Men kunde riktigt föreställa sig hur de slipas av finden och havet.
 
Vi åkte även till en av Filippinernas längsta viadukter. Men största vinsten var nästan naturen här uppe. Så vacker och så grön att det nästan var ofattbart.
 
Vi kortade ner vår tid i Pagudpud med en dag då det var så långt att köra och vi ville hinna se lite mer av Baguio än vi inte redan sett. Så det blev en natt till i underbara San Fernando!
 
På vägen ner stannade vi till på Cape Bojeador Lighthouse. En riktig pärla! Så vackert ligger den högt över kusten och är välbervarad med mycket historia.
 
 
En riktig överraskning att se fyren!
 
Ett stopp till blev det i La Paz sanddyner. Märkligt att det mitt ute i ingenting öppnar upp sig i stora vida sandytor som bildats från havet. Här har man numera öppnat upp 4-hjulsturer och sandboarding!
 
 
Barnen var omåttligt glada över att få åka pulka i sanden. Inte lika snabbt som på snö men så nära man nu kan komma pulkaåkning i 30 graders värme!
 
Sista etappen på resan blev Baguio. Här har vi varit tidigare och var inte direkt imponerade då. Så vi tänkte göra ytterligare ett försök och den här gången på i Camp John Hay som är ett grönområde och tidigare ett militärområde för amerikanerna under deras tid här.
 
Vi kom upp i bergen och då blev det också genast 10 grader svalare. Vi fick tillfälle att besöka de berömda Strawberry fields. Men med våra mått mätt var de inte imponerande. Dock var det imponerande att hur kreativt de har skapat produkter runt jordgubbarna.
 
 
 
Vi köpte självklart några gubbar att smaka på!
 
Sedan bar det av till Stobosa coloured hoses, vilket såg vackert ut på håll men när man granskar dem närmare är de något förfallna....
 
 
Ändå en turistattraktion många stannade till på. Även vi gick på den gubben....
 
Baguio som stad är inget för oss. Den är relativt stor med ca 350 000 invåndare och därmed också stökig och ganska smutsig. Vi åt lunch inne i stan och kikade på den stora katedralen vi inte såg sist då det var en mässa och folk satt bokstavligt talat ute på trottoarerna för att kunna vara med. Fortfarande inte imponerade åkte vi ut till Camp John Hey och hikade i tallskogen. Det var vackert och lugnt och precis vad vi behövde. Svalt och skönt också. Tills solen gick ner då blev det kallt.... temperaturen gick ner till 12 grader under natten!
 
 
Lördag morgon vaknade vi tidigt och åt frukost och gav oss av hemåt då Noel skulle vara på skolan kl 12 för repititioner av ljudsättning inför dramaföreställningen Ivan and the Dogs som han ska jobba med. Men inser snabbt när man åker hur långt upp i Cordillerabergen vi faktiskt är.
 
Snirkliga vägar som går upp och ner över bergskanterna. Att familjer faktiskt bor här är häpnadsväckande med tanke på alla rasrisker. Livet känns hårt på landsbygden men de får det konstigt nog att gå ihop trots allt.
 
 
Ytterligare en lite konstig turistattraktion på väg ut från Baguio, ett legonhuvud i sten. Notera alla ras som varit på bergskanterna bakom lejonhuvudet.
 
 
Här är familjehusen innetslade på bergskammen och jag underar still hur livet kan te sig för dem. Oj, jag glömde handla mjölk... Vi har det bra i västvärlden och tar väldigt mycket för givet. Här håller husen knappt ihop ibland och ändå ler de vänligt. Ibland undrar man om vi lever rätt och de fel. Eller om det verkligen är så mycket att sträva efter i vårt västerlänska stressiga liv?
 
Sammanlagt får den här resan höga betyg för att naturupplevelserna var otroliga! Så vackert uppe i Illocos Norte. Men jag skulle kanske inte göra om den då bilresan var allt för lång. Dock får den ett stort hjärta i betyg som helhet!
 
 

Galen roadtrip norrut

0 Läs mer >>
Idag gick jag upp tidigt trots att det var lördag. På schemat stod besök på World Trade Centre och Big Bad Wold Book sale! Jag har varit där varje år sedan vi flyttade hit och det är väl värt ett besök om man är en bokälskare!
 
Självklart trodde jag att jag skulle gå in och vara ute igen på cirka en timma. Men känner man mig så vet man att det var tämligen optimistiskt tänkt. Och med tanke på att vi nu pratar två miljoner böcker så tar det tid.
 
Jag tycker i alla fall att jag kom över en del godingar. Roligt också att köpa på sig några böcker på engelska nu när vi har bestämt oss för att flytta hem efter det här läsåret är slut. Känns konstigt att tänka på det samtidigt som det är dags. Känner mer och mer frustration över att bo här hur trevliga filippinarna än är. Men det är så många småsaker som alltmer börjar gnaga och irritera. Samtidigt är det så många saker som jag kommer sakna när vi flyttar. Tror inte att den delen har riktigt landat än...
 
Nåväl tillbaka till bokrean. Stort är det och vimsig blir man där man gå gång upp och gång ner. Tänker på de svenska bokreorna som blir allt mindre välbesökta och det skrivna ordet som inte längre trycks utan läses i paddor och Kindlar och andra läsplattor. Jag må vara gammaldags i det här sammanhanget, men för mig är känslan av en pappersbok en del av läsupplevelsen! Jag älskar att besöka tryckerier (ja, när jag jobbade med marknadsföring och åkte på intagning). De stora pressarna som låter, färgerna som blandas och böckerna eller broschyrerna som ligger där fortfarande okapade i kanterna. Underbart. Får jag välja ska det vara inbundna böcker men med dagens priser så får man ibland välja pocket, huvudsaken är att det är rikgita böcker!
 
 
De flesta böckerna jag kom hem med är till mig eller till Elin. Skulle vilja se om vi kan åka dit en dag till och ta med hela familjen. Men innan dess ska vi på bilsemester norrut.
 
Elin är på kalas - pool party - idag samtidigt har jag varit hos kiropraktorn. Nu står packning på schemat. Vi ska bila upp på västra sidan av Luzon. 2 nätter stannar vi i La Union som är ett surfstället på kusten. Sen åker vi genom Vigan, den gamla spanska kolonialstaden, för att landa i Pagudpud. Då är vi längst upp på norra tippen av Luzonön. Ska bli spännande och roligt! Jag ser fram emot det ävon om det blir mycket tid i bilen. Vi hade planerat att åka till Taiwan, men det gick inte då coronaviruset spred sig. Och det känns just nu bättre att ta det säkra före det osäkra och avboka resan. Jag hoppas att viruset har lugnat ner sig och att vi kanske kan boka om resan under påsk istället.
 
Avslutar med mina bokfynd!
 
 
 
 
 

Vargar och packning

0 Läs mer >>
Morgonens ganska svala väder passade utmärkt för ett besök på American Cemetary. Konstigt nog kändes det kallare än de 26 grader som väderappen visade. Men efter en rask promenad hade vi fått upp värmen och svetten lackade återigen.
 
 
American Cemetary är ett vackert men sorgligt område som täcker ca 615,000 kvadratmeter i BGC. Här vilar 17,058 soldater som förlorade sina liv under andra värdskriget. Det är den största gravplatsen för amerikanska soldater men har även gravplatser för filippinska soldater och andra allierade nationer som förlorade sina liv under kriget. Många av de döda förlorade sina liv i Nya Gunea eller under The Battle of the Philippines, där amerikanarna hjälpt Filippinerna mot Japans invasion.
 
 
De, som det känns, oändliga rader av vita kors står ut mot det perfekt klippta gräset. De smeker kullarna som kyrkogården ligger på och man har en slående utsikt mot såväl lyxshoppingcenter och de fattigas baracker. Men det är ändå stillheten som är mest påtagande. När vi promenerar runt och ser allt så blir man ändå tagen av alla dessa, förmodligen unga, soldater som gav sig av och lämnade sina föräldrar och syskon hemma och gav sig av ovetandes om de någon gång skulle återses. Nu finns deras namn runt om i värlen inristade i stora marmorstenar och ärofyllda kors för att vi skulle få en vänligare värld. En värld där demokrati och förtroende råder.
 
 
Då var det självklart att stå upp gemensamt och se vad som händer i världen idag! Coronavirus som sprids i lavinartad fart och en president som står inför rätta i landet som hjälpte till att rädda just Filippinerna. Samtidigt som England bryter sig ur EU. Ibland undrar man vad det är som händer och när vi ska lära os av historian?
 
 
 
Jag vet i alla fall att jag är glad att ha mina bran nära mig och att vi kan gå här och lära oss om allt det eländiga som en gång hände och hoppas att historien inte upprepar sig till samma grad som den historia som skrev under 1940-talet.
 
 
 
 

Historiens vingslag